”Jag tror att jag såg ett spöke igår”
Aldrig har jag hört en vuxen människa inleda ett möte med de orden hemma. Ändå blir min reaktion inte mer än att jag himlar med ögonen. I Peru hör det nämligen inte till ovanligheterna. Efter bara en månad har jag hört talas om allt från personer med övernaturliga krafter till så kallade kharisiris – fettsugare.
Det var en sen natt på väg hem som Jaime plötsligt såg en hund som stod och stirrade på honom. Dagen efter vaknade han med en fruktansvärd feber och en vecka senare vägde han inte mer än 44 kilo. Enligt sägen hade Jaime med största sannolikhet dött den första veckan om det inte vore för en schaman som kunde hjälpa honom.
- Schamanen sa till mig: se till och köp människofett, det är botemedlet mot kharisiris. Jag frågade honom var jag kunde köpa det och han sa till mig att läkaren på sjukhuset sålde det, men att han kunde ordna det åt mig istället, sa Jaime.
Berättelsen om kharisiris tillhör några av de mer spetsade jag har hört vad gäller det övernaturliga i Peru. I andra fall gäller det enklare omständigheter som ett speciellt bettende eller avvikande karraktärsdrag hos vanliga personer. Dessa egenskaper förklaras ibland som att personen i fråga står i kontakt med andra världar eller besitter mystiska krafter.
 |
| Vansinne eller rätten att uttrycka sig? |
För den rationellt lagda svensken, uppfostrad med terapi och antidepresiva läkemedel, kan detta knappast kallas för något annat än vidskepelse. Något som vi stängde dörren till vid förra sekelskiftet. Den tyska sociologen Max Weber beskrev det som att världen blev avförtrollad i takt med att vetenskapen fick större tolkningsföreträde än religionen.
Mer än hundra år senare står vi istället där och diagnostiserar som aldrig förr. Socialstyrelsen lägger för varje år till nya patologiska tillstånd i sin databas och utrymmet för det normala krymps i en rasande takt. Missförstå mig inte: allmän sjukvård och möjligheten att få hjälp när du behöver är nödvändigt. Vi står dock inför ett problem om människor inte tillåts att få plats; om vi börjar medicinera i stället för att kräva för vår rätt att vara annorlunda.
Istället för vidskepelse kanske vi kan börja tala om magisk realism – den litterära genren som gjorde Latinamerika känt i början av 1970-talet. Författare som Isabelle Allende, Gabriel García Márquez och Julio Cortázar blandade historia med övernaturliga inslag i sina berättelser på ett sätt som sällan gjorts tidigare. Samtidigt som de följde ett verklighetstroget spår höll de dörren öppen för det spontana, oväntade och magiska. Därmed behövde inget exkluderas.
Text och foto: Martin Karlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar