Teaterpremiär för två av Albors studiecirklar och utbildningsmässa anordnad av Red Ada:s ungdomsgrupper i El Alto, Bolivia

”Var snälla att stänga av mobiltelefonerna. Det här är första gången många av skådespelarna spelar inför en publik, så vi ska inte störa dem. En stor applåd, låt teatern börja” säger Willy Flores, teaterdirektör för kulturcentret Albor innan den röda sammetsridån går isär och en av studiecirklarna går på scen. Första gruppen spelade sin pjäs ”El que calla tambien mata”, “Han som håller tyst dödar också” som behandlade kvinnovåld. Berättaren visade historier om tre olika kvinnor som alla varit offer för kvinnovåld. I slutet av historien får man veta att dessa kvinnor är hans mor, syster och dotter och han skriker ut i förtvivlan “Allt är mitt fel! Jag dödade dem. För jag gjorde ingenting för att rädda dem”. I Bolivia ökar våldet mot kvinnor, mellan januari och oktober i år har det skett minst 103 kvinnomord enligt organisationen CIDEM. Den 25:e November var det Internationella dagen mot kvinnovåld så pjäsens tema låg bra i tiden för att uppmärksamma att den här utvecklingen måste få ett stopp. Den andra gruppen ledd av Jhuly och Yamina visade upp verket “Ela”, som Emelie skrev om i sitt blogginlägg. Bägge grupperna var duktiga och möttes av rungande applåder när det var färdiga.

 Igår hade vi en halvdag i El Alto. Red Adas ungdomsgrupper har haft i uppgift att anordna en aktivitet under året som alla grupper ska delta i. Igår var det OBT-J:s tur. De valde att anordna en utbildningsmässa i sitt hemkvarter San Roque, en ganska avlägsen del av El Alto. Till mässan skulle var och en av Red Adas ungdomsgrupper förbereda ett nummer, och ett stånd där de visade de posters och andra informationsarbeten de gjort under årets träffar. Mässan hölls på en liten fotbollsplan nära en marknad. Vi gick runt och delade ut flyers för att locka dit fler åskådare men det var tyvärr ändå ganska skralt med besökare. De som kom stod och tittade försiktigt från håll, innan de olika dansnumren, som capeoeira och breakdans till slut fick dem att våga sig närmare. 

Varje ungdomsgrupp informerade om olika saker i sina små bås. Los Primos berättade om vikten av användandet av kondom, och visade även hur man sätter på den korrekt. Andra informerade om svartsjuka eller hur ungdomar ofta blir diskriminerade bara för att de är ungdomar. Syftet med mässan var att visa för invånarna i San Roque att ungdomar inte alls behöver vara lata, kriminella eller bara ute efter att roa sig som många tycks tro, utan faktiskt är engagerade och har en vilja att organisera sig för ett bättre samhälle och en bättre framtid. Trots att det inte kom så många utomstående och tog del av informationen i båsen så var det många som strosade förbi på marknaden, och det borde räcka med en blick på eventet för att se att det här är ungdomar att vara stolta över.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Dolt mystiskt turistmål i Tipan, Peru

Det finns många outforskade platser i delprovinsen Castilla Media som, åtminstone i teorin, skulle kunna konkurrera om turister med Inkarikets forna huvudstad Cuzco, Nazca-formationerna eller Machu Picchu. I Tipan till exempel finns ett stycke fornhistoria som arkeologer bedömer vara rester från Warikulturen som härskade under stora delar av Peru på 700–1200-talet e.Kr.

Så, under en vistelse i Tipan tyckte señora Aurelia att det var dags för mig att lära känna de mystiska stenar som finns gömda bakom en av de bergstoppar som nästan helt omringar byn. Aurelia tar sin eftermiddag för att guida mig och programmets kommunikatör Magaly upp till den historiska platsen. Det blåser en hård motvind och vi pustar ordentligt när vi endast är halvvägs upp på toppen. Aurelia skyndar på oss och är angelägen om att ta oss fram snabbt då hon måste tillbaka till fältet och jobba innan det blir för mörkt.

Efter 45 minuters klättring är vi uppe på toppen och kan beundra utsikten över de dalar och bergstoppar som bildar det andinska landskapet. Vi ser de första spåren från Wari-folket men vi är inte framme än. Vi tar oss ned på baksidan av berget för den mest imponerande upplevelsen där vi möts av en mäktig vägg av staplade pentagonformade stenar.  Man vet inte exakt hur stenarna hamnade såsom de är idag och det är svårt att föreställa sig vad det har varit en gång i tiden. Hur man utan dagens teknik har flyttat dessa onormalt tunga byggklossar är också en gåta.

Det kommer få turister hit för att besöka de mystiska stenformationerna och de flesta guider vet inte om den här platsen på bergets baksida, berättar Aurelia medan vi knäpper lite bilder och försöker klura ut mysteriet. De går bara där uppe på toppen och missar det här, fortsätter hon. Tidigare kände inte jag heller till platsen men hade hört att den fanns. Så jag försökte hitta de gömda stenarna och jag överraskades av detta!, berättar Aurelia.

Vi frågar henne om distriktet gör något för att bevara detta kulturminne. Aurelia, som också arbetar på kommunhuset som regidora menar att distriktet till viss del jobbar med att främja turismen men att den budget man får inte räcker. Det är också en fråga som inte intresserar byn och vi saknar en större sammanslutning för att främja de turistmål som vi har.

För Aurelia betyder platsen att historien kryper lite närmare. Hon föreställer sig hur Inkafolket troligtvis varit här, bara några hundra meter (fågelvägen) från hennes bostad. För distriktet kan platsen bli en dragkraft för att locka turister och få fart på företagandet. Ett hinder för denna framtidsvision är behovet av en bättre och asfalterad väg. Som tidigare inlägg beskrivit, är det statliga projekt för att förbättra vägarna i trakten ännu inte påbörjat.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

APEADECOs unga håller festival mot våld mot kvinnor, Nicaragua

Joseling och Blanca på festivalen i Telica

Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, eller som den heter på spanska Día Internacional de la Eliminación de la Violencia contra la mujer. I byn Telica slår man på stort och ordnar en informationsfestival i den centrala parken.

Det är som vanligt barnen som håller i trådarna. De ropar meddelanden i mikrofonen, håller dansuppvisning, delar ut information och pratar med förbipasserande. Allt för att uppmärksamma denna viktiga dag.

I Nicaragua ä det tyvärr rätt vanligt med våld i hemmen. Otaliga organisationer samt den nationella polisen jobbar för att det ska bli ändring och kanske kan man med vidöppna ögon redan se en liten förändring hos den nya generationen?

Infofestival i Telica

På busshållsplatser runt om i landet hänger stora plakat med texter som “ Vilka saker skadade dig som barn? Gör inte samma saker mot mig!” Och när jag en gång var med på en jobbträning hos en av organisationerna, slutade en presentation som skulle handla om vår barndom, med att alla, inklusive jag själv grät. ALLA i gruppen hade blivit slagna eller på annat sätt dåligt behandlade när det var barn. (Själv hade jag inget att komma med så jag fick hitta på att mamma brukade glömma sätta på mig vantar på vintern när jag var liten och att det gjorde ont som sjutton i händerna när det vart bort åt -10: förlåt mamma!)

Det är som tur är svårt att tänka sig någon av de små änglarna som dök upp idag på festivalen, slå någon. De ägnar sig istället åt att försöka lära sig att kommunicera på bästa sätt. Riktigt duktiga har de blivit, bara under den korta tid jag har vart med i gänget. De är mindre blyga nu och ingen har problem med att prata inför folk.

Så det är bara att gratulera både dem om landet. En tillgång helt enkelt. Mot en ny framtid, med barnen i spetsen.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Miljöaktivism i La Paz och El Alto, Bolivia

De senaste veckorna har jag haft möjlighet att delta i ett flertal aktiviteter kopplade till miljö här i Bolivia. 

