MARTINA: Bolivia - ett härligt kaos

Till att börja med vill jag presentera mig. Jag heter Martina Hibell och har en magisterexamen i statsvetenskap med inriktning på utveckling och demokrati. Förra året arbetade jag som volontär för Individuell Människohjälp i El Salvador och med praktiken här i Bolivia vill jag utveckla mina kunskaper om internationellt utvecklingsarbete och se hur liknande arbete kan fungera i olika organisationer, i olika länder.

Efter snart fyra veckor här börjar jag äntligen vänja mig vid den tunna, kalla luften i La Paz. Den tio minuter långa promenaden till kontoret är inte längre riktigt lika ansträngande och de ständiga backarna känns inte riktigt lika branta. Efter en lugn start har nu mitt arbetet kommit igång ordentligt. För närvarande går mest tid till att studera våra målgrupper för att förstå deras vardag och deras sociala, familiära och ekonomiska situation, ett arbete som ska ligga till grund för Svalornas så kallade baslinjestudie.

Än så länge har det varit många utflykter till staden El Alto strax utanfor La Paz. Resan från La Paz till El Alto är alltid lika spektakulär och exotisk med fulla minibussar, musik och en slående utsikt över Anderna och staden. Man lämnar de sluttande gatorna och de höga husen för att komma till ett helt platt El Alto, 4 000 meter över havet, där luften är ännu tunnare och full av mörka avgaser och andra lukter av avföring, smuts, rått kött och frityr. Trots detta är det en fascinerande stad skapad av och för immigranter som flyttat från landsbygden i jakt på ett liv med större möjligheter. Enligt vissa är livet lättare i staden än på landsbygden men många, framför allt inom första generationens immigranter, stöter på en hård livsstil och en vardag som långt ifrån lever upp till deras drömmar och förväntningar. El Alto är ett mycket fattigt område där man till skillnad från på landsbygden måste ha pengar för att ha mat for dagen. De flesta kvinnor jag har träffat ägnar sig åt att sälja varor på gator och marknader och utbudet är högst varierat. Vad du än söker kan du finna det på gatan; någon säljer sina bakverk, en annan sina handgjorda smycken och en tredje frukt från familjens tillgångar på landet.

Det är märkligt att man kan trivas så pass bra i en stad med galen trafik, kyla, minst sagt jobbiga lukter och tvivelaktig mat. De flesta på kontoret har dragit på sig diverse infektioner men än så länge har jag klarat mig alldeles utmärkt (peppar, peppar). Jag bor i området Sopacachi där det finns mängder med olika restauranter och utanför min dörr finns alltid färskt bröd, frukt och grönsaker. Som sagt är maten inte det allra mest spännande men jag har redan hunnit få några favoriter: salteñas och empanadas, som är en sorts piroger. Salteñas går inte att äta utan att söla ner sig totalt, men det kan det vara värt. Jag har dessutom smakat något som jag helst inte smakar igen, chuños. Dessa chuños är en svart liten potatis som blivit skördad, frusen, trampad, frusen igen och sen kokad. Mums! De är väldigt populära bland bolivianer men jag har än så länge inte stött på någon utlänning som njuter av denna föda. Vi får se, jag kanske tvingas vänja mig.

Hörs snart igen!

/Martina Hibell