MARTIN: Att känna sin historia

Martin Karlsson i Peru, inlägg 2

Kyrkan vid Torget i Viraco.

Dammet yr upp bakom oss när vi kör fram mellan bergen på en skumpig grusväg. Föraren manövrerar bilen vant förbi hårnålskurva efter hårnålskurva med hatten nerdragen så långt att man bara kan se munnen. Himlen är klarblå och i radion spelas andinsk folkpop. Jag vevar ner bilrutan och kikar ut med kameralinsen. I baksätet sitter Irma, Ylva, Katy och Hugo ihop klämda. Efter några skakiga plåtningar vänder jag mig om och skriker ¡Me gusta!

Vi är på väg till Viraco. En by belägen 3 220 meter över havet i området Castilla Media cirka sju timmar utanför Arequipa.Vyerna är spektakulära med karga berg och en flod som strömmar fram långt ner i en dalsänka och sprider grönska omkring sig. Det lever omkring 2 000 personer i Viraco. De flesta försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel.

Väl framme stannar vi till utanför möteslokalen till Programa de Desarrollo Rural (PDR). PDR är ett femårigt utvecklingsprogram som drivs av Svalornas samarbetsorganisationer med syftet att främja möjligheterna för försörjning, utbildning och politiskt deltagande i hela Castilla Media.

Det dröjer inte länge innan jag börjar fatta tycke för Viraco. Bergen tillsammans med den stora glaciären Coropuna i bakgrunden ger byn en sublim inramning. Några bilar syns knappt till ochmänniskorna lever av vad jorden har att ge och … ja, jag vet… jag romantiserar.

En by med behov
Sett endast genom kameralinsen skulle Viraco kunna vara ytterligare en pittoresk bergsby från ett resereportage i dagstidningarnas söndagsbilagor. Min bild blev dock mer nyanserad när jag satt med vid ett möte som var sammankallat av Viracosborgmästare. Borgmästaren hade bjudit in representanter från polis- och vårdmyndigheterna och från PDR för attinvånarna i Viraco med omnejd skulle få en chans att vädra sina åsikter.

En äldre man boende i utkanterna av byn hade kommit för att berätta att han upplevde sig vara bortglömd av både polis, läkare och civilsamhällets organisationer där han bodde. En kvinna förklarade att flera brott, i synnerhet hustrumisshandel, begicks oanmälda pågrund av polisens frånvaro. Myndighetsrepresentanterna lyssnade och svarade att resurserna tyvärr är begränsade. Ibland finns det inte ens tillräckligt för bensin till ambulansen.

Några av deltagarna på mötet.

Levnadsvillkoren för människor på Perus landsbyggd är överlag starkt begränasde i jämförelse med resten av landet. Denna propblematik uppmärksammades inte minst i en ny FN-rapport som underströk att undernäring och bristen på behandling av HIV och AIDS är särskilt påtaglig just på landsbygden.

En plats i historien
På mötet diskuterades också ett förslag om att inrätta en årsdag till minne av Viracos grundade. I historiska dokument hävdas det att bosättningar har funnits i området ända sedan 1540. Någon av deltagarna sa att det minsann fanns ruiner utanför byn som kunde påvisa att folk hade bott där redan innan Inca-imperiet. Det var intressant att lyssna till resonemangen om valet av dag och årtal.

Framför mig satt en samling människor som försökte fastställa sin historia. Att göra den känd för omvärlden och få berätta att det här är vi, vi kommer härifrån och har levt här i flera generationer. Att känna sin historia, tänkte jag, handlar om så mycket mer än kuriosa. Det handlar om att bli medveten om sig själv och få ett erkännande av sin omgivning.

Solen var på väg ned när mötet var över. På himmelen fanns stråk av rosa. Det var vackert och jag kände mig hoppfull.

Text och Foto: Martin Karlsson