Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 4
Jag bor i Estelí
i norra Nicaragua. Efter 4 månader med stopp i toaletten, ständiga
strömavbrott, insekter i sängen och sviktande hälsa så känner jag mig riktigt
utarmad. Ändå bor jag i en lägenhet som den stora majoriteten av befolkningen i
det här landet bara kan drömma om. Jag har stenväggar, riktigt golv och ett tak
som håller tätt.
Jag har ett
svenskt pass och den 28 februari flyger jag hem till välfärd och välstånd.
Min vistelse som
programpraktikant för Svalorna Latinamerika i Nicaragua har förstärkt min uppfattning
om att fattigdomen och dess orsaker måste utrotas. Det finns inget romantiskt
med fattigdom; ingen förtjänar fattigdom. Fattigdom är aldrig bara enkelhet. Fattigdom
är att bli sjuk och inte ha tillgång till en riktig läkare; att sniffa lim för
att man är hungrig; att inte ha möjlighet att utvecklas oberoende av någon
annans krav och förväntningar. I Nicaragua, Latinamerikas näst fattigaste land,
har jag mött mängder av inspirerande människor som gör allt för att förändra
sin situation. De kämpar för ett liv utan fattigdom – ett liv i frihet.
En nicaraguansk gatupojke letar mat i en sopcontainer |
Det är också uppenbart att det finns många hinder för att ta sig ur fattigdomen. När jag förra
veckan gjorde ett reportage med en ung tjej från en av Svalorna Latinamerikas
samarbetsorganisationer blev detta faktum väldigt tydligt. Reportaget var tänkt
som ett porträtt där jag följer en person ur målgruppen under en hel dag.
Personen som jag följde är en mycket inspirerande tjej, 14 år gammal är hon
redan ansvarig för ett eget TV-program som produceras av ungdomar. Hon är
toppstudent och lägger samtidigt flera timmar varje dag i studion där hon
förutom att förmedla veckans nyheter också gör reportage om samhällsproblem och
mänskliga rättigheter.
Efter att ha
varit med när hon spelade in ett reportage under förmiddagen var tanken att jag
på lunchen skulle följa med henne hem för att träffa hennes familj och se hur
hon bor. Efter en lång promenad upp för berget i utkanten av staden kom vi fram
till ett litet stenhus med plåttak. Det märktes direkt att något inte stod rätt
till. Flickans storasyster mötte oss på vägen med oroad min och inifrån huset
hördes fruktansvärda skrik och flera smällar.
Den
alkoholiserade storebrodern har kommit hem stupfull – klockan 11 på dagen, en
torsdag – och börjat slå sönder möbler. När flickans mamma försöker lugna honom
har han slagit henne också. Jag fick en klump i magen och visste inte vad jag
skulle göra. Under min tid i Nicaragua har jag sett mängder av fulla män längs
vägarna, men detta var första gången jag såg vad den utbredda alkoholismen
skapar i hemmen.
Flickan var
bedrövad. Hon grät av rädsla, frustration och av skam. Jag ville trösta henne
och säga att det inte var hennes fel. Efter en stund gick hon med på att följa
med oss och äta lunch vid
kontoret. Hon berättade sedan att det i det lilla huset bor 10 personer.
Flickan har själv ansvar för att passa och sköta om storasystrarnas barn medan
de jobbar på marknaden. Systrarna fick bägge barn vid 15 års ålder och papporna
har sedan länge lämnat dem i sticket. Flickan berättade att aktiviteterna och
utbildningen på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation har hjälpt henne
förstå att hon vill något annat med sitt eget liv. Hon vill inte ha barn – inte
nu. Hon vill utbilda sig och bli journalist.
”Och om jag någon gång skaffar familj ska vi minsann dela lika på ansvaret!”
Det är hemskt att
se hur verkligheten hela tiden försöker hålla flickan tillbaka, men inspirerande
att se hennes drivkraft. Traditionella, patriarkala värderingar har bestämt att
flickan och hennes systrar får slita dygnet runt medan brodern dricker, men
aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program har givit flickan en
tillflyktsort och en möjlighet att på sikt uppnå någonting bättre. Efter
incidenten med storebrodern valde flickan att tillbringa resten av dagen på
organisationskontoret där hon redigerar film, gör läxor och hjälper yngre
deltagare. Hon kallar samarbetsorganisationen för sitt andra hem och istället
för våld och skrik får hon där möjlighet att lära sig och utvecklas. Vid sidan
av praktiska kunskaper har de rättighetsbaserade aktiviteterna inom Svalorna
Latinamerikas program fått henne att reflektera över genusfrågor och invanda
strukturer som annars står i vägen för många flickors och ungas utveckling.
Svenskt bistånd
handlar ytterst om att minska fattigdom, men för att komma åt fattigdomen måste
man tackla dess orsaker. Med aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program
i Nicaragua får deltagare som flickan jag träffade möjlighet att själva forma
sin egen utveckling. Att lära barn och unga att se strukturella samhällsproblem
och undvika dess fällor är grundläggande. På sikt hoppas jag att flickan jag
träffade kan vara en del i den samhällsförändring som Nicaragua så väl behöver,
om förändringen så bara sker i hennes eget liv. Mot alla odds har hon kommit en
bra bit på vägen.
Text och foto: Hampus Andersson
1 kommentar:
Hampus, jag blir så ledsen av det du skriver. Speciellt nu när jag också är i Nicaragua, detta underbara land men med så oerhört tydliga strukturer som gör det så mycket svårare för flickor och kvinnor att leva och överleva. Fy fan.
Jag och Kerstin får samordna med dig snart, innan du far hem måste vi ses! Kram / Rebecca
Skicka en kommentar