I början av november deltog jag och Denise i en miljöworkshop som var anordnad av Anna Kaijser och Sandra Valencia från Lunds universitet. Där deltog personer från olika institutioner och yrken som alla hade någon slags koppling till miljö. Under morgonen höll talare föredrag främst om den bolivianska regeringens miljöpolitik och diskurs. I Bolivia talas det mycket om Moder Jord, eller Pachamama som man säger här, och vikten av att värna om jorden och naturen. Tron på Pachamama har ursprung i urfolkens kulturer och traditioner, men har också blivit ett vanligt uttryck på en högre politisk nivå när det talas om utveckling och miljöpolitik. Dock finns det kritiska röster som menar att detta snarare är en strategi från regeringens håll, än ett bevis för att dess utvecklingspolitik är särskilt miljövänlig. 

Gruppdiskussioner om miljöpolitik och aktivism i Bolivia

På eftermiddagen fick deltagarna dela upp sig i grupper för att diskutera hur man bäst bör gå till väga för att främja miljövänliga rörelser och politik. Det var tydligt att det redan existerar ett stort intresse bland olika institutioner i Bolivia att främja miljövänliga och hållbara metoder. Några problem som kom upp under diskussionerna var att det krävs mer efterforskning och investering i miljöprojekt och utbildningar, och att man måste hålla aktivistiska rörelser vid liv genom att identifiera strategiska mål och gemensamma nämnare, på lokal, liksom nationell och internationell nivå. 

Miljö är något som ungdomarna i Suma Thakhi II också tycker är viktigt. Jag träffade OBT-J, en av Red Ada:s ungdomsgrupper, för att prata med dem om en återvinningsdag som de hade arrangerat. De ordnade en tävling som gick ut på att grupper från deras skola under en dag skulle samla in så mycket plastflaskor som möjligt som de hittade. Snart fann de sig själva och sina skolkamrater dränkta i berg av plastflaskor. OBT-J hade försökt få med både barn och ungdomar att delta i tävlingen, men bara de yngre hade varit entusiastiska att delta. OBT-J var glada ändå och sa att barnen ju ändå är grunden till allt, och att om man kan lära dem att tänka miljövänligt så är det ett stort framsteg. Förhoppningen hos ungdomsgruppen är också att barnens engagemang så småningom kanske också smittar av sig till de äldre. 

Ungdomsgruppen OBT-J

Anledningen till att de ville dedikera en dag till återvinning var att de har uppmärksammat att folk slänger skräp över allt på gatorna, på grund av okunskap eller för att de tycker att det är regeringens ansvar att ta hand om skräpet. OBT-J tycker inte att man bör skylla problemen på någon annan, utan ta sitt ansvar som medborgare och skapa det samhälle man vill ha. Därför krävs det att folk engagerar sig, utbildar sig själva lite och inser nyttan med återvinning och återanvändning för att ta hand om naturen. 

Ungdomarna i OBT-J är även medvetna om miljöproblem som existerar på en nationell och global nivå. "I regnskogarna byggs det motorvägar, på höglanden gruvor och fabriker. Varför? För att globalisering och socialekonomisk utveckling sprids över hela världen. Även mänskligheten expanderar, och med det följer mer förorening", säger en av ungdomarna från OBT-J. 

Trots problemen ser OBT-J positivt på framtiden. ”Vi är bara en grupp ungdomar, vårt land är stort, och världen är ofantligt stor. Vad som behövs är att alla engagerar sig i politisk aktivism... Ingenting är omöjligt, om vi tänder den där lilla gnistan som får folk att röra på sig och engagerar sig nu så finns det hopp om att kunna förändra saker". 

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant

När ungdomar leder ungdomar – lärdomar från en vecka i Bolivia

Nyligen hade jag privilegiet att jobbskugga våra medpraktikanter i Bolivia och sätta mig in i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II. Arbetet är fokuserat till La Paz och El Alto och redan däri ligger en stor skillnad mellan programmen i Peru och Bolivia. Landsbygd och storstad. Att programmets målgrupp i huvudsak är barn och ungdomar är också en stor och, i mina ögon sett, en betydande skillnad mellan de två programmen. Det betyder bland annat att aktiviteterna i Bolivia är mer likartade än i Peru där vi jobbar med allt från marsvinsuppfödning till makramé.

Teaterpjäs om hbtq-utsatthet. Bild: Emma Tengwall

Mitt första möte med Suma Thakhi II var under en teaterpjäs i El Alto. Repetitionen var i full gång när vi dök in i lokalen och vi slängdes direkt in i det starka skådespelet. Huvudpersonen Maria, en homosexuell tjej i tidiga tonåren, blev utstött ur hemmet och misshandlad av sin mamma efter att hon berättat om sin sexuella läggning. Slutscenen var än mer emotionell, då Maria till slut misshandlas till döds. Jag blev väldigt tagen av berättelsen och fick redan tidigt in i pjäsen kämpa för att hålla ögonen torra. Ungdomarna i teatergruppen leddes av Jhuly, en ansedd skådespelerska från organisationen Albor. Jag var imponerad av de unga skådespelarna och skådespelerskorna och pjäsen lämnade mig med många intryck och reflektioner om hbtq-relaterat våld, om att våga vara sig själv och stå emot samhällets normer. Jhuly var inte lika nöjd utan delade ut ganska tuff kritik och hon menade att gruppen hade långt kvar tills de var redo för scenen.

Mitt i en av övningarna på temat antidiskriminering

Jag följde med på flera av programmets aktiviteter under veckan och det som jag tog starkast intryck av var ett möte med programmets äldsta ungdomsgrupp. Gruppen höll egenhändigt i en workshop för en klass med skolungdomar i sin egen ålder. Bland de viktiga teman som avhandlades var könskonstruktioner, antidiskriminering och sexuella rättigheter. Gruppen styrde självsäkert sessionen och fick ibland improvisera från de tänkta aktiviteterna då klassen var milt sagt svårflörtad. De fick kämpa för att få ett bra deltagande i diskussioner och reflektioner kring dagens teman. Det var riktigt häftigt att se hur dessa framtida ledare behandlade svårsmälta ämnen och på ett bra sätt försökte styra klassdiskussionen för att komma fram till slutsatser om hur vi alla kan agera för en värld fri från diskriminering.

Väggmålning utanför en skola i El Alto

Från Bolivia tar jag med mig många lärdomar och mycket inspiration från de ungdomar som jag fått träffa. Jag reflekterar också över de likheter jag ser hos ungdomarna i Peru och Bolivia. Hur de delar tankar om rättigheter, framtid, och samhället i stort. Radioprogrammen till exempel som produceras i de två länderna har många gemensamma teman och det vore väldigt intressant att se hur de skulle kunna hitta både likheter och skillnader mellan länderna. Någon gång i framtiden kanske också dessa ungdomar kan göra ett liknande utbyte av erfarenheter som jag precis har fått göra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Fullt ös när APEADECO ställer till med avslutningsfest för barnen, Telica, Nicaragua

Trumhinnorna vibrerar och pulsen känns i benen när jag kliver in på APEADECOS sista event för året med barnen. 170 stycken har dykt upp och tvälingsandan känns i luften. De är uppdelade i lag enligt den skola de tillhör och de kivas lite när de bestämmer vem som ska upp på scenen. Blygt tar de plats framför den stora publiken.

Blanca Bordas och Alitza Rocha

Det är frågesport med priser som rockring, frukt, leksaker och racket. För att få sitt pris måste man svara rätt på en fråga om sexuell kommersiell exploatering, samt motivera svaret i micken för de andra barnen.

En pojke funderar länge innan han bestämmer sig för vilka av de fyra orden biologisk, kulturell, social och genetisk som hör till kategorin “kön” och vilka som hör till kategorin “genus”. Han bestämmer sig för att biologisk och genetisk hör till kategorin kön och att social och kulturell hör till kategorin genus.

Efter att ha mumlat något i micken, som fått godkänt, skuttar han ner från scenen med sin nya leksak. En boll med en svans som går på batterier. Det blir mitt jobb att försöka fundera ut hur den fungerar. Jag lägger undan kameran en stund och koncentrerar mig på bolldjuret.
Det visar sig att den behöver batterier och att den ska öppnas för att ta bort en plastremsa.

När barnen inte svarar på frågor, uppträder olika grupper med dans och kulturella nummer. En generell favorit och klassiker är “El baile de la gigantona y el enano cabezón”, fritt översatt något i stil med “Jättekvinnan och dvärgen med stort huvuds dans”, där en stor docka förs runt tillsammans med ett barn som dansar med en låda på huvudet.

Det är full fest och till och med publiken kommer i gungning. De dansar både på och utanför scenen. De enda som står still är dem som fotar.
Några mumsar på något ur godislådan alla har fått i julklapp och påläggen ut är de flesta glada och törstiga.

Jag får en stor kram av två barn och känner mig otrolig speciell i ett land där kroppskontakt vanligen undviks. Lite vemod sätter in och det känns tungt att det är sista gången jag ser dem: generationen som ska skapa framtiden. Det ser ljust ut.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Punto Zero diskuterar vänskap i radio Fejuve, El Alto - Bolivia

Foto: Wilson, Red Ada

Kommer ni ihåg när OBT-J planerade hur man kan lägga upp ett radioprogram? De diskuterade bland annat vad man ska ha med och tänka på för att förmedla det budskap man vill föra fram till lyssnaren. Nu är radiosändandet för alla Red Adas ungdomsgrupper igång sedan flera veckor tillbaka. 

Red Ada jobbar med ungdomsgrupper från flera olika kulturcenter och under våren och sommaren har några representanter från varje grupp deltagit i den utbildning i medborgarjournalistik och genus som Red Ada gett med stöd från SUMA THAKHI II. De ungdomar som deltagit i utbildningen har sedan vidareutbildat (eller så har Red Ada besökt deras kulturcenter/ungdomsgrupp för att vidareutbilda) resten av sina respektive grupper i samma frågor. När vi hade våra praktikantkollegor från Peru på besök åkte vi tillsammans upp till El Alto för att lyssna på en av grupperna ,"Punto Zero", när de sände live i radio Fejuve. Eftersom att det var precis innan Halloween och Alla Helgons Dag så diskuterade de bägge högtiderna och jämförde dem. Håller den mer amerikanska Halloween på att ta över och bli större än den mer bolivianskt traditionella Alla Helgons dag (Todos Santos)? De flesta ungdomar var överens om att man bör hålla på sina traditioner, att Halloween är roligt men kommersiellt och att det kan firas men inte på bekostnad av Alla Helgons dag. Jag och Minda var i Salar de Uyuni över Halloween-helgen, vilket var lite synd eftersom att här i Bolivia finns det mycket traditioner och cermonier  knutna till Alla Helgons. Bland annat ska man förbereda "una mesa", ett bord med de dödas favoriträtter eftersom att man tänker att de döda är närvarande vid den här måltiden. Man bakar också ett speciellt bröd "tantawawas", med ett gipsansikte på som ska föreställa den döde. I El Alto sålde man olika typer av gipsansikten i veckor innan, det fanns till och med lama-ansikten att köpa.

Gipsansikten till Tantawawas

Idag besökte jag Radio Fejuve och Punto Zero igen. Tanken är att radioprogrammen ska vara en chans att berätta och informera om det de

