ANA: Garant för mänskliga rättigheter efterlyses

Ana Falk i Nicaragua, inlägg 4

I samband med FN:s tortyrkommittées (CAT) senaste möte framfördes önskemål om att Nicaragua ser över sitt totala abortförbud. Även kommittéen för de civila och politiska rättigheterna har kritiserat landet för att bryta mot folkrätten. Detta för med sig tankar och funderingar kring ett mer grundläggande problem.

Mänskliga rättigheter existerar inte i ett vakum och en människa är inte en abstrakt bärare av dessa rättigheter. Det vill säga, människor kan inte garanteras en rättighet för det enkla faktum att hon är människa.

Detta var dock vad tidiga politiska filosofer menade när de pratade om rättigheter som inte kunde bli begränsade av staten, utan som var människans till naturen (natural rights). Utöver dessa, menades det, fanns även politiska rättigheter som kunde begränsas.

1951 lade Hanna Arendt fram det famösa argumentet att detta förhållande hade förändrats. Att utan medborgarskap kunde en människa inte heller åtnjuta hennes naturliga rättigheter, det vill säga hennes mänskliga rättigheter.

Nicaragua har visserligen ratificerat både den internationella konventionen för civila och politiska rättigheter, liksom tortyrkonventionen. Men om den nicaraguanska staten väljer att inte uppfylla det den förbundit sig till, att garantera sina medborgares mänskliga rättigheter, lämnas det internationella samfundet med relativt tandlösa metoder som ”name and shame”.

Problemet heter suveränitet. Visserligen har vi sett ett uppluckrande av denna juridiska princip, som så sent som andra världskriget hindrade Nationernas Förbund (föregångaren till FN) från att lägga sig i Tysklands inre angelägenheter, det vill säga avrättandet av över sex miljoner människor. Vågen av så kallade humanitära interventioner som möjliggjordes efter kalla krigets slut är ett tecken på detta uppluckrande.

Likväl behövs det en förändring för att kunna garantera allas rättigheter, även de grupper som diskrimineras av statsapparater och dess institutioner - det vill säga samma institutioner som är ansvariga för att upprätthålla och respektera folkrätten.

Vad den politiske filosofen Etiénne Balibar har föreslagit är en omvälvning av den nuvarande statscentrerade juridiska regimen. Han menar att vi måste tänka om suveränitetsprincipen och att medborgarskap måste associeras med något annat än nationalstaten.

Detta kan eventuellt tyckas vara filosofiska abstraktioner, men faktum är att vårt nuvarande internationella juridiska system inte lever upp till sina egna ideal om rättvisa och mänskliga rättigheter. Det totala abortförbudet i Nicaragua är ett exempel på det.

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se

SOFI: Doktor Casanova

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 4

Doktor Casanova är en välklädd och kortväxt man i 60-årsåldern som ska undersöka mitt hjärta.

- Hur står det till? Angenämt att träffas, säger han, tar i hand och ler vänligt.

Det är lördag eftermiddag och vi befinner oss på en av La Paz otaliga privata kliniker. Besöksrummet påminner om besöksrummen på min vårdcentral hemma på Norrtullsgatan. Ur sin svarta attachéportfölj tar doktor Casanova fram en lång sladd med sugproppar fästa på. Han har med sig sin egen utrustning och det är ett något ålderdomligt, men miljövänligt, EKG-mätinstrument. Jag lägger mig på britsen klädd i tyg som är placerad mitt i rummet och kisar upp mot lysrören i taket.

- Hur känns det för dig med höjden? frågar doktorn.

- Jo bra, även om jag fortfarande blir andfådd av så få som 8-9 trappsteg, svarar jag.

La Paz ligger på cirka 3600 meter över havet och det tar en vecka eller två innan kroppen har acklimatiserat sig och blodet syresätts som det ska.

Mitt blodtryck mäts, mina hjärtslag lyssnas på och min nyfunna kardiolog talar till mig med mjuk röst och frågar hur jag trivs i La Paz. Det känns som om vi har all tid i världen och att jag är dagens mest betydelsefulla patient.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: San Pedros bortglömda barn

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 5

Fängelset tar upp ett helt kvarter, men den anonyma ingången bevakas inte hårdare än bankerna i staden. Det är lätt att gå förbi utan att ana vad som döljer sig bakom de höga murarna. Jag besökte det ökända fängelset San Pedro som ligger mitt i centrala La Paz invid ett folkrikt och lummigt torg.

Avståndet mellan torgets trottoar och gården där vissa av fängelsets interner befinner sig är inte mer än 4 meter. Jag passerar en uråldrig metalldetektor med fickorna fulla av mynt. Inget händer. Den är trasig eller avstängd eller vad vet jag. Bakom ett enkelt träbord sitter tre poliser och ytterligare fem stycken befinner sig tillsammans med mig och andra besökare på de cirka 12 kvadratmeterna. Jag får lämna ifrån mig mitt pass och skriva mitt namn i en bok. Därefter stämplar och signerar den befälhavande polisen min underarm. Jag anses grön och får gå in.

Grinden där två interner vilar sina armar genom gallret låses upp. Sidledes tar jag mig in mellan fångarna på gården. Min guide uppmanar mig att inte titta någon i ögonen och att inte svara på tilltal. Jag befinner mig mitt bland ett 80-tal brottslingar med en surrealistisk känsla i kroppen. Vad gör jag här? Och vad gör alla barn och kvinnor här inne? I solskenet får barnen och kvinnorna platsen att verka harmonisk, men det är en helt vansinnig plats att växa upp på.

Men det hinner jag inte riktigt tänka på då eftersom vi snabbt zick-zackar mellan mördare, våldtäksmän och kokainsmugglare. Det är lite nervöst, men även otroligt spännande. Samtidigt inser jag att jag är väldigt naiv. Innanför grinden och murarna finns varken vakter eller poliser. Internerna hanterar alla eventuella "situationer" själva. Min fantasi skenar.

Fängelseområdet är uppbyggt som ett samhälle i miniatyr. Jag passerar caféer, fruktstånd, en kyrka, tv-butik och en snickares verkstad. Uppklistrat på muren sitter annonser om celler till salu. Alla som fängslas på San Pedro måste köpa sin cell. Fängelsets "bostadsområden" har olika status och är olika dyra att bo på.

När det är dags att lämna San Pedro tänker jag på de hundratals barn som lever med sina fäder i fängelset. Omständigheter de är helt oskyldiga till, tvingar dem att leva nära inpå Bolivias värsta brottslingar. De är barn som omvärlden har glömt bort.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

MICHAELA: Workshop i el Pedregal

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 3

Efter några veckors förskjutning kom min första workshop i marknadsföring för mikroentreprenörer äntligen i gång.

Workshopsserien är en del av Svalorna Latinamerikas program för landsbygdsutveckling (PDR) och har utvecklats för att stärka företagarnas förutsättningar att på ett effektivt sätt kunna analysera sin marknad och marknadsföra sina produkter på ett konkurrenskraftigt sätt.

I El Pedregal, cirka två och en halv timme utanför Arequipa, samlades Karina från vår samarbetsorganisation SIRA/SADA, jag och tolv deltagare som arbetar med marsvinsuppfödning.

Inför vår första träff var jag lite nervös med tanke på att jag skulle tala inför en grupp människor, men nervositeten grundade sig också i att jag inte visste hur deltagarna skulle svara på materialet jag tagit fram. Jag funderade över om materialet var anpassat väl nog till just deras behov och förståelse

Vi körde igång, jag presenterade de mer tekniska bitarna och tillsammans med Karina varvade vi workshoppen med övningar för ett aktivt deltagande. Med tanke på alla nya begrepp som berördes, var det jätteroligt att se hur deltagarna kämpade på med de olika övningarna. För att se till att samtliga deltagare drog sitt strå till stacken peppade Karina på de personer som var lite blygare i sammanhanget. Den goda stämningen bland deltagarna bidrog även till att jag kände mig lugnare och nervositeten försvann.

Nu i veckan har vi sista delen i workshopsserien. Jag ser fram emot det eftersom den innehåller mer praktiskt arbete då vi tillsammans ska ta fram en marknadsföringsplan. Viljan hos deltagarna att förbättra sina möjligheter att expandera och utvecklas som företagare finns, så jag hoppas och tror att de kommer att få användning av den nya kunskapen för att stärka sin verksamhet och därmed ta ett steg framåt i rätt riktning.

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

Foto: Lisa Ljunggren

AINA: Klyschan jag inte tror på

Aina Gagliardo i Nicaragua, inlägg 2

Jag stelnar till när jag hör en person som betraktas som en kvinnorättskämpe säga:
- Men att göra abort bara för att man inte tagit tillräckligt mycket ansvar som kvinna, måste betraktas som mord.

Varannan söndag har jag videolektion med en grupp tonårstjejer som deltar i MIRIAM:s program för flickor som arbetar som hembiträden, TID (Trabajo Infantil Doméstico). Förra söndagen hade vi som mål att fastställa temat för den video som ska bli slutresultatet av kursen och idéen som föreslogs av flickorna var abort. I detta ögonblick tar min kollega Maria från Asociación MIRIAM ordet och säger bestämt:

– Om detta är det ämne som ni vill arbeta med, är det mycket viktigt att ni förstår att det finns en stor skillnad mellan fri abort och terapeutisk abort.

Jag stelnar till och känner en föraning om vad Maria kommer att säga härnäst. Hon fortsätter:

– Terapeutisk abort är till för att rädda kvinnans liv om hon är svårt sjuk eller om hon blivit våldtagen, och detta är något som borde tillåtas i samhället. Men att göra abort bara för att man inte tagit tillräckligt mycket ansvar som kvinna, måste betraktas som mord.

Jag avbryter Maria i denna stund och riktar mig till flickorna när jag säger att detta sätt att se på kvinnors kropp inte är något universellt och att i Sverige anser man att kvinnor har rätt att bestämma helt och hållet över sin egen kropp och denna rätt får inte inskränkas.

Maria, som suttit tyst under tiden jag talade till flickorna, fortsätter lektionen utan att kommentera mitt inlägg. Jag betraktar dem och funderar över den kamp som förs för kvinnors rättigheter över hela världen. Rätten till abort och sin egen kropp verkar alltid förhandlingsbar, även för dessa kvinnor som ger sina liv för att förbättra sina och andra kvinnors levnadsvillkor.

Det slår mig plötsligt att mitt fina lilla tal till denna grupp tonåringar egentligen var ganska långt ifrån sanningen om kvinnors rättigheter till sina egna kroppar i Sverige. Vi har, tack vare kvinnorättsrörelsen från 1960-talet, rätten att bestämma själva om vi är redo för att bli föräldrar eller inte, men denna rättighet är historiskt sett extremt nyförvärvad.

Men så väl i Sverige som i Nicaragua finns det uppenbara grundläggande strukturella brister i frågan om kvinnors rättigheter, för inte tror jag på klyschan att Sverige är ett jämlikt land när jag ser mina medsystrar kämpa för rätten att få en rättvis lön, jämställd vardag, möjlighet till att förena karriär och föräldrarskap, bland annat.

Kampen mot det patriarkala samhället förs på olika nivåer med olika utgångslägen och yttrar sig på olika sätt, men likväl är den densamma världen över. Den som inte kan erkänna detta faktum borde kanske betrakta sig själv i spegeln en extra gång.

Maria är ett fingerat namn, det görs för att skydda personens identitet.

Aina Gagliardo

programassnica@svalorna.se

ANA: Totalförbud mot abort

Ana Falk i Nicaragua, inlägg 3

I Nicaragua är det förbjudet att göra abort. Både den som tar beslutet att avbryta en graviditet eller den som utför den medicinska handlingen kan hållas kriminellt ansvarig och dömas till fängelse. Gravid på grund av våldtäkt eller döende på grund av graviditet - detta har ingen betydelse sedan lagen mot terapeutisk abort gick igenom år 2006.

I detta juridiska beslut tros den katolska kyrkan ha mer än ett finger med i spelet. För sedan urminnes tider har den katolska kyrkan hävdat att ett liv tar vid i samma stund som kvinnan blir befruktad. Och inför parlamentsvalet år 2006 var kyrkans stöd viktigt för att Sandinisterna skulle gå vinnande ur striden. Därav föreningen av dessa två, tidigare, ärkefiender.

Internationell folkrätt lämnar frågan om när ett liv börjar öppen, fri att tolka av varje enskild stat. Vad den dock säger är att det är staters skyldighet att respektera och garantera var människas rättigheter. Därmed alltså hennes rätt till liv, hennes rätt att inte bli diskriminerad, hennes rätt att inte bli utsatt för tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, liksom hennes rätt till hälsa. Därav den kritik som Nicaragua har fått från både människorättsorganisationer och FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna.

För faktum är att av rädsla för att bli åtalade nekar läkare vård till gravida kvinnor som är i akut behov av medicinsk hjälp. Och enligt CISAS, ett nicaraguanskt informationscenter för hälsofrågor, har över 100 kvinnor dött på grund av förbudet mot terapeutisk abort. Detta är direkta konsekvenser av Nicaraguas restriktiva lagstiftning.

Indirekta konsekvenser är att den förstärker ett redan djupt förankrat patriarkat. Det vill säga det samhällssystem som med sina institutioner och sociala strukturer diskriminerar kvinnan och begränsar hennes valmöjligheter. Däribland hennes rätt att bestämma över sin egen kropp.

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se