Presentation

Lär känna våra praktikanter här.
Visar inlägg med etikett Paola Castro Echeverri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paola Castro Echeverri. Visa alla inlägg

27 maj 2015

Masculinidades som ett verktyg för att nå målet

Rekonstrueringen av könsroller är ett ständigt pågående arbete. Förra veckan var Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua på plats i Estelí för en utbildning om masculinidades (maskuliniteter). Nätverket Red de Masculinidad por la igualdad de género, REDMAS, som består av ett 20-tal nicaraguanska organisationer höll i utbildningen.  Masculinidades går ut på att omvärdera den traditionella mansrollen och synliggöra manlig hegemoni. Masculinidades vill visa på alternativ till den traditionella mansrollen för att kunna leva i harmoni med samhället. Det är även idéer och en rörelse som är utspridd i Latinamerika som många gånger drivs av männen själva för att utmana och förändra samhället samt könsroller.


Då programmet för att förebygga sexuell kommersiell exploatering av barn och ungdomar går ut på att identifiera riskfaktorer samt orsaker var utbildningen förra veckan ett bra sätt att komma åt kärnan av fenomenet. Kunskaperna som grupperna har fått under förra veckan används sedan i deras vardagliga arbete med barn, ungdomar, mödrar, skoputsare, nätverk osv.

Redan samma vecka fick vi chansen att börja använda oss av vad vi hade lärt oss. Under en workshop med ungdomar där temat var sexualundervisning med fokus på HIV och könssjukdomar. Då dagen för HIV var under samma vecka, har organisationen Mary Barreda haft flera aktiviteter med samma tema. Under workshopen svarade ungdomarna på olika påstående kring sexuellt överförbara sjukdomar, hur de smittas, hur en skyddar sig osv. Ett av påståendena var; ”Det är bara prostituerade och homosexuella som kan smittas av HIV”. Karla Laguna passade, i och med denna fråga, på att ifrågasätta de fördomar som finns kring HBTQ och den heterosexuella normen.  Detsamma gällde könsroller. Karla frågade ungdomarna hur många sexpartners en kvinna kan ha respektive en man. Detta var för att belysa hur en kvinnas sexualitet och sexuella liv är mer politiserad än en mans. Till en början svarade några ungdomar att en kvinna bara borde ha en sexpartner under sitt liv, och det skulle vara en man. En man däremot var tillåten att ha fler. Karla ifrågasatte detta och sakta men säkert började några undra varför de tyckte som de gjorde. En manlig ungdom svarade bland annat att en kvinna kan ha flera, för tänk om det inte fungerar med den första?


Sakta men säkert arbetar kvinnoorganisationerna för att dekonstruera könsroller och myter kring sexualitet. Då det är en central roll i den sexuella kommersiella exploateringen av barn och ungdomar då majoriteten av förövarna och köparna är män. REDMAS tillsammans med andra organisationer fråga sig varför det ser ut på så sätt. Och framförallt, vad kan vi som samhälle göra? För det är trots allt vi alla som är och skapar vårt samhälle och allt i det. Trots många myter och stereotyper i samhället, finns det alltid några som ifrågasätter det och väljer att göra skillnad. Nicaragua må vara ett patriarkalt samhälle såsom de allra flesta i vår värld, men detta går inte obemärkt förbi och ett stort antal människor inom landet organiserar sig för att göra skillnad.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

13 maj 2015

Workshops, möten och machismo

De senaste veckorna har varit fyllda av möten och workshops. Möten med olika organisationer som arbetar med att förebygga sexuell kommersiell exploatering (SKE) av barn i Nicaragua. Mitt första inlägg i bloggen handlade om ett så kallat ”Alianza Global”. Ett samarbete mellan organisationer som har stor erfarenhet av dessa frågor, delar samma mål (få slut på barnsexhandeln) och som är utspridda i landet och på så sätt kan täcka ett större geografiskt område.

Tredje möte för Alianza Global.

Förra veckan hölls det tredje mötet. De två första möten gick ut på erfarenhetsutbyte mellan organisationerna, på detta tredje möte började de planera en större gemensam aktivitet. Många idéer kom upp och de har nu börjat enas om en större rikstäckande gemensam aktion för att belysa de här frågorna samt även visa vad för arbete kvinnoorganisationerna gör i landet.

Barnkommunikatörer med Maryuri Hernandez.

De senaste veckorna har vi även haft flera workshops riktade till olika grupper. Ungdomarna har som vanligt medverkat och bland annat filmat en kort videofilm om kommersiell sexuell exploatering och barnen som rättighetssubjekt. Under några veckor har Maryuri Hernandez som är kommunikationsansvarig hjälpt dem att strukturera och konkretisera idéerna för att sedan börja filma. Organisationerna som Svalorna Latinamerika arbetar med vill alltid att barnen ska vara delaktiga i arbetet. De är rättighetsbärare och har rätt att bli lyssnade på. Därmed är det även viktigt att de ska få vara med i beslutsfattningen.

Workshop med ”säkerhetsnätverken”. 

Några workshops har hållits med olika nätverk av mödrar och ”red de protección” (säkerhetsnätverk). Karla Laguna och Eliette Roa har länge arbetat med dem, men efter en händelse på terminalen har det lett till att de känner att de måste arbeta ännu mer med dem. Händelsen som inträffade var att en flicka blev sexuellt utnyttjad av en man och flickans mamma bad organisationen om hjälp som gick med dem till polisstationen för att göra anmälan. Strax därefter spreds sig nyheten överallt på terminalen och alla hade åsikter som skulle vädras.

Trots organisationens hårda arbete verkar människorna vid terminalen gå tillbaka till gamla stereotyper, könsroller och myter kring sexuell utnyttjning. Även om det handlar om en flicka och en vuxen man. Machismo är starkt rotad och det märks extra tydligt vid sådana här tillfällen. Kommentarer såsom ”han tycker inte ens om flickor som hon, han tycker om kvinnor” för att sedan gå till ”men vart var mamman?”, ”hade det varit min dotter hade jag haft henne bredvid mig hela tiden. Här måste man bevaka för att man vet vad som annars händer”, ”hon ljuger säkert, vill bara ha pengar”. Inte ens polisen kommer undan. Deras kommentarer har varit; ”är det verkligen sant det du säger?”, ”Du ljuger väl inte nu? Jag gör anmälan, men det är inte mitt ansvar sen om det visar sig vara falskt det du säger.”, ”Det är vanligt att flickor ljuger och sedan vid anmälningen inte vågar komma ut med det. Det är alltid mannen som får ta smällen”.

Dagen efter övergreppet var en workshop med mödrarna från terminalen inplanerad. Det var inte så många som kom och samtalsämnet var gårdagens händelse. Då mannen nu satt häktad pratades det ännu mer om det. Ansvaret anses vara kvinnornas. Då det handlade om en flicka, lades ansvaret framförallt på mamman. Situationen har dock ännu en aspekt. Flickan är i barnarbete, hon har fått hjälpa mamman att sälja läsk, mat osv. Barnarbete är olagligt i Nicaragua och är en av riskfaktorerna till barnsexhandel och något som organisationen Mary Barreda har arbetat mycket med. När mamman anmälde framkom det att flickan arbetat när hon blev sexuellt utnyttjad och eftersom att barnarbete är olagligt ses även mamman som en förövare. Fallet kan komma upp till familjeministeriet och flickan kan komma att bli omhändertagen. Detta gör att det är svårare för de flickor och pojkar som är i barnarbete att anmäla då de kan komma att bli tagna från sina familjer. Det leder även till att familjerna inte vill anmäla för rädslan av att förlora sina barn. Tyvärr så leder det också till att mamman, som kvinna, skuldbeläggs av samhället ännu mer för att hon lät barnet arbeta.

”Säkerhetsnätverket” har en del nya medlemmar som kräver att organisationen måste börja arbetet med dem från grunden. Några av de äldre medlemmarna som har varit aktiva under många år, har dock kommit med idén att göra mässor och andra aktiviteter vid terminalen om riskfaktorer och förövarnas metoder. I samband med händelsen känner många av medlemmarna att de måste uppmärksamma dessa frågor mer för att undvika skuldbeläggning på den utsatta och/eller mamman.

Eliette Roa* säger efter det som har hänt att; ”Det är nödvändigt att arbeta mer med dem, att prata om strategierna och metoderna som förövarna använder. Att de oftast närmar sig just den flickan som kanske redan är i en utsatt situation. Vi måste även prata mer med dem om tankar kring sexuell utnyttjning, då många inte ser det lika allvarligt som våldtäkt. Många anser att om penetrering inte sker, så har ingen skada gjorts. Många säger att ”hon är fortfarande oskuld, så inget hände”. Det är stor fokus kring mödomshinnan istället för att se att de psykologiska konsekvenserna är allvarliga i alla fall. I kombination med samhällets skuldbeläggning av offret kan det bli ännu värre. Många resonerar dock att om det inte finns några fysiska men, inge blåmärken, då har ingen skada gjorts. Vi måste fortsätta arbeta med dessa frågor, för att barn ska ses som rättighetsbärare och subjekt med känslor och tankar. Vi måste arbeta mer med att sprida information och öka kännedomen om förövarnas metoder och att det kan vara vem som helst, inte bara gubben som hoppar fram ur busken. Detta för att öka säkerhetsfaktorerna för barnen och minska riskerna. Det är ett ständigt pågående arbete.”

Banderollen för programmet för förebyggande av kommersiellt sexuell exploatering.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

*Eliette Roa är psykolog på Mary Barreda och arbetar med Svalorna Latinamerikas projekt för att förebygga barnsexhandel i Nicaragua. Hon arbetar direkt med de olika nätverken samt med direkt vård i de fall där barnen har blivit utsatta för någon form av övergrepp.

22 april 2015

Hembesök i León

Gruppen på Mary Barreda som arbetar med programmet för att förebygga barnsexhandel har ca 60 barn och ungdomar som de följer upp. Dessa barn och ungdomar har alla föräldrar som arbetar på marknaden som är vid terminalen i León. Barnen och ungdomarna blir inbjudna på workshops, på olika aktiviteter kopplade till temat eller utflykter då, de kommer från familjen med mindre resurser som inte brukar ha möjlighet att göra det annars. Karla Laguna och Eliette Roa, jurist respektive psykolog på Mary Barreda, gör en ständig uppföljning av barnen och ungdomarna. Detta gör de genom att ha samtal med dem, med föräldrarna, skolorna och från och med i år även genom hembesök.

Föräldrar och familj sitter utanför huset och spelar kort en varm eftermiddag.

På senare tid har de märkt av att det inte räcker att bara fråga föräldrarna eller ”referentes”*, det räcker ibland inte ens att prata med lärarna. De insåg att det var vissa aspekter som försvann, vissa detaljer som inte framgick, situationer som barnen och ungdomarna befann sig i som de gick miste om och på så sätt inte fick hela kontexten av barnens miljö. Detta ledde till att hembesök blev inplanerade och de gav sig ut till de områden barnen och ungdomarna bodde.

Eliette och Karla fyller i uppgifter om ungdomarna och passar på att ha lite samtal med dem.

Med en chaufför från organisationen för att kunna nå ut till fler, gav de sig ut till skolorna och hemmen. Föräldrarna eller ”referentes” må arbeta vid terminalen, men de bor strax utanför León. Där bussar inte alltid går hela vägen och långa promenader på ca 4-5 km i stekande hetta blir nödvändiga.

Karla har en spontan miniföreläsning på skolan för årskurs tre.

Kontakten med lärarna och skolorna är bra. När vi kom fram, kom rektorn och mötte upp oss. Han visade oss runt lite, presenterade oss för lärarna och sedan bad vi om ett enskilt samtal. Eliette frågade kring en pojke på 10 år som hon var orolig över och får reda på att även läraren är det. Genom dessa samtal kan hon som psykolog få en helhetsbild och på så sätt kunna hjälpa honom mer i framtiden. Karla passade på att ha en liten miniföreläsning om våld och våldscirklar för treorna och blev inbjuden till att komma och hålla en längre föreläsning för lärarna nästa månad.

Ett av många plasthus i Nicaragua.

Därefter var det dags för hembesöken. Första huset vi kom till var ett hus med väggar av svarta plastpåsar. Hela huset bestod av ett enda stort rum med två stora sängar, en tv, en liten spis vid hörnan och en garderob. Taket var av plåt och stommen av smala träbrädor, väggarna av plats. Här bor fyra personer. En pojke på tio år, en ungdom på 15 år, deras storasyster på 22 år och mamman. Storasystern var den enda som var hemma och i samtal med henne visade det sig att även hon var orolig för sin 10-åriga lillebror. Samma 10 åriga pojke som Eliette frågade läraren om. Storasystern berättar om hur det är att leva med mamman som i vissa fall kan vara aggressiv. Om hur lillebrorn försvinner ibland och hur den 15-åriga systern skär sig i armarna och mamman som är ensamstående arbetar långa dagar för att kunna försörja familjen.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

*Referentes = En person av tillit för barnet eller en person som tar hand om barnet

25 mars 2015

Hälsodagar i León

I samband med den internationella kvinnodagen har organisationen Mary Barreda valt, förutom själva firandet i form av en teaterföreställning för kvinnorna de arbetar med, att även erbjuda hälsokontroller. I samarbete med MINSA som är hälsoministeriet i Nicaragua har organisationen anordnat en ”Hälsodag” där kvinnor kunde göra gynekologisk cellprovtagning, manuell undersökning för bröstcancer och HIV-prover (för alla kön). Allt var gratis för alla.
 

I El Esfuerzo, i väntsalen.

MINSA stod för läkarna och några av sjuksköterskorna. Mary Barreda för lokalen, inbjudningar, sjukvårdspersonal, rådgivningspersonal samt bestämde i vilka område det skulle göras. Tanken var att ta dessa tester till områden eller personer som inte har eller har mindre tillgång till det. Totalt har det varit fyra dagar av vad de har kallat för ”Jornada de Salud”. Det startade vid bussterminalen i León där kvinnorna som arbetar på marknaden vid terminalen fick komma in och genomgå hälsokontrollerna. HIV-testerna var även tillgängliga för männen. Hälsoklinikerna omkring terminalen är nämligen bara till för personer som bor i området. Därmed har kvinnorna som arbetar där inte tillgång till just de hälsokontroller och försummar väldigt ofta sin egen hälsa.


Läkarstudent mäter blodtrycket.

Intresset har varit stor för hälsokontrollerna även om reaktioner för framförallt gynekologisk cellprovtagning har varit av en något nervös karaktär. Cellprovtagningar är dock väldigt viktiga för att kunna upptäcka livmoderhalscancer i tid. I Latinamerika och Karibien dog ca 36.000 kvinnor år 2012 och ca 83.000 blev diagnosticerade samma år. Enligt WHO löper en kvinna i Latinamerika och Karibien tre gånger större risk att dö av livmoderhalscancer än en kvinna i Nordamerika, på grund av ojämlik tillgång till sjukvård. En sjukdom som annars går att behandla om den upptäcks i tid med hjälp av regelbundna gynekologiska cellprovtagningar eller undvika helt genom vaccination.


I Santa Maria, utanför León. I brist på lokaler, användes ett kooperativt dagis. Kontoret blev ett provisoriskt cellprovtagningsrum och undersökning av bröstcancer.

HIV-test gjordes även på kvinnor och män i samband med individuell rådgivning där personalen på Mary Barreda informerade om hur en kan skydda sig samt svarade på frågor. Kondomer delades ut när testresultaten var klara och i vissa fall även demonstrerades hur det skulle användas. Vid terminalen var det majoriteten män som kom för HIV-testet till skillnad från i andra områden. Varför det var så kan jag inte svara på, bara spekulera. Såsom att kanske den fysiska närvaron av att ha ett kontor på plats och den dagliga kontakten med män och kvinnor kan ha gett resultat.

 

HIV-tester gjordes i förorten El Esfuerzo.

I samtal med läkarna och sjuksköterskorna som har utfört proven har det framkommit att många av kvinnorna, för att inte säga alla i vissa områden, har haft äggledar, och-, eller,- livmoderhalsinflammation. När jag frågade en av MINSA:s sjuksköterskor varför det var så menade hon på att det beror på sättet de har samlag. Enligt henne beror det på männens inställning och machismo som inte tar kvinnans sexuella njutning i åtanke och där synen på kvinnan i parförhållande är att hon alltid ska vara tillgänglig. Inget nej, inget förspel, inga förberedelser, inga åsikter. En kvinna ska vara tillgänglig för sin manliga partner vid alla tillfällen. På så sätt är det kanske inte konstigt att kvinnorna lider av underlivsinflammation. En bidragande faktor är att monogamin framförallt gäller för kvinnorna. Männen å andra sidan har ofta sexuella relationer vid sidan av, och många gånger utan skydd. Vilket gör risken för sexuellt överförbara sjukdomar väldigt stor och där männen kommer med många ursäkter kring varför de inte vill använda skydd. De använder framförallt inte skydd vid samlag med hustrun/sambon och kvinnor som själva bär på kondomer är väldigt stigmatiserade. Många kvinnor säger att deras män i så fall tror att de har skyddet för att de är otrogna.


Eliette från Mary Barreda visar med hjälp av en promotora hur en kondom ska sättas på.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

12 mars 2015

8 mars i Nicaragua

Kvinnorörelser i Nicaragua demonstrerade i år också, såsom de andra åren. Men sedan förra året har de inte längre fått tillstånd till att göra det. Kvinnorörelserna gör det dock ändå. År 2008 på FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor, den 25 november, demonstrerade kvinnorna också. Då sattes manliga kravallpoliser in och konfrontationer blev ett faktum. På dagen mot våld mot kvinnor, använde sig manliga poliser som statens förlängda arm av våld mot just kvinnor. Sedan dess har kravallpoliserna bestått av endast kvinnor istället. Låt kvinnorna slåss mot varandra.


Förra året, 2014, ansökte kvinnorörelser i Nicaragua om tillstånd för att demonstrera längs med Bolivar avenyn i Managua på internationella kvinnodagen. De hade mobiliserat kvinnor från flera håll i landet. Bussar fulla med kvinnor från olika samhällsklasser från Chinandega, Matagalpa, León departementet, Managua osv samlades den 8 mars 2014. De möttes av kvinnliga kravallpoliser med full utrustning och sköldarna riktade mot dem. Kvinnorna fick inte passera och gå den riktningen som var planerad. I år utspelades en liknande scenario. Enda skillnaden var att kvinnorörelserna inte ansökte om tillstånd. Varför? När inte ens polisen respekterar det, tänkte de. De gjorde ett pressmeddelande där de annonserade vart de skulle samlas, tider och vem. Alla var bjudna.

Klockan 06.40 på morgonen den 8 mars kom jag fram till motorvägen mot Managua från Leon. Där skulle bussarna som var bokade av La Red de Mujeres contra la Violencia köra förbi med min handledare i en av dem. En annan kollega från Mary Barreda kom också dit och tillsammans satt vi och väntade. Denna demonstration var inte anordnad av organisationen Mary Barreda och personalen behövde därmed inte gå dit, också för att 8:e mars hamnade på en söndag i år.


I bussen fanns kvinnor i alla åldrar och från olika samhällsklasser, men där den stora majoriteten var arbetarklasskvinnor. Kvinnor som säljer frukter och annat vid marknaderna, städerskor, kvinnor i prostitution, barnflickor osv. Där finns en skillnad jämfört med feministiska demonstrationer i Sverige. Kritiken i Sverige har riktat sig mycket på att det framförallt är medelklasskvinnor eller andra inom den akademiska världen som är aktiva. Här är det inte så. Kvinnorörelserna arbetar mycket med kvinnorna ute i landsbygden och som är lågavlönade. Här handlar det mycket om ”empowerment” genom dels utbildning och information om sitt samhälle.

Väl på plats i Managua fanns det en rad kvinnliga kravallpoliser som väntade på oss. Vissa bussar som kom från exempelvis Chinandega blev stoppade på vägen och kvinnorna tilläts inte fortsätta. De motsatte sig och fick promenera en lång sträcka för att kunna enas med resten av gruppen. En annan buss med ca 70 kvinnor blev också stoppad och dem hölls där tills demonstrationen var över. Jag upprepar, 70 kvinnor hölls kvar i en buss för att inte demonstrera på internationella kvinnodagen.

På andra sidan kravallpoliserna fanns det folksamlingar av personer från FSLN-partiet (sandinistpartiet). De fick marschera på gatorna utan några problem. Där polisen inte stod och väntade på dem. Kvinnorörelserna menar på att staten vill få folket emot dem. Genom att vända dessa grupper mot dem och polarisera samhället. Det är viktigt att tillägga att många av kvinnorna som kvinnoorganisationerna arbetar med är medlemmar i partiet. Det behöver inte vara ett antingen eller situation. Kvinnorörelsen arbetar, så som den har gjort i generationer, med jämlikhet. Två äldre kvinnor som är engagerade i kvinnorörelsen gick runt och pratade med kravallpoliserna. De lovade dem att slåss för deras rättigheter som kvinnor och att de i framtiden inte skulle bli använda som instrument av den patriarkala och machist-regeringen.


La Red de Mujeres Contra la Violencia lyckades samla ca 2000 kvinnor till demonstrationen i Managua, trots motståndet de mötte. Krav på att respektera lag 779 som hanterar våldet mot kvinnor gjordes. Lag 779 nämner bland annat termen ”femicidios” som syftar på mord på kvinnor på grund av sitt kön. Lag 779 har reformerats efter tryck från religiösa grupper och många kvinnoorganisationer menar att den nu inte längre är verkningsfull. Där den tidigare definierade ”femicidios” som mord på en kvinna på grund av kön, även om det begick av en för henne okänd man. Med reformen måste mordet begås av en person hon tidigare har haft en relation till. Det kan vara fadern, brodern, maken, eller tidigare pojkvän, men inte längre en främling.



Kritik har även riktats mot den stränga abortlagstiftningen som råder i landet. Nicaragua har idag det högsta antalet tonårsgraviditeter i Latinamerika. Genomsnittsåldern är elva år för sexuellt aktivitet. Om det är frivilligt eller inte, kan jag lämna öppet. Däremot är våldet mot kvinnor väldigt utspridd där våldtäktssiffrorna visar att majoriteten av fallen är flickor och ungdomar på 17 år eller yngre. Maria Eliette Roa Juarez, psykolog på Mary Barreda arbetar med att förebygga barnsexhandeln i Nicaragua. Jag frågar henne mer angående vad som driver dessa män att förgripa sig på unga flickor är hon tydlig med att särskilja pedofili och förövare. Hon menar på att när undersökningar har gjorts i landet visade det sig att de flesta männen som avtjänade straff på grund av våldtäkt på barn inte var pedofiler. Kvinnorörelserna har länge kämpat för att förövarna ska klassificeras som förövare och inte som pedofiler. När förövaren bedöms vara en pedofil, som är en psykisk sjukdom, har de blivit frigivna. Eliette Roa Juarez, menar att det inte handlar om en psykisk sjukdom, utan om något annat. Nämligen om makt och att vara den första mannen i den blivande kvinnans liv. Genom att sexuellt utnyttja unga flickor garanterar de att flickorna är oskulder. Det handlar om makt och att begäret att kontrollera hennes kropp är stor och ju yngre hon är desto lättare är det.


Frågorna är många och kampen är lång. Men kvinnorörelsen är fortfarande på benen och gör sig hörda. Med eller utan tillåtelse från regeringen, inte bara i Nicaragua utan i Latinamerika. Som de själva uttryckte det; ”Alerta Alerta que camina, la lucha feminista por América Latina”.


Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

10 mars 2015

Jag träffade en flicka

Under min introduktionsfas där jag har fått följa de olika arbetsgrupperna i organisationen har jag fått träffa en flicka. Arbetsgruppen jag följde med denna gång arbetar med flickor som är i risk eller redan är/har varit i en situation av kommersiell sexuell exploatering. Med andra ord; barnprostitution, trafficking och/eller våldtäkt på barn. För att det är det de är. Barn. Spelar ingen roll hur de klär sig, uppför sig eller hur mycket deras kroppar än har utvecklats. De är barn. Spelar ingen roll hur mycket samhället vill lägga skulden på dem. De är barn.

Flickan var elva år, han var femtio. En granne till familjen. Föräldrar som arbetade, en storasyster på 15 år som var gravid. Huset består av plåt och ett stort rum, som många av husen här, så länge en tar sig ut lite och inte bara rör sig i turistområden. Utanför en gård med höns, en hundvalp och några gås som går fria. Boendet ligger i León, inte ute på landet. Familjen blev dock tvungen att flytta efter händelsen. Trycket blev för stort.

Så, hon var elva, han var 50. Av någon anledning gick mamman ut till toaletten. Hon kanske hade hört något eller undrade varför den yngsta dottern dröjde så länge därinne. När hon öppnade dörren ser hon inte bara ett barn, utan två. Ett nytt barn har kommit till därinne på toaletten. Och den gråter. Förmodligen fanns det blod, det måste ha funnits blod. Och mycket. Hennes yngsta barn hade under nio månader dolt vad som höll på att växa i hennes unga kropp. När tiden väl var kommen, hade dottern gått in på toaletten. Mamman hade märkt en viss viktökning men inte mycket mer, för hur ska en mamma och pappa föreställa sig att deras elvaåriga dottern skulle kunna vara gravid?

I toaletten hade flickan fött ett barn, utan någon som kunde hjälpa henne. Hon måste nog ha stått, eller kanske hukat? Vilket som, barnet kom så snabbt, att det slog i huvudet på toalettgolvet. Mammans reaktion när hon såg båda barnen var att ta den yngsta till sjukhuset. Väl på sjukhuset frågade vårdpersonalen var personen som fött barnet var. Det var inte förrän sjukhuspersonalen frågade som mamman kom att tänka på det andra barnet som låg på toaletten med blod mellan benen.

Flickan är idag 13 år, det yngsta barnet är inte längre kvar, och den 52-åriga mannen tjänar ett 25-årigt straff. Men innan han åkte in i fängelset var trycket stort på flickan och hennes familj. På flickan för att hon inte ville vara mamma, hon var ju själv ett barn. På flickan för att hon var en ”dålig mamma”, då hon inte kunde älska barnet. På familjen och flickan för att i deras sökande efter rättvisa hade blivit tvungna att flytta. Hans familj ringde dem ständigt. Det var hans systrar, hans bröder, fastrar/mostrar och farbröder/morbröder, kusiner, vänner. Alla möjliga. Men det var inte för att beklaga vad som hade hänt. Det var för att de skulle dra tillbaka sin anmäla. Hans mamma var gammal och skulle säkert dö om sonen åkte in i fängelset. Men inte för vad han hade gjort? Vad är hans ansvar i det hela? Han var femtio, hon var elva. Vart ska ansvaret ligga? Vad sägs om flickans hälsa?


Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua

6 mars 2015

Förberedelser inför 8:e mars

Den internationella kvinnodagen närmar sig, och därmed är förberedelserna inför årets firande i full fart. Varje måndag träffas personalen från organisationen Mary Barreda för att gå igenom framtida planer, gemensamma evenemang samt utbildningar för dem. Just de senaste två veckorna (de enda veckorna jag har varit här) har samtalet delvis handlat om 8:e mars firandet. En kommittee har bildats som har ett särskilt ansvar för att organisera det praktiska. I år kommer dock evenemanget att hållas den 6:e mars istället eftersom den 8:e är en söndag.

Nybörjare i organisationen får till en början följa de olika arbetsgrupperna för att på så sätt skapa sig en bättre helhetsbild och känna till organisationens arbete och arbetssätt. Det innebär att jag fortfarande är i introduktionsfasen och har därmed fått träffa och följa olika personer som arbetar med olika tema och målgrupper. Jag har bland annat följt flera personer från denna ”8:e mars kommitté”.


Personalutbildning. Bild: Maryuri Hernández.

Förra veckan följde jag med till Leóns borgmästares kontor för att fråga angående två lokaler till arrangemanget. Tyvärr har det varit rätt svårt att få tag på borgmästaren då hen inte har varit där när personer härifrån har varit på besök. Kontakten har därmed varit med hens sekreterare och personalen på Mary Barreda (M.B)har fått vänta mer än en gång. Det slutgiltiga svaret angående lokalernas tillgänglighet kom dock förra veckan och den var tyvärr negativ. Lokalerna var redan bokade. Något som orsakade en viss irritation då personalen på M.B har försökt att komma i kontakt med dem i ca en månad, och det hade varit lämpligt att få ett sådant svar direkt. Personalen här är dock flexibla och hade redan en plan B.

På onsdagen var det dags för mig att följa Maryuri som är media och kommunikationsansvarig. Vi gick till radio-, och tv-stationer samt till tidningar för att bjuda in journalisterna till en workshop angående genus och jämställdhet. Min kollega passade även på att få in lite tv/radio tid för att annonsera om evenemanget inför den internationella kvinnodagen. Generellt var mötena med journalisterna väldigt bra. De var intresserade och det var förvånansvärt enkelt att bli inbjudna för att prata om kvinnodagen. I vissa fall behövde inte ens min kollega fråga. Maryuri berättade att de kan se skillnad på journalisternas arbete redan. Ett bra exempel är att journalisterna förut brukade skriva namn och/eller föräldrars namn i fall av barnsexhandel eller våldtäkt mot barn. Idag respekterar de barnens integritet mer.

Karla Laguna under radiointervju med ”Radio la F” för att promota 8:e mars firandet. 
Bild; Maryuri Hernández.

I år är tanken att kvinnorna som de arbetar med ska själva promota evenemanget. Det är i led med förstärkningen av kvinnorna samt att de som organisation inte vill tala för någon, utan snarare tala med och arbeta tillsammans med kvinnorna.

Fredagen kommer att bestå i teaterföreställningen ”Doña Felipa” som handlar om relationen mellan en kvinna och hennes svärmor.  Därefter kommer det att hållas samtal. Jag ska försöka filma lite samt ta lite bilder för att hålla er uppdaterade.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua



20 februari 2015

Att föra vidare

Det är nu lite över en vecka sedan jag lämnade Sverige. Intrycken har varit många under den gångna veckan och även personerna som jag har träffat. Veckan började i Estelí med bland annat organisationen Proyecto MIRIAM där de hade en workshop för de ca 26 anställda. Det som har slagit mig mest är det stora engagemanget som kvinnorna visar i de olika organisationerna. I León fick vi vara med på det andra mötet någonsin av vad som förhoppningsvis kommer att vara Alianza Global/Nacional, namnet är inte helt klart än. Alianza Global/Nacional kommer att vara ett samarbete mellan flera organisationer i Nicaragua som arbetar för att motverka barnsexhandeln i landet. Tanken är att de olika organisationerna ska dela med sig av sina erfarenheter och sätt att arbeta, samt utarbeta något gemensamt för framtida samarbete. På så sätt kommer de att kunna täcka ca sex regioner i Nicaraguas västkust. Svalorna är med samt står även för finansieringen av några av de andra organisationerna.


Det ska bli väldigt spännande att följa deras arbete från ett så pass tidigt stadium som de nu befinner sig i. Att se hur de formar en handlingsplan och kunna ta del av deras erfarenheter. De två organisationer som jag hittills har fått nöjet att besöka har varit Proyecto MIRIAM och Mary Barreda. De har över 50 års erfarenhet mellan sig och är stora organisationer. De drivs av starka kvinnor från lokalbefolkningen som i vissa fall var med och skapade organisationerna själva eller tillhörde bland de första som fick organisationens hjälp vid starten. Tanken på att ge tillbaka är starkt kopplad hos de kvinnor som jag har pratat med. När de för 25 år sedan fick stipendium av exempelvis Proyecto MIRIAM har de sedan dess varit involverade i organisationens arbete för kunna sprida vidare och ge andra samma chans de en gång fick.

Tankar på att föra vidare och att förbättra situationen för nästa generation är ständigt närvarande. Från samtal med landrepresentanten om hennes mammas kamp för att ge henne utbildning, till de som arbetar med barn och ungdomar på Mary Barreda. Jag minns tillbaka på liknande samtal med min egen familj där utbildning och att ge något tillbaka till samhället har varit centralt och viktigt.

I fredags fick jag vara med på sexualundervisning för ungdomar vars föräldrar arbetar på marknaden i ena av Leóns bussterminaler. Personalen på Mary Barreda undervisade ungdomarna om preventivmedel, hade samtal kring föräldraskap och könsroller. Nicaragua har det största antalet tonårsgraviditeter i Latinamerika och organisationer som Mary Barreda hoppas på att kunna förhindra denna trend genom just sådana samtal och undervisning, så ungdomar kan ta informerade beslut. Till att börja med fick ungdomarna smålappar med rättigheter, de skulle sedan dela upp rättigheterna i vad som var sexuella rättigheter och reproduktiva rättigheter.





Personalen förklarar vad skillnaden är mellan dessa, de talade även allmänt om rätten till en sexualitet. Under samtalet nämndes onani, något som framkallade många nervösa skratt bland ungdomarna. Det var dock framförallt tydligt att det pinsammaste för dem var att prata om kvinnlig sexualitet och onani. Ungdomarna vred sig i sina stolar och tittade nervöst på varandra och fnittrade. Personalen på Mary Barreda försökte dra fram detta i ljuset och prata om stigmat till just kvinnlig sexualitet. Arbetet kring könsroller är ett långt sådant, men i och med detta första möte med just dessa ungdomar där normer och mycket annat har ifrågasatts är de ett steg närmare nedbrytningen av stereotypa könsroller.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.