lärt sig inom programmet Suma Thakhi II. Men de måste ju också nå ut till rätt målgrupp - andra ungdomar i La Paz och El Alto - och få dem att bli intresserade och vilja fortsätta lyssna. Hur man bäst gör detta diskuterades flitigt mellan ungdomsgrupperna medan de planerade sina program. Att vara konsekvent och hitta sin egen röst var viktigt, kom de fram till. Men framförallt att vara roliga och vinkla informationen så att det inte låter som dålig sexualkunskapsundervisning i skolan. Idag var temat vänskap och ungdomarna diskuterade bland annat vad som är en bra vän. Kan man lita till hundra procent på en vän? Och vad är egentligen skillnaden mellan ytlig vänskap, "spegelvänskap" (typ när man blir kompiskär i en ny kompis som man har sååå mycket gemensamt med) och djup vänskap? Efter att ha diskuterat vänskap ett tag kom samtalet in på teman som rör genus och sexuella rättigheter lite mer. Kan tjejer och killar vara kompisar? Vad är "vänner med fördelar"? Vad händer om den ena parten i en sådan relation blir kär? Stämningen blev lite fnissig innan de tackade för sig och avslutade programmet. Radio Fejuve når ut i hela El Alto och La Paz och distribueras genom Fejuve som är en förening av alla grannförsamlingar i El Alto och La Paz. 

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Integrationsdag för samarbetsorganisationernas ungdomar i Achochalla, La Paz

CDC:s brigadister visar upp en av sina graffitimålningar

I augusti lärde Suma Thakhi II:s fasta personal känna varandra vid Titicacasjön. I lördags var det dags för delar av organisationernas ungdomsgrupper att äntligen träffas, dela med sig av sina nyvunna kunskaper och göra nya vänskaper. Att ordna en dagsutflykt kan vid första anblick verka som en lätt uppgift men att göra en resa med ett hundratal ungdomar kräver mycket planering. Jag har sett organisationerna kämpa med koordinering, vilka ungdomar vill med och vilka får tillstånd att åka från skola och föräldrar? I Bolivia går många ungdomar i skolan även på lördagar och efter några tragiska olyckor som fått mycket medial uppmärksamhet är många föräldrar inte så pigga på att låta sina barn resa hur som helst, även om det bara är över dagen. 

Den senaste tiden har jag tillbringat torsdagskvällarna med Red Ada i en grannförsamling (junta vecina) i Pasankeri som är ett gränsområde mellan El Alto och La Paz. Här har vi hållit workshops för en blandad skara barn och ungdomar från 6 till 17 år, som inte ingår i Red Ada:s ordinarie ungdomsgrupper men som de börjat jobba med efter ett litet extra tillskott i budgeten. I Pasankeri hänger det människostora dockor i varje lyktstolpe som en varning; här skonas ingen som begår ett brott. ”Misstänkta bilar bränns” står det sprayat på en av tegelväggarna längs gatan. Om det är tomma hot eller inte lämnas osagt men klart är att Pasankeri är ett lite tuffare område, och många av ungdomarnas föräldrar saknar kunskaper i de områden som Suma Thakhi II jobbar med. Vi började dela ut lappar om tillstånd att följa med på integrationsdagen ungefär två veckor innan den skulle hållas. På torsdagskvällen hade fortfarande ingen av ungdomarna med sig sina föräldrars underskrifter. Det är mycket som måste förtydligas. Vad ska ungdomarna göra? Innebär det några utgifter? Är det säkert? Säkerhet är något som Svalorna Latinamerika i Bolivia försöker tänka på extra mycket. Människohandeln och försvinnandena här ökar och därför fick Gladys från Red Ada glatt åka klockan fem på morgonen för att hämta de tre ungdomarna från Pasankeri som till slut fick lov att delta. 

Lunch

Väl på plats i Achochalla som är ett grönområde i La Paz utkanter bjöds det på frukost innan de olika ungdomsgrupperna visade för sina kollegor vad de lärt sig under de månader de jobbat med Suma Thakhi II. Albor började och pratade bland annat om machismo och dess konsekvenser. De visade även ett litet performance där deltagarna spelade kvinnor som blivit offer för könsrelaterat mord. Varje organisation hade fått i uppgift att presentera ett alternativt kommunikationsmedel och därför visade Albor även upp några planscher med temat kvinnovåld. Ungdomarna från de andra organisationerna var engagerade lyssnare och ställde frågor efter presentationen, mer eller mindre seriösa. ”Om en man och en kvinna är på biodejt, är det kvinnoförtryckande då om mannen betalar?” var en fråga av det lite mindre seriösa slaget. ”Varför saknas i:et när man pratar om HBT-personer i Bolivia?” var en seriösare fråga (här skriver man LGBT som står för lesbisk, gay, bi- eller transsexuell. I många andra spansktalande länder pratar man dock om LGBTI, där i:et står för intersexuell, alltså personer med avvikande könsutveckling).

Näst ut var CDC som hade en presentation om HBTQ-personers rättigheter, vad det finns för lagar mot diskriminering och även de pratade om kvinnovåld. Eftersom deras kommunikationsmedel var graffiti visade de två spraymålningar de gjort på en duk. I samband med dessa pratade de om mobbing. Sist ut var Red Ada som hade flest ungdomar på plats. Red Ada:s ungdomsgrupper kommer från olika kulturcenter, eller områden och många av dessa hade därför aldrig träffats förut. Deras kommunikationsmedel var teater och de visade små pjäser som behandlade könsroller, och HBTQ-personers rättigheter. De olika grupperna delade också med sig av sina erfarenheter av att sända radio, och var märkbart glada över att ha fått chans att nå ut till så många människor via radion.  

Lekar

Förmiddagens presentationer skedde helt utan inblandning av ungdomsledarna och personalen på de olika organisationerna. ”Vi är inte framtiden, vi är nutiden” är ett uttryck som ofta hörs sägas bland våra samarbetsorganisationer. Det fyller mig med värme i hela kroppen att se ”våra” ungdomar och deras engagemang. De pratar med lätthet om rättigheter och frågor som för många bolivianer, inklusive många av deras föräldrar, är tabu. Lördagens aktivitet var ett bra mått på att de inte bara deltagit i Suma Thakhi II:s aktiviteter utan faktiskt gått därifrån med kunskaper och erfarenheter som de kommer bära med sig i livet. Många berättade att de har utvecklats och blivit annorlunda, öppnare personer efter att de börjat delta i programmet. Vilket inte är så konstigt eftersom att sexuella rättigheter är ett ofta bortglömt tema i skolan, hemmet och det vardagliga samtalet för majoriteten i Bolivia.

Eftermiddagen ägnades åt fria lekar och det var roligt att se Albors, CDCs och Red Adas ungdomar som i början höll sig till sina egna grupper, integreras, skratta och leka med varandra.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Danslektioner och kärlek hos APEADECO, Telica, Nicaragua

Neyling ger dans och teaterlektioner i skolorna runt om i Telica. Det var ett tag sedan sist och idag är det sista dagen för året. Barnen blir glada när de ser oss och jag passar på att filma deras dans till en informationsvideo. 

Danslektion i El Jicarito, Telica

Jag tittar bekymrat på Neyling när vi ska klämma oss ut ut bussen för att gå av vid den lilla grusvägen som leder in till skolan El Jicarito, men hon tar ledningen och vi hinner precis ut innan den rasslar igång igen. Vi är en timme försenade för vi missade den första bussen och den enda killen som kör taxi till vettigt pris var upptagen idag.

Barnen skiner upp när de ser Neiling och hon får en stor kram av ett par stycken. De tittar nyfiket på mig och kameran jag har i handen.

Medan lärarinnan gör klart det sista matte exemplet monterar jag min utrustning. Den enda i klassrummet som har en bok är hon. Ingen av barnen äger en skolbok. Undervisningen sker genom att hon skriver av det som står i boken, så att alla kan anteckna i sina block.

Hon lämnar över och Neyling drar igång sin danslektion. Fler flickor än pojkar deltar, men det finns en del killar med i gruppen. Danserna är allt från folkdans till “vicka hysteriskt på höften och rumpan- koreografier”. Vissa dansas i par, andra i grupp.

Neyling och eleverna på dansgolvet

En av danserna har de svårt att komma ihåg, men tillsammans med Neyling försöker de återskapa koreografin så som den var för en månad sedan, när sist hade lektion. En klass två varning efter jordbävningen gjorde att skålarna stängde i några veckor och barnen missade en hel del lektioner.

När alla är lagom svettiga och rosiga har timme gått och det är dags för utvärdering. På stående fot får de en efter en säga vad det tycker. Och framförallt hur de vill ha det nästa år. Rykten har gått på kontoret om att framförallt teaterlektionerna går ganska dåligt och att barnen inte har någon större lust att spela teater.

Men om den här gruppen får bestämma är det just vad de vill göra nästa år- fortsätta spela teater och dansa.

Vi vinkar hej då och jag packar nöjt ner kameran. På vägen tillbaka klämmer vi in oss i en överfull taxi för att undvika en buss i samma situation.

Text och bild: Emmelie Heljeved

På andra sidan titicacasjön

Calle Llampu

Min idé om grannlandet Bolivia var snarlik den jag har om Peru - och mycket riktigt såg staden från luften sett ut som ytterligare en kommunistisk kvadratisk industri. Bara det att stenhusen är roströda och inte smutsvita. Det första överraskningsmomentet stundades när jag väl nere på marken förstod att staden har betydligt mer natur än så att erbjuda. En, dock tanig, skog följde oss neråt längs krokiga vägar mot La Paz, som i motsats till namnets betydelse (lugnet), är en stad i rörelse.

Överraskningarna förlöpte med internationell kulinarisk njutning. Till en början på en asiatisk restaurang med stämningsfull belysning och en drinklista längre än fem sorters Pisco Sour. Detta följt av sushi serverad i justeringsbara sammetsfåtöljer på bion (!). För att inte nämna de, långa, invånarna som varken bjöd på blickar, busvisslingar eller mumsiga pussljud. Det sistnämnda kanske inte går under begreppet kulinariskt, men utan tveka under njutning.

In action

Då ett praktikantutbyte var det egentliga syftet med veckan besöktes en hel del ungdomsaktiviteter, finansierade av utvecklingsprogrammet, i förlängning Svalorna. Veckans chocktema fortskred under måndagens första besök i El Alto, förort till La Paz. Vi besökte en lokal som kryllade av ungdomar i full gång med dans och dramatik. Föreställningens röda tråd visade sig vara, hör och häpna - sexuellt våld. Ett ämne som enbart omtalas av programmets anställda i Peru, även då med försiktighet. 

Då sexuella och reproduktiva rättigheter är ett av tre huvudfokus i Bolivia var föreställningen inget vågat undantag. Jag blev mäkta imponerad av den dramaturgiska talang och engagemang de flesta av ungdomarna uppvisade. Samt det allvar som bolivianska 12-åringar lyckades bruka runt tunga frågor som misshandel, sexuellt utnyttjande och hbtq-utsatthet.

"Chulitas"

Trots storstadspuls är många bolivianska kvinnor måna om att genom yttre attribut avslöja sin kulturella tillhörighet. Begreppet Chulitas, som avslöjar den andinska traditionsenliga klädseln är, till skillnad från Peru, fullt brukbar utan misstankar om förtryck hos talaren. Utstyrseln används bra mycket mer frekvent och trots fattigt ursprung fungerar den i dag som statussymbol. På andra sidan titicacasjön har precis samma utstyrsel, med precis samma historiska kontext, en helt annan kontenta. Besökslandet skiljer sig märkbart från Peru, men jag frågar återkommande mig själv om det beror på att landgränsen är korsad eller för att La Paz är en, även med bolivianska mått mätt, större stad med fler internationella anknytningar? Jag vill som oftast tro på idén om att skillnaderna är större inom länder, än mellan. 

Jag slits mellan splittrade västerländska övertygelser om att länder i tredje världen inte bör klumpas ihop utan särskiljas å ena sidan, och hur å andra sidan nationer inte kan tillskrivas karakteristiska drag då en befolkning aldrig kan vara enhetlig. För om antagande nummer ett är sanningsenligt och skillnader mellan två länder som når varandra genom en 40 minuters flygresa bör urskiljas, måste väl distinktioner från det land som kräver 20 timmars flygresa vara åtminstone rimliga?

Emma Tengwall. Infopraktikant, Peru.