Ylva Kalin i Peru, inlägg 2
Det är andra gången jag och Martin åker upp till Viraco, en av byarna där Svalorna LA har sin verksamhet i Peru.
Redan innan bussen har lämnat Arequipa märks att något är på gång. Det stojas och skrattas till höger och vänster, och alla verkar känna alla. Om några dagar ska Viracos skyddshelgon Santa Ursula firas med en veckolång fest. Folk kommer från när och fjärran för att delta i de årliga festligheterna. De flesta är uppvuxna i Viraco, men har sedan länge lämnat byn för att söka lyckan någon annanstans, ofta för att studera. Här finns bara grundskola, och få alternativ till försörjning om man inte vill ägna sig åt jordbruk eller boskapsskötsel.
Bussen letar sig upp längs Andernas sluttningar. Vi reser på serpentinvägar som får mig att tappa andan. Kurvorna är smala och det räcker att chauffören förlorar uppmärksamheten på vägen för några sekunder för att vi ska störta ner i dalen mot en säker död. Men nu gäller det att inte tänka på det. Det finns mycket som kan distrahera en nervös resenär. På bussens små TV-apparater visas actionfilm efter actionfilm. Tröttnar man på dem kan man titta ut genom fönstret. Vi passerar otaliga fält med grödor. Jag lyckas identifiera potatis, majs, quinoa, bananer och ris. Gröna dalar med floder och betande kreatur ramas in av höga, karga berg. Det är oerhört vackert.
När bussen får tekniska problem och vi blir stående på en becksvart väg småpratar vi med våra medpassagerare för att få tiden att gå. De berättar att de har rest från Arequipa, Lima, och till och med från Costa Rica för att återse sin hemby och träffa familjemedlemmar och gamla vänner som spritts för vinden under åren. De pratar om all mat de ska laga, utbyter recept och skojar med varandra. Damen bredvid mig har en kartong med små lufthål i. Ibland slinker desperata pip ur kartongen. Då skakar hon den bestämt, och pipen tystnar.
–Marsvin, säger hon menande och nickar mot kartongen. Sju stycken har jag med mig.
Marsvin är en delikatess i Peru och hon berättar att hon ska laga en riktigt god soppa på dem.
Det är tydligt att de hemvändande byborna har gjort en klassresa. Det märks på deras sätt att prata och klä sig att de materiellt och utbildningsmässigt skiljer sig från de som stannat kvar. Ändå låter de vemodiga och får något sorgset i blicken när de pratar om byn de lämnade. De berättar om svunna tider, för sådär trettio, fyrtio år sedan. Då var byn var mer levande än den är nu. Det var innan radio, TV och internet kom hit. En man berättar att innan man byggde vägen som vi slingrar oss upp för tog det 8 dagar att rida till Arequipa, eller en månad att gå till fots.
Tre timmar efter avsatt tid anländer vi slutligen till Viraco. Vi tar avsked av våra nya vänner med flera inbjudningar till att dela mat och dryck med dem under de närmaste dagarna.
Hur festen var? Det får ni läsa i ett annat blogginlägg!
Text och foto: Ylva Kalin
Det är andra gången jag och Martin åker upp till Viraco, en av byarna där Svalorna LA har sin verksamhet i Peru.
Redan innan bussen har lämnat Arequipa märks att något är på gång. Det stojas och skrattas till höger och vänster, och alla verkar känna alla. Om några dagar ska Viracos skyddshelgon Santa Ursula firas med en veckolång fest. Folk kommer från när och fjärran för att delta i de årliga festligheterna. De flesta är uppvuxna i Viraco, men har sedan länge lämnat byn för att söka lyckan någon annanstans, ofta för att studera. Här finns bara grundskola, och få alternativ till försörjning om man inte vill ägna sig åt jordbruk eller boskapsskötsel.
 |
| Santa Ursula, Viracos skyddshelgon |
Bussen letar sig upp längs Andernas sluttningar. Vi reser på serpentinvägar som får mig att tappa andan. Kurvorna är smala och det räcker att chauffören förlorar uppmärksamheten på vägen för några sekunder för att vi ska störta ner i dalen mot en säker död. Men nu gäller det att inte tänka på det. Det finns mycket som kan distrahera en nervös resenär. På bussens små TV-apparater visas actionfilm efter actionfilm. Tröttnar man på dem kan man titta ut genom fönstret. Vi passerar otaliga fält med grödor. Jag lyckas identifiera potatis, majs, quinoa, bananer och ris. Gröna dalar med floder och betande kreatur ramas in av höga, karga berg. Det är oerhört vackert.
 |
| Angenäm utsikt från bussfönstret |
När bussen får tekniska problem och vi blir stående på en becksvart väg småpratar vi med våra medpassagerare för att få tiden att gå. De berättar att de har rest från Arequipa, Lima, och till och med från Costa Rica för att återse sin hemby och träffa familjemedlemmar och gamla vänner som spritts för vinden under åren. De pratar om all mat de ska laga, utbyter recept och skojar med varandra. Damen bredvid mig har en kartong med små lufthål i. Ibland slinker desperata pip ur kartongen. Då skakar hon den bestämt, och pipen tystnar.
–Marsvin, säger hon menande och nickar mot kartongen. Sju stycken har jag med mig.
Marsvin är en delikatess i Peru och hon berättar att hon ska laga en riktigt god soppa på dem.
Det är tydligt att de hemvändande byborna har gjort en klassresa. Det märks på deras sätt att prata och klä sig att de materiellt och utbildningsmässigt skiljer sig från de som stannat kvar. Ändå låter de vemodiga och får något sorgset i blicken när de pratar om byn de lämnade. De berättar om svunna tider, för sådär trettio, fyrtio år sedan. Då var byn var mer levande än den är nu. Det var innan radio, TV och internet kom hit. En man berättar att innan man byggde vägen som vi slingrar oss upp för tog det 8 dagar att rida till Arequipa, eller en månad att gå till fots.
Tre timmar efter avsatt tid anländer vi slutligen till Viraco. Vi tar avsked av våra nya vänner med flera inbjudningar till att dela mat och dryck med dem under de närmaste dagarna.
Hur festen var? Det får ni läsa i ett annat blogginlägg!
Text och foto: Ylva Kalin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar