MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika

LOVISA: Ett människoöde som påminner om vikten av vårt arbete

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 5,

Min sista blogg från Svalorna i Nicaragua blir en text om ett människoöde som berört oss här på kontoret. Det handlar om konsekvenserna av våld mot kvinnor i Latinamerika, och hur vi blivit bryskt påminda om hur nära vi hela tiden lever denna verklighet. Vi är tacksamma över att få träffat Fredrik Book, och stöttar och önskar honom all medgång i sin kamp.


I juni konfronterades Fredrik Book med sitt livs mest smärtsamma besked. Hans 22-åriga dotter som studerade en termin i Venezuela hade tagit sitt liv. Chocken som följde kom sig inte bara av dotterns bortgång, utan också av misstro: självmord?

För ett par månader sedan fick Svalorna Latinamerika i Nicaragua besök av Fredrik Book, som passerade på sin motorcykel på väg från Mexico till Venezuela. Det var denna resa, fast i omvänd riktning, som han och dottern Jessica planerat att göra tillsammans när hennes studier i staden Merida slutade i juli. En resa de aldrig fick göra. Istället har Fredrik ägnat ensamma veckor längs de latinamerikanska vägarna, driven av ett enda mål: att ta reda på vad som verkligen hänt Jessica.
 - De venezuelanska rapporterna hävdade att Jessica tagit sitt liv, berättar Fredrik.

Men han tvivlade starkt från första början.
- Jessica hade så mycket att leva för, hon ville förändra världen! Hon hade stora planer, och hade ordnat med en praktikplats på SIDA efter studierna i statsvetenskap. Global rättvisa och mänskliga rättigheter var hennes kall.

I skuggan på hotellbalkongen i Estelí talar Fredrik om den tunga kamp han fört sedan den ödesdigra junidagen. Som ensam förälder begav han sig själv till Venezuela för att frakta hem sin dotters kropp och tillhörigheter. I Merida fick han lära känna Jessicas studentkamrater som stöttade honom bäst de kunde, med allt från tolkning till vänskap.

 - Chocken var lika stor hos alla. Och tvivlen likaså - hennes vänner kunde inte tro på dödsorsaken. Jessica var så livlig och glad.

Men polisen i Venezuela gav ingen annan förklaring, utan hänvisade till två handskrivna självmordsbrev som låg bredvid Jessicas kropp.
-  Jag såg direkt att det inte var hennes handstil, säger Fredrik.

Maktlös och rådvill i dialogen med de venezeluanska myndigheterna vände sig Fredrik till UD i hopp om hjälp. Det första svaret var tillmötesgående och uppmuntrande, men trots påtryckning uteblev ändå det utlovade stödet. Besvikelsen över detta är stor hos Fredrik, men hans övertygelse och envishet är större: han beslutade sig för att på egen hand jaga rätt på sanningen. Venezuela blev därmed resmålet, men det var Jessicas livsmål som fick bli vägen dit. För att hedra sin dotters minne startade Fredrik en fond och har längs vägen valt att besöka svenska organisationer vars arbete Jessika skulle ha sympatiserat med.

Fredrik anade alltså korruption bakom de venezeluanska myndigheterns förklaringar, och har helt på egen hand i Merida, under november och december, lyckats få ut obduktionsprotokollet som visar att Jessica redan var död när hon hängdes med ett lakan. Polisen i Venezuela utreder nu händelsen som mord och har en person som är misstänkt.

Som enskild person har Fredrik befunnit sig i skarpt underläge i matchen mot den venezeluanska byråkratin. Svenska ambassaden i Bogotá, vars verksamhetsområde täcker in Venezuela, har inte heller visat något intresse för att hjälpa Fredrik.
- I Bogatá säger man att ett dödsfall är en privat angelägenhet, vilket får mig att tappa all tillit till Sverige, säger Fredrik.

I Fredriks kamp symboliseras alla flickors och kvinnors rätt till ett våldsfritt liv, och alla staters ansvar att inrätta och leva upp till lagar som skyddar dem. Men här lyfts också fram hur viktigt det är att myndigheter respekterar offrens närståendes rätt att få reda på sanningen, för att ge dem en chans att sörja i frid. Det är denna rätt som Fredrik berövats. Den styrka han visar i den svåra situationen verkar vara en egenskap som gått i arv hos dottern.

- Jessica brukade inte beskriva sig själv som svensk, utan som världsmedborgare. Hon hade en enorm livsenergi och en tatuering som läste: VIVA LA LUCHA (länge leve kampen).




Text: Lovisa Dragstedt

SANDRA: Galna råttor i kommunala val

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 3

Efter vad som har kallats en apatisk och nästan obefintlig valkampanj skulle Nicaraguas befolkning i söndags gå till valurnorna för att rösta fram sina kommunala politiker. Dock enligt den oberoende organisationen Ipade (Institutet för utveckling och demokrati) avstod 54 % av de med rösträtt från att rösta, vilket utgör historiskt låga siffror. I tidningarna har det spekulerats om att det svaga kampanjandet och dåliga valdeltagandet beror på att utgången framstod som klar. Sandinistpartiet FSLN var säkra på sin vinst, och vinst blev det. Enligt högsta valrådet så kommer de att ha makten i 134 av landets 153 kommunala stadshus. Nästan 68 % av de som röstade la sin röst på FSLN.

Valet har kantats av flera oegentligheter. Bland dessa; valobservatörer som inte har godkänts av staten, regeringspartiet har använt statliga fordon för att köra folk till vallokalerna, högsta valrådet har anklagats för att inte akreditera personer från oppositionen. Ett fenomen som kallas ”den galna råttan” har upptäckts på flera håll i landet. Det innebär att personer som alltid tillhört en viss vallokal registreras på en röstlängd på annan ort och därmed hindras från att rösta när de kommer till sin vallokal.   

Som del av min praktik gör jag en studie om hur man inom Svalorna LAs program här i Nicaragua arbetar med demokrati utifrån ett rättighetsperspektiv. I den första överblicken av resultaten står det klart att programmet står sig bra mot de krav som ställs från Forum Syd. Samarbetsorganisationerna gör vad de borde, men frågan är om staten tar sitt ansvar i byggandet av ett demokratiskt samhälle. Enligt Forum Syd bör staten bland annat säkerställa att dess medborgare aktivt kan delta i politiska beslut. Så hur ser egentligen den nicaraguanska kontexten ut?

Ett av de vanligaste svaren ute i samarbetsorganisationerna har varit att tid är en avgörande faktor som förhindrar möjligheten till deltagande i samhället. Tid kopplas lätt ihop med ekonomisk situation, man har inte tid att delta om man måste arbeta hela dagen för att få ihop tillräckligt. Deltagande är en lyx som enbart förunnas de med tillräcklig lön och tid att ta sig till de utrymmen som staten erbjuder för medborgerligt deltagande. 

”Om jag inte jobbar så äter jag inte” svarade taxichauffören när jag på söndagen undrade om han röstat. De flesta andra som jag frågade hade inte heller röstat. Oavsett om det handlar om ekonomisk situation eller rent valfusk så visar i alla fall det dåliga valdeltagande klart att den nicaraguanska staten misslyckats med att underlätta det politiska deltagandet för sina medborgare. Om man ska tro tidningarna så har de till och med försvårat processen.