Besök från Bolivia

Om du för att vara man behöver bete dig macho, då är du inte tillräckligt mycket man.
- Ur Solo para machos*

För en tid sedan skrev praktikantkollega Carolina Pettersson i Bolivia om hur en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i La Paz arbetar med maskulinitetsfrågor. CISTAC, som organisationen heter, arbetar med att medvetenhetsgöra män om deras priviligierade ställning jämfört med kvinnor i samhället. På samma sätt som Simone de Beauvoir skrev att en kvinna inte föds till kvinna utan lär sig att bli det, menar Jimmy Telleria från CISTAC att män inte föds som män utan lär sig att bli det genom att ständigt utrycka sin manlighet i relation till kvinnlighet. I detta motsatsförhållande ses allt det kvinnliga som utryck för svaghet och för mannen gäller det att ta så stort avstånd till det som möjlig för att inte verka svag i relationen till andra män.

"Var inte rädd för att vara antimachista". Foto: Samuel Hallin Veres

Under en heldag i början av september kom Jimmy till Arequipa för att hålla en workshop med alla som arbetar inom Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Förutom det huvudsakliga målet med att förbättra levnadssituationen för kvinnor och ungdomar i Castilla Media, finns även målet att stärka kunskaperna kring genus hos de som arbetar inom programmet.

Workshopen var uppdelad i två delar. Den första handlade om CISTAC:s arbete med att ta fram TV-serien Solo para machos som nu visas för andra gången på nationell TV i Bolivia (läs mer om serien här och här). Eftersom tv-serier är populära i Latinamerika valde organisationen att följa dramaturgin från tv-serier, men istället för att reproducera de vanliga historierna så fylldes innehållet med olika teman relaterade till maskuliniteter och genusfrågor såsom exempelvis sexuella rättigheter, hiv och aids, våld inom familjer, homosexualitet och sexuellt utnyttjande. Utifrån serien har CISTAC sedan tagit fram utbildningsmaterial i frågorna och nu är tanken att sprida det så mycket som möjligt även utanför Bolivias gränser.

Den andra delen av workshopen var mer lik en traditionell föreläsning, men där framförallt männen inom PDR fick delta mer aktivt. Jimmy, som de senaste 20 åren har arbetat med maskulinitetsfrågor, menar att män har mycket att vinna på att ifrågasätta sin egen roll i reproduceringen av ojämlika strukturer mellan kvinnor och män.

- Jag var en gång högt uppe i Anderna och träffade en man kallade sig för Stora Tjuren. Varför har du detta smeknamn frågade jag och fick svaret att det var för att pungkulorna var så stora och därför extra manliga. En doktor som var med på samma resa kunde dock konstatera att mannen hade testikelcancer och bara hade ett halvår kvar att leva.

Föreläsaren för dagen, Jimmy Telleria, visar upp en banner med budskapet: Detta är en antimachistisk förening. Foto: Samuel Hallin Veres

Förutom att den rådande maskulinitetsnormen leder till våld mot kvinnor och generellt sett sämre social utveckling för alla så tar män också skada när de försöker leva upp till den roll som de från att vara små barn mer eller mindre tvingas in i, menar Jimmy.

- Istället för att prata om saker som gör en ledsen, tar mannen till alkoholen. Där kvinnor oftare har vänner som de delar med sig av erfarenheter, pratar mannen om ytligare saker med sina vänner. Det är problematiskt och leder till att män stänger inne sina känslor för att inte verka svag inför andra män. Konsekvensen blir ofta att mannen sedan tar ut sitt eget illamående på kvinnor och barn i sin närhet genom att bruka våld.

Mario del Carpio (t.h.) och Galo Reimer (t.v.) lyssnar på Jimmy Telleria. Foto: Samuel Hallin Veres

När workshopen närmar sig slutet har personalen inom PDR fått många nya tankar, både på ett personligt plan men också för programmet i stort. Eftersom den huvudsakliga målgruppen är kvinnor och ungdomar blir slutsatsen att det också är nödvändigt att arbeta mer med männen i Castilla Media för att verkligen lyckas med målet att förbättra levnadsvillkoren för regionens kvinnor och unga.


*ordet "macho" används i Latinamerika för att beskriva en man som lever upp till den traditionella mansrollen


Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru

Maskulinitetsfrågan handlar om mer än männen

När jag under vår förberedningutbildning med Svalorna Latinamerika i Stockholm blev insatt i vad programmet Suma Thakhi II i Bolivia handlade om fastnade jag framför allt på något som kallades maskulinitetsfrågor. Min bild av maskulinitetsfrågor har varit lite oklar, då jag hitills inte sett många exempel på verksamhet inom frågan. Jag har sett på det med ganska skeptisk blick, då jag har ansett att om man fokuserar för mycket på männens roll i patriarkatet riskerar hållningen att bli att männen måste lämna plats åt kvinnorna, något som historien visar är det väldigt svårt eftersom få vill lämna ifrån sig makt frivilligt. Därav har min inställning alltid varit att det viktigaste av allt är att stärka kvinnorna till att ta sin rätt. Väl på plats i Bolivia har jag bestämt mig för att få en klarare bild av det i sin rätta kontext. Av de fyra samarbetsorganisationer som vi jobbar med är det framför allt en som håller på med maskulinitetsfrågan, och det är organisationen CISTAC. Det är dem som har tagit med sig maskulinitetsperspektivet in i Suma Thakhi II och Svalorna LA, och det de framför allt gör är att fortbilda de andra organisationerna och allmänheten i hur patriarkatet fungerar. De två senaste veckorna har jag besökt två föreläsningar som CISTAC har hållt, och de har totalt ändrat min bild av maskulinitetsfrågor.

