Den strategiska planen

I mitt första blogginlägg för Svalorna Latinamerika skrev jag om Mary Barredas förmåga att hålla sig både reflexiva och praktiska i sin verksamhet “för att skära igenom den tjocka värmen.” Jag har under mina månader täckt en del av deras praktiska arbete, så för omväxlingsskull lägger vi nu fokus på den “lite torrare” delen av jobbet: den strategiska planen.

På måndagar sätter vi oss i en hästsko i en luftkonditionerad sal på Mary Barredas huvudkontor (en av få rum i León med AC tror jag) för att steg för steg, revidera och diskutera fram en strategisk plan för Mary Barredas verksamhet. En plan som ska gälla mellan 2016-2025.

- Vi får hjälp av en extern samordnare som granskar vår plan utifrån hur vi formulerar Mary Barredas vision, uppdrag, värderingar samt övergripande och specefika mål för de kommande nio åren, berättar Rosa Maria Espinoza, verkställande chef på Asociación Mary Barreda.

Mercedes Toruno och Rosa Maria Espinoza, två framstående profiler bland Nicaraguas sociala rörelser. Foto: Johannes Rydinger

Det serveras kaffe, te och kakor och jag dricker mig halvt bedövad på kamomillte. Varje sådant möte börjar med en runda där alla får berätta hur de mår, både på ett personligt och professionellt plan. Hela dagen går åt att tillsammans gå igenom delmål efter delmål för att revidera procentsatser, formuleringar, definitioner, indikatorer på uppfyllda resultat osv. Allt görs genom entusiastiska diskussioner, allvar och humor. Vi utbyter erfarenheter. Det skämtas och diskuteras. Ofta hamnar vi långt från ämnet men återkommer efter en kvarts anekdot-berättande till poängen: Hur kan de statliga institutionerna som skola, hälso och utbildningsmyndighet bäst hjälpa oss för att förhindra våld mot kvinnor och barn, prostitution och barnsexhandel? Hur tillgodoser vi bäst kvinnorna som befinner sig i prostitution och som kommer hit för hjälp? Statistiken visar att 50 procent av kvinnorna har kunnat lämna prostitutionen genom Mary Barreda, men hur når vi fler? Osv.

Alla får säga sitt. Den här gången har vi också äran att ha med den gamla Mary Barreda-räven Mercedes Toruno (hon var med och grundade organisationen för 25 år sedan), som jag bland annat gjort ett ingående reportage om här.

- Vi jobbar med en slags dialogteknik för att komma fram till våra beslut. Om det är något vi inte kommer överens om försöker vi göra en djupare analys av frågan för att kunna diskutera vidare och komma fram till ett beslut (…) det är ett rum där vi har möjlighet att uttrycka vad vi vill för varandra.

Efter åtta timmar räcker det. Mot slutet tenderar det att bli mer och mer fniss och skrattanfall. Folk gnuggar sig i ögonen, vi packar ihop för den här gången och stångas nästan omkull av värmen när vi går ut ur den luftkonditionerade salen.

För mig verkar det som att skratt, personliga anekdoter och den avslappnade stämningen hjälper till för att orka bedriva en sådan kämpig grej som att formulera en strategisk plan för nästan 10 år framöver och samtidigt behålla det öppna diskussionsklimatet.

Mary Barreda bjuder sina anställda på lunch. Ett välförtjänt break i arbetsprocessen.

Foto: Johannes Rydinger

Johannes Rydinger, infopraktikant, Nicaragua

Hembesök i León

Gruppen på Mary Barreda som arbetar med programmet för att förebygga barnsexhandel har ca 60 barn och ungdomar som de följer upp. Dessa barn och ungdomar har alla föräldrar som arbetar på marknaden som är vid terminalen i León. Barnen och ungdomarna blir inbjudna på workshops, på olika aktiviteter kopplade till temat eller utflykter då, de kommer från familjen med mindre resurser som inte brukar ha möjlighet att göra det annars. Karla Laguna och Eliette Roa, jurist respektive psykolog på Mary Barreda, gör en ständig uppföljning av barnen och ungdomarna. Detta gör de genom att ha samtal med dem, med föräldrarna, skolorna och från och med i år även genom hembesök.

Föräldrar och familj sitter utanför huset och spelar kort en varm eftermiddag.

På senare tid har de märkt av att det inte räcker att bara fråga föräldrarna eller ”referentes”*, det räcker ibland inte ens att prata med lärarna. De insåg att det var vissa aspekter som försvann, vissa detaljer som inte framgick, situationer som barnen och ungdomarna befann sig i som de gick miste om och på så sätt inte fick hela kontexten av barnens miljö. Detta ledde till att hembesök blev inplanerade och de gav sig ut till de områden barnen och ungdomarna bodde.

Eliette och Karla fyller i uppgifter om ungdomarna och passar på att ha lite samtal med dem.

Med en chaufför från organisationen för att kunna nå ut till fler, gav de sig ut till skolorna och hemmen. Föräldrarna eller ”referentes” må arbeta vid terminalen, men de bor strax utanför León. Där bussar inte alltid går hela vägen och långa promenader på ca 4-5 km i stekande hetta blir nödvändiga.

Karla har en spontan miniföreläsning på skolan för årskurs tre.

Kontakten med lärarna och skolorna är bra. När vi kom fram, kom rektorn och mötte upp oss. Han visade oss runt lite, presenterade oss för lärarna och sedan bad vi om ett enskilt samtal. Eliette frågade kring en pojke på 10 år som hon var orolig över och får reda på att även läraren är det. Genom dessa samtal kan hon som psykolog få en helhetsbild och på så sätt kunna hjälpa honom mer i framtiden. Karla passade på att ha en liten miniföreläsning om våld och våldscirklar för treorna och blev inbjuden till att komma och hålla en längre föreläsning för lärarna nästa månad.

Ett av många plasthus i Nicaragua.

Därefter var det dags för hembesöken. Första huset vi kom till var ett hus med väggar av svarta plastpåsar. Hela huset bestod av ett enda stort rum med två stora sängar, en tv, en liten spis vid hörnan och en garderob. Taket var av plåt och stommen av smala träbrädor, väggarna av plats. Här bor fyra personer. En pojke på tio år, en ungdom på 15 år, deras storasyster på 22 år och mamman. Storasystern var den enda som var hemma och i samtal med henne visade det sig att även hon var orolig för sin 10-åriga lillebror. Samma 10 åriga pojke som Eliette frågade läraren om. Storasystern berättar om hur det är att leva med mamman som i vissa fall kan vara aggressiv. Om hur lillebrorn försvinner ibland och hur den 15-åriga systern skär sig i armarna och mamman som är ensamstående arbetar långa dagar för att kunna försörja familjen.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

*Referentes = En person av tillit för barnet eller en person som tar hand om barnet

Förberedelser inför 8:e mars

Den internationella kvinnodagen närmar sig, och därmed är förberedelserna inför årets firande i full fart. Varje måndag träffas personalen från organisationen Mary Barreda för att gå igenom framtida planer, gemensamma evenemang samt utbildningar för dem. Just de senaste två veckorna (de enda veckorna jag har varit här) har samtalet delvis handlat om 8:e mars firandet. En kommittee har bildats som har ett särskilt ansvar för att organisera det praktiska. I år kommer dock evenemanget att hållas den 6:e mars istället eftersom den 8:e är en söndag.

Nybörjare i organisationen får till en början följa de olika arbetsgrupperna för att på så sätt skapa sig en bättre helhetsbild och känna till organisationens arbete och arbetssätt. Det innebär att jag fortfarande är i introduktionsfasen och har därmed fått träffa och följa olika personer som arbetar med olika tema och målgrupper. Jag har bland annat följt flera personer från denna ”8:e mars kommitté”.

Personalutbildning. Bild: Maryuri Hernández.

Förra veckan följde jag med till Leóns borgmästares kontor för att fråga angående två lokaler till arrangemanget. Tyvärr har det varit rätt svårt att få tag på borgmästaren då hen inte har varit där när personer härifrån har varit på besök. Kontakten har därmed varit med hens sekreterare och personalen på Mary Barreda (M.B)har fått vänta mer än en gång. Det slutgiltiga svaret angående lokalernas tillgänglighet kom dock förra veckan och den var tyvärr negativ. Lokalerna var redan bokade. Något som orsakade en viss irritation då personalen på M.B har försökt att komma i kontakt med dem i ca en månad, och det hade varit lämpligt att få ett sådant svar direkt. Personalen här är dock flexibla och hade redan en plan B.

På onsdagen var det dags för mig att följa Maryuri som är media och kommunikationsansvarig. Vi gick till radio-, och tv-stationer samt till tidningar för att bjuda in journalisterna till en workshop angående genus och jämställdhet. Min kollega passade även på att få in lite tv/radio tid för att annonsera om evenemanget inför den internationella kvinnodagen. Generellt var mötena med journalisterna väldigt bra. De var intresserade och det var förvånansvärt enkelt att bli inbjudna för att prata om kvinnodagen. I vissa fall behövde inte ens min kollega fråga. Maryuri berättade att de kan se skillnad på journalisternas arbete redan. Ett bra exempel är att journalisterna förut brukade skriva namn och/eller föräldrars namn i fall av barnsexhandel eller våldtäkt mot barn. Idag respekterar de barnens integritet mer.

Karla Laguna under radiointervju med ”Radio la F” för att promota 8:e mars firandet. 

Bild; Maryuri Hernández.

I år är tanken att kvinnorna som de arbetar med ska själva promota evenemanget. Det är i led med förstärkningen av kvinnorna samt att de som organisation inte vill tala för någon, utan snarare tala med och arbeta tillsammans med kvinnorna.

Fredagen kommer att bestå i teaterföreställningen ”Doña Felipa” som handlar om relationen mellan en kvinna och hennes svärmor.  Därefter kommer det att hållas samtal. Jag ska försöka filma lite samt ta lite bilder för att hålla er uppdaterade.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua

ECP möte vid havet, Las Peñitas, Nicaragua

Las Peñitas, Leon, Nicaragua

Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och 

havet med brusande vågor väntar. 

Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya. 

I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.

-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna. 

Idalia och Maria José håller i mötet

Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn. 

-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.

Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!

Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla. 

-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.

Planering av informationsbok till barnen

Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte

Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.

Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas. 

-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen. 

I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar. 

Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.

Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved