ÅSA: När det skälver till

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 2

En tidig januarimorgon i Chile kände jag ett skalv som fick taklampan att skaka och hjärtat att klappa fortare, men när det stora skalvet kom var jag sedan en vecka tillbaka i Sverige. Så jag har, tack och lov, ännu inte upplevt en riktig jordbävning. Men jag har erfarit skalv inombords. Skalv som får allt omkring en att rämna.

Plötsligt händer det. Det skakar till. Jag kastas till marken. Jag slängs fram och tillbaka som en trasdocka. Jag får blåmärken och sår. Jag blöder. Det värker. Det gör för jävligt ont. Allt skakar omkring mig. Himlen rämnar. Marken spricker och jag kämpar för att inte falla ner i avgrunden. Panikslagen irrar jag fram och tillbaka. Finner ingen trygghet.

Så minns jag bilder av evakueringsplaner. Gröna pilar som leder fram till säkra väggar. Dit ska man. Där är man trygg. Jag springer. Irrar. Söker. Men jag hittar inte här. Så långt hemifrån. Så långt från vänner och familj – de trygga väggar där jag brukar finna stöd. Letar. Finner väggar – men de är för tunna. Det vore självbedrägeri att tro att dessa skulle stå emot. Irrar vidare. Skräckslagen. Till slut finner jag den. En säker vägg. Trygg. Den tar emot mig. Stödjer mig. Håller mig uppe när jag faller ned på knä. Jag lutar mig mot den, andas ut och blundar. Jag blöder, har ont, är stukad – men, jag har en vägg att luta mig mot. Och stödd mot väggen kan jag sakta resa mig upp igen.


När marken skälver är det viktigt att ha något stabilt att stödja sig mot. Utan detta blir förödelsen oändligt mycket värre. Se på Chile och Haiti. I Santiago stod husen stadigt medan människorna i Port au Prince fick se sin stad förintad. Andra skalv i vår omgivning dämpas bäst av trygga nätverk och en axel att luta sig mot.

Och någon sa att den nya jord som bildas i de sprickor och sår som jordbävningen river upp är bördigare än den gamla. Och starkare.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

SOFIE: I Nicaraguas våld

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2

För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.

Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.

För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.

Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.

Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.

En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.

Exemplen tar aldrig slut.

Så varför utsätter jag mig?

För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.

Sofie Karlström

NADIA: Dumpad i ett underverk

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 6
Till min lycka hade Machu Picchu öppnat lagom till min semester i påskas. Jag och min vän slog på stort och köpte ett paket där alltifrån resa, inträde och mat ingick. Vi insåg att det hade varit bättre att resa på egen hand än genom en bluffagentur som lämnade oss ensamma i djungeln – men då var det redan för sent.

Machu Picchu hade varit stängt sedan översvämningarna i januari. När vi kom fram till Cusco och hostelet där vi skulle bo blev vi överfallna av en intensiv säljare i receptionen. Han insisterade på att vi absolut inte kunde hitta en bättre och billigare agentur än hans för att åka till Machu Picchu. Efter en kort funderare bestämde vi oss för att köpa resan med helpension - även om det för mig var mer pengar än vad jag egentligen hade råd med.

Vi fick inget kvitto på en gång, men säljaren lovade att han skulle återkomma med det några timmar senare. Klockan fyra på morgonen dagen då vi skulle åka hade vi fortfarande inte fått något bevis på att vi hade betalat. Vi fick som tur var ändå åka med på resan, men var tvungna att byta buss tre gånger för det var oklart vilken guide vi skulle ha. Det blev mycket stress, problem och bekymmer på vägen, men när vi kom upp till inkaruinerna och den starka energin var det fortfarande värt det.

Det var ett vägras på vägen så alla var tvungna att gå ur bussarna,
vänta i två timmar, för att sedan traska genom leran till närmaste by.

Så var det resan tillbaka till Cusco... Efter en kort busstur, en tågtur, en rask promenad från stationen och drygt två timmars köande till linbanan för att passera floden kommer vi fram till andra sidan där bussen ska ta oss tillbaka till Cusco. Vi blir överraskade. Ingen guide, ingen buss. Vi väntar och väntar. Det börjar bli mörkt. Runt omkring oss är det djungel, lervägar och berg. Till slut tvingas vi inse faktumet att vi blivit övergivna och liftar med tio vägarbetare i deras pick up.


Vi är tydligen inte de enda som råkat ut för detta läser jag i tidningen. Det var ett drygt äventyr som kunde slutat illa, men som nu är ett minne för livet som jag kan skratta åt.

Nadia Enedahl

JAVIER: Allt är en dröm

Javier Zavala i Bolivia, inlägg 2

Reseskildringar är speciella. Magiska. När jag liten var en av mina favoritsagor "Folk och rövare i Kamomilla stad". Det är visserligen inte en skildring av någons resa. Men en berättelse om en annan plats.

För er som inte läst detta magnifika verk, kan jag snabbt informera om att det är en framställning av en idyllvärld. Någon biltrafik förekommer inte, men däremot finns en spårvagnslinje, som tar en minut att åka med, och där alla bjuds på kakor. Polisen går runt och sjunger ut sin enkla filosofi, "Man ska aldrig plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill." Som i de flesta sagor finns det element som bryter av mot det perfekta, och i det här fallet är det tre rövare som stjäl saker de behöver. Men, i grund och botten är de snälla ändå. Så enkelt och så rätt.

Där ville jag leva. Jag drömde mig bort.

Att drömma sig bort. Ja, det är inte bara barn som gör det. Det är någonting vi fortsätter att göra hela livet.

Senare, var det en annan fantastisk saga som fick mig att drömma mig bort av Italo Calvinos bok "De osynliga städerna". Marco Polo beordras i berättelsen att beskriva för Kublai Khan de städer han har besökt. Liksom den sagoberättande prinsessan i "Tusen och en natt", kämpar Marco Polo med att stilla Khanens hunger av verklighetsflykt. Beskrivningarna av platserna förvecklas därför till de allra mest fantastiska skildringarna. Bilderna glider samman, konturerna löses upp. Medan Marco Polo sakta vaggar sin Khan in i ett annat universum, glider jag följsamt med och vaknar inte upp förrän i slutet, där jag abrupt förstår att allt bara var en rad poetiska varianter av en endaste stad: Marco Polos hemstad Venezia. Först då förstår jag att sanningen endast är en semantisk kompromiss mellan verkligheten och hungern efter att få drömma sig bort.

Upplevelsen av platsen existerar endast i språk och tanke. Vi väljer hur upplevelsen och minnet av platsen vi reser till skall vara för oss. Det gäller att välja rätt.

Javier Zavala

På bilden: "Vandraren över dimhavet" av tyske romantikern Caspar Friedrich.

JENNY: Vid foten av en aktiv vulkan

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 6

Jag undrar verkligen… Hur lever man med ständigt hot om naturkatastrofer?

I Peru sinar aldrig rapporteringen om allvarliga naturkatastrofer här och i grannländerna. Det har varit ett extra sorgligt år hittills, med översvämningar, torka, jordbävningar och ras. Olika stora och allvarliga men nästan alltid med dödsfall och förödelse som följd. Det känns som varje vecka. Det händer att hela byar täcks av flera meter lera.

Ibland lyckas bilderna och informationen tränga sig in och påverka tv-tittaren eller tidningsläsaren, kanske till och med framkalla en liten rysning. Usch, så hemskt. Stackars människor. Sedan återgår man till det man var uppe i, zappar över till såpoperan som hade reklampaus, eller går och gör sig en avokadomacka.

Ibland vaknar jag av ett litet svagt jordskalv, som mjukt och fint skakar min säng i några sekunder. Nästan mysigt är det, som om jorden vaggade mig.

I Chile dog minst 350 människor i den stora jordbävningen i februari. I Huánaco, öster om Lima, dog förmodligen mer än hundra människor i häftiga ras för en vecka sen. I Cuscoregionen kan så många som 80 000 människor ha mist sina hem på grund av översvämningar i början av året.



Jag pratade med några äldre Arequipabor.

- Människor kan inte fortsätta bygga sina hus på farliga platser, som vid floder som kan svämma över, sa en man.
- Men Misti då, frågade jag och pekade på vulkanen som stolt tornar upp sig över staden, den kan ju få ett utbrott?
- Jo, men det kommer inte hända ännu på många år.
Nähä.

Ironiskt nog, som med de flesta orättvisor, är det oftast de fattiga på landsbygden som drabbas hårdast när naturen blir arg. De som inte har möjlighet att bygga säkra hus, och som bor där det är svårt att komma fram med hjälp.

Jag fortsätter undra, hur skapar man ett tryggt liv med alla dessa katastrofer runt omkring? I bakhuvudet tror jag att jag har svaret, men jag vill helst inte nöja mig med det. Kan vi verkligen anpassa oss till vad som helst, om vi stänger av tv:n innan vi somnar?

Jenny Ringarp

ÅSA: Kontroll, kvitton och Supermercados

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 1

Ökad transparens inom utvecklingsarbete framförs som en hörnsten i kampen mot korruption. Och jag håller med. Men ibland blir konsekvenserna av kraven på kontroll inte alls som det var tänkt.

Vår administratör bönfaller våra samarbetspartners: ”Snälla ni, gör vad ni kan för att så mycket som möjligt redovisas med kvitto!” Hon har nämligen pekpinnar på sig. Uppifrån. Revisorerna från högre instans har sagt sitt. Och de har i sin tur samma krav på sig. Uppifrån. Och den här gången från högsta ort. De som verkligen bestämmer. Varje biståndskrona skall gå att följa.

Och som sagt, missförstå mig rätt, det är jätteviktigt med kontroll för att minska korruptionen och se till att pengarna verkligen når fram till dem som de är ämnade för - i detta fall barnen och ungdomarna och deras familjer i programmet Suma Thakhi. Men nu till problemet: organisationerna och målgrupperna bor och verkar i det som ofta beskrivs som Amayarafolkets huvudstad - El Alto - staden på högplatån ovanför La Paz. En stad som vuxit enormt, och fortsätter att växa så det knakar i takt med att människor lämnar landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Verkligheten blir oftast en helt annan. Svårare. Hårdare. Bistrare. De flesta hamnar inom den informella sektorn som omfattar större delen av den bolivianska ekonomin. Framförallt i El Alto. Den som här handlar lunch till deltagarna i en workshop och förväntar sig att få kvitto eller faktura, lär bli besviken. Att vi kräver kvitto innebär för människorna att de måste åka ner till La Paz. Och till en Supermercado - något för dem helt främmande. Det är att tvinga dem ur deras sociala och kulturella sammanhang. Det är som att tvinga på dem en annan livsstil. Utöver att vara omständligt och oekonomiskt bör man fundera på var pengarna hamnar - skall man stödja det lokala samhället och den gamla kvinnan som säljer grönsaker på marknaden, eller skall man låta pengarna gå till ägaren av Supermercadokedjan?

Kontroll är jätteviktigt, men måste anpassas till miljön där vi arbetar. Det finns andra verktyg för att granska att pengarna verkligen används på rätt sätt. Krav på kontroll kan inte behöva innebära att man tvingar in människor bland rad efter rad av varor i Supermercadon, gynnar storägarna och straffar bonden som säljer sina varor på den lokala marknaden - för att han eller hon inte kan ge en faktura.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se