JULIA: Att vinna eller försvinna

 Julia Andén i Nicaragua, inlägg 3 

Jag har växt upp i en mycket trygg tillvaro, framför allt socialt med en fantastisk familj som står bakom mig och stöttar mig i mina äventyr. Om jag funderar på vad det är som gjort att jag vågat söka utmaningar istället för stabilitet, så det är just den tryggheten som är svaret.

Muralmålning i Estelí av Proyecto MIRIAM

Men den sociala tryggheten har inte alla, inte i Sverige och än mindre här i Nicaragua. Våldet inom familjen är extremt utbrett här, och då rör det sig ändå om uppskattade siffror. Barn och ungdomar som växer upp med våld i sin vardag saknar den familjetrygghet jag värdesätter så högt. Jag förstår att de hoppar på fina erbjudanden om jobb utomlands eller på andra platser i Nicaragua, trots riskerna. Våld lever de redan med, så vad har de att förlora? Om deras liv redan präglas av övergrepp utförda av de människor de mest litar på och är beroende av, så kanske det inte verkar så skrämmande att byta ut den situationen. Och om självkänslan och hur man värderar sitt eget liv dessutom är nere på botten i en djup avgrund efter år av fysisk och psykisk misshandel blir det ännu mer förståeligt. Att dessa unga har hopp kvar känns mirakulöst, och att de agerar efter hoppet verkar helt rimligt. De kanske, innan de accepterar de där jobbet som servitris i en turiststad vid kusten, har övervägt för- och nackdelar samt alla risker och kommit fram till att det är värt det – erbjudandet om ett välbetalt jobb kanske är på riktigt. Eller den där pojkvännen som visar så mycket kärlek och omtanke – varför skulle inte han vara ärlig bara för att han är 10 eller 20 år äldre och är rik? Eller så blir ”vinsten” värd våldet och övergreppen, för att du själv slipper bo på gatan, eller för att dina syskon kan fortsätta gå i skolan. Eller så är det inte värt det, men då är det försent och din vilja spelar ingen roll längre.

Anonym muralmålning i Estelí - "Din tystnad fördömer mig"

När jag läser om barn och ungdomars inställning till våld, mänskliga rättigheter och sexhandel blir det irrationella plötsligt rationellt. Många av Nicaraguas unga förstår att det handlar om brott och övergrepp så länge det sker på avstånd, men när det handlar om dem själva är företeelserna så normaliserade att de inte ser sin egen utsatthet. För att bekämpa problemet räcker det inte med information – vi måste ju ge de utsatta ett bättre alternativ. Oavsett hur medvetna eller omedvetna valen är så grundar de sig i en önskan om något bättre. Bilden av fattiga och utsatta människor som irrationella eller passiva som vi blir matade med gång på gång i media börjar bli rätt urholkad tycker jag. Här arbetar barn, ungdomar, vuxna och gamla från tidig morgon till sen kväll om det krävs. Dessutom är de beredda att offra sin egen värdighet för ett bättre liv. Det framstår inte som passivt för mig – de utnyttjar varje möjlighet de ser.

Det hela handlar kanske bara om enkel ekvation där det du kan förlora i dina egna ögon inte är mycket värt. Det blir ett enkelt spel om att vinna, eller försvinna. 

Text och foto: Julia Andén

infonicaragua@svalorna.se

ZARAH: En ny påve… vem är han?

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 3

Foto: Roxana Ortiz

I onsdags kom den vita röken som visade att den nya påven var vald, Franciskus I heter han. Jag är inte katolik men blev rörd av att höra att han var en argentinsk ärkebiskop. Franciskus I är den första påven på tusen år som inte är europeisk och den allra första som är Latinamerikansk. Min första tanke var att Katolska kyrkan kanske hade tänkt till, kanske hade de vidgat sina vyer lite.

Många har höga förväntningar på den nya påven och den katolska världen skriker efter reformer. En stark röst är Latinamerika, där majoriteten av invånarna är katoliker. De senaste åren har Katolska kyrkan har fått mycket kritik, då Vatikanstaten är mycket korrumperad och anklagelserna om sexuellt utnyttjande inom kyrkan är många. Det har framförts kritik mot att den Katolska kyrkan har tappat gemenskapen med den fattiga befolkningen. Detta är något som den nya påven med sin jesuitiska bakgrund förhoppningsvis ska motverka; det ryktas nämligen att han har en nära koppling till människor som lever i fattigdom, och att han själv är en man som gillar att leva under enkla förhållanden. Men det sägs också att han är en väldigt konservativ ärkebiskop. Till exempel har han uttalat sig som motståndare till samkönat äktenskap, abort, preventivmedel, skilsmässa och kvinnor i ledande positioner.

Det var där allt föll för mig; jag blev inte förvånad över de moraliska åsikterna angående sexuella och reproduktiva rättigheter – de är desamma som den katolska kyrkans officiella uttalanden. Men hans kvinnosyn däremot: att kvinnor är naturligt underordnade mannen och att det är mannen som är ”tänkaren” och den som kan få saker gjorda medan kvinnor finns till för att tillfredställa honom. Förbannad och besviken är det minsta man kan säga om hur jag kände mig när jag läste dessa ord – jag som precis hade fått en millimeter mer hopp för den Katolska kyrkan.

Mural i Montevideo, Uruguay. Foto Zarah Östman Pittaluga

Nu hoppas jag att min älskade kontinent Latinamerika sätter ordentlig press på denna påve. Latinamerikas katoliker är trötta på att den Katolska kyrkan inte följer samhällets utveckling, en av orsakerna till att de förlorar anhängare i stadig takt. Kyrkan vill inte förlora sina sympatisörer i Latinamerika och jag misstänker att det var en av orsakerna till att denna påve blev vald. Även det faktum att han är konservativ i sina åsikter känns som ett självklart val av den Katolska kyrkan för att på så sätt motverka de många positiva förändringarna som sker på kontinenten; legaliseringen av abort i Uruguay, transpersoners rätt till könsidentitet i Argentina, samkönat äktenskap i flera länder, avkriminalisering av sexuella handlingar mellan ungdomar i Peru – bara för att nämna några stora händelser.

Men nu är dessa framsteg hotade, liksom kvinnors stärkta ställning i samhället, men jag tror att Latinamerika kommer att kämpa för att behålla denna utveckling. Kanske tror den Katolska kyrkan att effekten av att ha en Latinamerikansk påve kommer att bli densamma som när en polsk påve blev vald och Polen förvandlades till en väldigt konservativ stat? Jag tror att det kommer att ha motsatt effekt. Påven måste leva upp till höga förväntningar som ställs från Latinamerika, annars kommer folket att tappa ännu mer förtroende för den Katolska kyrkan.

Latinamerika är fullt av hopp och förväntan, men även med en skara som är redo att gå i kamp för sina rättigheter!

Zarah Östman Pittaluga

Läs också min och Pernilla Springfeldts debattartikel om nya påvens syn på SRHR-frågor som publicerades i Dagens ETC 22 mars 2013

MARIA: När ett plus ett blir tre

Maria Hyllengren i Peru, inlägg 2

"Es complicado". Det är komplicerat. En mening man ofta hör på Svalorna Latinamerikas kontor i Arquipa, Peru. Och inte är det en lätt uppgift att förklara för två nyanlända praktikanter varför deras magar ännu inte är beredda på en portion ceviche – en fantastisk inhemsk fiskrätt som tillagas i en slags citronmarinad. Men framför allt är det svårt att presentera ett enkelt svar på varför fyra av fem personer i de andinska bergen lever i fattigdom (siffrorna kommer från UNDP).

Johanna, en annan svensk praktikant, och jag har installerat oss i ett rum och spritt ut papper, lexikon och kartböcker över hela bordet – första veckan i Peru vill vi lära oss allt om Svalorna LA och programmet för landsbygdsutveckling som vi ska delta i. Jag tror att jag har lärt mig åtminstone en sak hittills: Det ena leder till det andra.

Jag tänker till exempel mycket på hur klimatförändringarna slår olika hårt mot olika människor. Man skulle kunna tro att vi alla står jämlika inför naturens krafter, men de som bara har lite från början har desto mer att förlora. I bergsbyn Viraco, där Svalorna LA arbetar, har invånarna fått ännu sämre tillgång till vatten som en följd av att glaciärerna i närheten smälter. Ett annat naturproblem är det intensiva regnandet som förstör vägarna och på så sätt isolerar byarna. Hade man till exempel velat utnyttja möjligheterna till turism i det vackra landskapet blir det nu klart svårare. Fattiga människor drabbas hårdare av klimatförändringarnas effekter, och det blir också mer komplicerat att ta sig ur fattigdomen.

En sak som jag personligen fastnade för hos Svalorna LA är att man angriper problem från många olika håll. Genom att integrera arbetet med att stärka mänskliga rättigheter uppnår man en synergieffekt. Utbildning, försörjning, demokratisering och kännedom om sina mänskliga rättigheter – allt hänger ihop. Arbetet med en rättighet förstärker arbetet med en annan, och ett plus ett blir tre.

För att uppnå våra mål behöver Svalorna LA och samarbetsorganisationerna också en mängd olika glasögon. Det vill säga, för att se på verkligheten utifrån olika perspektiv. Genusglasögonen och miljöperspektivsglasögonen ska vara ständiga accessoarer för dem som jobbar med landsbygdsutveckling i Peru.

Complicado? Det ska det vara.

Så långt om alla papper; inläsning är både intressant och nödvändigt. Men de som vet mest om sin egen situation är såklart människorna i Viraco, Machahuay och de andra byarna. Jag ser fram emot att plöja klart pappershögarna och äntligen få åka dit.


Text: Maria Hyllengren
Foto: Johanna Ekman

KARIN: Erfarenheter från andra sidan ekvatorn-nya perspektiv

Karin Källström i Bolivia, inlägg 1

En stor förmån med att leva i ett nytt land är att du gång på gång ertappar dig själv med att få dina perspektiv omkullkastade. Självklarheter i vardagslivet ställs på ända och oavsett om du håller med om det nya tvingas du fundera över dina perspektiv.

Under några veckor har jag som socionomstudent genom Svalorna och Socionomer utan Gränser haft en unik möjlighet att lära känna den sociala verklighet människor i Bolivia lever i och få inblick i allt från internationella biståndsinsatser till lokala lösningar på många av de problem jag valt min utbildning för att få vara med och bekämpa.

Ett växande problem är miljöfrågan, som allt tydligare påverkar människors livsvillkor och möjligheter till ett värdigt liv. I La Paz är ett tecken glaciären Chacaltaya, som smält med vattenbrist till följd. I Sverige diskuteras ofta den rika världens eventuella ansvar att hjälpa fattigare länder att utvecklas miljövänligt. Visst nämns USA som skräckexempel men tyngdpunkten läggs ofta på vad som händer när fattiga folkrika länder kommer ikapp ekonomiskt, allt medan Sverige bygger ut återvinningssystem och fortsätter att öka konsumtionsnivån.

Häromdagen besökte jag utrikesministeriet. Representanter från det civila samhället inbjöds att lyssna till utrikesministeriets offentliga årsredovisning för 2012. Publiken representerade främst ursprungsfolk och småbrukarorganisationer. Det skulle antagligen sett annorlunda ut för tio år sedan då den offentliga makten i praktiken var reserverad för landets spanskättade befolkning. Nu fick alla en påse kokablad att tugga på och aymara blandades in i talen. Mycket riktade sig till högplatåns landsbygdsbefolkning; det internationella quinoaåret (andinsk proteinrik gröda) 2013 och de möjligheter detta innebär både för Bolivias bönder och för matbristen i världen, framgångar på internationell nivå för kokabladet, eller introduktionen av begreppet "moder jord" och hennes rättigheter under FN:s internationella klimatkonferens. På ett självklart sätt förklarades hur Bolivia drivit på för att de som bär skulden för miljöproblemen, de rika länderna i norr, ska börja ta sitt ansvar och minska sina utsläpp. 

För mig som just landat i en stad där avgaserna gör att jag får ont i lungorna och bristen på papperskorgar förundrar mig, var det nödvändigt att sätta talet i lite perspektiv. För vilket påverkar glaciärerna mest: Min flygresa hit, mina alltför långa duschar och mitt liv i ett överkonsumerande samhälle eller några plastförpackningar på gatan i La Paz och en avgasstinn gammal buss som rymmer bra många fler än en personbil per familj skulle göra? Att den rika världen är boven i dramat är ingen nyhet men självklarheten med vilken tesen uttrycktes och det totala fokuset på "oss" i norr gav mig nya insikter. För det är väl genom båda sidornas brist på perspektiv och förmåga att se sin egen utvecklingspotential som debatten står och stampar. Två små länder, Sverige och Bolivia, med obetydlig effekt på klimatet i det stora sammanhanget men med gemensamma önskningar om en hållbar framtid för kommande generationer. Nya perspektiv behövs både på individuell- och global nivå!

Karin Källström

ZARAH: Var den som tar ställning!

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 2

Ännu ett år och ännu en 8 mars då man skall fira kvinnor världen över. Jag har funderat över denna dag många gånger men de senaste två åren har jag inte uppmärksammat den, inte ens påpekat om den på min Facebooksida. Jag har blandade känslor inför denna dag. Jag tycker att kvinnor skall firas, hedras och respekteras varje dag, varje sekund. Men det är inte så det ser ut i världen vi lever i idag. Kvinnors rättigheter kränks runt om i världen varje dag, även här i Sverige trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnor har än idag inte samma lön för lika arbete och kvinnor ansvarar fortfarande för det mesta i hemmet samtidigt som de har ett arbete eller försöker göra karriär. Det är oftast kvinnor som blir ensamstående med barnen och det just denna grupp som är mest framträdande av den växande barnfattigdomen i Sverige.

Vi är inte så olika de kvinnor som lever i Latinamerika. I grunden är det samma nyckelfrågor. Män har överordnande positioner och tar beslut som berör kvinnor, som exempelvis i frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter: i Sverige har kvinnor fått kämpa hårt för dessa rättigheter men i Latinamerika är kvinnor mitt i kampen för att få dessa rättigheter uppfyllda.  Det är inte bara en fråga om jämställdhet utan också demokrati, för att demokrati innebär att alla medborgare skall få delta i att bestämma hur landet ska styras, och med ”alla” menas även kvinnor. Jag anser att ett steg mot detta skulle vara att de politiska representanterna speglade hur sammansättningen av medborgare ser ut i verkligheten. Bland annat skulle vi se samma procentantal kvinnor i ledande politiska positioner som det procentantal kvinnor som lever i landet. Men det är inte så. Inte i Sverige, inte Latinamerika – inte någonstans i världen utom i Rwanda.

Jag kämpar för kvinnors rättigheter varje dag på många olika sätt, allt från en organisations möte till en kommentar till en annan människa. Vi kan alla göra skillnad genom att ta ställning, inte titta bort när vi ser kränkningar och inte hålla tyst när vi hör en orättvis kommentar. Detta innebär inte att man skall vara kränkande eller orättvis mot andra. Jag önskar med hela mitt hjärta att man inte skulle behöva en internationell kvinnodag. Dock är det ett bra sätt att nå ut till allmänheten, en ursäkt för att ha stora intressanta möten och belysa varför det är viktigt att kämpa för kvinnors rättigheter. Jämlikhet mellan könen är en fråga som berör oss alla. Jag är feminist för att jag är kvinna, jag tror att vi är kapabla att ta egna beslut som berör vårt liv och vår kropp, jag tror att genetiska olikheter inte gör oss olika värda.

Jag har blandade känslor för denna dag… det är en otroligt viktig dag för att belysa kampen som kvinnor för varje dag och hedra de som går mot strömmen samt belysa de orättvisor som sker varje dag, varje sekund, men jag önskar att vi framtiden ska kunna hedra människor och inte kvinnor och män. För i slutändan utan kvinnor skulle det inte finnas en mänsklighet.





Zarah Östman Pittaluga

PS: Vill du höra mer om abortlagstiftningen i Latinamerika och är i Göteborg den 8 mars, kom då till Världkulturmuseet där jag ska föreläsa kl 21:00. Läs mer om eventet här!Fest och forum på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2013! By Ladyfest Göteborg


...och glöm inte att läsa bloggarna som mina praktikant kollegor har skrivit dagen till äran! Hanna i Stockholm , Julia i Nicaragua, Mia i Bolivia och Maria i Peru

HANNA: Ljuset som aldrig kommer

Hanna Zander i Sverige, inlägg 2

Jag har inte mycket till övers för vintern. Med novembermörkret kommer också tröttheten och känslan av instängdhet. Man fryser i ett halvår, har knappt någon ork att träffa vänner eller göra andra roliga saker – helst vill man bara gå i ide och sova bort de där långa mörka månaderna.

Av någon anledning får jag alltid för mig att våren ska komma i mars. Januari och februari är tunga, men i mars ska allt som genom ett trollslag förändras: solen ska komma tillbaka, snön smälta och livslusten återvända. Men såklart är detta ett önsketänkande.

Varje åttonde mars blir jag bittert påmind om att jag alltid fryser om fötterna i demonstrationståget och att jag önskar att jag tagit på mig en extra tröja för att slippa stå och huttra. Våren har såklart inte kommit än.

Kylig manifestation.

På samma sätt blir jag varenda åttonde mars påmind om att vi kanske trots allt inte kommit så långt som vi vill tro vad gäller kvinnors situation och jämställdhet – det är precis som med våren och ljuset.

I Sverige blev det för en kort tid sedan en nyhet att 15.51-rörelsen fått byta namn till 15.52-rörelsen eftersom kvinnor nu i genomsnitt jobbar gratis en hel minut mindre. Så, visst – det går framåt men i vilken takt? Om utvecklingen mot att kvinnor och män ska ha jämställda löner fortsätter i denna fart, kommer jag med stor sannolikhet inte ens att få uppleva när rörelsen byter namn till 16.59-rörelsen under hela min livstid.

En annan sak jag tänker på den åttonde mars är de eviga sidospåren när man talar generellt om kvinnors situation. Det finns alltid någon som sticker fram hakan och säger att vi ”ju ändå kommit långt i Sverige” och ”titta bara på resten av världen”. Sant: det är i många fall betydligt lättare att leva som kvinna i Sverige än i andra länder. Men för det första: var är solidariteten med kvinnorna i resten av världen? Det är sällan (aldrig) jag upplevt att denna typ av uttalanden följs av ett ”därför måste vi engagera oss för kvinnornas situation i…”, utan man nöjer sig med konstaterandet av att vi faktiskt har det bra här i Sverige och därmed punkt. För det andra tycker jag det är tråkigt och fel att nöja sig med ”att ha kommit långt på vägen”. Det är som att drömma om att jobba med barn men begränsa sig till att läsa en bok om ämnet och lära sig massor men sedan strunta i att omsätta det i praktiken.

Våren dröjer alltid för länge. Men till sist kommer den och det ger mig en gnutta hopp om framtiden och att förändringar i jämställdheten kommer att äga rum under min livstid.

Till dess tar jag på mig extra sockar och en varm tröja.



Tips! Läs också mina medarbetares reflektioner kring åttonde mars. Julia, Mia och Maria har skrivit från respektive länder.


Text och bild: Hanna Zander

JULIA: Höj rösten på Internationella Kvinnodagen

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 2

Vid eftertanke inser jag att internationella kvinnodagen för mig har ett tvetydigt budskap, och att dess innebörd förändras efter samhällets karaktär. I Sverige upplever jag till stor del dagen som en hyllning till alla kvinnor, lite som mors dag. Men här i Nicaragua känner jag av dess ursprungliga rättighetsperspektiv på ett tydligare vis, och jag kan inte annat än konstatera att dagen påminner mig om att världen inte är jämställd.

Den internationella kvinnodagen påminner mig om den långa vägen vi gått och de framsteg som tagits för kvinnans rättigheter, men också om den långa vägen kvar till jämställdhet och den ständiga kampen som pågår. I Sverige diskuterar vi ofta lika löner, föräldrapenning och många andra ekonomiska rättigheter. Här i Nicaragua och genom programmet mot sexuell exploatering påminns jag istället om varje människas rätt till sin egen kropp, och rätten att bestämma över sitt eget liv.

Barn och ungdomar från Proyecto Miriam demonstrerar mot sexhandel, 2012

Enligt FN:s organ mot organiserad brottslighet (UNOCD) är nästintill åttio procent av brottsoffren för människohandel kvinnor eller flickor. På grund av fenomenets ljusskygga karaktär som organiserad brottslighet finns det ett stort mörkertal, men siffran visar i vilket fall på den usatthet som kvinnor och flickor lever i idag. I Nicaragua finns det både intern och extern människohandel och de som förs ut ur landet kan hamna både i Guatemala, USA eller Europa. På grund av att kvinnor och barn är de som arbetar inom den informella sektorn med mindre säkra inkomstkällor, är de också mer riskutsatta för människohandeln – oavsett om ändamålet är arbetskraft eller sexuell exploatering. För mig är detta ett tydligt tecken på att jämställdhet inte råder, varken i Nicaragua eller i resten av världen. Män och kvinnor har inte lika möjligheter att försörja sig och sin familj på ett säkert sätt vilket gör att kvinnor och unga är mer benägna att riskera sina liv och sin säkerhet för att försörja sin familj.

Även i Sverige har vi ett enormt arbete framför oss för att skapa jämlikhet, men situationen i Nicaragua känns ändå mer akut. Sexuell exploatering är på många vis ett av ojämställdhetens värsta ansikten idag och för att bekämpa den behöver vi först erkänna dess existens. Då kan den internationella kvinnodagen vara ett utmärkt tillfälle för att höja rösten.
Kolla också in mina medarbetares tankar och reflektioner från Peru, Maria och Boliva, Mia

Text: Julia Andén infonicaragua@svalorna.se
Bild: Simon Lundh

MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika

MARIA: Värt att fira med en marängsviss

Maria Hyllengren i Peru, inlägg 1

Glass, banan, maränger, kolasås och en massa krossad daim på det. Det här var länge mitt recept for ett lyckat firande av åttonde mars – som är min systers födelsedag. När jag tryckt i mig hennes fantastiska marängsviss har jag möjligtvis tänkt mer på hur gott det är att blanda banan och choklad än på internationella kvinnodagen.

På sätt och vis ville jag inte heller uppmärksamma den här enda dagen som tillägnats kvinnorna när jag var yngre. En dag av 365, skulle det vara tillräckligt? Jag kommer ihåg att tjejerna fick gå före killarna till matsalen på min mellanstadieskola den åttonde mars, men jag tror inte att vi pratade om jämställdhet eller hur situationen såg ut för världens kvinnor. Killarna tittade surt efter oss när vi nöjt svassade iväg över skolgården för att ställa oss först i matkön. Det var som att vi tjejer skulle hämnas på dem för att de tog mer plats i klassrummet resten av året, och att de drog mig i håret när jag inte vågade hångla bakom ”stora kullen”. Eller ännu värre, det var som att den här enda dagen av företräde skulle rättfärdiga att vi alla andra dagar skulle vara de som gick sist.

Firande av internationella kvinnodagen i Peru från tidigare år.

Jag tycker att den internationella kvinnodagen blir meningsfull först när vi använder den för att uppmärksamma de problem som finns med bristande jämställdhet, vad de beror på och vilket arbete som utförs för att göra någonting åt dem. Jag har med åren insett att det finns en mängd olika aktörer och organisationer som jobbar med jämställdhetsfrågor varje dag, och att åttonde mars är ett perfekt tillfälle för dem att lyfta sina frågor och berätta om sitt arbete. Kanske lyssnar vi lite extra idag, när det världen över anordnas föreläsningar, manifestationer, debatter, utställningar och workshops. En ganska häftig tanke.

Det här året innebär åttonde mars för mig att jag får vara en del av Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnors ekonomiska, sociala och politiska rättigheter. Jag kommer tillbringa dagen med att hålla koll på de aktiviteter som pågår både i Stockholm och i Peru. Numera ser jag åttonde mars som en dag då människor kan samlas kring ett gemensamt mål och uppmärksamma och diskutera en viktig fråga.
Värt att fira med en marängsviss tycker jag.

Maria Hyllengren
infoperu@svalorna.se