MARTINA: Bolivia - ett härligt kaos

Till att börja med vill jag presentera mig. Jag heter Martina Hibell och har en magisterexamen i statsvetenskap med inriktning på utveckling och demokrati. Förra året arbetade jag som volontär för Individuell Människohjälp i El Salvador och med praktiken här i Bolivia vill jag utveckla mina kunskaper om internationellt utvecklingsarbete och se hur liknande arbete kan fungera i olika organisationer, i olika länder.

Efter snart fyra veckor här börjar jag äntligen vänja mig vid den tunna, kalla luften i La Paz. Den tio minuter långa promenaden till kontoret är inte längre riktigt lika ansträngande och de ständiga backarna känns inte riktigt lika branta. Efter en lugn start har nu mitt arbetet kommit igång ordentligt. För närvarande går mest tid till att studera våra målgrupper för att förstå deras vardag och deras sociala, familiära och ekonomiska situation, ett arbete som ska ligga till grund för Svalornas så kallade baslinjestudie.

Än så länge har det varit många utflykter till staden El Alto strax utanfor La Paz. Resan från La Paz till El Alto är alltid lika spektakulär och exotisk med fulla minibussar, musik och en slående utsikt över Anderna och staden. Man lämnar de sluttande gatorna och de höga husen för att komma till ett helt platt El Alto, 4 000 meter över havet, där luften är ännu tunnare och full av mörka avgaser och andra lukter av avföring, smuts, rått kött och frityr. Trots detta är det en fascinerande stad skapad av och för immigranter som flyttat från landsbygden i jakt på ett liv med större möjligheter. Enligt vissa är livet lättare i staden än på landsbygden men många, framför allt inom första generationens immigranter, stöter på en hård livsstil och en vardag som långt ifrån lever upp till deras drömmar och förväntningar. El Alto är ett mycket fattigt område där man till skillnad från på landsbygden måste ha pengar för att ha mat for dagen. De flesta kvinnor jag har träffat ägnar sig åt att sälja varor på gator och marknader och utbudet är högst varierat. Vad du än söker kan du finna det på gatan; någon säljer sina bakverk, en annan sina handgjorda smycken och en tredje frukt från familjens tillgångar på landet.

Det är märkligt att man kan trivas så pass bra i en stad med galen trafik, kyla, minst sagt jobbiga lukter och tvivelaktig mat. De flesta på kontoret har dragit på sig diverse infektioner men än så länge har jag klarat mig alldeles utmärkt (peppar, peppar). Jag bor i området Sopacachi där det finns mängder med olika restauranter och utanför min dörr finns alltid färskt bröd, frukt och grönsaker. Som sagt är maten inte det allra mest spännande men jag har redan hunnit få några favoriter: salteñas och empanadas, som är en sorts piroger. Salteñas går inte att äta utan att söla ner sig totalt, men det kan det vara värt. Jag har dessutom smakat något som jag helst inte smakar igen, chuños. Dessa chuños är en svart liten potatis som blivit skördad, frusen, trampad, frusen igen och sen kokad. Mums! De är väldigt populära bland bolivianer men jag har än så länge inte stött på någon utlänning som njuter av denna föda. Vi får se, jag kanske tvingas vänja mig.

Hörs snart igen!

/Martina Hibell

SAUL: Tillbaka till barnen i Bolivia

Jag heter Saul Palm och är praktikant för Svalorna i Bolivia.

Två gånger tidigare har jag varit i Bolivia. Båda gångerna var jag här genom min utbildning till socionom. Inom utbildningen har man fältstudier i två månader och då var jag på ett barnhem. Sen på praktiken som är ett halvår fick jag vara på FNs befolkningsfond UNFPA. När man ska göra fältstudier inom socionomutbildningen så väljer de flesta att vara i Sverige på någon socialtjänst, skola, vårdhem eller anstalt. Jag ville däremot lära mig spanska samtidigt som jag gjorde mina fältstudier och med hjälp av en kompis kom jag i kontakt med barnhemmet Alalay. Jag märkte att jag fram till dess hade levt i en väldigt skyddad värld. Visst visste jag om att det fanns orättvisor men jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad det var förrän jag kom till Bolivia. Med min vistelse i Bolivia förstod jag vad de orättvisorna man ser varje dag på TV innebär. Jag levde med barnhemsbarnen och de blev mina vänner som jag än idag håller kontakten med. De lärde mig spanska och om hur fattigdom kan påverka deras situation.

Jag åkte hem till Sverige och fortsatte plugga och efter ett år fick jag möjligheten att återvända till Bolivia. Då var det för att göra min praktik på ett halvår på UNFPA. Där var min uppgift att träffa ungdomar för att undervisa om deras rättigheter samt om sex och samlevnad. Jag blev otroligt förvånad över att nästan ingen hade kunskap om rätten till egen åsikt. De var enormt tillbakadragna och det var väldigt svårt i början att ha dynamiska övningar med dem. Men med tiden märkte jag förändringar i deras beteenden och att få vara med om den förändringen var väldigt kul.

Jag är nu klar socionom och vill fortfarande få uppleva liknande förändringar i ungdomars medvetande och beteenden. Svalorna stöttar organisationer som jobbar med gatubarn eller utsatta ungdomar för att de ska ska kunna utöva sina rättigheter. Jag kommer att delta i detta arbete och genom aktiviteter och övningar ge dem kunskap om deras rättigheter.

Saul Palm

DANIELA: Hej från vulkanstaden!

DANIELA MICHAEL I PERU, inlägg 1
Efter en kall natt i Lima, med filtar och underställ, kom jag till det soliga Arequipa! Från flygplatsen till Svalornas kontor körde taxichauffören som en galning och efter en presentation av alla på kontoret fick jag en säkerhetsgenomgång, som mycket passande inkluderade vilka taxibilar man ska och inte ska ta men också vad man ska göra vid eventuella jordbävningar. Kort sagt, sånt där som är nyttigt men inte särskilt roligt att behöva höra! Det sägs att Arequipa brukar känna av ungefär ett mindre jordskalv i månaden och jag har faktiskt hoppat till några gånger, för att sen ha upptäckt att det varit fyrverkerier...

Arequipa är helt klart iögonenfallande med Plaza de Armas och sin ståtliga katedral i centrum och snöklädda vulkaner runt omkring. På kvällen är ”Plazan” vackert upplyst och på helgen samlas där människor vid de roligt klippta träden och den svalkande fontänen. Det finns också en äldre man om brukar sitta på en av bänkarna med sin gamla skrivmaskin och skriva på beställning åt alla som inte själva har någon skrivmaskin eller dator!

En två timmars bussresa bort ligger det betydligt mindre urbana Majes och samhället Pedregal. Där spenderar jag några dagar i veckan på samarbetsorganisationen Asde, som är inriktad på landsbygdsutveckling. Själv har jag en magisterexamen i ”Utveckling och Internationellt Samarbete” och har gjort examensarbete i Mocambique om landsbygdsutveckling. På Asde har jag hittills deltagit i spännande aktiviteter involverande ungdoms- och kvinnoradio. En grupp kvinnor samlas en gång i veckan och bestämmer ett ämne som de tycker är angeläget att behandla. Med diktafoner i hand och några nerskrivna frågor går de sedan ut och ställer sina frågor till allt från läkare och politiker till enskilda klädförsäljare på marknaden. Radioprogrammen sänds sedan från Pedregal varje fredag.

Tidsbristen verkar vara ett stort problem för många av kvinnorna, som ofta har många uppgifter i hemmet de förväntas göra, och således har uppslutningen på dessa träffar inte varit den bästa. Trebarnsmamman Angela kan man dock lita på! Dels är hon väldigt glad i aktiviteterna dels har hon en man som, enligt henne, inte direkt bryr sig om hon vill hålla på med något utanför hemmet. Det är svårt att inte bli berörd av Angela som lyser upp ett rum bara med sin blotta närvaro! På bara de få gånger jag träffat henne är det uppenbart hur hon har utvecklats! Även om hon fortfarande på ett oskyldigt sätt tar handen för munnen över hennes lagade tänder, tar hon för sig och drar sig inte för att föreslå intressanta teman till radioprogrammen!

Daniela Michael

HEIDI: Vart tog elen vägen?

Nationaldagen firades nyligen, 14 september, med de obligatoriska skolparaderna i Nicaragua.

HEIDI I NICARAGUA, inlägg 2
Den frågan ställer sig ingen i Telica, här är man van vid att man varken har access till el eller vatten mellan ca 06.30-14.00, måndag-fredag och varannan lördag. Fast Telica ar inget undantag, detta gäller alla städer/byar i hela Nicaragua. Det är bara tiden på dagen då man är utan el och vatten som varierar. Orsak? Exempelvis bristen på olja, eller rättare sagt att det inte finns kapacitet att lagra olja.

Just nu pågar diskussioner med ESSO, huruvida de kan avvara en del av sitt lagringsutrymme. Än så länge har dessa diskussioner inte givit resultat. För att anpassa sig till denna begränsade tillgång på el galler det att lagra vatten (for att kunna spola sin toalett, till matlagning, till att tvätta sina händer o.s.v.) att förvara sin mat i en frys istället för ett kylskåp, att lägga upp sitt arbete efter accessen till el och njuta av fläkten extra mycket då den väl fungerar (det är runt +30-40C och hög luftfuktighet här). Något som fungerar väldigt bra däremot ar kyrkklockorna. Från 04.00 på morgonen till 06.00, var 15 minut, kallar de på Telicaborna till den katolska mässan.


Jag har en likadan tvättmaskin som många andra i Nicaragua. Funkar bra utan el!

Första natten då kyrkklockorna väckte mig trodde jag att byn var under anfall. Men eftersom inga kom utspringande från sina hus antog jag att den långa kyrkklockssymfonin var något normalt. Med andra ord behöver jag inte investera i en väckarklocka. Dessutom ser även Telicaborna till att jag vaknar ordentligt för runt 05.00 varje morgon ar det rena karnevalen på gatorna. I alla fall ljudmässigt. Några bilar finns knappt så det är inte de som låter utan alla fina bandspelare och dess högtalare som folk har i sina hem. Jag ar väldigt fortjust i salsa och bachata, men inte runt 5-6 på morgonen.... Och ska inte tupparna börja gala vid soluppgången och inte vid 04.00 da det ännu är beckmörkt? Jag måste hitta öronproppar.


Det här är min gata i Kvarteret ”Salinas” i Telica.

På dagen då vi inte har någon el är det däremot lugnt och tyst. Mest hörs grisarna och hundarna som springer på gatorna. På kontoret har vi hittills hunnit få besök av, förutom samarbetspartners, en gris, en mus, två hundar och geckoödlor. Vissa av dessa djur är numera även givetvis mina "kombos". Jag har verkligen hamnat från det ena extremet till det andra, från dödstysta och för lugna Traneberg i Stockholm till Telica, där även döva lär höra.

Hälsningar, Heidi Pintamo

Ni kan läsa mer om el-situationen i Nicaragua på:
latinamerika.nu

URSULA: Peru – Same same, but different

Ursula Garro med Salomé Apaza på samarbetsorganisationen SIRA-SADA.

URSULA GARRO I PERU, inlägg 1
Jag kan inte säga att de här var mina första veckor i Peru, för det är de inte. Jag kommer från Peru, men ändå känns det som mycket är nytt för mig här i Arequipa. Mina upplevelser här har öppnat för mig en helt annan sida till mitt land. En sida jag inte kände till, som hjälper mig förstå Perus verklighet.

Jag är socionom och därför är det sociala viktigt för mig. Jag kom i kontakt med biståndsarbete då jag praktiserade på Rädda Barnen i ett halvår. Där fick jag förtåelse om hur man arbetar med bistånd från svenskt perspektiv. Nu kommer det att vara intressant att se hur man arbetar med bistånd från mottagarens perspektiv och förhoppningsvis få en helhetsbild om biståndsarbete.

Det har gått två veckor sedan jag började min praktik på Sociedad Agrícola de Arequipa. Det är en jordbruksförening som erbjuder olika tjänster med syfte att stärka jordbrukarna. En av tjänsterna är ett informationssystem (SIRA) som ska bistå jordbrukarna med teknisk information via deras webbsida och bulletin, samt att forsöka skapa förutsättningar så att de som bor i glesbygda områden utanför Arequipa får tillgång till information genom offentliga internetstationer. Min uppgift är att hjälpa till genom att samla tekniskt material som ska att användas i deras webbsida och bulletin samt delta i de olika aktiviteter med jordbrukare som syftar till att medvetandegöra dem om varför det är viktigt att få tillgång till information.

Det är just det här som gör att jag har möjlighet att se Peru från ett annat perspektiv. Jag har nu möjlighet att resa till olika byar och komma i kontakt med folk som kan förklara varför situationen för bönderna ser ut som den gör idag, varför det är så svårt att ta sig ur den och hur den påverkar familjer och samhället. Jag håller just nu på att förstå hela den här problematiken och återkommer med reflektioner kring det i mina framtida inlägg.

Jag ser fram emot tiden jag har kvar. Jag vet att jag kommer att lära mig massor, samtidigt som jag känner att det finns möjligheten att komma med förslag och påverka. Stämningen på kontoret är mycket avslappnad och inte alls hierarkisk, vilket kan vara ganska ovanligt i peruanska sammanhang, detta gör att jag trivs mycket bra.

Vi hörs igen om några veckor!

Hälsningar, Ursula Garro

JULIO: Detektivarbetet har börjat

JULIO BARCELLOS I NICARAGUA: inlägg 1
Jag har nu redan bott i Nicaragua i fem månader och under denna tiden har jag även fått viss insikt i Svalornas arbete så det känns väldigt roligt och givande att nu få börja arbeta med organisationen. Dessutom får jag ägna mig åt det som jag är bra på och tycker är roligt, att genom olika medier dokumentera.

Jag ska genom visst detektivarbete och genom olika kanaler gräva fram information om Svalornas tidigare arbete i Nicaragua: besöka organisationer, göra intervjuer, fotografera, filma - ja, på olika sätt skildra det som finns kvar av Svalornas projekt genom åren här i Nicaragua inför föreningens 50-års jubileum.

Det är oerhört spännande, jag har redan besökt ett par organisationer här i Esteli och de har alla haft historier att berätta om samarbetet med Svalorna. Den ena organisationen har fått stöd av Svalorna till en grupp kvinnor som arbetar med lantbruk. Efter Mitch-katastrofen började kvinnorna organisera sig och Svalorna stöttade inköp av mark och djur för att kvinnorna skulle kunna bli självförsörjande, det startades även en fond för en form av mikrokrediter vid behov vilken fortfarande fungerar.

Annars trivs jag väldigt bra med att bo och leva i Nicaragua, jag kommer själv från Uruguay, men har bott i Sverige i stort sett de senaste 10 åren.

Nicaragua är ett jättefint land med vacker natur och trevligt folk, men oerhört fattigt och stora sociala klyftor.

Julio Barcellos

JOANA: De första dagarna

JOANA IVARSSON I NICARAGUA, inlägg 1
I måndags kom jag äntligen fram till Estelí efter att ha fått stanna några dagar till i Sverige och fixa med passet som olyckligtvis gick sönder några timmar innan avresa. Efter två dagars introduktion på Svalornas kontor hade jag igår min första dag på samarbetsorganisationen Proyecto Miriam, som arbetar med utbildning och genusfrågor. Miriam ligger lite i utkanten av staden och därför har jag idag införskaffat mig en cykel. Kan alltid vara bra med lite motion!

På Miriam kommer jag att ingå i ett arbetslag där man arbetar med flickor som arbetar som hembiträden i eller utanför det egna hemmet. Programmet syftar till att på olika vis stärka flickorna och göra dem medvetna om sina rattigheter.

Jag har utbildat mig inom statsvetenskap, mänskliga rättigheter och film. På Miriam är det därför meningen att jag även ska lära ut video.

Mina första dagar har varit oerhört positiva! Jag känner mig väldigt väl mottagen och ser verkligen fram emot de kommande månaderna.

Joana Ivarsson

HEIDI: En hälsning från Estelí!

Norla från APEADECO hämtade upp Heidi efter hennes introduktionsvecka för att ta bussen tillsammans till Telica.

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 1
En veckas praktikant-introduktion till Nicaragua och Estelí här på Svalornas kontor har gått snabbt. Dock har en del hunnit hända. Felix har hälsat på. Vi hade tur för vi drabbades enbart av hårt regn medans östkustborna fick sina hem bortspolade och med följder värre än så därtill. Det värmde att se den solidaritet Esteliborna visade med sina landsmän då de genast började samla in kläder, mat, pengar med mera.

Mycket god mat har hunnit slinka ner. Tack och lov har magen varit nöjd med ”Gallo pinto” (Nicaraguas ”nationalrätt": ris och bönor, ihopstekt med lök), ”Zapote” (frukt med rött fruktkött som man äter färsk eller gör godis av) och allt annat nytt den fått i sig och inte har jag haft några problem med att ändra på dygnsrytmen heller.

Däremot var jag ännu inte redo för träning märkte jag då jag besökte ett av stadens gym. Efter en kort tids cyklande och några få vikter blev jag riktigt yr. Såpass yr att gympersonalen var tvungen att fånga mig då jag plötsligt inte kunde stå på benen och släpa mig över hela gymmet till ett vilorum för att där lägga mig på golvet med benen högt upp i luften. Så fort jag låg på golvet fick jag synen tillbaka för jag förlorade även den under en minut eller två. Alla praktikanter fick gå en första hjälpen kurs innan vi åkte till våra olika praktiktjänster. Jag hade trott att jag kanske skulle få användning av det, inte att det skulle bli mig det hela utövades på. Så jag antar att jag måste ge min kropp ännu mer tid att vänja sig.

Jag håller också på och vänjer mig vid min nya parfym ”Mygga” likväl som bullernivåerna. Det är nästan så att bilarna studsar fram reggeaton-style p.g.a. volymen...

Idag bär det av till Telica där jag kommer att vara stationerad fram till jul. Jag ser fram emot att samarbeta med organisationen APEADECO som arbetar med utbildningsfrågor. De arbetar med deltagande processer med syfte att få in utbildning för barn inte enbart på den politiska agendan utan även i samhällsmedborgarnas vardagsrutiner. Av de Centralamerikanska länderna har Nicaragua den sämsta skolnärvaron. Den obligatoriska sexåriga grundskolan påbörjas av 79% av barnen och avslutas enbart av 30%.

Innan jag avslutar detta inlägg, som är min första, bör jag nämna att jag är en kulturgeograf/samhällsplanerare som älskar det spanska språket och salsa ”al estilo cubano”. I Sverige har jag har arbetat med utbildning på grundskole- och högskolenivå och på fritiden har jag bland annat roat mig med västafrikansk- och orientalisk dans men mest salsa och reggeaton.

Nästa gång från Telica.

Hälsningar, Heidi Pintamo

Ps. Vill du läsa mer om de frukter som Heidi kommer mumsa i sig under sin Nicaragua-vistelse, kan du göra det här: Frutas de Nicaragua