Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 3
Jag har alltid
tyckt mycket om musik; med gitarr i högsta hugg och utan rädsla för att släppa
loss har jag alltid känt mig ganska bekväm på dansgolv och i olika typer av
musikaliska sammanhang. I Nicaragua har min självbild förändrats och jag har snabbt
förvandlats till en vandrande pinne. När nicaraguaner – barn såväl som
pensionärer – obehindrat svänger runt och flyter fram till rytmiska toner så
inser jag att min svenska ”klubbdans” egentligen mest handlat om att hoppa runt
och vifta med händerna.
Att inse min
uselhet som dansare har varit en smula jobbigt – mest för att jag alltid trott
mig vara någorlunda estetisk i mitt hoppande – men efter att ha svalt
stoltheten kan jag nu uppskatta denna fantastiskt musikaliska kultur helt utan
ångest. Salsa, cumbia, merengue, bachata, reggaeton och ranchera; utbudet på
musik tycks oändligt och ALLA kan dansa och sjunga. Den musikaliska sidan av
Nicaragua är en värld fylld av mycket glädje och energi. Denna glädje känner
ingen skam och den visar sig på gatan såväl som under mer formella sammanhang.
Detta gick upp
för mig på riktigt under mitt första
större möte med Svalorna Latinamerikas samarbetsgrupper i Nicaragua. Efter en
lång dag med workshops och utbyten av erfarenheter var det dags för avslutande
sammansvetsande aktivitet i form av lite musikunderhållning. Van vid liknande svenska
tillställningar förväntade jag mig en avvaktande och något stel stämning. Så fel jag fick.
Utan en droppe
alkohol inblandat så satte spektaklet igång med rungande allsång till Silvio
Rodríguez ”Ojalá”. Detta följdes av karaoke där tre damer ur sällskapet, alla
en bra bit över 30, oblygt pressade stämbanden till det yttersta. När det
inbjudna lokalbandet sedan satte igång med full energi så var blev det trångt
på golvet och jag insåg snart att jag var den enda som inte kunde stegen. Dansandet
fortsatte långt in på kvällen och mitt stapplande förbättrades aningen.
Karaoketrion i full gång |
Att människor har så nära till dans, glädje och skratt trots att de jobbar med väldigt tunga frågor såsom våld och barnsexhandel, samt ofta själva kommer från svåra situationer, det är verkligen inspirerande. I den ofta dystra nicaraguanska verkligheten är förmågan att kunna växla mellan allvar och glädje livsviktig, och musiken spelar en central roll.
Förutom glädjen
och energin så förundras jag som musikintresserad över mängden av
kvalitétsmusiker som finns i Latinamerika. Otalet gånger har jag i Sverige
lyssnat på skräniga pubspelningar som funkat i sitt sammanhang men som, i
ärlighetens namn, hållt relativt låg kvalité. I Nicaragua är nivån på
livemusiken mycket hög och i kombination med nämnda glädje skapas en fantastisk
stämning.
När vi nyligen
besökte det lokala caféet Mocha Nana för en årsavslutande minikoncert så
förundrades jag över kvalitén på den mängd olika lokalmusiker som turades om vid mikrofonen. Ackompanjerade av en ivrigt hamrande gitarrvirtuos och sjungandes
”mi nicaraguita, yo te quiero mucho más” så svängde publiken runt i en perfekt
salsasymbios där jag återigen var den enda felande länken.
Kul var det
likväl, och när kvällen sedan avslutas med att pensionärsgänget bredvid oss
dansar på bordet till tonerna av klassikern ”Guantanamera”, ja, då har jag svårt att klaga.
Text: Hampus Andersson
Foto: Sigrid Petersson
1 kommentar:
Fantastiskt Hampus!
Kan inte mer än instämma :)
Skicka en kommentar