Kampen fortsätter

Fyra månaders praktik under stånkande vulkaner och dallrande sandinistflaggor har kommit till sitt slut. León fortsätter obekymrat i ett fyrverkeri av biltutor, reggeaton och pimpad kollektivtrafik medan jag packar väskan och fylls av vemod. 

Mary Barreda fortsätter också i sin framåtrörelse. I skrivande stund ställer Karla Laguna och Liliana Novoa fram stolarna för ännu en workshop med ”las madres” (mammorna) från terminalen för att diskutera trafficking och barnarbete. Mammor, ungdomar och barn kommer fortsätta komma hit för att lära sig om sina rättigheter, identifiera förtryckande strukturer och bryta med destruktiva mönster. 

Kampen fortsätter för ett liv fritt från våld, sexuella övergrepp och prostitution. 

Oscar, Vanessa, Jamileth och Alexa från Mary Barreda. Foto: Johannes Rydinger

Tidigare i veckan samlades ungdomar från de fyra hörnen av Dedenan (Mary Barreda, Apeadeco, Proyecto Miriam och Tuktan Sipri) för att förbereda en konferens om ”säkerhet och risker på sociala nätverk.” Jag frågar Yahoska Castillo Perez från Proyecto Miriam (i Estelí) om varför det är så viktigt att inte ge ut sin privata information på sociala media: 

- Därför att exploatörerna kan använda den informationen för att mer eller mindre ta reda på var vi ungdomar bor, var vi studerar, och på det sättet kan de kan de försöka vinna vår tillit för att sedan exploatera våra kroppar och sälja dem för pengar. 

Kampen fortsätter för rätten till sin egen kropp. 

Även om större delen av min praktik har varit ett fantastiskt och lärorikt äventyr, har det inte alltid varit helt lätt att jobba i den här miljön. De olika livsberättelserna från kvinnor, män, ungdomar och barn kan inspirera en. Det kan också slita på en. Det går att bearbeta men ibland blir det så mycket att jag måste stänga av för att orka med. Kan ju trots allt välja att stänga av, eller resa hem. Med deras historier fortsätter. 

Nu lämnar jag människorna bakom mig, hem till Malmö för att ta del av nya berättelser och kamper, och det återstår att se vad som händer med historierna som getts mig av de jag mött på Mary Barreda. Förhoppningsvis kan jag sköta om dem på något sätt och göra rösterna hörda i mitt efterarbete som informationspraktikant för Svalorna LA. Jag har redan gjort ett försök till att fånga några av rösterna i min kort-dokumentär De Hombre a Hombre (”Från Man till Man”) för att lyfta fram hur unga nicaraguanska grabbar ser på manlighet och machismo – en film du kanske kommer få ta del av om du dyker upp på en av mina infotillfällen runtom i Malmö! 

Till dess, 

La lucha sigue! 

/Juan

Mary Barreda vinkar hej då till ”Juan”. Foto: Johannes Rydinger 

Johannes Rydinger, Infopraktikant, Nicaragua 

Sociala medier – fälla eller möjlighet?

Att jobba förebyggande mot barnsexhandel är det övergripande målet för Svalorna Latinamerikas verksamhet i Nicaragua. Barnsexhandel är ett brott där minderårigas kropp utnyttjas mot någon typ av mottjänst eller finansiellt medel, antingen direkt till barnen eller till andra personer.

Ett av sättet som barnsexhandel uttrycks är som barnpornografi, men även rörande andra typer av barnsexhandel så kan exploatörer utnyttja eller få tag på barn och ungdomar via sociala medier. Därför är det av stor vikt att personalen inom DEDENAN har kunskap om just sociala medier. Ett av målen för programmet är dessutom att stärka personalen i sitt arbete på många olika plan, bland annat i form av kunskapsutbyten. Av denna anledning samlades personal från Svalorna LA:s kontor i Nicaragua och de fyra samarbetsorganisationerna för ett utbildningstillfälle om bland annat sociala medier.

På morgonen startade infopraktikanten Johannes dagens aktiviteter med att bland annat säga följande:
“De sociala nätverken kan vara en portal för friheten. Om det så rör frihet att uttrycka dig som du är, utan att vara begränsad av sociala hinder eller sitt utseende, eller om det är friheten att organisera sig oberoende av nationella gränser eller avstånd. 

Men som vi har sett genom DEDENAN:s arbete kan samma nätverk utnyttjas för att kränka vår frihet. En risk för många personer runtom i världen, inte minst här i Nicaragua, där de sociala nätverken används på sätt som ibland bidrar till att exponera barn och ungdomar för barnsexhandel.” 

Johannes Rydinger håller tal i starten av utbildningsdagen. Foto: Nadia Mendoza

Under dagen tog vi del av många aktiviteter och en höjdpunkt var när Nelson från Club Infantil berättade om ett litet spratt han hade spelat oss tidigare under veckan. Han hade bland annat gått in på några av våra facebook-sidor och hämtat bilder som han sedan hade lagt upp på en falsk chattsida (skapad av honom själv) ackompanjerat av rubriker som ”snygg kille från Leon”, ”Vacker tjej från Estelí” för att demonstrera var många bilder faktiskt hamnar i verkligheten.

Därtill hade han som del i en större studie skapat ett falskt Facebook-konto där han utgav sig för att vara en Nicaraguansk modellagent. På detta konto hade han genast börjat få unga tjejer och killar som lade till honom och skickade bilder på sig själva i hopp om att bli upptäckta som modeller, utan att han själv svarade på deras meddelanden. Flera av dem hade även besökt ett café som han hade lagt upp information om att han var på (efter att ha fått godkännande av caféet). Flera av oss inom DEDENAN fick även vänskapsförfrågningar från detta konto, varav vissa godkände dem. Läxan var att inte godkänna eller skicka vänskapsförfrågningar till människor en inte känner på sociala medier, något som han även ska gå ut med på den falska profilen innan den stängs ner.

Som motvikt till alla faror som sociala nätverk kan innebära presenterade infopraktikanten Linda den virtuella kampanj mot barnsexhandel som hon tillsammans med kommunikatörsgruppen på Club Infantil hade skapat. Detta föregicks av en presentation om vad som är skillnaden mellan en virtuell kampanj och en fysisk kampanj.

Linda Fagrell presenterar Club infantils virtuella kampanj under namnet ”Que las redes no te enreden” (ungefärlig översättning: ”låt inte de sociala nätverken få fånga dig i nätet”). Foto: Nadia Mendoza

Under denna dag luftades många tankar om vilken roll sociala medier kan och bör spela i unga människors liv i Nicaragua. Det stod tydligt att de flitigt används som fällor för att lura in barn och ungdomar i barnsexhandel. Men samtidigt påpekade många av deltagarna att sociala nätverk även kan vara en grogrund för kunskapsutbyte och positiva influenser och möten som kanske inte hade kunnat ske i det verkliga livet. Vid dagens slut var det många som uttryckte hur värdefullt detta tillfälle hade varit för att hjälpa dem att bättre navigera fällorna och möjligheterna med de sociala nätverken.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Fyra lärorika månader tillsammans med PDR i Castilla Media, Peru

Det har blivit dags att inse att min praktik här i Peru börjar komma till sitt slut. Med knappt en vecka kvar innan avslut är känslorna blandade. Att arbeta tillsammans med kollegorna på kontoret i Arequipa och med PDR:s fältteam i Castilla Media har varit otroligt lärorikt och önskan om att få stanna en period till är stark. Men det ska också bli kul att återvända hem till Sverige och dela med mig av mina erfarenheter med nära och kära, men även med en bredare publik.

Under hösten ska nämligen Julia och jag bege oss ut på en informationsturné för att upplysa om det arbete Svalorna Latinamerika bedriver i Peru. Det kommer bli svårt att sålla bland all kunskap vi har erhållit under våra månader här, särskilt eftersom samtliga komponenter i programmet är sammankopplade och innehåller allt från organiskt odlade produkter och teknisk assistans till bildande av föreningar för att öka försäljning och marknadsföring. Trots att PDR:s främsta syfte är att stärka kvinnor och ungdomar i utsatta situationer är ytterligare ett av programmets styrkor att  det ämnar inkludera samtliga personer i målgruppen, ingen ska lämnas utanför och alla är välkomna! På så vis stärks sammanhållning och förståelse för varandras olikheter och problem.

Fruktodlare i distriktet Tipan deltar på en fruktfestival där de får tillfälle att marknadsföra sina organiska produkter. Foto: Veronica Haegeland 

Under våra månader som praktikanter hos PDR har vi också förstått att programmets arbete betyder mycket för målgruppen. De flesta menar att organiseringskapaciteten och deltagandet i utvecklingen av distrikten har ökat märkbart och att man nu är mer medvetna om hur det är möjligt att öka hushållens intäkter på olika vis. Vad som också utmärker PDR från andra program och organisationer som verkar i regionen är att PDR inte förser målgruppen med fysiska material för att genomföra åtgärder, utan enbart erbjuder kunskap och kapacitetsutveckling. På så vis bidrar PDR till målgruppens självständighet och ägande av utvecklingsprocessen, samt förser distrikten med de långsiktiga verktyg som är nödvändiga för att bibehålla den hållbara utveckling som distrikten börjat bygga tillsammans med PDR.

En förening med kvinnliga jordbrukare diskuterar vilka framsteg de har gjort sedan de började arbeta tillsammans med PDR, samt vilken vision de har för 2016 års arbete. Foto: Julia Svanström

Trots alla spännande delar i programmet kommer Julia och jag att fokusera största delen av vår informationsturné kring temat vatten och miljöförändring i Castilla Media. Först och främst är vattenfrågan viktig då det i framtiden kommer att vara omöjligt för PDRs målgrupp att bo kvar i regionen om inte alternativa vattenkällor kan säkras, då både glaciärisarna smälter av i en allt för hög takt och regnperioderna minskar märkbart. Därtill är det också av vikt att belysa vattenfrågan för en svensk publik då det kanske inte alltid är självklart för oss hemma i Sverige att tänka på vatten som en bristvara eftersom vi själva har så mycket utav det. Dock ser verkligheten annorlunda ut på många håll i världen och vi hoppas kunna bidra till en ökad medvetenhet i frågan genom en paneldebatt där vi bjudit in två talare. Med hjälp av dessa gäster kommer vi att belysa den problematiska vattensituationen i Peru, ett tema som kanske inte så många i Sverige har kunskap om, samt ett exempel ifrån Sverige där vattenbrist faktiskt är ett möjligt framtida hot.

Framtidsutsikten för vattenresursernai Castilla Media ifrågasätts i och med pågående klimatförändringar som bidrar till smältande glaciärisar och förändrade regnperioder i regionen.Foto: Julia Svanström 

Då detta är mitt sista blogginlägg vill jag passa på att tacka alla som läst bloggen under våren och jag hoppas att ni, precis som jag, tycker att det ska bli otroligt spännande att fortsätta följa Svalorna LAs arbete och läsa om vad höstens praktikanter kommer att få vara med om.

Veronica Haegeland, programpraktikant, Peru 

Tillsammans med PDR arbetar befolkningen i Castilla Media, Peru, för en hållbar utveckling

Förra veckan var jag på fotoexkursion i Tipan och Viraco. Tillsammans med några ungdomar med varsin kamera begav vi oss ut för att fånga det bästa av Castilla Media - och vilka skulle vara bättre på att visa oss platserna än ungdomarna i området?

Vi försökte hitta saker som utmärkte de olika byarna, kopplat till hållbarhet och mänskliga rättigheter. Dessa bilder kommer sedan bli en utställning som kommer synas under vår informationsturné i höst. Vi hittade vattenfall, grottor, vackra skogar, lummiga stigar och odlingsfält. När jag stod där på toppen av ett berg och såg ut över Tipan så kändes det extremt overkligt att jag snart kommer befinna mig hemma i Sverige igen.

Utsikt över Tipan, Casilla Media, Peru. Foto: Julia Svanström

Det är mitt sista blogginlägg, vilket betyder att det inte längre går att förneka att praktiken snart är slut. Tiden har gått otroligt fort, men när jag minns tillbaka på när jag satt där på förberedelseutbildningen i Stockholm inser jag hur mycket som har hänt och hur mycket jag lärt mig. PDR:s(Programa de Desarollo Rural) arbete för att stärka människorna på landsbygden i Peru har varit en ära att få delta i och stötta. De stunder som troligtvis har haft störst intryck och som jag kommer tänka tillbaka på mest, är just mötena och samtalen med målgruppen. Några av dom stunderna tänkte jag tillägna min sista blogg genom två personporträtt.

Diana Panihuara, 12 år och medlem i organisationen JESS i Viraco. Foto: Julia Svanström

Diana Panihuara 

Diana sprudlar av nyfikenhet när vi en dag vandrar runt i hennes by Viraco tillsammans. Hon säger att nästan alla platser har en historia eller skröna bakom sig och berättar historien bakom en liten grotta intill.

Jag frågar henne hur de kom sig att hon gick med i PDR?
Hon svarar: – Jag ville ha ett ställe att träffa mina vänner på  utanför skolan, där vi kan ha roligt och lära oss nya saker.

Vad är det bästa med att vara med?
– Att vi får lära oss nya saker som om mänskliga rättigheter och ledarskap, och ha roligt!

Vad hoppas du ni kommer göra i framtiden?
 – Jag skulle vilja att vi hade mer sport för tjejer, som fotboll! Än är vi för få för det men jag hoppas vi blir fler!

Vi fortsätter vår vandring genom byn en stund till, tills Diana säger att hon måste hem och hjälpa sin mamma med arbetet på odlingarna.

Marta Tintaya Condo är medlem i La Asociación de Mujeres Machahuay, 

en kvinnoorganisation. Foto: Julia Svanström

Marta Tintaya Condo

Vi sitter på två stenar utanför kommunhuset i Machahuay i Castilla Media. Det har just varit ett möte med borgmästaren där deltagarna har fått lägga fram sina synpunkter på hur distriktet ska utvecklas. Marta Tintaya Condo deltar flitigt i de politiska processerna i Machahuay och tycker det är viktigt och intressant att få vara med och påverka sin bys utveckling.

Hon börjar med att berätta att hon har varit med i PDR från dag ett, då programmet började arbeta i Castilla Media. Hennes organisation började med möten och diskussioner kvinnor emellan, sedan började de med marsvinsuppfödning.

 – PDR gav oss kunskap och ledning i hur vi kunde öka vår ekonomi och ta hand om våra marsvin på bästa sätt, berättar Marta.

Jag frågar henne om hon har sett någon skillnad efter att PDR började arbeta i Machahuay? Hon svarar:
– Ja jag har sett resultat, vi har blivit stärkta!

Vad är det bästa med programmet?
– Att alla kan vara med! Jag tycker det är bra att programmet vill att alla ska delta men att målgruppen är just vi kvinnor och unga eftersom männen redan deltar mycket i samhällsutvecklingen. Alla behövs! säger Marta med ett leende innan vi skiljs åt.

Och det är nog det som jag också tar med mig, som är just styrkan med PDR – för att skapa en hållbar utveckling behövs vi alla!

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

#ONLINEKAMPANJEN

“En 28-årig man i León grips för våldtäkt på fem flickor. Genom att erbjuda dem attraktiva jobb med falska facebookprofiler i olika kvinnonamn bestämde han träff med sina offer  för att sedan förgripa sig på dem. Förövaren erkänner dåden.”

