AINO: Dagen för avkriminalisering av abort i Latinamerika och Västindien

Aino Ravandoni i Peru, inlägg 1

I november 1990 samlades feminister från Latinamerika och Västindien i San Bernardo, Argentina. Under en workshop om abort deklarerade de den 28 september till  ”Día por el Derecho al Aborto de las Mujeres de América Latina y del Caribe”. Sedan dess har ”kampanjen 28 september” drivits för att legalisera abort.

Förra fredagen pryddes framsidan på Arequipas upplaga av tidningen Perú 21 av ett foto på en gravid kvinnas mage och rubriken EMBARAZOSO vilket betyder pinsamt och liknar ordet embarazada, gravid på spanska. Enligt artikeln har 1816 flickor och unga kvinnor mellan 10-19 år blivit gravida i Arequipa regionen under första halvåret i år. Under det första kvartalet togs 719 gravida minderåriga omhand i någon av hälsoministeriets institutioner. Läkaren som intervjuats i artikeln tycker att kondomer inte ska delas ut till ungdomar utan restriktioner. Samtidigt tycker hen att förslaget som diskuteras i kongressen, om att ungdomar endast får köpa kondomer i sällskap av föräldrar inte kommer vara till mycket nytta.

När jag läser om abortlagstiftningen i Bolivia, Nicaragua och Peru känner jag mig lyckligt lottad som fötts och vuxit upp i Sverige. Sedan 1975 har gravida kvinnor i Sverige själva fått bestämma om abort inom lagens tidsgränser utan att behöva uppge något speciellt skäl. I Nicaragua är det inte tillåtet med abort även om kvinnans liv är i fara. Enligt lagstiftningen i Bolivia är det endast tillåtet med abort vid incest, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av minderårig eller då graviditeten innebär fara för kvinnans liv eller hälsa. I praktiken råder dock totalförbud. Den peruanska staten har sedan 1924 tillåtit terapeutisk abort, då graviditeten utgör en fara för kvinnans liv och hälsa. Liksom i Bolivia råder i praktiken totalförbud. Enligt olika uppskattningar väljer årligen runt fyra miljoner kvinnor i Latinamerika och Västindien att genomgå en abort och varje år utförs flera tusentals illegala aborter i regionen. Aborter som i värsta fall leder till döden. Enligt den peruanska kvinnorättsorganisationen Flora Tristán utförs nära 400 000 illegala aborter i Peru varje år och över 50 000 kvinnor läggs in på sjukhus på grund av komplikationer vid osäkra aborter.

Att abort är illegalt beror på att kyrkan har stor makt. Sexuella relationer anses vara till för reproduktion och inte för njutning. Graviditeten är något gudomligt som inte får avbrytas av människor. Jag kan varken förstå eller acceptera att abort kan vara illegalt! Hur kan de stater som kriminaliserar abort argumentera för deras rätt att bestämma över kvinnors kroppar? Jag hoppas verkligen att legaliseringen av abort kommer uppmärksammas och diskuteras i dag. Om inte här i Peru, så på annat håll i världen. Under min tid i Arequipa kommer jag hålla ögonen och öronen öppna för abortfrågan. Det är alla kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp!

Aino Ravandoni
programassperu@svalorna.se

MACARENA: Protest med fest

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 5


Efter en månads semester i Sverige är jag tillbaka på kontoret. Rent politiskt är allting sig likt, det blev ingen statskupp (se mitt förra blogginlägg). Evo Morales är fortfarande president och den sociala kampen fortsätter. Med betoning på kamp – men i Bolivia, kontrasternas land, kan man fråga sig hur allvarligt protesterna tas.

Demonstranterna fyllde La Paz gator. Foto: Macarena Mendoza A.

Redan andra veckan i Bolivia skakades La Paz gator av gruvarbetare med dynamit och spänningen var ett faktum. Cirka 70 000 gruvarbetare protesterade mot de olika arbetsavtalen som gäller beroende på vilka man jobbar för. Trots dynamit och smällare på gatorna gick människor omkring som en vanlig vardag. Det var svårt att förstå allvaret i situationen, med dynamit som smällde, folk som sprang, och så försäljare som stod i sina hörn och ivrigt skrek ut vilka varor som fanns till salu.

Från Boliviakontoret blev vi tillsagda att stanna inne tills vi visste närmare vad som skulle hända. På kvällen fick vi reda på att protesten lett till sammandrabbningar mellan de olika gruvarbetargrupperna, och resulterat i ett dödsfall och åtminstone sju skadade. Regeringen höll möte och bad gruvarbetarna om 48 timmars vapenvila, något som senare visade sig bara ha blivit godkänt av några grupper inom konflikten (och därför drabbas Bolivia av blockader även idag).

Gruvarbetare samlade på San Francisco-torget

.

Dagen därpå var det tveksamt om det var grönt ljus för att gå till kontoret och jag hoppades på svar via tv-nyheterna.  Jag blev inte förvånad när jag såg att gruvarbetarna var kvar på San Francisco-torget. Däremot blev jag förvånad över att flera dansgrupper tog tillfället i akt och hade dansuppvisningar mitt på torget. Nationella tv-kanaler var inbjudna och de filmade för fullt. Först folkdans från Potosi, gruvarbetarna tittade stolta på och applåderade. En stund senare dansades senaste disco-hiten och gruvarbetarna bjöds in för att delta och lära sig – vilket de glatt gjorde. Det absurda i situationen var total, och sett utifrån är det svårt att förstå hur tv och demonstranter tänker. Det ger en känsla av att ingen tar protesten på allvar. Varken media eller demonstranter. Medan ena gruppen sörjer sin förlorade medkämpe, dansar de andra glatt på torget och blir filmade av nationella tv-kanalen.

Det som var skrämmande och samtidigt spännande – till en början, omvandlades till en folkfest på ett öppet torg. Gruvarbetare som bara dagen innan hade smällt dynamit på La Paz gator var nu istället uppbjudna till dans. TV-reportrar som sprungit på La Paz huvudgator med gasmasken i högsta hugg stod nu och visade den glada folkfest som växt fram. Kontrasternas land, ja visst, men ibland är det svårt att veta hur allvarlig situationen verkligen är – trots dödsfall.




Text och foto: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

SANDRA: Programlansering och kära återseenden

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 1


Den svenska ambassadören Michael Frühling hade åkt ända från Guatemala för lanseringen av Svalorna Latinamerikas nya program i Nicaragua i fredags. Dagen blev mycket lyckad. De inbjudna talarna höll intresset vid liv hela dagen och de 130 deltagarna var mycket nöjda.

För mig som ny programpraktikant var detta ett utmärkt tillfälle att fördjupa mina kunskaper om sexuell komersiell exploatering.

Jag har varit i Nicaragua innan och de senaste veckorna har jag därmed återsett många platser och människor som ligger mig varmt om hjärtat, ätit ”gallo pinto” och känt värmen från omgivningen och solen. Det som får mig att ständigt återvända till Nicaragua är det levande civilsamhället, de många samhällsengagerade människorna som jag lärt känna och hur tidspress och stress tycks förångas och försvinna med den stigande värmen. Samtidigt blir jag alltid lika provocerad av de djupa klyftorna i samhället, korruptionen och hur machokulturen är så normaliserad.

Efter att ha fått mer kunskap om Svalorna LAs nya program ser jag nu Nicaragua ur ytterligare ett par glasögon. Jag tycker mig se barn och ungdomar i riskzonen för sexuell komersiell exploatering överallt. Barnet med den onyktra pappan på bussen, flickan som verkar ha en relation med den vuxna mannen, alla de barn som jobbar mitt i den hektiska trafiken i Managua, de tre tonårstjejerna som umgås med den äldre turisten. För där det finns fattigdom och svåra social förhållanden finns det alltid någon som vill utnyttja situationen och personerna som lever i den.  

Svalorna LAs nya program här i Nicaragua ska jobba förebyggande mot just denna utsatthet under de närmaste fem åren. Tillsammans med samarbetsorganisationerna hoppas man nå ut till nästan 340000 personer genom att arbeta med barn, ungdomar, föräldrar och andra viktiga aktörer i samhället.

Pa Svalorna LAs kontor i Estelí och ute i samarbetsorganisationerna jobbas det just nu febrilt med den studie som ska ligga som referenspunkt för framtida resultat inom det nya programmet. Intervjuer ska göras med de olika målgrupperna och svaren ska sedan analyseras, bli till siffror och sättas in i olika rutor i flera dokument.

För mig är mycket nytt och jag känner mig stundtals yr över alla små rutor i Excell som ska fyllas i, förkortningar och olika dokument. Sakteligen börjar jag dock få en klarare bild av hur biståndsvärldens mätningsverktyg fungerar, hur förändring blir resultat i en ruta. Helhetsbilden på ett papper, av ett program som precis har börjat.   


Sandra Lundberg

SOFIE: Folkfester på hög nivå

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 1

Bolivia, äntligen är jag tillbaka! Med minnen från min förra vistelse i La Paz för två år sedan förberedde jag mig på kaos och ett underbart myller av människor, trafik, mat och musik. 

Den nygifte vicepresidenten och hans fru.
T.v. President Evo Morales

Redan dagen efter min ankomst åkte jag och min praktikantkollega Macarena till de heliga pre-Inka ruinerna i Tiwanaku nära Titicacasjön för att beskåda vicepresident Álvaro García Lineras andinska bröllop – ena delen av firandet som även innehöll ett katolskt och ett civilt bröllop. I byn var det stor folkfest. Tårtor bakade av koka-mjöl stod uppradade för beskådan, det delades ut gratis öl, musik och dans fyllde torget för att välkomna de nygifta. Paret såg uppriktigt lyckliga ut då de steg ut genom La Puerta del Sol, Solporten, som är ett av Tiwanaku-folkets främsta byggnadsverk och som man tror hade en astronomisk eller kalendarisk funktion. Men i media har det uttryckts skepsis mot ceremonin. Eftersom varken García Linera eller hans fru tillhör något av Bolivias ursprungsfolk menar kritikerna att García Linera genomförde det andinska bröllopet som en politisk strategi för att bredda sin popularitet bland ursprungsbefolkningen inför framtida val.

Att såväl politiken som religionen är ständigt närvarande i Bolivia märks tydligt. Trots en planerad vägblockad gav vi oss på fredagen av mot Sucre och karnevalen tillägnad helgonet Guadalupe. Lyckligtvis kom vi fram utan problem och min första karneval gjorde mig synnerligen inte besviken. Från morgon till sen kväll dansades det olika bolivianska danser såsom caporales, tinku, chacarera och mycket mer på Sucres gator i en kavalkad av färgglada och fantasifulla dräkter. Det var med lyckokänslor och en iver att lära mig de bolivianska danserna som jag åkte tillbaka, hem till La Paz. 

Karneval i Sucre

La Paz lämnar som ni märker ingen sysslolös och som ny programassistent på Svalorna Latinamerikas Boliviakontor blev jag genast involverad i planeringsarbetet inför nästa år. Jag har också deltagit i processen att inkludera två nya samarbetspartners, som förhoppningsvis ska hjälpa till att stärka programmet Suma Thakhis rättighetsperspektiv. Efter denna försmak på min nya roll ser jag fram emot att under hösten bli mer insatt i det administrativa arbetet och framförallt, att lära känna våra samarbetspartners och deras verksamhet i El Alto.

Bolivia, äntligen är jag här.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

LOVISA: Flora och folkrörelser

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 1

Jag anländer till Nicaragua med en mängd romantiska idéer om landet, utan att någonsin ha satt min fot i Centralamerika. Jag har läst att Nicaragua, trots den utbredda fattigdomen, är ett av de säkrare länderna i regionen. Att här finns en stor artrikedom med många naturreservat och ekologiska lantbruk. Jag har läst om trivsamma byar och om konstnärsandan som sjuder i folksjälen. Men mest av allt tilltalas jag av min guideboks beskrivning av nicaraguanerna själva som ett stolt idealistiskt folk, väl insatta i den aktuella situationen och som gärna delar med sig av sina starka åsikter.

Och Nicaragua tar emot mig med frodiga gröna landskap och vänliga människor. Men jag blir snart varse machokulturen som råder genom männens busvisslingar, och hur riskfyllda Managuas gator kan vara. Svalorna Latinamerikas kontor ligger dock norrut i Estelí, i de trakter självaste revolutionären Sandino höll till. Här måste väl ändå glöden leva kvar?

Men mitt första intryck blir lite av en besvikelse – jag ser inga grupper som engagerat diskuterar i gatuhörnen, inga demonstrationer och inga musikanter. Det enda som talar idealism är de färgrika väggmålningarna med sina tysta budskap. En vacker bakgrund till stadens annars så högljudda puls.

Redan första veckan kastas vi in i Svalorna LA:s verksamhet och får åka till bergsbyn Jinotega på ett tre dagar långt seminarium tillsammans med de fyra samarbetsorganisationerna. Det är ett perfekt tillfälle att lära känna de människor vi ska jobba med och arbetet de utför, liksom att få lära oss mer om det gemensamma programmet. Den andra femåriga fasen av programmet ska precis ta fart, och målet är att förebygga sexuell kommersiell exploatering av barn och ungdomar i Nicaragua.

Och nu får jag äntligen ett smakprov på engagemang och vilja att förändra! Sammanvävt med föreläsningarna höjs röster runtom i rummet, en tar vid där en annan tystnar, och åsikter, känslor och idéer sköljer över oss. Dagarna tre tycks inte tillräckliga för det här gänget. Det verkar alltså vara här, i Nicaraguas civila samhälle bland otaliga folkrörelser, som motivationen till förbättring och utveckling hämtar sin drivkraft.

Lovisa Dragstedt
infonicaragua@svalorna.se