ROXANA: Får jag lov...

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 11

Under den gångna veckan uppmärksammades den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Och visst är det nödvändigt med kampanjer som upplyser allmänheten om våldet som är både fysiskt, psykiskt och sexuellt. Men att sitta på bussen från Estelí till Managua en vanlig vardag och lyssna på hennes historia i två och en halv timme fick mig att inse att våldet är mycket mer subtilt än jag någonsin har kunnat tro.

Att inse att våldet mot kvinnor är inbakat i språket, i orden vi använder. Språket avslöjar något obskyrt, sättet vi pratar och tilltalar männen, våra makar, vår sambo och sist men inte minst våra älskare.

”Jag är på väg till Managua, jag har fått lov att åka idag och det är jag glad över” sade hon som satt brevid mig på den bekväma expressbussen till Managua. Hon lyckades få mig att slita mig ifrån boken, ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson, och jag stoppade in den i min brunslitna skinnväska. Jag blev nyfiken. Vad då ”jag har fått lov...” undrade jag.

”Ja, jag frågade min man om lov för att åka till Managua för att göra några undersökningar ... Vet du vad, min man ogillar att jag står vid dörröppningen och pratar med de andra grannkvinnorna. Han blir vansinnig och säger att det är bara horor som gör sånt.”

Hon, som förmodligen bär många namn, är 36 år, har två barn och jobbar på en tobaksfabrik, liksom sin man. Hon tjänar ett par hundra córdobas mindre i månaden än honom. Från tobaksfabriken är det raka vägen hem. Där väntar matlagning, disk, tvätt, barn och man. I 20 år har han sagt: ”din mat duger åt grisar", "du är gammal och fet”. Hon är diabetiker och mannen ser döden framför sig och säger till henne: "om du dör så blir det ju så tråkigt hemma för vem ska göra sakerna i huset... det är mitt största bekymmer om du dör”.

Hon berättar att hon är trött på allt och hon orkar inte längre. ”Jag har aldrig fått ett enda slag men inte en enda dag har han sagt något positivt”.

Sexlivet, det kanske inte ens går att kalla det för sexliv. Hon berättar att han drar ner kalsongerna, lägger sig över henne och får ”det” överstökat. Sedan vänder han sig om och somnar. Han håller inte igen och fiser efter sexakten. Det svider i slidan så pass mycket att hon inte ens kan sätta sig ordentligt nästa dag.

Hon gick till gynekologen och berättade hur sexet gick till. Läkarens råd var... ”men varför provar du inte någon ny... alltså hitta någon och känn efter ett nytt sätt att ha sex?”. Hon tog sig mod och flirtade med hennes mammas granne och... ”vet du vad jag kände, alltså det var helt sjukt... hela jag darrade efter att vi hade haft sex”, ”jag var lycklig i sängen”. Till slut sa jag till henne:

- Vet du vad jag tror... jag tror att du går runt och testar idén om att separera. Hade du velat stanna kvar med din nuvarande man så hade du sagt ”åh, han är så fantastisk och så bra med mig”. Uppenbarligen så vill du komma därifrån, säger jag.

Hon tittar mig i ögonen och ler.

- Ja, du har nog rätt. Det är det som håller på att hända. Jag orkar inte mera. Jag är slutkörd. Titta på mina händer, jag har blåsor på fingertopparna och jag får aldrig vila.

Hennes ordval avslöjade ett förtryck, en kvinna som är underordnad en man, en ojämlikhet. Sist men inte minst våldet som män utövar mot kvinnor.

Det är inte första gången jag hör en kvinna prata så här. Det är inte första gången och troligtvis inte den sista jag hör en diskurs som är underordnad männens. Kampen mot mäns våld mot kvinnor måste fortsätta.

Text: Roxana Ortiz

infonicaragua@svalorna.se

CECILIA: Adios amigos!

Cecilia Holm, Bolivia inlägg 9.

Så är det sista arbetsdagen på Svalkontoret här i La Paz och det är med blandade känslor jag ska lämna Bolivia. Ser fram emot att träffa vänner och familj i Sverige, men samtidigt lämnar jag många vänner jag har fått här, det känns tråkigt.

Sista veckan har varit allmänt hektiskt med allt möjligt som jag vill hinna med innan jag åker. Varför är det alltid så att man sparar vissa saker till sista minuten? Jag antar att det är för när man bor på ett ställe är det så lätt att tänka "det kan jag göra imorgon, eller nästa helg" och vips så är det dax att ge sig av. Förra helgen virrade jag omkring på marknaden med Micke och Karin och fotograferade lite. Marknaderna är alltid lika spännande tycker jag, det finns allt och det är fantastiska färger (och ibland mindre fantastiska lukter). Jag önskar att jag kan gå omkring där hur länge som helst, men det är rätt bökigt och stökigt så huvudet är helt tomt efter ett par timmar och tyvärr måste man alltid vara på sin vakt för att inte blir rånad, speciellt med en stor kamera.

Men antingen jag vill det eller inte så på måndag är det Adios! till goda vänner, vackra berg , billig frukt, färgglada cholitas, salteñas, lamor, luftföroreningar, stökig trafik, högljudda billarm och trånga bussresor, chuños och tuntas, varav de sex sist nämnda jag inte kommer sakna särskilt mycket, men de andra desto mer.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

SIMON: En veckas konferens ger en övervägande positiv bild av vart Svalorna LA är på väg

Simon Strannard i Peru, inlägg 2

För ett par veckor sedan hade vi i Peru besök av våra kollegor från kontoren i Stockholm, Nicaragua och Bolivia för att gemensamt diskutera viktiga strategiska frågor.

Svalorna, liksom de flesta andra svenska enskilda organisationer som arbetar med bistånd, har under de senaste 5-10 åren genomgått en förändringsprocess. Enkelt uttryckt har man gått från att arbeta i mindre projekt med stark svensk närvaro i form av volontärer till att arbeta i större program med färre anställda. Den främsta drivkraften bakom denna förändring har varit ett ökat resultatfokus där målgruppen för insatsen står i centrum. Tidigare mindre och spridda projekt karakteriserades alltför ofta av en bristande hållbarhet och avsaknad av tydliga mål.

Dagens bistånd lär sig av sina misstag och utgår nu ifrån uppställda mål för verksamheten som definieras tillsammans med målgruppen i en deltagande process. Programmet består av en mängd aktiviteter som strategiskt utformats utifrån målen och som på sikt ska leda till att dessa uppfylls. Det som styr verksamheten är de resultat man uppnår och övervägande fokus ligger på att mäta och utvärdera dessa resultat. Svensk personal bedriver inga aktiviteter utan ansvarar för bland annat metodologisk utveckling, uppföljning, utvärdering och rapportering till finansiärer i Sverige, allt detta i kontinuerlig dialog med de lokala organisationer som är ansvariga för programmets aktiviteter. Genom att använda sig av lokal kunskap och kompetens ökar hållbarheten och effektiviteten i insatsen.

En sådan genomgripande förändring av arbetssätt tar tid att genomföra. Svalorna LA ligger långt fram i detta förändringsarbete men veckans möten handlade om hur vi ska bli ännu bättre. En positiv upptäckt var att de olika kontoren på var sitt håll utvecklat i stort sett identiska tankar om hur arbetet bör fortskrida och vi kunde enkelt enas om vilka nödvändiga dokument som behöver utvecklas till förmån för såväl organisationen i sin helhet som för programmen i de tre länderna. Förutsatt att vissa externa omständigheter som ansökningstider och regler för fortsatt finansiering inte negativt påverkar dessa planer, tror jag att Svalorna LA har goda möjligheter att nå sin fulla potential som en effektiv programorganisation inom de närmaste åren.

Simon Strannard

simon.svalorna@gmail.com

CECILIA: En tur till havet.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 8

Förra veckan tog jag ledigt från jobbet några dagar för att åka till havet med kompisen Erika. Havet är något jag saknar här i La Paz, visserligen har Bolivia en gång i tiden haft en kustremsa innan de förlorade den i ett krig mot Chile, men det även om de hade haft kvar den hade det likväl varit en nio timmars bussresa för att komma dit.

Resan började väl sisådär, vi klev på fel buss i La Paz så vi blev avsläppta vid vägkanten i El Alto och fick stå i den kyliga morgonluften och vänta på rätt buss. På eftermiddagen kom vi fram till Arica i Chile. Hav, strand och sol, underbart! Vi tillbringade dagarna med bokläsning på stranden, promenader längs havet och besök hos sjölejonen och pelikanerna i hamnen.

Vi bestämde oss för att utforska lite mer av Chile och tog en tidig morgonbuss till Iquique, där blev det mer bokläsning, sol, bad och en surflektion. En halv dag roade vi oss med att åka till spökstaden Humberstone där man tidigare bröt salpeter. Staden blev öde när man kom på att salpeter kunde framställas på kemisk väg, alla flyttade därifrån.

Numera fungerar staden som ett jättemuseum och det är faktiskt lite spöklikt att gå omkring i gamla bostadshus, teatern, fabriken och se den övergivna basketplanen, tennisplanen och simbassängen. Efter några dagars sol och bad är jag laddad inför de sista veckornas intensiva arbete och lite mer förberedd att möte den svenska vintern om några veckor då det är dax för hemresa.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

CAMILLA: I skuggan av valet: Svenskt godis och vulkanbestigning

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 3

Förra veckan hade jag två kompisar från Sverige på besök. Eftersom de bara var här i en vecka hade vi fullspäckat program. Här kan du läsa om några av Nicaraguas guldkorn som vi besökte.

Halv nio på söndagskvällen landade planet och ungefär en halvtimme senare dök mina kompisar från högstadietiden upp på andra sidan glasväggen. Vi tog en taxi till hotellet i Managua och där fick jag en stooor godispåse som mamma skickat med, äntligen. Salta nappar, sura flaskor och polkagrisbitar. Slupp!

Dagen efter bar det av till Las Peñitas, en strand som ligger utanför staden León. I två dagar njöt vi av sol och frisk luft. På onsdagsmorgonen hoppade vi på en buss som tog oss till Cerro Negro, Nicaraguas yngsta vulkan. Väl på topp möttes vi av underbar utsikt och stinkande svavelukt. Att vulkanen är aktiv var det absolut ingen tvekan om.

Vi reste vidare till Masaya, en stad som har en stor marknad där man kan köpa allt från väskor och skor till kött, fisk, krukor och massa mer eller mindre onödiga prylar.

På fredagen åkte vi upp till min hemstad, Estelí. Efter lite sightseeing och god middag på kinarestaurangen, La Gran Vía, gick vi vidare till Rincón Legal, ett gammalt revolutionsmuseum som på kvällarna fungerar som reggetonvänligt uteställe. Innan det var dags för tjejerna att åka vidare till Ecuador hann vi med ett dopp i Estelís vattenfall, La Estanzuela.


I alla städer vi besökte åkte bilar och bussar fulla med sandinistsupportrar runt för att visa sitt stöd för regeringspartiets kandidater till lokalvalen. Valet ägde rum i söndags och det är fortfarande oklart om vem som vunnit och i vilka kommuner. På grund av det påstådda valfusket har de senaste dagarna varit oroliga och våldsamma, speciellt i Managua. Kolla in Roxanas bildspecial på http://latinamerika.nu/bildspecial-valvakan-som-snabbt-forvandlas-till-en-mardrom


Under de politiskt mycket turbulenta dagarna hade jag trots allt en lugn och härlig semestervecka.

Camilla Jansson

LINNEA: Fantastiska fotografer

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 13

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har vi startat ett fotoprojekt med samarbetsorganisationen Yanapi. Tanken är att tjejerna ska agera fotografer till en utställning som ska visas både i Bolivia och i Sverige. Nyligen hade vi vår första workshop där alla fick prova på att fota lite. Jag tänkte bjuda på några guldkorn från dagen, vad tycks?
Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

LISA: Cristo Moreno

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 3

Oktober månad har gått i ett lila tecken här i Peru. Gator och torg har fyllts av lilaklädda människor och lila flaggor har vajat i vinden. Anledningen är firandet av El Señor de los Milagros, en tradition med mer än 350 år på nacken.

Processionerna kring El Señor de los Milagros hör till den katolska världens största och i Lima deltar årligen hundratusentals troende i de högtidiga festtågen. De mest hängivna katolikerna klär sig i lila – en klänning för kvinnor och en skjorta för män, som toppas med ett kritvitt grovt snöre som antingen knyts i midjan eller används som slips.

Katedralen i Arequipa har övervakat processioner i flera hundra år

Även här i Arequipa har processionerna varit många och långa och i själva verket har varje bostadsområde sina egna små varianter av firande. Många ställer ut små altare utanför sina hus under dagarna för processionerna som de smyckar med ljus och blomsterarrangemang. Till firandet hör även långa salvor med fyrverkerier och smällare och innan vi lyckades lista ut var ljuden kom från hann både teorier om dåliga avgasrör och skottlossning passera.

Förra helgen var vi inbjudna till en peruansk vän på middag och så fort vi lagt ifrån oss besticken ställer sig vår vän upp och säger:

- Vamos! Vamos, no? (Ungefär: Kom igen, nu går vi!)

Några få minuter senare har vi skyndat ned för trapporna som skiljer hennes hus från den lokala samlingsplats där grannarna har suttit och väntat i timmar. Vid vägkanten lyser rader av stora ljuslyktor upp den mörka oktoberkvällen och den tysta förväntan ligger som ett lock över området, bortsett från smällarna som väcker både barn och hundskall.

Procession i Lima, foto: Nyhetsbyrån Andina

Kavalkaden av smällare och sakral musik kommer allt närmare och runt hörnet dyker slutligen kortegen upp – ett tiotal män bärandes på ett gigantiskt altare, utsmyckat till bristningsgränsen med blomsterarrangemang, stearinljus och religiösa bilder. Vägen fram till det lokala altaret är inte den lättaste då det flera meter höga altaret tar i elledningar längs med vägen och ett sus går genom folksamlingen då ett av de guldplätterade hörnen på altaret bryts av mot elledningen.

Efter att ha stannat till framför områdets egna tillfälliga altare läser en präst en text om Señorens betydelse och skvätter ut lite vigvatten över de firande grannarna. Tre minuter senare har kortegen åter duckat under elledningen, ljuslyktorna har blåsts ut och vi är tillbaka vid det stora middagsbordet, en erfarenhet rikare.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

ROXANA: Politikens dekadens

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 10

I regeringens officiella veckotidning, El 19, får man en insyn i hur den så kallade ”vänsterregeringen” tänker kring abortfrågan och kvinnorättskämpar. Hur kan en regering, som säger sig kämpa för dem fattiga, vara emot rätten till abort?


”Abort, har återigen blivit en gynnsam affär för sådana minoritetsgrupper [organisationer som kämpar för rätten till abort, min ref]. Abortfrågan är en språngbräda för att manipulera, avleda sociala frustrationer och för att utföra personlig politisk hämnd. De handlar avsiktligt och med illvilja och de har inget annat mål än att bryta mot lagen. Och bryta mot familjeenheten och de sociala normerna”.

I juni i år uteslöts två partier från politiken, ett av dem var partiet Movimiento Renovador Sandinista, (MRS). Det blev rabalder och partiet fick stöd av flera internationellt erkända intellektuella. Men för mindre än en månad sedan, gick MRS ihop med liberalerna under slogan ”Alla mot Ortega” och gatorna präglades med skyltar med texten: ”Nej till diktatur, Ja till demokrati”. Kritiken lät inte vänta på sig. Hur kan ett vänsterparti uppmana sina anhängare att gå och rösta för liberalerna? Är det ren desperation för att de inte kan delta i kommunalvalen längre? Är det verkligen så att de tycker att vi lever i en diktatur, med Ortega i
spetsen?

Förra veckan fick jag tillfälle att träffa en av ledarna för MRS, Edmundo Jarquín, vid ett möte med liberalerna i Estelí. Svaret jag fick, och det enda svaret jag fick innan han tog på mina axlar och antydde att intervjun var över, var:


- Den största risken som Nicaragua nu löper är att förlora den nyvunna demokratin. Det handlar om att vara mot den auktoritära diktaturen och för försvaret av demokratin. Det är den huvudsakliga anledningen till att vi uppmanar våra anhängare att gå och rösta den 9 november, säger Edmundo Jarquín, ledare för MRS.

Jag kan inte hitta ett bättre ord än: skamligt!

Text och foto: Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se