Inlägg 5, Ana Fak i Nicaragua
Nicaragua är kluvet mitt itu. Och få och fallfärdiga är de vägar som leder över från ena sidan till den andra. Denna infrastrukturella verklighet reflekterar landets koloniala historia, liksom dagens politiska och sociala läge.
Det spanska imperiet började att sprida ut sig över Nicaraguas västra, stillahavsområde först på 1500-talet. Den bördiga jorden och lättillgängliga naturen möjliggjorde ett relativt enkelt övertagande. Men en total erövring av vad som idag är Nicaragua fullbordades aldrig.
Det tropiska klimatet som präglar de områden som ligger närmare Nicaraguas atlantkust hindrade spanjorerna att tränga djupare in i landet. Understödda av först pirater och sedan av engelskmännen bjöd urfolken dessutom på ett tufft motstånd som kom att göra de kända internationellt som genuint annorlunda, med egna, legitima indianhövdingar.
Detta informella erkännande sågs inte med blida ögon av landets maktcentrum. Efter att Nicaragua enades av militären 1894 såg 1900-talet snarare en strategi som innebar att ”socialt anpassa” urfolken. Denna strategi innebar i praktiken att intetgöra deras ursprungliga identiteter och istället spanjorifiera dem.
Ett Nicaragua skulle skapas. En identitet av det nicaraguanska folket.
Men landet var och är än idag delat. I stillahavsområdena finner man landets politiska och ekonomiska centrum medan det på östra sidan lever olika urfolk och ättlingar till afrikanska slavar, socialt och politiskt marginaliserade.
Konstruktionen av den bild av Nicaragua som ett enat land med ett och samma folk verkar dock ha varit mer eller mindre lyckad. Det vill säga, genom att halva landet har exkluderats och fortsätter att exkluderas från berättandet, har det varit möjigt att måla upp en skev bild. För det är lätt att förena ett delat land om ena halvan inte räknas. Det är lätt att tala om Nicaraguaner som ett och samma folk om man i praktiken förnekar dem som identifierar sig som något annat.
Men östkusten har inte enbart varit frånvarande i den nationella diskursen. Även internationella organisationer har varit dåliga på att belysa situationen och bistå utvecklingen på denna sida av landet. Svalorna LA arbetar till exempel i en stad där drygt ett åttiotal andra organisationer är verksamma. I Puerto Cabezas, dit jag åkte för att skriva artikeln ”Det är inte miskitotradition att misshandla kvinnor”, kan man räkna antalet utländska organisationer på fingrarna. Och detta till trots att fattigdomsproblematiken är betydligt mer påtaglig där. Vad säger egentligen detta?
Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se
29 juni 2009
25 juni 2009
MICHAELA: Gravid utanför det organiserade landet Sverige
Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 4
Nyheten har nått fram till Sverige. Frågorna strömmar in från familj och vänner. Hur mår du? Hur fungerar det i Peru? Har du någon barnmorska? Ska du flytta hem nu eller? Ska du föda där?
Givetvis är jag väldigt glad att vänner och familj frågar, jag hade nog blivit besviken om de inte gjort det. Men eftersom mina tre första månader som gravid flöt på i stort sett som vanligt, utan illamående eller andra märkbara symptom, har det varit svårt att ta till sig vad som faktiskt väntar mig. Borde jag vara mer orolig? Är jag konstig som inte till punkt och pricka följer alla dessa råd som de svenska internetsajterna överöser en med? Tar jag tillräckligt ansvar för vårt barn?
Eftersom det är min första graviditet vet jag inte rikigt hur jag ska känna. Det är svårt att veta hur man ska handskas med all information eftersom förutsättningarna inte är de samma och man får inte allt serverat på ett fat.
När jag frågade efter en alkoholfri drink i min favoritbar tittade de frågande på mig.
- En vad sa du? Menar du Sprite då eller?
Detsamma gäller skillnaden av olika råd som ges. Min läkare sa till mig att jag kan äta allt, det var inget att oroa sig för. En aspekt som tydligt skilljer sig från de svenska restriktionerna.
Alla borden och alla måsten som man matas in med som gravid stjälper mer än vad de hjälper en emellanåt. Jag kommer inte kunna fullfölja alla dessa borden. I vårdguidens graviditetskalender står det t.ex. ”Nu är det dags att anmäla dig till en förberedelsekurs inför förlossningen. Tala med din barnmorska.” Jaha, tänkte jag. Jag och min make bor ju inte ens i samma land. Hur ska detta gå till? Finns det ens sådana kurser i Arequipa?
Är jag en dålig människa som inte tar ansvar till fullo och gör som de säger? Samtidigt känner jag mig dum som ens ställer den frågan, en slags tilltro till att allt är mycket bättre hemma. Det föds ju trots allt friska barn även här, något även en dansk kvinna på ambassaden sa till mig förra veckan.
Jag kastas mellan alla tips och all information jag läser om till att försöka hålla en balans och själv fatta beslut för vad som känns bäst för mig. Sunt förnuft kommer man långt på. Självklart kommer jag att vara nervös och vara orolig över ett och annat beslut. Men jag tror att jag hade känt likadant även om jag hade varit hemma i trygga Sverige.
Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se
Nyheten har nått fram till Sverige. Frågorna strömmar in från familj och vänner. Hur mår du? Hur fungerar det i Peru? Har du någon barnmorska? Ska du flytta hem nu eller? Ska du föda där?
Givetvis är jag väldigt glad att vänner och familj frågar, jag hade nog blivit besviken om de inte gjort det. Men eftersom mina tre första månader som gravid flöt på i stort sett som vanligt, utan illamående eller andra märkbara symptom, har det varit svårt att ta till sig vad som faktiskt väntar mig. Borde jag vara mer orolig? Är jag konstig som inte till punkt och pricka följer alla dessa råd som de svenska internetsajterna överöser en med? Tar jag tillräckligt ansvar för vårt barn?
Eftersom det är min första graviditet vet jag inte rikigt hur jag ska känna. Det är svårt att veta hur man ska handskas med all information eftersom förutsättningarna inte är de samma och man får inte allt serverat på ett fat.
När jag frågade efter en alkoholfri drink i min favoritbar tittade de frågande på mig.
- En vad sa du? Menar du Sprite då eller?
Detsamma gäller skillnaden av olika råd som ges. Min läkare sa till mig att jag kan äta allt, det var inget att oroa sig för. En aspekt som tydligt skilljer sig från de svenska restriktionerna.
Alla borden och alla måsten som man matas in med som gravid stjälper mer än vad de hjälper en emellanåt. Jag kommer inte kunna fullfölja alla dessa borden. I vårdguidens graviditetskalender står det t.ex. ”Nu är det dags att anmäla dig till en förberedelsekurs inför förlossningen. Tala med din barnmorska.” Jaha, tänkte jag. Jag och min make bor ju inte ens i samma land. Hur ska detta gå till? Finns det ens sådana kurser i Arequipa?
Är jag en dålig människa som inte tar ansvar till fullo och gör som de säger? Samtidigt känner jag mig dum som ens ställer den frågan, en slags tilltro till att allt är mycket bättre hemma. Det föds ju trots allt friska barn även här, något även en dansk kvinna på ambassaden sa till mig förra veckan.
Jag kastas mellan alla tips och all information jag läser om till att försöka hålla en balans och själv fatta beslut för vad som känns bäst för mig. Sunt förnuft kommer man långt på. Självklart kommer jag att vara nervös och vara orolig över ett och annat beslut. Men jag tror att jag hade känt likadant även om jag hade varit hemma i trygga Sverige.
Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se
19 juni 2009
SOFI: Nya lagar om gamla kläder
Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 6
Försäljningen av begagnade kläder är stor i Bolivia, i synnerhet i La Paz och dess förstad El Alto. För 250 000 människor innebär försäljningen arbetstillfälle och därmed mat på bordet och i barnens magar.
I El Alto ligger Bolivias största utomhusmarknad, 16 de Julio. Den känns oändligt stor åt alla håll och allt från hundvalpar, till bilar, badkar och billiga märkesgympadojor går att finna. Därutöver högar efter högar med begagnade kläder som kommer från världens alla hörn, men mestadels från USA. Det är de amerikanska kläderna som är allra populärast bland köparna och varje torsdag och söndag myllrar det av folk på marknaden.
I början av 2004 beslutade den dåvarande regeringen att import av begagnade kläder skulle tillåtas. Men det blev nog inte riktigt som man hade tänkt sig. Bolivia förlorar nämligen årligen 680 miljoner kronor på att folk köper importerade begagnade kläder i stället för nya kläder tillverkade i landet. Mellan åren 2000 och 2005 förlorade även 56 000 människor jobbet inom textilindustrin av samma orsak. Därför har nu regeringen beslutat att all försäljning av begagnade kläder ska förbjudas för att främja landets inhemska textilproduktion.
De försäljarna som nu bryter mot lagen genom att fortsätta sin affärsverksamhet erbjuds en kompensation på 2000 kronor om de till staten överlämnar det lager av kläder som de har kvar. Förslaget har inte mottagits väl eftersom många har betydligt större kapital investerat i sitt varulager.
För några veckor sedan satte sig tusentals demostranter mitt på La Paz huvudgata El Prado. De protesterade mot att regeringen inte tillåter dem att sälja slut på sitt lager. Då och då demonstreras det här i staden angående ämnet och det görs av tre olika grupper; dels de som vill fortsätta att sälja begagnade kläder, dels regeringsrepresentanter och före detta textilarbetare som stödjer förbudet och dels försäljare av nya varor som demonstrerar mot att regeringen inte tar i med hårdhanskarna för att verkligen införa det förbud som utlovats.
Det är en konflikt som ständigt nämns i La Paz största tidningar. Det är en konflikt mellan en regering som försöker att tänka långsiktigt och en del av befolkningen som inte har råd att tänka långsiktigt.
Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se
Försäljningen av begagnade kläder är stor i Bolivia, i synnerhet i La Paz och dess förstad El Alto. För 250 000 människor innebär försäljningen arbetstillfälle och därmed mat på bordet och i barnens magar.
I El Alto ligger Bolivias största utomhusmarknad, 16 de Julio. Den känns oändligt stor åt alla håll och allt från hundvalpar, till bilar, badkar och billiga märkesgympadojor går att finna. Därutöver högar efter högar med begagnade kläder som kommer från världens alla hörn, men mestadels från USA. Det är de amerikanska kläderna som är allra populärast bland köparna och varje torsdag och söndag myllrar det av folk på marknaden.
I början av 2004 beslutade den dåvarande regeringen att import av begagnade kläder skulle tillåtas. Men det blev nog inte riktigt som man hade tänkt sig. Bolivia förlorar nämligen årligen 680 miljoner kronor på att folk köper importerade begagnade kläder i stället för nya kläder tillverkade i landet. Mellan åren 2000 och 2005 förlorade även 56 000 människor jobbet inom textilindustrin av samma orsak. Därför har nu regeringen beslutat att all försäljning av begagnade kläder ska förbjudas för att främja landets inhemska textilproduktion.
De försäljarna som nu bryter mot lagen genom att fortsätta sin affärsverksamhet erbjuds en kompensation på 2000 kronor om de till staten överlämnar det lager av kläder som de har kvar. Förslaget har inte mottagits väl eftersom många har betydligt större kapital investerat i sitt varulager.
För några veckor sedan satte sig tusentals demostranter mitt på La Paz huvudgata El Prado. De protesterade mot att regeringen inte tillåter dem att sälja slut på sitt lager. Då och då demonstreras det här i staden angående ämnet och det görs av tre olika grupper; dels de som vill fortsätta att sälja begagnade kläder, dels regeringsrepresentanter och före detta textilarbetare som stödjer förbudet och dels försäljare av nya varor som demonstrerar mot att regeringen inte tar i med hårdhanskarna för att verkligen införa det förbud som utlovats.
Det är en konflikt som ständigt nämns i La Paz största tidningar. Det är en konflikt mellan en regering som försöker att tänka långsiktigt och en del av befolkningen som inte har råd att tänka långsiktigt.
Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se
8 juni 2009
SOFIA: Nybliven Tinku-mästare
Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 4
Vi träffades tidigt på morgonen för att göra oss i ordning. Håret skulle flätas i två långar flätor och jag hade därför panikköpt lite extra hår under fredagskvällen. Det var kanske inte helt rätt färg men man får ju inte vara så kräsen. Tinkukläderna bestod av en lång klänning och en mängd extra tygstycken som vi satte fast med säkerhetsnålar där vi tyckte att de passade bra. Allra bäst gillade jag dock hatten med de långa fjädrarna och banden som fladdrade runt medan vi dansade.
En allvarlig incident inträffade dock, när jag mitt i dansen skulle rätta till mina flätor kände jag att en fattades! Jag vände mig om och såg min danskollega glatt svinga min stackars fläta i luften. Som tur var hittade jag en trevligare danskollega som kunde hjälpa mig att sätta fast flätan igen.
Jag hade helt missat att karnevalen också var en tävling, men tydligen hade vi i alla fall lyckats bemästra dansen ganska bra eftersom vår grupp vann över de andra Tinkugrupperna!
I lördags var det äntligen dags för Gran Poder, den årliga karnevalen här i La Paz, och jag skulle få vara med och dansa Tinku. I över en månad har jag, tillsammans med en grupp bestående av lika delar utlänningar och bolivianer, tränat flera gånger i veckan och nu skulle vi få dansa loss på gatorna.
Vi träffades tidigt på morgonen för att göra oss i ordning. Håret skulle flätas i två långar flätor och jag hade därför panikköpt lite extra hår under fredagskvällen. Det var kanske inte helt rätt färg men man får ju inte vara så kräsen. Tinkukläderna bestod av en lång klänning och en mängd extra tygstycken som vi satte fast med säkerhetsnålar där vi tyckte att de passade bra. Allra bäst gillade jag dock hatten med de långa fjädrarna och banden som fladdrade runt medan vi dansade. Karnevalen har katolska rötter, som numera blandats upp med inslag från Aymarakulturen, och det är el Señor Jesús del Gran Poder, det vill säga den Allsmäktige Jesus, som firas. Varje år deltar runt 30 000 dansare och 4000 musiker i karnevalståget med olika danserna från olika delar av Bolivia.
Tinku, dansen som jag jobbat hårt med att lära mig, var från början en krigarteknik som sedan omvandlades till en årlig ritual där olika byar möts för att göra upp. Än idag händer det att dessa möten får blodiga konsekvenser. Vår version av Tinku var dock mer harmlös även om den var rätt fysiskt ansträngande på grund av alla hopp och snurrar. Under fem timmar dansade vi oss fram på gatorna och som tur var hade vi snälla vänner som bjöd på vatten, öl och choklad så att vi orkade hela vägen.
Tinku, dansen som jag jobbat hårt med att lära mig, var från början en krigarteknik som sedan omvandlades till en årlig ritual där olika byar möts för att göra upp. Än idag händer det att dessa möten får blodiga konsekvenser. Vår version av Tinku var dock mer harmlös även om den var rätt fysiskt ansträngande på grund av alla hopp och snurrar. Under fem timmar dansade vi oss fram på gatorna och som tur var hade vi snälla vänner som bjöd på vatten, öl och choklad så att vi orkade hela vägen.
En allvarlig incident inträffade dock, när jag mitt i dansen skulle rätta till mina flätor kände jag att en fattades! Jag vände mig om och såg min danskollega glatt svinga min stackars fläta i luften. Som tur var hittade jag en trevligare danskollega som kunde hjälpa mig att sätta fast flätan igen.
Jag hade helt missat att karnevalen också var en tävling, men tydligen hade vi i alla fall lyckats bemästra dansen ganska bra eftersom vår grupp vann över de andra Tinkugrupperna!
Sofia Gustafsson
programassbolivia@svalorna.se
LISA: Polariserad landssorg
Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 9
Flaggorna i Arequipa vajar på halvstång. Varje gathörn bjuder på en löpsedelskavalkad utan dess like och varje mun pratar om vad som händer i norr. Videoklipp från Bagua och närbilder på avlidna civila sprids som en löpeld över Internet och varje nyhetssändning, talkshow och radioprogram behandlar ämnet.
En av de svåraste sakerna med att vara journalist när det händer saker av den här kalibern är att bibehålla objektiviteten. Jag ryser när jag ser den reklam som inrikesdepartementet prånglar ut över etern, deras sätt att ta händelserna helt ur sitt sammanhang och därmed ytterligare polarisera landet.
- Det här är en handling utförd av vildar, menar filmsnutten som visas i varje reklampaus. De delar redan på 15 miljoner hektar mark på 400 000 infödingar, och ändå vill de ha mer!
Jag sitter uppkrupen i soffan omvirad i en tjock filt med en kopp te i handen och fryser. Ryser okontrollerat. Tänker att det här är samma diskurs och samma argument som användes för över 500 år sedan när blodtörstiga spanjorer slaktade en halv kontinent och tvångskonverterade dem från sin befintliga ideologi och till den katolska kyrkan. Samma rädsla inför det okända, samma vildebegrepp. Det här påminner om ren och skär propaganda för att vända resten av landet mot Amazonas-befolkningen och därmed rättfärdiga de senaste dagarnas handlingar från regeringens sida.
Dagens framsida på en av de lokala blaskorna har ”BESTIAS” tryckt över hela sidan. Bestia betyder inte bara best och odjur, utan används också för att beskriva någon korkad och mindre vetande. Intill mig står en man och muttrar, nickar och skakar på huvudet om vartannat.
- Bestias, säger han med avsmak i rösten och vänder sig mot mig. Det är precis vad de är.
Vid torget i Arequipa har några eldsjälar samlats i eftermiddagssolen för att visa sin solidaritet med Amazonas-befolkningen. Mina vänner väntar några meter bort när jag närmar mig en av manifestanterna för att få veta lite mer. Plötsligt närmar sig en man och delar övertygat med sig av sina åsikter.
- Du förstår inte, säger han. De är vildar, de där infödingarna. Jag har sett det själv! De går barfota! Utbrister han och himlar med ögonen som om han just hade sagt att de äter sina barn. De har varken sängar eller kök och de mördar varandra, fortsätter han och nickar som för att övertyga sig själv om det absurda i vad han just kläckt ur sig. De mördar varandra!
Bilderna visar på obeväpnad lokalbefolkning som attackeras med tårgas och skarpa skott från en helikopter. Panikslagna människor som flyr för livet, någon med en skadad kamrat på ryggen, i nästa klipp en samling personer som förtvivlat försöker bära med sig en kraftigt blödande medmänniska. I ett dike ligger någon kvar, livlös, med uppspärrade ögon och sönderbränt ansikte. Närbilder som går rakt in och vrider om. Detaljerade, fruktansvärda närbilder som jag hade undvikit om det hade rört sig om fiktion men som nu är omöjliga att blunda inför.
En handling utförd av vildar säger regeringens skrämselpropaganda. Tårgas och skottsalvor mot obeväpnad lokalbefolkning?
Jag antar att vilde-begreppet är relativt.
Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se
Ps. Missa inte nyhetsrapporteringen på Latinamerika.nu! Lägesuppdatering kommer inom kort.
Flaggorna i Arequipa vajar på halvstång. Varje gathörn bjuder på en löpsedelskavalkad utan dess like och varje mun pratar om vad som händer i norr. Videoklipp från Bagua och närbilder på avlidna civila sprids som en löpeld över Internet och varje nyhetssändning, talkshow och radioprogram behandlar ämnet.
En av de svåraste sakerna med att vara journalist när det händer saker av den här kalibern är att bibehålla objektiviteten. Jag ryser när jag ser den reklam som inrikesdepartementet prånglar ut över etern, deras sätt att ta händelserna helt ur sitt sammanhang och därmed ytterligare polarisera landet.
- Det här är en handling utförd av vildar, menar filmsnutten som visas i varje reklampaus. De delar redan på 15 miljoner hektar mark på 400 000 infödingar, och ändå vill de ha mer!
Jag sitter uppkrupen i soffan omvirad i en tjock filt med en kopp te i handen och fryser. Ryser okontrollerat. Tänker att det här är samma diskurs och samma argument som användes för över 500 år sedan när blodtörstiga spanjorer slaktade en halv kontinent och tvångskonverterade dem från sin befintliga ideologi och till den katolska kyrkan. Samma rädsla inför det okända, samma vildebegrepp. Det här påminner om ren och skär propaganda för att vända resten av landet mot Amazonas-befolkningen och därmed rättfärdiga de senaste dagarnas handlingar från regeringens sida.
Dagens framsida på en av de lokala blaskorna har ”BESTIAS” tryckt över hela sidan. Bestia betyder inte bara best och odjur, utan används också för att beskriva någon korkad och mindre vetande. Intill mig står en man och muttrar, nickar och skakar på huvudet om vartannat.
- Bestias, säger han med avsmak i rösten och vänder sig mot mig. Det är precis vad de är.
Vid torget i Arequipa har några eldsjälar samlats i eftermiddagssolen för att visa sin solidaritet med Amazonas-befolkningen. Mina vänner väntar några meter bort när jag närmar mig en av manifestanterna för att få veta lite mer. Plötsligt närmar sig en man och delar övertygat med sig av sina åsikter.
- Du förstår inte, säger han. De är vildar, de där infödingarna. Jag har sett det själv! De går barfota! Utbrister han och himlar med ögonen som om han just hade sagt att de äter sina barn. De har varken sängar eller kök och de mördar varandra, fortsätter han och nickar som för att övertyga sig själv om det absurda i vad han just kläckt ur sig. De mördar varandra!
Bilderna visar på obeväpnad lokalbefolkning som attackeras med tårgas och skarpa skott från en helikopter. Panikslagna människor som flyr för livet, någon med en skadad kamrat på ryggen, i nästa klipp en samling personer som förtvivlat försöker bära med sig en kraftigt blödande medmänniska. I ett dike ligger någon kvar, livlös, med uppspärrade ögon och sönderbränt ansikte. Närbilder som går rakt in och vrider om. Detaljerade, fruktansvärda närbilder som jag hade undvikit om det hade rört sig om fiktion men som nu är omöjliga att blunda inför.
En handling utförd av vildar säger regeringens skrämselpropaganda. Tårgas och skottsalvor mot obeväpnad lokalbefolkning?
Jag antar att vilde-begreppet är relativt.
Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se
Ps. Missa inte nyhetsrapporteringen på Latinamerika.nu! Lägesuppdatering kommer inom kort.
5 juni 2009
AINA: Mors dag - en skönhetstävling
Aina Gagliardo i Nicaragua, inlägg 3
Vem är mest kvinna och bäst mamma? Mammorna står på led och tävlingen avgörs på catwalken.
Aina Gagliardo
Vem är mest kvinna och bäst mamma? Mammorna står på led och tävlingen avgörs på catwalken.
I flera veckor har personalen på Asociación MIRIAM förberett en stor aktivitet för att hylla alla mammor på Mors Dag. Mottot för dagen lyder “Jag är kvinna, jag är mamma, jag bestämmer över min sexualitet och över min kropp”. Min roll i det hela är att vägleda filmandet av en videopresentation av de tretton kandidater som ska tävla om den ärofyllda titeln “Madre MIRIAM 2009”.
Dagen till ära har den stora salen på centret dekorerats med stora banderoller med de ledord som ska diskuteras och tas upp under festligheterna genom lek och dans. Men den stora höjdpunkten för dagen är utan tvekan tävlingen om vem som är årets mamma. Kandidaterna som blivit nominerade till tävlingen, varav en är en femtonårig gravid flicka, står nervösa bakom draperiet till scenen.
Jag, som känner mig mer än lite obekväm i hyllandet av vem som är mest kvinna och bäst mamma, har till mitt stora missnöje blivit utvald till att sitta i juryn som ska fälla den avgörande domen. Jag slår mig ner vid juryns bord på scenen och ser till min besvikelse de kriterer efter vilka vi förväntas bedöma de nominerade; populäritet, självsäkerhet, kroppsligt uttryck, muntligt uttryck och artistiska talanger.
Sedan passerar två timmars catwalk med olika klädesbyten och moment som poesiuppläsning och dans, och jag försöker sätta poäng men ger snabbt upp och sätter tior på alla. När det hela är över och vinnaren har korats med tiara, cyklar jag därifran med en känsla av sorg inom mig.
Aina Gagliardo
1 juni 2009
LISA: Abya Yala och framtiden
Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 8
Under den gångna veckan har över 6 000 människor från hela den latinamerikanska kontinenten, eller Abya Yala som de själva kallar den, samlats för det fjärde forumet för ursprungsfolk i Puno i södra Peru. Jag hade turen att få närvara.
Det är en absurd känsla att sekunderna efter att ha läst om blommande körsbärsträd och rosévinsdrickande i parker dra på sig understället för första gången på flera år, trycka ned mormors hemstickade tjocksockor i skorna och fingrarna i nyinköpta tumvantar.
Det vilar en oslagbar skönhet över människor som tillsammans arbetar mot ett gemensamt mål. Som oavsett bakgrund, språk och kulturella traditioner samlas under samma himmel, bakom en delad vision. Att komma till Puno och få ta del av den här färgglada världen, få dyka in i alla vibrerande diskussioner och få dela glädje och frustration med över 6 000 människor från Abya Yalas alla hörn har varit en ynnest som jag kommer att kunna leva länge på.
Det är lätt att se på ursprungsfolk som någonting exotiskt, som Roberto Espinosa från CAOI uttryckte det, men borde vi inte ha lärt oss nu? Borde vi inte veta bättre nu än under Columbus tid? Är det inte dags att sluta upp med att vara rädda för det okända? Det handlar inte om några vildar som måste tämjas, lika lite som det handlar om mindre vetande människor. Det handlar om ett folk som levt i ett med naturen under hundratals år och som kämpar för allt de är värda för att kunna fortsätta med det.
Under den gångna veckan har över 6 000 människor från hela den latinamerikanska kontinenten, eller Abya Yala som de själva kallar den, samlats för det fjärde forumet för ursprungsfolk i Puno i södra Peru. Jag hade turen att få närvara.
Det är en absurd känsla att sekunderna efter att ha läst om blommande körsbärsträd och rosévinsdrickande i parker dra på sig understället för första gången på flera år, trycka ned mormors hemstickade tjocksockor i skorna och fingrarna i nyinköpta tumvantar.
Punos nära 4000 meter över havet känns. Men det är någonting bortom den benmärgsbitande kylan, något mer påtagligt än de väderbitna kinderna och de uppdragna axlarna. Det är värmen. Värmen som föds ur den gemensamma insatsen, värmen som frodas i den samlade övertygelsen, värmen som inga minusgrader i världen når på.
Det vilar en oslagbar skönhet över människor som tillsammans arbetar mot ett gemensamt mål. Som oavsett bakgrund, språk och kulturella traditioner samlas under samma himmel, bakom en delad vision. Att komma till Puno och få ta del av den här färgglada världen, få dyka in i alla vibrerande diskussioner och få dela glädje och frustration med över 6 000 människor från Abya Yalas alla hörn har varit en ynnest som jag kommer att kunna leva länge på.
Det är lätt att se på ursprungsfolk som någonting exotiskt, som Roberto Espinosa från CAOI uttryckte det, men borde vi inte ha lärt oss nu? Borde vi inte veta bättre nu än under Columbus tid? Är det inte dags att sluta upp med att vara rädda för det okända? Det handlar inte om några vildar som måste tämjas, lika lite som det handlar om mindre vetande människor. Det handlar om ett folk som levt i ett med naturen under hundratals år och som kämpar för allt de är värda för att kunna fortsätta med det.
När jag för fem år sedan passerade Puno upplevde jag det som en av de gråaste och livlösaste platserna jag någonsin satt min fot på.
Idag hade ingenting kunnat vara vackrare.
Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se
Ps. Mer om forumet för ursprungsfolk kan ni läsa här och här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)