SIGRID: En ofrånkomlig motspelare

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 3

Den lägger sig i samtal och påverkar värderingar. Den smyger sig in i politiska diskussioner och tar över beslut. Den har en självklar plats på tidningarnas förstasidor. Enligt en del är den en av "machismons" största anhängare. För andra har den räddat liv. Det handlar om religionen.

Det kan kännas överväldigande att se vilka starka krafter som ligger bakom religionen i Nicaragua. Landets vänsterregering jobbar för ett ”kristet, socialistiskt och solidariskt” Nicaragua. I den ordningen. Det är ingen nyhet att kyrkans påtryckningar ligger bakom många politiska beslut. Det mest internationellt kända är totalförbudet mot abort 2006 och det senaste är reformen av lagen mot kvinnovåld som gick igenom förra månaden. När jag för någon dag sedan köpte en av landets största papperstidningar förvånades jag som sekulariserad svensk över att religionen tog så stor plats på de tryckta sidorna. I en artikel kunde jag läsa om en kvinna som blivit fri från bröstcancer och upprepade gånger tackade Gud. I flertalet andra kunde jag ta del av intervjuer med religiösa ledare som uttalade sig om olika samhällsproblem.

Gränserna mellan religion och andra områden såsom politik, sociologi och hälsa är flytande.

Några kollegor från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer kommenterade att den katolska kyrkan nu också engagerar sig mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga. De pratade om att det gäller att ha ögonen öppna för att se vad det är för typ av värderingar de lär ut. ”Jaha, jag visste inte att de jobbade med sådana ämnen” sade jag. ”Jo, de jobbar från båda hållen så att säga” svarade en av dem skrockande, syftande på de många pedofilanklagelser som uppkommit inom den katolska kyrkan. Men trots tonen, är inget här svart eller vitt. Även om många av de anställda inom olika organisationer med genusfokus ser kyrkan som institution som ett hinder i arbetet för barns och kvinnors rättigheter, så är i princip alla själva troende och går dit i vart fall någon gång i veckan. 

Inte långt ifrån där vi bor ligger det en möteslokal för den evangeliska kyrkan. Det är den inriktning som ökar mest i Nicaragua nu. När man kikar in genom den öppna dörren till lokalen kan man inte bli annat än sugen på att gå in. Framme på scenen spelas det ofta livemusik, medan publiken glatt sjunger och klappar med. Om mitt liv hade sett annorlunda ut, om jag varit med om jobbiga saker, stått utan vänner och familj, eller bara saknat en vettig fritidssysselsättning hade det varit ännu mer lockande att ta steget in i den gemytliga stämningen.

Som besökare i det här landet kan man bli oerhört frustrerad över religionens inflytande. Det kan vara alltifrån att det känns konstigt att lyssna till religiös musik i taxin, eller tröttsamt att höra en man predika i en timme på bussresan (”Jag ber för att alla singelkvinnor ska välja män från Gud och inte från djävulen”) till att man blir gråtfärdig av att förstå att åratal av arbete inom civilsamhällesorganisationer kan kastas bort i ett ryck om kyrkan sätter sig emot.

Men det allra värsta man kan göra i det här läget är att förakta de som tror. Vill man arbeta med rättigheter går det i Nicaragua i dag inte att tänka bort religionen. Den finns där. I allra högsta grad. Det gäller istället att stå upp för värderingar om allas lika värde. Att försöka förstå utan att ge vika. Att visa på mångfald och olika sätt att leva. Att lyssna utan att döma, men samtidigt ge människor alternativ och mod att ifrågasätta. 

Text och foto: Sigrid Petersson

Det finns inga exakta uppgifter över den nicaraguanska befolkningens trostillhörighet, men enligt ungefärliga siffror är lite mer än hälften av nicaraguanerna katoliker, medan cirka 35 procent är evangelister.