MIA: En svala tog en tur över grannskapet

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, inlägg 4.

Det ligger röda krukskärvor i sanden. Min nya kollega från orten räcker mig en och berättar att de är från Inkatiden. Det urandinska arvet finns överallt upptäcka i Castilla Media, dit jag åkt för att hälsa på min dito informationspraktikant i Peru - Maria, och för att se hur Svalorna LA jobbar där.

Historian och nutiden finns här sida vid sida i jorden, i traditionerna och i brukandet av odlingsterrasserna som spirar av liv och växtkraft. Förra året upptäcktes ett matlagringsförråd från tiden då inkafolket regerade här och de udda växter som nu står vid det underjordiska skafferiets kant, spirar mot solen för första gången på årtusenden efter att ha grävts upp ur sin djupa frövila.

Juan Carlos från Yachay Wasi (en organisation inom PDR), tittar ner i skafferiet från Inkatiden. Bredvid står en växt från ett frö som kom upp med jorden som grävdes upp.

 

Området Castilla Media, som bland annat består av byarna där Svalorna LA bedriver verksamhet; Viraco, Machaguy, Tipan och Uñon - är grönt och prunkande på sina varsina höjdplatåer mellan de kala bergen. Vi har åkt sju timmar på den mest slingrande och riskfyllda väg jag någonsin rest på. Sandbergen som omsluter dalgången hänger över vägen med klippor och lösa stenblock, de enkelriktade partierna av grusvägen ligger precis över de brantaste stupen. Upp ska vi, och väl där uppe nära molen och på de gröna kullarna ligger paradiset.

Så berättar nästan alla jag träffar; ”Vi har precis allt här: guld, silver, grönska, varma källor, mineralrikt vatten, sol och djur  och fåglar av alla slag. Allt du sätter i jorden här får liv". Ändå flyttar ungdomarna bort från Castilla Media. Man vill bli läkare, ekonom eller ingenjör – inte bonde såsom mamma och pappa som sliter hela dagarna ute på sina ”chakran” (fält).

Castilla Medias djupa gröna dalgång verkar som kuliss när det spelas volleyboll på skolan i Machaguy.

Programmet i Peru, PDR (Programa de Desarollo Rural – Program för landsbygdsutveckling), jobbar just för att få detta område att leva vidare genom bättre jordbrukstekniker, stärkta politiska rättigheter, ledarskapsutbildning och ökad medvetenhet om miljön hos barn. Likheterna med programmet i Bolivia är organisationernas driv och passion för det de gör. Självklart jobbar de i Peruprogrammet PDR (2012-2016), liksom i Boliviaprogrammet Suma Thakhi (2009-2013), med Svalorna Latinamerikas vision att stödja utsatta för att organisera sig och samarbeta för ett ökat inflytande i samhället samt att stödja mänskliga och ekonomiska rättigheter och utbildning.

Som besökare med bakgrund i Suma Thakhis arbete i El Alto, tycker jag mig urskilja att respektive landsprogram jobbar mycket olika. Särskilt då PDR:s tre organisationer fokuserar på varsitt delmål inom Peruprogrammet medan man inom Boliviaprogrammets organisationer jobbar med alla fyra delmål parallellt. Man kan tänka sig att arbetet på en ort där man kämpar för att få folk att stanna kvar på platsen likt sina förfäder, bland rika naturmässiga resurser och där alla känner alla, på många sätt är olikt det jobb som krävs i El Alto. Suma Thakhis aktiviteter utförs ju i ett samhälle som är uppbyggt av arbetsinvandrare, där få har sina rötter och där fattigdom, diskriminering och kriminalitet utgör de största hoten mot individers personliga välmående och utveckling

Jag känner mig mycket lycklig över att ha fått lära känna Castilla Media, PDR och Peruprogrammet, men ännu lyckligare är jag nog över att vara tillbaka på jobbet i La Paz och i El Alto med nya lärdomar och nya erfarenheter från systerprogrammet i det andinska grannlandet. På mitt skrivbord ligger en liten bit målad kruka som påminner mig om att vi är en pyttedel i en lång rad historier som alla bär på olika kunskaper och erfarenheter.  

Text och bild: Mia Moberg

JULIA: Att lämna kvar en bit av sig själv

Att bli sjuk är inget man önskar och att åka in på akut operation än mindre. Om man tillägger att man sedan befinner sig i ett land där man inte vet vad man kan förvänta sig kan det hela mynna ut i en mardröm. Eller så blir det bara ytterligare en lärorik erfarenhet.

Förra torsdagen verkade vara en helt vanlig dag, men efter en stund på kontoret började jag få allvarliga kramper i magen och till slut kunde jag inte längre sitta upp. Lite naivt tänkte jag att jag kanske ätit något konstigt så jag bestämde mig för att åka hem, men så långt kom jag inte. När Celina, som är landrepresentant för Svalorna LA i Nicaragua, såg mig trodde hon snarare att det var ett spöke än en praktikant hon hade framför sig, en liknelse som kan ha stämt ganska bra med tanke på mitt blodtrycksfall. Istället tog vi oss till sjukhuset där det efter en del undersökningar konstaterades att det handlade om en blindtarmsinflammation. I ett stadie av förnekelse försökte jag hitta en alternativ lösning:
– Men är ni helt säkra på att det är blindtarmen?
– Kan det inte gå över? Räcker det inte med antibiotika?

Självklart ledde detta ingen vart utan två timmar senare låg jag med feberfrossa på operationsbordet. Operationen gick strålande och jag blev väldigt väl omhändertagen på alla sätt.
– Ja, nu bli en del av dig kvar i Nicaragua för alltid!, kommenterade mina arbetskamrater.
De har helt rätt. Incidenten fick mig att tänka på och reflektera över alla fantastiska människor jag träffat så här långt, och hur de också lämnat avtryck som jag bär med mig för alltid.

Pigg och kry på uppdrag i León dagen innan stormen

Jag kom igenom min upplevelse tryggt och utan komplikationer – kanske tack vare att jag inte kommer från Nicaragua, kan jag inte låta bli att tänka. Jag har en försäkring som skyddar mig, men så ser det inte ut för majoriteten av befolkningen här. Jag fick komma till stadens bästa sjukhus och slippa sitta i väntsalen och förgås av smärta. Hade jag varit född här hade jag antagligen inte haft råd med det utan fått vända mig till det offentliga sjukhuset, som ger bra vård, men är tokigt överbelastat. Där får sjuksköterskorna inte ansvara för tre patienter var – som på sjukhuset jag låg på – utan snarare trettio.

Sammanfattningsvis nu när allt gått bra och det bara fattas att ta bort stygnen, så har Nicaragua märkt mig för livet i kropp och själ, liksom jag lämnat en del av mig själv här – för alltid.

Text: Julia Andén
Foto: Angie Betancourt

ZARAH: ALLA KVINNORS RÄTT

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 4


Det närmar sig slutet på min praktik hos Svalorna LA, en givande och inspirerande tid full av nya utmaningar och glädjefyllt arbete där jag fått tillfälle att utveckla mina kompetenser och kämpa för det jag brinner för. Under min tid här har jag bland annat föreläst om abortlagstiftningen i Latinamerika, där jag tagit upp Uruguay som ett positivt exempel. Detta inlägg i mitt föredrag kan dock behöva ändras då Uruguays nya lagstiftning nu är hotad. Den 23 juni är den första konsulteringen för att hålla ett referendum vilket kan innebära att lagen som avkriminaliserar abort avskaffas.

Det finns röster som påstår att detta är ett resultat av det politiska inflytande som den nya påven Franciskus I från Argentina har över Latinamerika, men faktum är att detta är en möjlighet i den uruguayanska lagstiftningen som sedan många år utnyttjas av befolkningen. Det ger den civila befolkningen möjlighet att påverka när nya lagar inrättas; de behöver bara samla in minst 52 000 underskrifter och då måste en konsultering hållas, vilket innebär att det hålls en folkomröstning där man bara röstar om man vill ändra lagen. Dock är det endast de människor som är statlig registrerade och över 18 år som får rösta. Det finns många människor som är ekonomisk utsatta och inte är registrerade och det är främst kvinnorna inom denna grupp som dör på grund av osäkra aborter.

Rörelsen Pro-vida har sedan omröstningen för lagändringen trappat upp sin kampanj mot denna lag och har tidigt uttalat sig om att de kommer att göra allt i sin makt för att lagen som tillåter mord av ofödda skall avskaffas. Den katolska kyrkan har uttalat sig i nationella tidningar och uppmanat befolkningen att gå och rösta för en återkallning av lagen. 25 % av befolkningen måste rösta i denna första konsultation för att vi ska se en folkomröstning i oktober. Detta innebär att det kan hända att lagen som erkänner kvinnor som tänkande och förnuftiga individer som själva är kapabla att ta egna beslut som rör deras kroppar och framtid, kan tas upp för en ny diskussion och omröstning i parlamentet. Flera kvinnoorganisationer i Uruguay startar nu en ny kampanj för att försvara kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter.

Bild av www.hacelosvaler.org

Faktumet är att flera års kamp för kvinnors rätt att få bestämma över sina egna kroppar och även kampen mot mödradödligheten ännu en gång är hotad i Uruguay. Detta är en global kamp som ännu inte tar slut; även här i Sverige har vi idag i riksdagen ett parti som vill begränsa aborträtten och även i Sverige är mödravården inte helt säker. På Stockholms förlossningsvård och på många andra håll i landet kan barnmorskorna inte ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt som de måste svara i telefon och avgöra vem som behöver komma in först till förlossningen då det inte finns tillräckligt med platser. Barnmorskorna är ofta så upptagna att de varken kan äta, dricka, gå på toaletten eller ta någon rast.

En säker mödravård och rätten att själva bestämma över våra kroppar borde vara en självklarhet idag, med det är det inte. Därför måste civilbefolkningen höja sina röster för att kräva rättvisa och säkerhet för kvinnor i hela världen. Detta är några av orsakerna till varför flera organisationer kommer att samlas under mors dag den 26 maj på Medborgarplatsen, Stockholm och manifestera vårt stöd för denna kamp. Kampen för kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter i hela världen, kampen för att alla barn som föds ska vara önskade, kampen för att alla födslar ska vara säkra och för att stoppa faktumet att minst en kvinna dör varannan minut på grund av dessa orsaker.

Tillsammans kan vi få en bättre värld, tillsammans måste vi kämpa för att alla kvinnor ska få tillgång till sina rättigheter!

MIA: Pardans eller parningsdans?

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz, inlägg 3.

Gruppen ”Alto Estilo” från El Alto vann i april den internationella breakdans-tävlingen ”B-boys Connecting People III” i genren ”battle”, där fem personer breakdansar i grupp mot fem andra personer. Alto Estilos styrka var bland annat att de lyckades blanda in danssteg från både bolivianska traditionella och moderna danser och referenser till viktiga andinska symboler såsom kondoren och laman, djur som återfinns i hantverk ända från 3000 år tillbaka fram till idag och som dessutom finns i landets säregna naturmiljöer.


Gruppen till vänster är Alto Estilo.

Här i La Paz:s uteliv går det inte att mäta sig med folks breda danskunskaper; ledigt dansas allt från någon av de hundratals folkloredanserna, såsom den vanliga morenadan eller tinkun, till salsa och cumbia, på uteställen. Med gymnastiksalsbugg och polka som enda erfarenhet av svensk folkdans tycker jag innerligt synd om oss svenskar som endast har fått små torra smulor av den pampiga och ingrediensfyllda folkdanskakan. Macarena, min föregångare, har även hon skrivit både här och här, om att just dans är en av de traditionellt och nutida viktigaste och vanligaste bolivianska aktiviterna.

Jag har själv förälskat mig i folkloredansen caporales. Efter att ha sett en uppvisning där ett gäng killar hoppade, dansade, sparkade och i takt skakade på axlarna, visste jag att detta precis var det jag sökte. När jag några dagar senare på ett uteställe blev uppbjuden att dansa just caporales, började jag direkt imitera killen ifråga genom att stampa och rycka på axlarna på samma sätt som han gjorde. Med uppspärrade ögon och besviken blick förde han mig åt sidan för att uppfostra mig -”Sådär kan du inte dansa, bara killar dansar så! Tjejer ska dansa mycket sexigare och med sensuella rörelser – såhär!” Och så visade han mig med flirtiga och återhållsamt högklackskos-trippande steg – hur det var tänkt att jag, som tjej, skulle dansa caporales*.

Jag älskar att dansa och att gå in i en roll som passar dansstilen, men den stunden blev jag påmind om ett program på en av landets större tv-kanaler. Programmet handlar om att ett par unga killar får praktiska uppgifter som de ska klara av under tiden som några kvinnliga dansare ska röra sig så pass upphetsande att killarna tappar fokus och inte klarar av uppdragen. Tjejerna ska alltså finnas där endast i egenskap av ”frestande godisbit”. Hur kul låter det?

