Ungdomarna vidareförmedlar vad de har lärt sig det senaste året, Bolivia

Det är oktober och det sista kvartalet av program Suma Thakhi II:s första år har inletts i Bolivia. Ungdomsgrupperna bland Svalorna LA:s samarbetsorganisationer är sedan länge etablerade och börjar nu i sluttampen av året redovisa sina så kallade réplicas, återspeglingar av vad de lärt sig under det gångna året. I början av veckan besökte Denise och jag CDC:s kontor där några av deras brigadister höll en presentation om aktiviteterna de genomfört och några specifika temafrågor de berört.

En stor del av presentationen gick åt att diskutera rätten till icke-diskriminering. I kör läste de som höll föredraget tillsammans med deltagarna upp en av de långa och invecklade artiklarna i den bolivianska lagstiftningen som behandlar icke-diskriminering. Sen ställdes frågan till publiken hur de tolkade lagstiftningen, om det var något som de tyckte särskilt stack ut, eller vad de tänkte om den. Några kommenterade att det spelar inte någon roll vem du är, hur du ser ut, hur du klär dig eller vad du har för hudfärg, ingen bör bli diskriminerad. En tjej i publiken hade fastnat för delen som berörde diskriminering på grund av kön, och kommenterade att det fortfarande förekommer mycket diskriminering gentemot kvinnor i det bolivianska samhället.

Därefter behandlade presentationen hbt-personer, som också är en särskilt utsatt grupp i Bolivia. Brigadisterna som höll i föredraget diskuterade med publiken vad som är skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet, och vad som är skillnaden mellan att vara exempelvis transsexuell och transvestit. En av ledarna för CDC, Martín, frågar publiken om det här är ämnen som diskuteras i skolorna eller ej. Ungdomarna svarar att det beror mycket på läraren, antingen om det är en person som är öppen för att diskutera sådana här frågor eller inte. Någon nämner att det är tabu i religiösa skolor, och att vissa föräldrar är motvilliga till att deras barn ska lära sig om sexualitet och könsidentitet av rädsla för att de ska ”omvandlas” och få en avvikande sexuell läggning.

En annan dag på Red Ada:s kontor samlas programmets personal för att hålla sitt sista kvartalsmöte innan årets slut. Här redogör representanter från varje samarbetsorganisation vilka aktiviteter som genomförts under året, och vilka framgångar och motgångar de har haft. Många är nöjda med de aktiviteter som genomförts och resultaten som deras ungdomsgrupper har nått. Mötet avslutas med en riskanalys där personalen diskuterar vilka risker som finns som kan försvåra arbetet inom programmet, och hur de kan motverka dem. En risk som nämns är svårigheter att få tag på lokaler, då det händer att antingen kommunen eller grannskapsråd fråntar organisationerna tillgången till lokaler i sista minuten (när de får reda på vad för frågor som organisationerna arbetar med). En annan risk som nämns är föräldrar som också kan försvåra arbetet, då de antingen inte ser vitsen i att deras barn ska engagera sig i aktivism eller teater, eller för att de också motsätter sig programmets temafrågor. ”Och alla marscherna och demonstrationerna i staden, de försvårar också aktiviteterna!” säger någon, och så skrattar alla. ”Jo det är sant”, svarar en annan, ”men låt oss inte överdriva för mycket bara. Vi vill ju inte att de i Sverige ska tro att vi är en total konfliktzon”, och så skrattar alla ännu mer. 

Skribent: Minda Holm, programpraktikant
Foto: Denise Berg, infopraktikant