SOFIA: Walisuma – det bästa vi har

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 3

Onsdagen den 22 april var en stor dag för CASSA och COPROCA, två av Svalorna LAs samarbetsorganisationer i Bolivia. De hade ställt upp i tävlingen Walisuma, en tävling för olika bolivianska produkter, och blivit utsedda till finalister. Nu var det dags för prisutdelning.

Walisuma kommer från aymaraspråket och betyder ”det bästa vi har”. Tävlingen var uppdelad i sex olika kategorier som innefattade allt från mode till möbler och mat. Målet med tävlingen var att hitta de bästa produkterna som Bolivia har att erbjuda inom dessa områden där man tar tillvara inhemska råvaror och traditionella tillverkningsmetoder. Produkterna ska samtidigt vara gångbara och konkurrenskraftiga på den internationella marknaden.

Prisutdelningen hölls i en fullsatt biosalong mitt i centrala La Paz och för en gångs skull så började tillställningen på utsatt tid. CASSA och COPROCA hade båda ställt upp i samma kategori och deras tävlingsbidrag var produkter av lamaull. CASSA hade tillverkat en vacker röd filt och COPROCA kuddfodral. Stämning i lokalen var spänd och förväntansfull när vinnarna skulle presenteras och representanterna för våra samarbetsorganisationer var märkbart nervösa.

Denna kvällen var det CASSA som drog det längsta strået och tog hem vinsten som motsvarade nära 24 000 svenska kronor. En ansenlig summa som de kan använda för att utveckla sina produkter och vidareutbilda sin personal. Felipa Ayala, CASSAs generaldirektör, tog strålande glad emot priset och tackade alla sina medarbetare och framförallt formgivaren av filten.

Tillställningen var välbevakad av pressen och efter prisutdelningen så följde en lång fotosession av alla pristagarna. TV var där och direktsände och Felipa blev intervjuad och visade upp den prisbelönta filten.

Efter prisutdelningen så fanns det också tillfälle för mingel där man bland annat kunde få smaka bidragen i tävlingskategorin för mat. De tävlingsbidrag som blivit utsedda till finalister i de övriga kategorierna fanns att titta på i en utställning och det var verkligen imponerande att se den höga kvaliteten på produkterna.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

ANA: En godtycklig dom

Ana Falk i Nicaragua, inlägg 2

Jag läser i människorättsorganisationens, CENIDH, årliga rapport från 2007 om situationen för de mänskliga rättigheterna i Nicaragua: ”Tillgång till rättvisa: Denna mänskliga rättighet fortsätter att vara en aspiration då vi ännu inte har ett oberoende, opartiskt eller professionellt rättsväsende”.

”Oberoende, opartiskt eller professionellt” är nyckelorden här.

Men hur ser egentligen en bristande rättsäkerhet ut för en enskild individ? Jag har ett välillustrerande exempel.

En fattig, 22-årig ung kvinna från den nicaraguanska landsbygden anhålls en morgon i september 2002 för mord på sin 48-åriga man. Tre månader senare anländer hon till fängelset där hon ska avtjäna sin 20-åriga dom. Hon har då genomgått en rättsprocess som är bristande på flera punkter.

Kvinnan, Angelina Buscardo, som idag är 29 år gammal och inne på sitt sjunde år i Estelís fängelse, var analfabet vid den tidpunkt hon anhölls. När hon inför förhandlingarna i staden Matagalpa, blev (får man hoppas) erbjuden i skriftlig form ett juridiskt ombud var hon oförmögen att nyttja denna rättighet.

Istället för att rättsväsendet då var lyhört inför Angelinas behov, och antingen frågade henne i muntlig form eller faktiskt garanterade på eget initiativ att ombudet var på plats, inleddes och avslutades förhandlingarna med denna unga kvinna sittandes ensam i rättsalen, utan att hon, må det vara genom en annan person, utövade sin rätt till att försvara sig.

Ett sådant försvar skulle ha byggt på principen rätten till självförsvar, eller vad vi i Sverige kallar för nödvärn. För vad som skulle ha beaktats i detta fall var det faktum att Angelina endast var 14 år när hon gifte sig med en man som var 40 år gammal. Att hon var ett barn som utsattes för psykisk och fysisk misshandel dagligen av en försupen kvinnomisshandlare. Och framförallt, att det var för rädsla för sitt eget liv som hon mördade honom.

Med hjälp av ett kompetent juridiskt försvar hade det funnits en stor chans att Angelina idag inte hade tillbringat sina dagar instängd i en svettig sovsal med 34 andra kvinnor. För i den nicaraguanska brottsbalken står det att den person som försvarar sig mot en illegitim, oprovocerad våldshandling har rätt att försvara sig. Och om detta försvar står i proportion med den handling man utsätts för ska denne gå fri.

”Oberoende, opartiskt eller professionellt” är som sagt nyckelorden.

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se

SOFI: Mitt uppvärmda hjärta

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 3

Sällan under mina sju månader i Bolivia har jag berörts så starkt som av barnen på NATs. De är med i en organisation för barn som arbetar på La Paz gator. NATs lokaler är dunkla men välkomnande. Det är lördageftermiddag och det är dags för veckomöte.

Bänkarna längst med väggarna i mötesrummet är fyllda av barn från cirka 4 till 17 år och där sitter även två cocablads-tuggande mammor. Yesenia som är anställd på NATs sitter med sin dotter i famnen. Till min överraskning är det inte hon som tar till orda för att inleda mötet, utan 15-åriga Betty. Efter ett roterande schema är det idag hennes tur att vara ordförande. Betty visar sig vara en tjej som inte tar skit från någon under mötets gång.

Barnen som vill ha ordet räcker (oftast) upp handen och Betty ger ordet. Den första halvtimmen sitter jag som förbluffad över hur lungt det går till. Därefter börjar vissa av dem, med all rätt, bli trötta och irriterade. Rösterna höjs och två äldre killar börjar gnälla på de yngre barnen för att de inte är tillräckligt aktiva som delegater.

– Vi är mycket yngre än er och ni måste förstå att vi måste få möjlighet att lära oss, svarar en 9-årig flicka lugnt.

Mitt hjärta värms av hopp inför flickans framtid.

Plötsligt spårar ordningen ur. Betty gastar och skriker, mammorna försöker lugna, men gruppen vill inte tystna. Då börjar Betty sjunga på en ramsa och göra handrörelser till. Inom 5 sekunder har alla barnen stämt in och sen blir det tyst. Mitt hjärta värms av rummets hjärtliga värme.

Dagordningen följs, omröstningar sker och beslut tas. Efter tre timmar är jag alldeles utmattad och samtidigt förundrad över att barnen har orkat. Sen minns jag; de är ju vana att arbeta dagar som nätter samtidigt som de går i skolan.

Jag tar mitt uppvärmda hjärta och lämnar NATs och de fantastiska barnen för denna gång.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

LISA: Ögonblick

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 7

För sex år sedan sprang jag in i en grupp människor vid den mexikanska Stilla Havskusten, ett möte som ändrat riktning på stora delar av mitt liv. Bland surfbrädor, micheladas och fräkniga näsor fann jag vänner för livet.

När nyheten i våras nådde mig att jag åter skulle få chansen att bosätta mig i Latinamerika blev reaktionen genast:

- Vilken tur! Då kan du ju komma tillbaka och hälsa på när du ändå kommer att befinna dig så ”nära”! Sagt och gjort. Som halvtidsvila och i samband med min vän Lorenas examen i slutet av mars slog jag slag i saken och begav mig till staden som aldrig sover: Mexiko City.

De svenska inslagen var många under mina magiska semesterveckor. Lorenas examen vid det anrika universitetet UNAM innebar presentation av, och opponering på, hennes nära 240 sidor långa avhandling om svensk socialdemokrati och rekonstruktionen av den svenska välfärdsstaten. Ja, ni läste rätt. Så mycket ett möte kan förändra. Veckorna efter vårt möte började hon nämligen läsa svenska parallellt med studierna inom Internationella Relationer och efter åtskilliga resor över Atlanten och en allt större fokus på EU i allmänhet och Sverige i synnerhet fick jag stolt och mäkta imponerad se och höra henne presentera mitt lands historia.

Som om inte kopplingarna till Sverige var nog sedan innan utgjordes dessutom en av examinatorerna av en av mina gamla föreläsare från Växjö Universitet. Så stor är världen i en av världens största städer.

Lyckligtvis hann vi också med att fira med Svennis innan han blev avskedad som förbundskapten för det mexikanska fotbollslandslaget. På Estadio Atzeca, tillsammans med drygt hundra tusen hoppande, dansande och sjungande grönklädda mexikaner fick vi se Mexiko besegra Costa Rica med 2-0 i VM-kvalet.

Jag grät redan vid den inledande nationalsången. Omringad av samma människor som för sex år sedan tillsammans med nya fantastiska individer fälldes stilla glädjetårar över allt det vackra och absurda i den gränslösa vänskapen, hur ett möte kan förändra så mycket för så många, och hur vi varje dag formar framtiden genom de människor vi möter, oavsett hur långt borta från våra faktiska hem vi befinner oss. Resan må vara över för den här gången, men egentligen har den bara börjat.

Lisa Ljunggren

infoperu@svalorna.se

SOFIA: Fotboll på hög höjd

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 2

Förra veckan handlade av någon anledning till stor del om fotboll, som inte riktigt är mitt största intresse i vanliga fall.

I onsdags lyckades vi, tack vare att vår planeringsdag slutade tidigare än planerat, hinna till fotbollsstadion här i La Paz och se andra halvleken av VM-kvalmatchen mellan Bolivia och Argentina. Bolivia spelade extremt bra och utklassade Argentina med 6-1. Som vanligt skylldes förlusten på att de argentinska spelarna inte var vana vid den höga höjden.

I lördags kväll fick jag sedan tillfälle att själv testa denna höghöjdsteori genom att spela fotboll med några nyfunna vänner. För egen del tror jag att jag spelade minst lika bra som jag hade gjort på havsnivå. Visst var det rätt jobbigt att springa, men jag fick i alla fall till några snygga passningar och tacklingar. Vi hade följt med några av killarna i NATs (en organisation för barn och ungdomar som arbetar på gatan) till El Alto. Den fattiga staden El Alto ligger på bergsplatån ovanför La Paz.

När vi vid midnatt spelat färdigt var det dags för killarna att börja jobba. De var alla mellan 7 och 11 år gamla och arbetade främst med att sälja cigaretter och tuggummin utanför barer (eller inne i barerna om de lyckades bli insläppta av vakterna). På gatorna stapplade fulla människor runt och pojkarna pekade ut några av dem som vi skulle akta oss för eftersom de var tjuvar.

Jag började fundera på vad mina brorsdöttrar, som är i samma ålder som killarna i NATs, vanligtvis gör en lördagsnatt? Med allra största säkerhet ligger de i sina varma sängar och sover. Det som skiljer dem åt är att deras pappa, min bror, inte är en alkoholist som övergivit familjen och att deras mamma sitter i kassan på ica och inte på en filt på trottoaren säljandes lite frukt. En likhet finns dock mellan barnen i NATs och mina brorsdöttrar, de älskar alla att spela fotboll.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

AINA: Med ett leende i kampen

Aina Gagliardo i Nicaragua, inlägg 1

Videolektionerna har påbörjats på MIRIAM och jag fascineras om och om igen av mina medarbetares humoristiska kreativitet i deras kamp mot patriarkatet.

Det är så roligt att sätta en kamera i händerna på en person som aldrig någonsin hållit i en tidigare, och se hur den första rädslan för tekniken snabbt övergår i en glad nyfikenhet när de olika knapparna och inställningarna varligt testas en efter en. När hon sedan får förklara det hon precis lärt sig till nästa person som sitter bredvid, är uppmärksamheten i den annars så pratglada gruppen total. Alla koncentrerar sig på att höra vad Imelda, ansvarig för utbildningen på Asociación MIRIAM, förklarar för Fany, en av bidragstagarna för deras stipendiumprogram, om hur man ska ställa in kameran på inspelningsläge och tar försiktigt av locket till linsen.

Videokursen som jag vägleder är en av många fortbildningar som personalen på MIRIAM går, och medan jag betraktar hur gruppen en efter en går igenom kamerans inställningar och sedan uppmärksamt filmar kamraten vid sidan om, inser jag vilket oerhört jobb dessa människor gör för att förbättra livsvillkoren för kvinnor, barn och ungdomar i Nicaragua. De flesta av dem som arbetar på MIRIAM kommer själva från svåra förhållanden av våld och diskriminering och har också varit bidragstagare för något av organisationens utbildningsprogram. Trots den uppsluppna och skämtsamma stämningen som oftast råder på MIRIAM:s center, finns det ett stort allvar i det arbete som bedrivs för att skapa och kräva jämlika rättigheter för kvinnor och barn.

Fokus för just denna videokurs är att producera en film om rätten till utbildning, och när vi går vidare till att bestämma hur filmens grundidé ska utformas, börjar hela gruppen att högljutt presentera olika förslag. Osiris, psykolog och konstnär, ställer självmant upp som sekreterare och börjar febrilt skriva ner alla förslag som levereras entusiastiskt av de nyblivna filmarna. Jag observerar hur de med förvånansvärd kvickhet redan behandlar bilden och ljudet som komponenter i videoarbetet i deras diskussion kring filmidén, och känner mig oerhört lyckligt lottad över att få vara här i Estelí och utbyta erfarenheter med dessa fantastiska kvinnor.

Text och foto: Aina Gagliardo

MICHAELA: 4,7

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 2

I tisdagskväll hände det, det jag under min introduktionsvecka för sex veckor sedan haft en noggrann genomgång om eftersom DET kan hända här i Arequipa.

Det skakade till, först trodde jag att det var en tung bil som brummade förbi, men när rutan bredvid mig vibrerade till ordentligt var jag snabbt uppe på fötter. Tankarna for snabbt i huvudet. Vad var det jag skulle göra? Det var något med dörrar. Golvet skakade när jag sprang på darriga ben bort till ytterdörren, öppnade dörren och ställde mig i dörröppningen som jag kom ihåg att jag skulle göra. Jag väntade med andan i halsgropen på att grannarna skulle göra som jag, men ingen syntes till. Skalvet avtog, jag stod kvar. Var det redan över eller var det bara början? Skulle det komma en till? Då ingen annan i huset reagerade förutom några hundar som skällde bestämde jag mig för att gå in igen.


Eftersom jag aldrig har upplevt en jordbävning innan är det inte lätt att jämföra och avgöra hur pass stort skalvet var. Även om jag förstod att det var ett litet funderade jag över om jag borde följa rutinerna och höra av mig till de andra på kontoret. Jag bestämde mig för att ringa Maja, vår landrepresentant.

- Det var inget att oroa sig för, sa hon erfaret.

Jaha tänkte jag, men jag kunde ändå inte släppa tanken att det kanske skulle komma ett till, ett större skalv.

Det var dags att sova, men vid varje litet ljud ryckte jag till. När grannen ovanför plötsligt började flytta möbler var jag snabbt uppe på fötter i beredskap att återigen ta skydd i dörröppningen. Det visade sig att inget mer hände, inte den här gången, men det kommer säkerligen fler skalv under min vistelse. Jag somnar aningen oroligt, men en gnutta mer erfaren.

Dagen efter uppmättes skalvet till 4,7 på Richterskalan

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se