Idag gick jag hela vägen från lägenheten till jobbet utan att få så mycket som en vissling eller pussljud efter mig! Hurra!
Så härligt befriande det kändes att kunna passera män utan att behöva bereda mig med en arg blick eller en vass kommentar till svars. Jag tror aldrig att jag har känt mig så avslappnad i stan som i morse. Tänk om alla dagar kunde vara så ...för alla flickor och kvinnor här!Både Sandra och Roxanna har tidigare lyft problematiken med machismo i Peru respektive Nicaragua, där kvinnors kroppar inte tillhör dem själva utan var mans blickar och fantasier. Det är helt accepterat att visa och säga vad du som man tycker och tänker om den kvinna, eller till och med flicka, som passerar.
Det är inte nog att man överallt möts av halvklädda tjejer som gör reklam för ALLT mellan himmel och jord.Vi hade en diskussion hemma hos Sandra och mig i lördags med två peruanska väninnor. Vi berättade om en manlig professor vi båda har mött, som lider av machismo ut i fingerspetsarna och som efter att ha utövat det på oss försvarar det med hull och hår när vi ifrågasätter hans beteende. Han tycker att vi ”utövar nykolonialism genom att försöka överföra våra värderingar på hans kultur”. Vi suckar till svar och tänker att med personer som han är det en lång väg att gå.
En av våra väninnor tycker att sådana män ska anmälas. Att man ska mobilisera kvinnorna på universitetet där han arbetar, samla berättelser mot mannen och statuera exempel. Hennes argument är att vi som är starka och vågar säga ifrån bör vara de som tar initiativ till sådant, för att de tjejer som tyst drabbas av machismon ska se att de inte är ensamma, och att det de utsätts för inte är ok.
Jag måste säga att det kliar i fingrarna att göra som hon säger. Kanske räcker det inte med att säga ifrån på gatan och berätta för så många män man orkar att det de gör inte är ok, utan det gäller att ta i med hårdhandskarna. En sak är glasklar, det hade behövts!
Rebecka Hinn
infoperu@svalorna.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar