HAMPUS: Biståndets värde

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 4

Jag bor i Estelí i norra Nicaragua. Efter 4 månader med stopp i toaletten, ständiga strömavbrott, insekter i sängen och sviktande hälsa så känner jag mig riktigt utarmad. Ändå bor jag i en lägenhet som den stora majoriteten av befolkningen i det här landet bara kan drömma om. Jag har stenväggar, riktigt golv och ett tak som håller tätt.

Jag har ett svenskt pass och den 28 februari flyger jag hem till välfärd och välstånd.

Min vistelse som programpraktikant för Svalorna Latinamerika i Nicaragua har förstärkt min uppfattning om att fattigdomen och dess orsaker måste utrotas. Det finns inget romantiskt med fattigdom; ingen förtjänar fattigdom. Fattigdom är aldrig bara enkelhet. Fattigdom är att bli sjuk och inte ha tillgång till en riktig läkare; att sniffa lim för att man är hungrig; att inte ha möjlighet att utvecklas oberoende av någon annans krav och förväntningar. I Nicaragua, Latinamerikas näst fattigaste land, har jag mött mängder av inspirerande människor som gör allt för att förändra sin situation. De kämpar för ett liv utan fattigdom – ett liv i frihet.

En nicaraguansk gatupojke letar mat i en sopcontainer

Det är också uppenbart att det finns många hinder för att ta sig ur fattigdomen. När jag förra veckan gjorde ett reportage med en ung tjej från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer blev detta faktum väldigt tydligt. Reportaget var tänkt som ett porträtt där jag följer en person ur målgruppen under en hel dag. Personen som jag följde är en mycket inspirerande tjej, 14 år gammal är hon redan ansvarig för ett eget TV-program som produceras av ungdomar. Hon är toppstudent och lägger samtidigt flera timmar varje dag i studion där hon förutom att förmedla veckans nyheter också gör reportage om samhällsproblem och mänskliga rättigheter.

Efter att ha varit med när hon spelade in ett reportage under förmiddagen var tanken att jag på lunchen skulle följa med henne hem för att träffa hennes familj och se hur hon bor. Efter en lång promenad upp för berget i utkanten av staden kom vi fram till ett litet stenhus med plåttak. Det märktes direkt att något inte stod rätt till. Flickans storasyster mötte oss på vägen med oroad min och inifrån huset hördes fruktansvärda skrik och flera smällar.

Den alkoholiserade storebrodern har kommit hem stupfull – klockan 11 på dagen, en torsdag – och börjat slå sönder möbler. När flickans mamma försöker lugna honom har han slagit henne också. Jag fick en klump i magen och visste inte vad jag skulle göra. Under min tid i Nicaragua har jag sett mängder av fulla män längs vägarna, men detta var första gången jag såg vad den utbredda alkoholismen skapar i hemmen.

Flickan var bedrövad. Hon grät av rädsla, frustration och av skam. Jag ville trösta henne och säga att det inte var hennes fel. Efter en stund gick hon med på att följa med oss och äta lunch vid kontoret. Hon berättade sedan att det i det lilla huset bor 10 personer. Flickan har själv ansvar för att passa och sköta om storasystrarnas barn medan de jobbar på marknaden. Systrarna fick bägge barn vid 15 års ålder och papporna har sedan länge lämnat dem i sticket. Flickan berättade att aktiviteterna och utbildningen på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation har hjälpt henne förstå att hon vill något annat med sitt eget liv. Hon vill inte ha barn – inte nu. Hon vill utbilda sig och bli journalist.

”Och om jag någon gång skaffar familj ska vi minsann dela lika på ansvaret!”

Det är hemskt att se hur verkligheten hela tiden försöker hålla flickan tillbaka, men inspirerande att se hennes drivkraft. Traditionella, patriarkala värderingar har bestämt att flickan och hennes systrar får slita dygnet runt medan brodern dricker, men aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program har givit flickan en tillflyktsort och en möjlighet att på sikt uppnå någonting bättre. Efter incidenten med storebrodern valde flickan att tillbringa resten av dagen på organisationskontoret där hon redigerar film, gör läxor och hjälper yngre deltagare. Hon kallar samarbetsorganisationen för sitt andra hem och istället för våld och skrik får hon där möjlighet att lära sig och utvecklas. Vid sidan av praktiska kunskaper har de rättighetsbaserade aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program fått henne att reflektera över genusfrågor och invanda strukturer som annars står i vägen för många flickors och ungas utveckling.

Svenskt bistånd handlar ytterst om att minska fattigdom, men för att komma åt fattigdomen måste man tackla dess orsaker. Med aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua får deltagare som flickan jag träffade möjlighet att själva forma sin egen utveckling. Att lära barn och unga att se strukturella samhällsproblem och undvika dess fällor är grundläggande. På sikt hoppas jag att flickan jag träffade kan vara en del i den samhällsförändring som Nicaragua så väl behöver, om förändringen så bara sker i hennes eget liv. Mot alla odds har hon kommit en bra bit på vägen.

Text och foto: Hampus Andersson

LOVA: När ska vi människor våga sluta att döma?

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 5

I december 2013 förklarar Bolivias försvarsminister, Rubén Saavedra, att HBT-personer inte får utföra den annars obligatoriska militärtjänstgöringen i landet. Denna typ av aktivitet är, enligt försvarsministeriet, enbart för ”kvinnor” och ”män”. Machismokulturens starka fäste i Bolivia fortsätter därmed att göra sig påmind. Det verkar inte heller finnas någon gräns för regeringens homofobi och diskriminering gentemot HBT-personer, i landet.

Vi anländer till CDCs kontor tidigt på måndagsmorgonen den 27 januari. CDC är en människorättsorganisation och arbetar främst med försvarandet av de mänskliga rättigheterna för HBT-personer. Vi har kommit dit för att träffa Keny och Gabriel. De arbetar båda på CDC och har, med organisationens hjälp, trots att det inte är tillåtet i Bolivia, lyckats att få ett skriftligt bevis på att de är gifta. Tillsammans med Keny och Gabriel, samt med andra människorätts­aktivister, ska vi ut och demonstrera. Vi ska demonstrera mot försvarsministeriets socialt- och kulturellt konstruerade föreställningar om vad det innebär att vara ”en riktig man” eller ”en riktig kvinna”. Vi ska också demonstrera mot rätten regeringen faktiskt tar sig att agera i motsägelse till den egna konstitutionen. Där står det nämligen att staten förbjuder och sanktionerar all form av diskriminering som baseras på skäl som kön, hudfärg, sexuell läggning och könsidentitet etc. Det finns också en mer specifik lag, Ley 045, som bland annat förbjuder diskriminering mot HBT-personer.

Keny Rivamontan Padilla och Gabriel Condori Tapia

När vi kliver in på kontoret är Keny och Gabriel i full gång med att förbereda sig inför demonstrationen. De klär ut sig i nyinhandlade militärkläder, och målar varandra med ansiktsfärg; mörkgröna ränder på den ena kinden och regnbågens alla färger på den andra. De ser så uppspelta ut och flaggor och banderoller med viktiga budskap letas fram och samlas ihop. Kenny är ung, bara 21 år, och det är svårt att inte beröras av hans spralliga och positiva personlighet. Gabriel är lite äldre, 27 år, och allvarligare. Hans stora integritet och starka vilja är överrumplande. Och plötsligt känner jag hur en ilska sprider sig i hela kroppen och adrenalinet för det som är rätt pumpar igång, utan hejd! För vi ska inte bara demonstrera mot ett par förlegade och dammiga kriterier och konstruktioner kring kön; utan också för alla människors rätt att slippa utsättas för diskri­minering, oavsett könsidentitet eller könsuttryck och oberoende av vem man väljer att älska. Något som borde vara en självklarhet!

När allt är förberett och klart tågar vi ut på gatan och fortsätter upp mot Plaza Murillo, där demonstrationen ska ta sin början. Plaza Murillo anses vara lite av ett politiskt center i La Paz, med både Presidentpalatset, den Nationella Kongressen och Katedralen som finns på torget. Det blir emellertid inte ett långvarigt besök, då polisen snabbt strömmar till platsen och kör iväg oss därifrån. Jag förstår ingenting; La Paz är ju känt för alla sina, nästan dagliga, demon­strationer! Gabriel förklarar att det inte heller finns någon rättfärdigad förklaring till polisens agerande. Den enda anledningen till att vi inte får vara där är, enligt polisen, att det är förbjudet att samlas och protestera mot den egna regeringens bestämmelser. Jag ryser, då föreningsfriheten och yttrandefriheten ju är två av de allra viktigaste grundbultarna i en fungerande demokrati.

Keny utanför försvarsministeriet

Efter en viss försening kan vi i alla fall börja vår färd mot försvars­ministeriet, som är vårt slutliga mål. När vi kommer fram griper Keny tag i megafonen, och med blicken riktad mot försvarsministeriets huvudentré, förklarar han högt och tydligt varför regerings agerande är fel. Jag står alldeles nära och jag kan se att han skakar, så upprörd är han. Och jag grips av hans stora mänskliga mod och av mina egna starka känslor som jag har för honom som vän! När ska vi människor våga sluta att döma? När ska vi våga sluta att låta det som skiljer sig från normen vara så otroligt provocerande? Jag beundrar Keny och Gabriel, för att de vågar, för att de tar ställning och för att de står upp för sina egna och andras rättigheter att få vara som de är och älska den de vill!

Text och foto: Lova Gustafson


(CDC är en av Svalorna Latinamerikas samarbets­organisationer inom det nya programmet Suma Thakhi II.)

YLVA: Vad bråkar de om?

Ylva Kalin i Peru, inlägg 6

-Det där lät väldigt chilenskt, säger min peruanska kompis till mig, och tonen i hens röst låter mig förstå att det inte är menat som en komplimang.

När jag anlände till Arequipa för fyra månader sedan så pratade jag spanska på karakteristiskt chilenskt manér, ett arv från de ett och ett halvt åren som jag tidigare bott i Chile. I takt med att tiden gått här i Peru så har jag tränat bort mitt chilenska uttal och undan för undan bytt ut det mot det mer neutrala peruanska sättet att prata. Nu, när jag berättar att jag lärde mig spanska i Chile, så får jag ibland beröm för att jag inte pratar med ”den där fula chilenska dialekten”.

Kommentarer som dessa har fått mig att fundera över vad peruanerna egentligen har emot sina grannar i söder.

Min nyfikenhet fick mig att fråga några peruanska kompisar varför peruaner tycker illa om chilenarna.

-De stal vårt land, säger någon

-De har redan så mycket, kan dom inte låta oss vara ifred? Säger en annan.

Det mina vänner syftar på är en händelse som går nästan 150 år tillbaka i tiden, nämligen det femåriga Stillahavskriget som utspelade sig mellan Peru, Chile och Bolivia.

Efter en rad gränstvister mellan länderna under första hälften av 1800-talet attakerade Chile Bolivia år 1879 för att erövra Bolivias lilla och enda kustremsa till Stilla havet. Bolivia bad Peru om hjälp att försvara sig mot den överlägsna chilenska armén. Men även Peru gick bet, och det hela slutade med att Bolivia förlorade kustområdet, och Peru förlorade flera av sina södra städer till Chile.

I de områdena har man sedan hittta fyndigheter av bland annat koppar, guld och silver. Så det är kanske inte så konstigt att peruanerna är bittra. Men ändå; kan ett över 100 år gammalt krig fortfarande väcka så här mycket känslor? Är det inte dags att gräva ner stidsyxan?

Tydligen inte. Jag får reda på att konflikten är minst sagt levande. I dagsläget pågår en rättstvist i den internationella domstolen i Haag, eftersom Chile och Peru är oense om en bit fiskevatten, precis i det området där Stillahavskriget utspelade sig. Chilenare från Arica (som innan kriget var en peruansk stad) fiskar i ett havsområde som Peru anser tillhör dem. Nu vill peruanerna att Haagdomstolen specificerar var havsgränsen går mellan de båda länderna, något som tidigare varit tämligen diffust.

Den 27 februari, alltså nu på måndag, kommer utfallet från domstolen i Haag. Medier i båda länderna högbevakar allt som sägs och görs som har med domen att göra. Här i Peru är man säkra på att vinna, allt annat vore enligt peruanerna otänkbart, eftersom man anser att man otvivelaktigt har rätt. Från båda länder finns det grupper som vill förklara krig om det inte går som man hoppats, men att det skulle hända är högst osannolikt, med tanke på alla affärsförbindelser som de båda länderna har och som då skulle lida skada.

Nu förstår jag bättre bakgrunden till fientligheten mellan peruaner och chilenare, men jag vill veta mer. Känner verkligen peruanerna en personlig rivalitet mot chilenarna?

-Nej, jag har inget emot dem personligen, börjar en kompis när jag frågar. Fast de chilenare jag har stött på under åren har alla varit arroganta och faktiskt riktigt otrevliga, fortsätter hen efter ett tag. De tycker helt enkelt att de är bättre än oss.

Detta svar tror jag representerar den allmänna åsikten bland peruaner ganska bra. Att tycka illa om, eller i alla fall vara misstänksamma mot chilenare, är något som peruanerna lär sig sedan barnsben. Rivaliteten cementeras med hjälp av romantisering av inhemska krigshjältar via sånger och legender som beskriver soldaternas mod vid Stillahavskriget. Både Peru och Chile har dessutom flera nationella högtider till minne av de olika sjöslagen.

Men det är inte bara land- och havsgränser som de båda länderna bråkar om. En annan stridighet mellan peruaner och chilenare är det nästintill klassiska bråket om Piscon. Pisco, en likör gjord av vindruvor som man bland annat gör den berömda drinken Pisco Sour av, tillverkas och dricks flitigt i båda länderna sedan flera hundra år tillbaka. I både Chile och Peru är piscon en viktig nationalsymbol, som båda folken är väldigt stolta över. I och med den inneboende rivaliteten mellan länderna är det också viktigt från båda håll att piscon är från just deras land.

Vem har då rätt?

Eftersom jag nu befinner mig i Peru, så ska jag framföra peruanernas argument. Peruanerna anser  att piscon måste vara peruansk eftersom den kommer från det peruanska ökenområdet Pisco, och att endast likör som är tillverkad där ska få kallas Pisco (på samma sätt som Champagne och Tequila är reserverade varumärken för drycker som kommer från just de områdena). I Chile fanns inget geografikst område som hette Pisco, fram tills 1930-talet, då chilenarna döpte om området La Unión i norra Chile (där man tillverkar pisco) till Pisco Elqui. Detta retade gallfeber på peruanerna.

Jag har alltså lärt mig att de syrliga kommetarerna om mitt spanska uttal är rotade i en rivalitet mellan Peru och Chile. Hur den kommer att utvecklas återstår att se efter att utfallet i Haagdomstolen presenterats.

Text: Ylva Kalin

SIGRID: Är det så här en förövare ser ut?

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 8

Det har egentligen gått flera veckor nu. Men jag tänker på det fortfarande och trots att läsningen kan ge obehag så vill jag dela med mig.

Jag är på väg till Miraflor, ett skogsklätt naturreservat i bergen. 20 minuter innan avgång är bussen på terminalen i Estelí redan halvfylld. På de säten som ser ut att vara lediga, har folk lagt ut väskor, tröjor eller påsar med införskaffade varor. För att åka just den här rutten går det bara en buss om dagen. Miraflorborna har storhandlat och stora plastsäckar fyllda med mestadels chips och sötsaker tar upp hatthyllorna. Jag sätter mig försiktigt på kanten på ett av sätena. Där sitter ingen än, men över sitsen ligger en tröja och en väska som för att markera att det är upptaget. Strax före avgång kommer en man och tar bort sakerna. Fler och fler personer kommer på bussen, men innan de hinner sätta sig bredvid mig slänger någon annan dit en stor påse med godis.

En kvart efter utsatt avgångstid startar bussen. Alla platser är upptagna nu och medan vi kör ut ur Estelí fylls även gången upp med folk. En ung man står lutad mot ryggstödet framför mig. Han ser trött ut. Jag blir irriterad på att ingen tar bort den stora påsen som tar upp halva mitt säte, men lyckas inte se vems det är i vimlet av människor. När en ung mamma med ett barn i famnen upptäcks intryckt mellan resenärerna beslutar sig slutligen ägaren för att flytta på varorna vid min sida. Men innan mamman hinner sätta sig, slänger sig den trötte unge mannen ner på sätet. Han lutar huvudet mot ryggstödet framför och sluter ögonen. Klockan är två på eftermiddagen. Han luktar alkohol.

Färden går långsamt. Då och då stannar vi för att plocka upp fler resenärer eller för att vänta en stund medan föraren utför ett ärende. När vi kommit in på grusvägen mot reservatet börjar plötsligt några äldre kvinnor med två små barn som står i gången att le och peka mot den unge mannen som sitter bredvid mig. Han blir uppenbarligen glad av att se dem och när den lite större pojken, i femårsåldern, kommer mot honom plockar han upp honom i knät. I en iver börjar den unge mannen att krama och pussa på pojken. Den sistnämnda vrider sig lite obekvämt i knät. Den unge mannen börjar viska saker i örat på honom. Trots att han tidigare inte brytt sig om mig börjar han nu fråga den lilla pojken om han sett mig. ”Titta, titta på den utländska tjejen. Tycker du inte att hon är fin?” Pojken skakar nervöst på huvudet och tittar bort mot de två kvinnorna och den yngre pojken, som antagligen är hans lillebror. Han lutar armarna över sätet framför som för att komma så långt bort som möjligt från mannen vars knä han sitter i. Han blinkar med de stora bruna ögonen och försöker se oberörd ut. Den unge mannen lutar sig mot honom och pekar mot hans lillebror som fortfarande står i gången. ”Titta på honom. Vilken horunge. Säg det till honom. Säg det till honom. Horunge.” Den unge mannen skrattar och pojken skrattar med nervöst. Det luktar alkohol.

Vi har nu kommit högre upp på berget. Det går långsamt i uppförsbackarna. Utanför fönstret syns skog och vattendrag. Mannen fortsätter att krama pojken. Så plötsligt släpper han honom. ”Sitt inte på kuken” säger han och lyfter över pojken till sitt ena knä. Hela barnkroppen rycker förskräckt till vid ordet ”kuk”. ”Jag gillar inte småbarn. Jag gillar kvinnor” lägger den unge mannen till. De äldre kvinnorna hör inte vad han säger. Men när de tittar bort mot pojken och den unge mannen ler de. Med stor sannolikhet är det pojkens egen pappa. Det är trångt på bussen. Jag känner mannens ben emot mina och jag skulle lätt kunna lyfta bort den lilla pojken om jag bara sträckte ut mina armar. Men vad kan jag göra? Obehaget ligger tungt i magen. Pojkens obekväma rörelser gör ont i hjärtat. Bussen svänger vid en krök. Det är dags för mannen och pojken att gå av tillsammans med kvinnorna och den yngre pojken. Jag tittar på mannen medan han går bort mot utgången. Är det så här en förövare ser ut?

Text och foto: Sigrid Petersson

YLVA: Den glömda byn

Ylva Kalin i Peru, inlägg 5

Jag och min peruanska kollega Victoria, som också är praktikant på Svalorna LA:s kontor, åker upp till byn Uñón med uppdraget att göra en enkätundersökning bland byns invånare. Besöket i det mest avlägsna av de fem distrikten i Castilla Media blir en spännande upplevelse!

Flera som jag pratar med refererar till Uñón som ”den glömda byn”, eftersom den är svårtillgänglig, har mycket lite kontakt med omvärlden, och är mer eller mindre övergiven av både nationella och regionala regeringar. För inte mer än fem år sedan drog man elektricitet till byn och en bilväg byggdes för tre år sedan. Innan dess gick byborna 8 timmar till fots för att kommma till närmaste grannby. Idag jobbar borgmästaren med att installera Internet.

Uñon

Jag är förväntansfull och lite nervös inför avfärden. Uñón ligger verkligen avlägset till, och det finns varken vandrarhem eller enkla restauranger som i de andra byarna som vi brukar jobba i. Eftersom det bara går bussar upp till Uñón en gång i veckan så har jag ordnat med skjuts från ett annat distrikt i borgmästarens lilla lastbil. Jag har tur som får klämma in mig i förarkabinen med borgmästaren, hans fru och son, och byns lärarinna. Alternativet hade varit att sitta på lastbilsflaket tillsammans med 20 barn och en kalv. När vi skumpat fram några timmar på de dåliga vägarna är barnen och kalven täckta av ett tjockt lager damm. Jag tänker på att jag troligtvis inte kommer få tillgång till någon dusch de kommande dagarna, och jag känner mig tacksam över att ha fått plats i förarkabinen.

Väl framme möter jag Victoria som tagit en annan väg hit. Det har blivit kväll och vi får sova på några madrasser på kommunhusets golv. Vi får några filtar mot kylan, som blir påtaglig på natten såhär uppe i bergen. Klockan fem nästa morgon är vi uppe för att påbörja vårt uppdrag. Anledningen till att vi går upp så tidigt är att byborna ger sig ut på åkrarna i gryningen, och för att kunna intervjua dem gäller det att vi får tag på dem innan dess.

Vi har hört att det bor ett 50-tal familjer i byn, och vårt mål är att intervjua en medlem i varje hushåll. Vi vill fråga dem om deras livsvillkor och sociala och ekonomiska situation. Vi går från hus till hus och knackar på. Det är inte helt lätt att hitta invånarna. Husen ligger utspridda på små kullar, många är övergivna, och ibland är det svårt att veta vilka som är bebodda. Många av husen har dessutom vakthundar som inte låter några främlingar komma nära. Victoria ger mig tipset att ha med en pinne så att jag kan hålla hundarna på avstånd och försvara mig om det blir nödvändigt.

-Slå på nosen, där gör det ondast, säger hon.

Vi kämpar på och får faktiskt tag på de flesta byborna. Det är spännande att få se deras hem och få höra om hur de lever sina liv. Liksom i resten av Castilla Media är i princip alla vi intervjuar jordbrukare. De har en liten bit åkermark där de odlar majs och potatis, och de äger några kor som ger mjölk. Av mjölken gör en del ost som de säljer en gång i veckan i den lilla staden Aplao som ligger några timmar med buss från Uñon. Annars odlar de i princip bara för sin egen konsumtion. I genomsnitt tjänar familjerna 200-600 kronor i månaden, och det ska räcka till mat, sjukvård, kläder och barnens utbildning. Det är uppenbart att många familjer har det svårt att få det att gå ihop.

En av många intervjuer

När vi frågar om de skulle vara intresserade att få utbildning i någon alternativ försörjningsmetod så svarar alla entusiastiskt “ja”. Flera nämner att de skulle vilja förbättra jordbruksmetoderna. Här brukar man jorden på samma sätt som man gjort under generationer, och man pratar om att förbättra kornas genetik och hitta nya grödor att så. Någon pratar om Quinoa, som har blivit en väldigt lönsam gröda men som av tradition inte odlas här.

Svalorna LA:s landsbygdsutvecklingsprogram PDR har under det senaste året arbetat med några av byborna i Uñón för att förbättra deras ekonomiska situation. Byns kvinnor har fått lära sig att föda upp marsvin och att förbättra fodret de odlar till sina kreatur. Men eftersom byn ligger så svårtillgängligt till så har PDR:s personal inte kunnat åka så ofta som man önskat. Kommande år hoppas man kunna åka mer frekvent, och förhoppningsvis kan resultatet av vår undersökning bidra till att förbättra insatserna ytterligare.

Text och foto: Ylva Kalin

FRIDA: ”Mañana, mañana”

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 4

Jag skulle nog beskriva mig själv som en tidspessimist, dvs. motsatsen till tidsoptimist, vilket innebär att jag ofta tror att saker tar längre tid än vad de egentligen gör. Eftersom jag överslagsräknar tiden hittar jag mig själv inte allt för sällan för tidig till avtalat möte och tvingas därför ta några några extra varv runt kvarteret eller sitta av tiden på en parkbänk runt hörnet. I Sverige kommer jag i tid till mitt jobb och är oftast (minst) fem minuter tidig till caféet där jag ska träffa en kompis, fastän jag vet att hen inte alls kommer vara lika punktlig som jag. Om jag har bestämt filmkväll med några kompisar klockan åtta, så sitter jag kvart i åtta i soffan redo med popcornen poppade, och väntar på mina vänner som dyker upp tidigast kvart över!

I Sverige fungerar det ändå relativt bra att vara tidspessimist, om inte annat så får jag i alla fall en bättre uppfattning av omgivningen när jag under min väntan tar de där extra varven runt kvarteret. I Sverige ser en till att komma i tid till jobb och möten, och vid mindre formella sammanhang kan en halvtimmes försening på sin höjd ses som okej. Här i Bolivia har mitt tidspessimistiska jag fått utstå många prövningar eftersom här är det mer regel än undantag att komma för sent. Jag skulle vilja säga att komma sent här är ett allmänt accepterat fenomen. Men inte alltid och det är det som är problemet! För fyra månader sedan när jag var ny i landet hade jag rätt svårt att förhålla mig till denna ”mañana, mañana” uppfattning av tid. När betyder det att ett avtalat möte faktiskt börjar den tid som står på papperet och inte en timme, eller två, senare? Hur ska jag kunna veta?

Men ju mer tid som har passerat så har jag själv sakta men säkert börjat att anpassa mig till denna ”bolivianska” tidsuppfattning. Jag har helt enkelt lärt mig av mina erfarenheter, dvs. av alla de otaliga timmarna som jag har suttit och väntat på att en teater eller ett möte ska börja. Jag tänker lite såhär; om det nu är jag som har bokat in ett möte ser jag till att dyka upp punktligt på avtalad tid, kanske till och med fem minuter innan, för tidspessimist och svensk är jag ju fortfarande. Om det gäller mer informella möten så är det inte lönt att stressa för att vara i tid, eftersom jag är rätt säker på att ingen annan kommer att vara det heller. Då försöker jag istället leva efter ”mañana, mañana” och kommer minst en kvart eller till och med upp emot en halvtimme för sent och då är jag troligtvis ändå bland de första att dyka upp.

”Mañana, mañana” - Bolivia fortsätter att dagligen sätta mitt tålamod på prov. Jag tror dock att det är en nyttig erfarenhet som jag kan ta med mig hem till Sverige. I framtiden kanske jag till och med kan undvika att behöva gå lika många varv runt kvarteret eller nöta ut parkbänkarna bara på grund av att jag har stressat, och det alldeles i onödan? Men jag erkänner att det också kommer att bli ganska skönt att komma hem till Sverige igen, där jag vet att om en säger klockan sju så menar en klockan sju och inte halv nio.

Text och foto: Frida Brännlund

HAMPUS: Musikalisk glädje

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 3

Jag har alltid tyckt mycket om musik; med gitarr i högsta hugg och utan rädsla för att släppa loss har jag alltid känt mig ganska bekväm på dansgolv och i olika typer av musikaliska sammanhang. I Nicaragua har min självbild förändrats och jag har snabbt förvandlats till en vandrande pinne. När nicaraguaner – barn såväl som pensionärer – obehindrat svänger runt och flyter fram till rytmiska toner så inser jag att min svenska ”klubbdans” egentligen mest handlat om att hoppa runt och vifta med händerna.

Att inse min uselhet som dansare har varit en smula jobbigt – mest för att jag alltid trott mig vara någorlunda estetisk i mitt hoppande – men efter att ha svalt stoltheten kan jag nu uppskatta denna fantastiskt musikaliska kultur helt utan ångest. Salsa, cumbia, merengue, bachata, reggaeton och ranchera; utbudet på musik tycks oändligt och ALLA kan dansa och sjunga. Den musikaliska sidan av Nicaragua är en värld fylld av mycket glädje och energi. Denna glädje känner ingen skam och den visar sig på gatan såväl som under mer formella sammanhang.

Detta gick upp för mig på riktigt under mitt första större möte med Svalorna Latinamerikas samarbetsgrupper i Nicaragua. Efter en lång dag med workshops och utbyten av erfarenheter var det dags för avslutande sammansvetsande aktivitet i form av lite musikunderhållning. Van vid liknande svenska tillställningar förväntade jag mig en avvaktande och något stel stämning. Så fel jag fick.

Utan en droppe alkohol inblandat så satte spektaklet igång med rungande allsång till Silvio Rodríguez ”Ojalá”. Detta följdes av karaoke där tre damer ur sällskapet, alla en bra bit över 30, oblygt pressade stämbanden till det yttersta. När det inbjudna lokalbandet sedan satte igång med full energi så var blev det trångt på golvet och jag insåg snart att jag var den enda som inte kunde stegen. Dansandet fortsatte långt in på kvällen och mitt stapplande förbättrades aningen. 

Karaoketrion i full gång

Att människor har så nära till dans, glädje och skratt trots att de jobbar med väldigt tunga frågor såsom våld och barnsexhandel, samt ofta själva kommer från svåra situationer, det är verkligen inspirerande. I den ofta dystra nicaraguanska verkligheten är förmågan att kunna växla mellan allvar och glädje livsviktig, och musiken spelar en central roll.

Förutom glädjen och energin så förundras jag som musikintresserad över mängden av kvalitétsmusiker som finns i Latinamerika. Otalet gånger har jag i Sverige lyssnat på skräniga pubspelningar som funkat i sitt sammanhang men som, i ärlighetens namn, hållt relativt låg kvalité. I Nicaragua är nivån på livemusiken mycket hög och i kombination med nämnda glädje skapas en fantastisk stämning.

När vi nyligen besökte det lokala caféet Mocha Nana för en årsavslutande minikoncert så förundrades jag över kvalitén på den mängd olika lokalmusiker som turades om vid mikrofonen. Ackompanjerade av en ivrigt hamrande gitarrvirtuos och sjungandes ”mi nicaraguita, yo te quiero mucho más” så svängde publiken runt i en perfekt salsasymbios där jag återigen var den enda felande länken.

Kul var det likväl, och när kvällen sedan avslutas med att pensionärsgänget bredvid oss dansar på bordet till tonerna av klassikern ”Guantanamera”, ja,  då har jag svårt att klaga. 

Text: Hampus Andersson

Foto: Sigrid Petersson