Och när jag tänker på breakdanstävlingen så minns jag hur det skavde i mig när jag såg att en av de tre tjejer som uppträdde utförde en lång och kråmande del av sin dans vilken starkt påminde om de objektifierade dansarna i de mest sexistiska videorna på MTV. Visst, de två andra tjejerna var medlemmar i en av breakdansgrupperna och hade samma fokus på dansteknik och självförtroende som övriga tävlanden. Ändå blir ekvationen att en av tre tjejer körde på ”sexspåret” medan inte en enda av 50 killar anspelade på sex mer än med någon enstaka rörelse.

Normen på de moderna, mer västerländskt inspirerande, uteställena i La Paz säger ofta att pardans för kvinnans del snarare ska likna en parningsdans. Däremot är de flesta av de bolivianska traditionella danserna (som även de dansas ute)  inte alls anspelande på något annat än individens styrka och kunskap eller på respektive regions eller folkslags traditioner och sysslor, oberoende av om dansaren är kvinna eller man.

Den höga kvaliten på teknik och känsla som man här ser hos många tjejer på klubbarna och i danssällskapen innebär att en grupp tjejer lika gärna skulle kunna vinna nästa icke-traditionella eller moderna danstävling. Men om vi önskar att detta ska ske imorgon måste kravet att verka som attraktionsobjekt kopplas bort redan idag.


* Nyligen fick jag dock veta att det är accepterat, om än inte lika vanligt, för kvinnor att dansa den ”macho” varianten av caporales.

Text: Mia Moberg

infobolivia @ svalorna.se

KARIN: Att arbeta med visioner

Karin Källström i Bolivia, inlägg 3

Bolivia befinner sig mellan stiftandet av den nya lagen mot våld mot kvinnor och Pridefestivalen i La Paz. Samtidigt fortsätter det dagliga livet fyllt av utmaningar för att nå ett jämlikt samhälle där alla kan åtnjuta sina sexuella rättigheter.

Jag sitter på en buss som skumpar fram längs dåligt underhållna gator i El Altos yttre distrikt. En av samarbetsorganisationernas anställda oroar sig för om hennes medarbetare ska komma tillbaka efter mammaledigheten. Den lagstadgade föräldraledigheten i Bolivia är begränsad till några få veckor, vilket gör att valet mellan arbete och familj ofta kommer tidigare och blir tydligare för kvinnor här än i Sverige. Den föräldralediga socialarbetaren är vuxen, har universitetsstudier bakom sig och hyfsad inkomst. Hon har familj som kan hjälpa till med barnet men så ser inte situationen ut för alla kvinnor. För många kan ett oönskat barn betyda helt förändrade framtidsutsikter. Självförverkligande, i form av studier eller arbete, eller att bilda familj blir ett ”antingen eller”.

I helgen besökte jag en kyrka på landsbygden. Där fanns en flera hundra år gammal väggmålning som beskrev dödssynderna. Guiden beskrev att målningen visade abort som den största synden. Även om samhället har förändrats och abort enligt lagen kan vara tillåtet i vissa särskilda fall, säger målningen en hel del om de värderingar som har präglat Bolivia allt sedan kolonialismen. Abort är officiellt inte en möjlig lösning. I kombination med den dåliga kunskapen om preventivmedel blir resultatet att många barn oplanerat och oönskat föds, ofta av unga mödrar vars framtid drastiskt har förändrats.

Väggmålning av domedagen i  "Andinska Sixtinska kapellet" i byn Cuarahuara de Carangas



 De senaste veckorna har jag deltagit i planeringsarbetet inför Svalorna Latinamerikas kommande Boliviaprogram, som inleds 2014. Tillsammans med fem bolivianska organisationer har vi försökt definiera de problem som finns i La Paz och El Alto kring sexuella rättigheter och könsidentitetsrelaterat våld. Somliga organisationer består av ungdomar som vill arbeta med förändring utifrån sin verklighet. Andra är mer etablerade organisationer med gedigen erfarenhet av rättighetsarbete. Att se så olika organisationer trevande lära känna varandra, hitta varandras styrkor och svagheter och slutligen gemensamt sätta ihop ett spännande program för förändring och stärkande av rättigheter kring teman viktiga för många människors framtid är oerhört givande. Workshopsen gick från att de enskilda organisationerna kämpade för sina hjärtefrågor till att en programplan tagits fram. Mot slutet ansträngde sig deltagarna verkligen för att se varandras styrkor och planera för något där allas kunskaper och erfarenheter tillvaratas för att kunna bidra till en bättre helhet.

                                                       Utvecklingsarbete är en långsiktig process som kräver visioner, tålamod och tilltro till samarbetspartners och målgrupp. Planeringsarbetet har gett mig ny tillförsikt till vad som kan åstadkommas tillsammans om en gemensam förändringsvision finns. Det återstår att se hur programmets resultat blir. Säkert kommer samarbetsorganisationerna stöta på stora utmaningar de kommande åren men jag tror att det finns goda chanser till att programmet ska kunna bidra till förändrade förutsättningar för människors rättigheter; så att människor själva får förutsättningar för att kunna bestämma över sin egen kropp.

Karin Källström

MARIA: Den "lyxiga" likgiltigheten

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 4

Likgiltighet måste vara bland det värsta som finns. Att inte bry sig, inte beröras och inte måna om varken sig själv eller sin omgivning. Helst skulle jag vilja vara motsatsen till likgiltig – energisk, empatisk och framåtsträvande. Men de senaste veckorna har en obehaglig insikt kommit smygande: Jag befarar att mitt liv visst präglats av en slags bortskämd likgiltighet. Vilka är det som har öppnat mina ögon? Barnen i Viraco.

Min självkritik grundar sig på den djupa beundran jag känner inför de unga i den här peruanska bergsbyn. Deras mognad och framåtanda blev extra tydlig när jag intervjuade dem inför Global Action Week. Under veckan, då allas rätt till god utbildning uppmärksammas, ville vi på Svalorna Latinamerika lyfta fram hur elever i Peru, Nicaragua och Bolivia själva ser på utbildning.

Jag bokade in en intervju med en trettonårig tjej som heter Melvin och går i högstadiet i Viraco. Vi hade inte hunnit bekanta oss så mycket, men jag tyckte att hon verkade lite blyg och förberedde mig extra mycket inför samtalet. Jag funderade på hur mycket man kan begära av en trettonåring. Har man verkligen funderat så mycket över vad utbildning betyder när man är så ung? Det skulle snart visa sig att jag underskattat henne; vi satt i köket på kontoret hela eftermiddagen och pratade om skolan och framtidsdrömmar.

Melvin Vargas Sacsi drömmer om att bli journalist, och önskar att hennes skola införa fler studietillfällen som en förberedelse för universitetet. 

Melvin drömmer om att bli journalist. Hon vill ge sina läsare den information de behöver för att vara friska och leva i säkerhet. För att komma in på universitetet behöver hon plugga hårt – och det är hon villig att göra. När jag frågade vad hon skulle göra om hon fick vara rektor för en dag säger hon bland annat att hon skulle införa fler studietillfällen. Hon sade att barnen i stan har kommit längre än hennes klass som studerar på landsbygden, och hon vill vara bättre förberedd för universitetet. ”Fler studietillfällen?”, tänkte jag. Hur många trettonåringar skulle föreslå något sådant? Men det var inte bara Melvin som skulle förvåna mig med sin ambitionsnivå. När jag dagen efter hängde med ett gäng tioåringar på deras lektioner uttryckte många en önskan om att lärarna skulle bli bättre på att komma i tid och vara mer disciplinerade. En kille som heter Joel sade att han ville lära sig saker för att kunna hjälpa dem som inte har chans att gå i skolan.

Det var kanske framför allt då jag började fundera på det här med likgiltighet. Jag har själv alltid pluggat hårt – men utan mål. Att jag har rätt till utbildning har jag tagit som självklart, och när jag funderat över framtiden har det varit med inställningen ”det ordnar sig nog hur som”. När jag var tretton år ville jag bli ”hallåa” på teve för att jag älskade att kolla på serien ”Nanny” på eftermiddagarna. Barnen i Viraco tänker snäppet längre. Eleverna värdesätter chansen till utbildning, och är redan medvetna  om att studier är nyckeln de behöver för att komma dit de vill. De vågar drömma, de vågar kämpa för att förändra och nå fram. De har inte råd att inte bry sig. Något  för de likgiltiga att inspireras av.