Sociala medier. Virtuella mötesplatser där vi knyter kontakter, skaffar vänner och  är en del av ett världsomspännande nätverk. Ett hav av möjligheter – som dock kantas av vågor av risker på vilka det ibland är svårt att surfa lugnt. Fallet ovan är ett av de senaste från Nicaragua. Ett land där olika mediakanaler allt oftare används som första steget i kedjan av en kommsersiell sexuell exploatering av unga.

- Det är en effektiv strategi för förövarna att nå fram till sina offer, menar Club Infantils direktör Lydia Palacios. Genom de olika mediakanalerna kan de lätt fånga upp barn och ungdomar, eftersom de nästan alltid är uppkopplade.

Enligt Lydia är de största farorna med användandet av sociala medier att barnen och ungdomarna inte alltid vet vilka de egentligen kommunicerar med.

- Du kan egentligen inte lita på någon, fortsätter hon. Förövarna gömmer sig bakom olika intresseväckande alias. De bilder som du skickar till dina bekanta idag kan komma att spridas till tusen andra imorgon. Du vet inte alltid vilka intentioner som finns på andra sidan skärmen, och det är precis detta vi vill belysa med onlinekampanjen.

Vi sitter inne på Club Infantils dataavdelning och filosoferar medan skrivaren jobbar snabbare än blixten. Våra olika förslag på banners håller på att skrivas ut. Club Infantil ska lansera sin allra första onlinekampanj och jag har fått äran att vara med och skapa den från scratch.

Här väljs olika bilder till onlinekampanjens banner ut tillsammans med Club Infantils direktör Lydia, kommunikationsavdelningens chef Yader, grafiska designern Omar och Sergio som är ansvarig för dataavdelningen. Bannern ska bli kampanjens reklamannons: dess ansikte utåt. 

Kampanjplaneringen har innefattat många olika steg och än är det mycket kvar. De första stapplande stegen tog vi på dataavdelningen genom att definiera ”vad?”, ”hur?” och ”för vem?”. Vilken är målgruppen? Hur gör vi en onlinekampanj? Hur ska kampanjen se ut? Vad ska den innehålla?

Ja, vad är egentligen en onlinekampanj?

En onlinekampanj består ofta av en representativ banner, någon form av innehåll som tillsammans med bannern sprids genom olika mediakanaler och en hashtag som innehållet sprids under.  På bannern brukar kampanjens slogan och dess huvudmeddelande finnas med, samt någon representativ bild och information om vem eller vilka som står bakom kampanjen.

Hittills har hjärnverksamheten mest koncentrerats till kampanjens banner. Genom att involvera barnkommunikatörerna föddes bannerns huvvudmeddelande.  Vi arbetade fram olika förslag för att sedan rösta på det bästa. Kampanjens slogan, som också blir dess hashtag, slipades fram tillsammans med barnkommunikatörernas ansvariga Yader, Francis och Keylin med hjälp av många koppar kaffe och mjölk från kiosken på hörnet. Omar förvandlade sedan våra bildidéer till en passande design med hjälp av ett stycke bildredigeringsprogram och en gnutta magi.

Club Infantil har sina egna experter på vinjetter och slogans. I över tjugo år har barnkommunikatörerna sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Varje vecka jobbar de med ett nytt tema och levererar både radio- och TV-inslag på löpande band.   

Det är nu dags för den första demokratiska röstningsprocessen. Vi ropas in till Lydias kontor där alla olika versioner av kampanjens banner sitter upptejpade på väggen. Club Infantils olika avdelningar ska säga sitt om färger, bilder, design och det visuella intrycket. De är inte sena att tycka till.

- Nej, jag tycker att det där med nätet ser ut som en fotboll, säger utbildaren Elvin Valle.

- Gubben där till vänster borde se glad ut och inte sur, fortsätter Lourdes. Kan du inte flytta den lite till vänster också, Omar?

Utbildarna Lourdes och Elvin tycker till och kommer med idéer om vad som kan förändras och förbättras.

Omar blickar upp på den första ronden av banners, som definitivt inte är den sista. I en demokratisk process är det många åsikter som ska tas i beaktning innan slutresultatet kan presenteras – och processen har bara börjat. Nästa vecka ska jag definiera och planera kampanjens innehåll tillsammans med de proffsiga barnkommunikatörerna.
- Glöm inte – på måndag klockan två!, ropar Francis när jag möter dem i korridoren.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Myter om sex

En grupp människor sitter uppradade på plaststolar i Telicas vattenparks öppna konferenssalar. Skvättande och skratt från folk som badade i en av poolerna intill dränks nästan av reggaetonmusiken som dånar ifrån parkens högtalare. Dagens workshop handlar om sexualitet. ’La mesa educativa’ och APEADECOs grupp av unga kommunikatörer är inbjudna. Mesa educativa består av människor (varav många är lärare och/eller affärspartners till APEADECO) som jobbar för att påverka utbildningsministeriet i hur de ska utveckla och utforma utbildningen i de offentliga skolorna.

Eftermiddagen går åt till att prata om vilka föreställningar vi har om kvinno- och manskroppen samt vilka kroppsdelar det är vi inte pratar om och varför. Därefter är det dags för mig att presentera myter om sexualitet via en kort video och en powerpoint om en myt specifikt, myten om mödomshinnan.

På denna bild ses hälften av deltagarna pussla ihop en silhuett av en man. Detta är för att senare komma in på temat om hur vi pratar om mäns och kvinnors sexualitet. Foto: Jennifer Linder

Då Nicaragua nu går in i vintersäsong har starka regnskurar börjat bli en del av vardagen. Molnen har tidigare under dagen gett ifrån sig en liten skur och när jag ska hålla presentationen börjar ett riktigt monsunregn att ösa ner. Blickar av förväntning och förvåning följer de första sidorna av powerpointen, då de flesta inte är bekanta med att det membran vid namn ’mödomshinna’, som enligt traditionen täcker till öppningen på vaginan och spricker vid samlag eller andra aktiviteter, faktiskt inte existerar.

Åskan dånar så att det känns som att byggnadens enkla metallstruktur skakar och regnets smattrande mot plåttaket skapar ett nästan öronbedövande ljud. Då workshop-salen inte har några väggar letar sig regnet in några meter ifrån taket så att samtliga deltagare får flytta in till mitten och vi till slut sitter i en sluten liten cirkel som en kanske gjorde när det berättades spökhistorier på läger som barn. Men mitt i ovädret är gruppen tyst och min röst lyckas bära igenom mullret.

Vid reflektionstillfället efteråt är det många som berättar att de inte hade känt till myten om mödomshinnan innan, men några delar med sig av personliga historier som rörde temat.

En kvinna berättar att när hon gifte sig på 70-talet hade hon och hennes man haft ett samtal med en katolsk präst som gått igenom könens anatomi och gett dem tips inför bröllopsnatten. Han hade nämnt att många kvinnor inte blöder första gången de har sex och att detta inte är något som går att bedöma oskuld efter. Hon upplevde att detta var ett väldigt modernt förhållningssätt för den tidens präster, men att hon först nu fått förklaringen till varför de flesta kvinnor inte blöder vid samlag. 

George Luis Castro är lärare, docent och medlem i "mesa educativa" Foto: Jennifer Linder

George Luis Castro säger efteråt att det bästa med APEADECO:s workshopar är att de alltid lär sig något nytt och han uttrycker vikten av att ständigt modernisera ens sätt att se på och prata om sexualitet. Eftersom att sexualitet på många ställen anses vara ett väldigt känsligt ämne som det inte är socialt accepterat att prata fritt om, skapas många myter och missförstånd kring detta. Men som en av deltagarna säger i slutet av workshopen:

”En är aldrig för ung för att säga att en inte kan någonting eller för gammal för att inte kunna lära sig något nytt”

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua