JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 2
Det är tidig morgon och fortfarande disigt. Invid parken i Esteli, precis framför den stora katedralen står en röd Nicabuss och väntar med ett gäng förväntansfulla kvinnor och två män framför. Vi ska ge oss iväg på en resa med organisationen. Det är meningen att en sådan resa anordnas en gång per år som en sorts stimulans åt organisationen samt för att stärka banden och ge personalen en chans att umgås. Detta är också mitt första möte med hela arbetsstyrkan.
Det sjungs för en utav kvinnorna som fyller år och sedan bär det av med vår lilla röda buss mot den gamla kolonialstaden Granada som ligger invid en stor sjö med 365 öar. Därifrån åker vi till Lagunas de apoyo, en stor kratersjö. Där har vi hyrt ett hus som ligger beläget med en fantastisk utsikt över sjön som verkligen inandas fridfullhet. Detta i kontrast till madrasserna som lyfts av ifrån bussen för att placeras ute på verandan och de mer än trettio människorna som befinner sig i ständig rörelse. Efter att ha installerat oss drar vi varma ner mot sjön och sitter i timmar och pratar i det ljumma vattnet. Jag känner vilken enorm tur jag haft att komma till organisationen och några dagar senare ha möjligheten att åka iväg och lära känna alla. Det känns som ett väldigt privilegium. Och visst har jag träffat starka kvinnor under mina tidigare erfarenheter i Latinamerika men aldrig kvinnor som till och med bryter tabuämnen vi fortfarande har i Sverige. En utav frågorna som gick runt när vi satt alla samlade var ”onanerar du?”, något som jag fortfarande upplever som ganska tabubelagt i Sverige. Alla svarade, vissa lite mer förlägna än andra. Eller samtal med kvinnor vars män vill gifta sig men där kvinnorna själva inte tycker det är en nödvändighet. Där barn kan vänta trots att man passerat de trettio.
En natts sömn och tidigt uppvaknande. Det var molnigt och sjön tog sig en helt annorlunda skepnad än mot föregående soliga dag. De stora träden låg inbäddade i dimma. Efter ett två timmar långt morgondopp var det återigen dags för gallo pinto, ris och bönor som äts morgon, middag, kväll. Sedan vidare till Masaya där vi besökte marknaden och därefter hade full orkester i bussen med dans och testande av nyinförskaffade instrument till cumbiarytmer.
De dagar som förflutit sedan resan har jag tillbringat tillsammans med en utav tjejerna i min arbetsstyrka, Idalia. Vi har varit ute i olika områden för att dela ut inbjudningar till en aktivitet vi hade med unga tjejer i söndags. Jag slet med min nyinförskaffade cykel som, upptäckte jag snart, inte borde haft några stänkskydd då jag fick stanna hela tiden och ta ut all lera som fastnat mellan stänkskydd och hjul. Till slut kom jag inte en meter. På eftermiddagen lämnade vi därför cyklarna men istället fick vi vandra hem i floder utav decimeterhögt brunt vatten för att komma ut ur denna del utav staden. Jag hade visst turen att inte få svamp... Medvetandet om miljön är inte särskilt stort och många utav soporna flöt också med i sörjan. Hembesöken gav dock mycket. Den fattigdom många lever i här kom plötsligt riktigt nära inpå.
/Joana Ivarsson Vitório
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar