BJÖRN: Många bäckar små…

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 5

Innan jag kom hit hade jag definitivt bilden av Bolivia som ett progressivt land i miljöfrågor och jag tänkte att det fanns en utpräglad miljömedvetenhet hos folk i allmänhet. Efter att ha levt här i ca fyra månader är jag övertygad om att den bilden måste nyanseras.

Under de senaste åren har Bolivia drivit en radikal miljöpolitik på internationell nivå. I Cancun 2010 var Bolivia det enda landet som inte undertecknade klimatmötets slutdokument.

Tidigare samma år arrangerade sociala organisationer ett folkligt klimatmöte i Cochabamba för att öppna upp för en radikalare debatt om jordens framtid ur miljösynpunkt.

En vän som var där gjorde dock en intressant iakttagelse. Samma personer som pratade om vikten av att skydda och respektera moder jord var de första att slänga sitt skräp på marken.

Det är frapperande hur stort glappet är mellan regeringens ambitioner och gemene mans attityd till miljön.

Ett exempel är från en dagsutflykt till en dalgång utanför La Paz. När vi nyss avslutat lunchen dumpar en annan god vän till mig en tom tonfiskburk i den redan förorenade floden. Mitt svenska allemansrättshjärta upphörde att slå för en kort stund. 
  

Vid första anblick ger de bussar som kör runt i La Paz en gemytlig och nostalgisk känsla: Ford, Chevrolet och Mercedes från 60- och 70-talen som repareras om och om igen. När bussen är på väg förbi och ett svart illaluktande rökmoln fyller ens lungor luckras dock nostalgin upp i avgaser.

Detta är så klart ett ekonomiskt problem, men jag tror också att folks medvetenhet är viktig.

Kanske är en förändring på väg. Jag har sett tecken på det, dels inom Svalornas LAs program Suma Thakhi där miljöperspektivet är en självklar del i den integrerade utbildningen.

En annan sak är 240 ungdomar utklädda till zebror som är anställda av kommunen i La Paz. De jobbar med att ge bilister insikt om vikten av att uppföra sig i trafiken och de gör barn och ungdomar medvetna om betydelsen av att hålla staden ren från skräp. Många beckar små kan göra förändring i det långa loppet.

Björn Reisnert

SANNA: För jag har blommor i mitt hår...

Vi har väntat länge nog nu tycker jag, så med risk att uppröra en och annan SMHI-fantast och kalenderperfektionist så tänker jag säga det; sommaren är här!

Innan vi sänker tempot är det hursomhelst dags att köra gaspedalen i botten en sista gång. På kansliet här i Stockholm har parollen ”… men det där behöver vi inte tänka på förrän i maj” ljudit som något slags mantra i korridoren under våren. Den meningen har vaggat in oss i något slags tryggt lugn, ända tills någon satte orden i halsen för ett par veckor sedan. Det är som om vintermånaderna är så evighetslånga att allt som kan förknippas med uteserveringar, sandaler och trädgårdsskötsel mest känns som en vit lögn man drar för att få småbarn att sluta tjata. Mitt uppe i informationsturnéer, konferensdagar på Sida, stödkonserter och mors dag-manifestationer har vi i alla fall blivit varse om att det där med maj faktiskt är något som finns på riktigt. Vips har vi därmed fått en ny påstådd sanning att avvaktande betvivla, nämligen den att vi praktikanter alldeles snart avslutar vår tid på Svalorna Latinamerika. Men även detta är sant. Det lär man väl inse nånstans i början av nästa vecka, när det blir dags att ställa i ordning sitt skrivbord för nästa praktikant som ska flytta in.

Allt eftersom planerade aktiviteter äntligen genomförs och praktiköverlämningsbreven börjar ta form får man också tillfälle att tänka tillbaka på tiden som varit. Våren 2011 har varit minst sagt händelserik. För egen del har jag fått en ny förståelse för hur organisationsarbete kan se ut och hur det är att arbeta för målgrupper som befinner sig på andra sidan jorden. Jag har lärt mig om hur frustrerande det kan vara att arbeta under knappa resurser, men också hur det kan föda kreativa och nytänkande lösningar.

Världen av biståndsarbete och utvecklingsstöd är i ständig rörelse och förnyelse. Ingenting är någonsin skrivet i sten, mer än det engagemang och den glöd man möter hos många som valt att ägna sin vardag åt att arbeta för en lite bättre värld. Jag har sprungit på många seminarier, temadagar och kurser, ordnat frivilligmöten och stått vid infobord. Jag har pratat och pratat och pratat med olika sorters människor. En hel del av dem har varit skeptiker som fastnat i någon slags föreställning av att ”rädda världen – människorna” ägnar mer tid åt att fika och sätta blommor i håret än vad svenska folkets skattebetalare någonsin borde godkänna. Skeptikerna kommer alltid att finnas och bästa sättet att hantera dem är definitivt inte att vända ryggen till. Tvärt om kan det vara någonstans mitt emellan dig själv och den som ser världen ur en annan synvinkel som de mest effektiva och intressanta idéerna finns.

Det händer grejer! Nya generationer och några modiga uppstickare från de äldre åldersgrupperna verkar mer och mer villiga att sudda ut gamla, svartvita föreställningar. Det är på tiden. För i en såndär svartvit värld ryms inte särskilt många fantasifulla lösningar och det råder väl inga tvivel om att det är just såna vi behöver för att nå de där målen som alla pratar så väldigt varmt om?

Jag vill avsluta med blommor i håret, inte för att provocera, utan för att jag gillar blommor. Tror nästan jag pluggar ur mina hörlurar så att alla kan höra den här gången. Nadja är med mig vet jag. Här kommer den igen. Nu kör vi. Släpp in solen! Glad sommar, vi ses i höst!
http://www.youtube.com/watch?v=Q8DkmzIcDeA

IDA: När hösten kom till Arequipa

Ida Lövestam i Peru, inlägg 4

När jag kom hit ifrån Sverige slogs jag av värmen. Jag tog av mig mina långärmade tröjor, kavlade upp jeansen och drog på mig sandaler. Förbryllades av peruaner som gick omkring med jacka, långbyxor och skor under den starka solen. Men pö om pö utan att tänka särskilt mycket på det tog jag på mig mer och mer kläder, och efter ett tag märkte jag hur jag började tänka att de där turisterna måste vara galna – gå omkring med kortbyxor och T-shirt på kvällstid...?

Men inte ens turisterna har kortbyxor längre. Hösten har kommit till Arequipa och även om dagarna kan vara varma så kommer kvällen så småningom. Sitt på en bänk när solen går ner och du känner kylan sakta vandra upp för kroppen i takt med solens nedgång.

”Det här är väl ingenting emot kylan i ditt land?” svarar folk frågande när jag säger att jag fryser. Och drar ljudligt efter andan när de får svar på hur många minusgrader det blir som kallast i Sverige. De förvånas över att jag inte är van vid kylan. Men även om vintern i Sverige får det att bita i kinderna av kyla, och även om jag fryser tårna av mig när jag väntar på nattbussen som aldrig kommer, så öppnar jag sen dörren till ett uppvärmt, välisolerat hem. I Sverige sover jag aldrig med fleecetröja på, jag brer inte ut en sovsäck ovanpå mitt täcke och jag har aldrig mössa på inomhus. Treglasfönster och värmeluftspumpar gör det möjligt att tycka om den svenska vintern.

Arequipa ligger på drygt tvåtusen meters höjd. Högre upp, inte långt härifrån, är man omgiven av landsbygd. Där är kylan intensivare och vinden starkare. Där tultar småbarn omkring och skaffar sig köldskador på sina kinder. För där finns koftor och mössor och sockor och vantar. Men ingen väggisolering. Och inte en tanke på treglasfönster.

Ida Lövestam

LINA: Inte en enda död till

Inlägg 4, Lina Karlsson i Nicaragua.

Den 3:e maj i år blev 22-åriga Yerling López strypt till döds i sitt hem i Estelí i Nicaragua.
Kvar blev Yerlings ettåriga dotter och kvar blev Yerlings förtvivlade mor. Kvar blev ilskan och smärtan och sorgen.
En vecka efter mordet var fortfarande inte brottet uppklarat.
Under en stödmanifestation stegade över tusen personer fram över Estelís gator och torg, slöt upp för att hedra Yerlings minne, för att visa stöd med hennes familj. För att kräva rättvisa.
”Rättvisa för Yerling!” var ett av slagorden. ”Inte en enda död till!” var ett annat.
Inte en enda död till. Statistiken talar tyvärr för att det kommer att bli fler. Enligt Red De mujeres Contra la Violencia´s första kvartalsrapport om kvinnomord 2011 blev 24 kvinnor mördade i Nicaragua under januari, februari och mars.
En siffra som stigit nu, en siffra som Yerling López numera är en del av. Och hon är inte ensam.


Enligt Amnesty utsätts en tredjedel av världens kvinnor – i alla samhällsklasser och kulturer - för allvarligt våld någon gång under sitt liv.
Undersökningar visar ofta att det också är ”i hemmets trygga sfär” det främst sker, att våldet utövas av någon närstående.
Enligt en granskning* som Aftonbladet står bakom har 181 kvinnor blivit mördade i Sverige av närstående män sedan år 2000.
I Nicaragua är medeltalet på kvinnor som mördas av män de har, eller har haft, en nära relation till 63 per år.
Enlig Red de Mujeres Contra La Violencia´s rapport blev 43 av de 89 kvinnor som mördades i Nicaragua under 2010 dödad av någon närstående.
Det är dystra siffror. Siffror som döljer kvinnor som bar på drömmar, tankar och uttryck. Kvinnor, precis som Yerling, som plötsligt blev tvingade bort.


Så varför mördas kvinnor av okända män? Varför mördas de av sina pappor, sina bröder, vänner eller äkta män?
Det är en komplex fråga och en komplex fråga kräver ett likvärdigt svar. Men en del av förklaringen grundar sig i orättvisa samhällsstrukturer, i maktutövande och förtryck. Våld mot kvinnor är ett bara ett symptom av flera. Att förändring behövs är dock tydligt. Strategier för hur kvinnor ska skydda sig räcker inte. Ett ”gå inte hem ensam när det är mörkt” eller ”passa dig för fula gubbar” gör inte att våldet minskar. Än mindre hjälper det när våldet är förlagt i ens hem och utförs av någon närstående. Vi behöver istället prata om komplexiteten i frågan och i svaret.
Om vad som är roten till. Om vilka ytterligare åtgärder som krävs för förändring.


Inte en enda död till!
Vi behöver få slagordet att låta mindre utopisk och mer realistiskt.

* http://www.aftonbladet.se/nyheter/181kvinnordodade/


Lina Karlsson

PERNILLA: Saknade oljud

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 4

I Arequipa är det mycket oväsen. Kostant. Ropande människor, skällande hundar, sopbilar som spelar klassisk musik på öronbedövande volym och inte minst det evinnerliga tutandet. Högerregeln är här ett tillsynes okänt koncept och istället för att sakta in i korsningarna så tutar man och hoppas på att högre makter ombesörjer att den trafik som eventuellt kommer på de korsade gatorna släpper fram en. Ett oljud som jag dock saknar är ljudet av ambulanssirener.

När jag var liten läste jag en bok där huvudpersonen tyckte att ambulanssirener var obehagliga eftersom de fick henne att tänka på människor som har ont. Jag tänkte att människor får inte ont av ambulanssirener – tvärt om. Människor blir skadade och sjuka ändå och ljudet av utryckningsfordon betyder att hjälp är på väg. Sedan dess har ambulanssirener fått mig att känna mig trygg.

I min hemstad Malmö hör jag ambulanser i stort sett varje dag. Malmö är en stad med cirka 300 000 invånare. I Arequipa bor det ungefär tre gånger så många människor och jag kan räkna de tillfällen som jag sett eller hört ambulanser här på ena handens fingrar. Detta borde inte bero på att behovet är mindre än i Malmö.

Strukturell orättvisa är det fina akademiska ordet för detta fenomen. Detta betyder att det finns en skevhet i fördelningen av världens resurser, vilket betyder att samma person får olika möjligheter beroende på var i världen hon är född. I Malmö finns det gott om ambulanser och storleken på din plånbok bestämmer inte om du får expresstransport till sjukhuset. I Arequipa tiger sirenerna stilla.

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Dynamitgubbar i stan

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 4

När jag var tonåring brukade jag gå med i arbetarnas demonstrationståg på förstamaj. De var tillställningar där demonstrationspromenader och tal om den politiska framtiden blandades med glassätande och picknick i Folkets park.

Slagord ropades: Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen. Stoppa rasismen! När? Nu! När? Nu! Osv. Det låter kanske bekant? 

Jag tänker ibland: Om det tillsattes en regering som inte överhuvudtaget svarade upp mot banderollernas budskap, vad skulle då hända? Skulle manifestationerna intensifieras och rent utav bli våldsamma? 

Nuvarande regering skiljer sig på många sätt från förstamaj-budskapen, men det verkar inte göra någon avgörande skillnad i konsensuslandet Sverige. Jag inbillar mig att de som brukar gå ut på första maj, fortfarande går ut och ropar samma ramsor. Till vem? Om ingen lyssnar på kraven, vad händer då? Lite påverkansarbete och debattartiklar, men sen? 

I Bolivia har jag fått en annan bild av vad ett demonstrationståg kan innebära. Om Sverige kan kallas för konsensusland, så skulle Bolivia kunna kallas för konfliktland, mycket generaliserat så klart. 

Förstamajfirandet i La Paz var intensivt, uppslutningen anmärkningsvärd och smällarna från raketer var nästan öronbedövande. 

Förstamaj föregicks av demonstrationer av en ännu grövre kaliber. 

COB (motsvarande svenska LO) krävde högre löner i offentlig sektor pga. den alltjämt stigande inflationen. Regeringen tillmötesgick först inte kraven och protesterna eskalerade. 

När COB går ut i protest så är det ord och inga visor. 

Lärarna kastade inte sten mot polisen, utan skickade iväg stenarna med slungor. Tårgas användes flitigt av polisen, blockader stoppade trafiken både i städer och på landsvägar och vad som kanske är mest uppseendeväckande: Gruvarbetarna kom in till La Paz och sprängde sin dynamit på öppen gata. De hindrades inte av polisen. Alla verkade se det som fullt normalt. 

Vad skulle hända om Norrlands gruvarbetare dundrade in till Sergels torg och sprängde sin dynamit och skrek: Ge oss högre lön!! Annars…?



En man korsfäster sig mot obelisken i La Paz och en eld som varit del av en blockad har nyss brunnit ut.



Björn Reisnert