Jimmy Telleria från CISTAC föreläser för ungdomsledare i La Paz och El Alto. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreläsningen jag var på låg en bit utanför det absoluta centrumet i La Paz. Jag kämpade länge med olika minibussar tills jag blev avsläppt av busschafören som pekade åt vilket håll jag skulle gå. Efter det fick jag fråga mig fram tills jag kom fram till vad som verkade vara ett klubbhus, eftersom det låg i anslutning till en sportanläggning. Stället jag hade kommit till hette Cejupa och var ett centrum för många ungdomsföreningar och en kvinnoförening. Här inne satt ett 20-tal ungdomar, som allt eftersom blev cirka 30 personer efter att folk droppade in. Under presentationsrundan fick jag reda på att det var ungdomar från alla möjliga olika föreningar och att de på ett eller annat sätt var ledare inom sin organisation. Det var bland annat en organisation från El Alto för HBTQI-personer, en organisation som arbetar gentemot prostituerade kvinnor och ett gäng andra ungdomsorgaisationer. Föreläsningen var en del av en föreläsningsserie som CISTAC har för ledare i olika ungdomsorganisationer. Föreläsningen började med att alla fick skriva ner på ett papper vad ordet ”makt” betyder för en själv. Detta ledde oss emellertid in på att det är omöjligt att prata om maskulinitet utan att prata om makt.

”Vem har makt i samhället? Generellt, historiskt sätt har män som grupp haft makt över kvinnor som grupp. Alla män har inte en priviligerad plats i samhället, men alla kvinnor har varit underställda män. Män har styrt i våra regeringar och i våra familjer”, sa Jimmy Telleria från Cistac.

Han pratade vidare om hur den ”mannen” har skapats, att man inte föds till man eller kvinna, utan man formas till det av samhället. Den hegemoniska maskuliniteten, som lätt beskrivet betyder den mansnorm som har varit dominerande och mest premierad historiskt, bildas genom att vi reproducerar den ständigt. Genom uppfostran, genom TV-karaktärer, genom ikonisering av ”manliga män” och mycket mer. Detta leder till problem i samhället, exempelvis till väldigt polariserade könsroller som leder till diskriminering och orättvisor och i sin tur också till våld mot kvinnor och andra patriarkala uttryck.

Jimmy och gruppen med ungdomsledare. Foto: Carolina Pettersson

Det andra mötet med CISTAC var en internutbildning för Suma Thakhi II, med personal på Svalorna LA, på Red Ada och CDC samt två av ungdomsledarna på Albor. Det är också en del av en föreläsningsserie som programmet har för att fördjupa sig i de teman som vi arbetar med. Denna gången handlar föreläsningen om makt, och vi går djupare in i att analysera maktförhållanden i våra egna liv och på våra arbetsplatser. Först får vi frågan vad makt är, och ifall vi själva på något sätt utövar makt. Vi kommer fram till att vi på ett eller annat sätt utövar makt på någon, och att det är lätt att glömma att vara observant på det. Efter att ha analyserat makten i våra egna liv går vi vidare till hur det här hänger ihop med större strukturer. Enligt Jimmy finns det tre stora strukturer i samhället som vi alla på ett eller annat sätt verkar under, och det är patriarktatet, kapitalismen och postkolonialismen. I alla dessa tre samhällssystemsmekaniker har det alltid varit män som har varit de som har haft mest makt. Detta genomsyrar i sin tur hela samhället och ger oss de strukturer vi har i våra liv, våra familjer, våra arbeten, våra kommuner och så vidare. För att kunna göra någonting åt det måste vi vara medvetna om de strukturer vi lever i och hur vi själva beter oss i dem och försöka förändra utifrån det.

Allt som allt har de här två föreläsningarna förändrat mitt sätt att se på maskulinitetsfrågor!


Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

Teknisk utbildning för sammarbetsorganisationerna om våld inom familjen

Förra veckan ordnade Svalorna ett utbildningsevent för alla ledarna på samarbetsorganisationerna; Albor, CDC, Cistac, och Red Ada. Tre experter hade bjudits in; juristen Luz María Calderón, psykologen och aktivisten för genusfrågor Mateo Andrés Solares och aktivisten för HBT-frågor Alberto Moscoso Flor, för att prata om våld i hemmen, sexuella orienteringar och könsidentiteter. Experterna var alla väldigt duktiga och fick med sig publiken på att ställa frågor och att uttala sig om deras tankar kring dessa teman.

Luz María Calderón.
Foto: Sonia Ampuero

Föreläsaren och juristen; Luz María Calderón, startade dagen med temat våld inom familjen. Hon tog upp den skrämmande statistiken att bland de latinamerikanska länder har Bolivia de högsta nivåerna av våld mot kvinnor och ett dödsfall inträffar var tredje dag under rubriken ”kvinnomord” i landet. Hon tittade sig runt om i salen och sa att av alla kvinnor som fanns i rummet (vilket var ca 10 st) har 9 av oss blivit drabbade av någon typ av våld. Detta kunde vara fysiskt våld, sexuellt våld, psykologiskt våld eller ekonomiskt våld. Ofta är detta något som partners eller familjemedlemmar utsätter kvinnorna för. Det utbredda våldet drabbar även barn. Genom så kallade disciplinära metoder som fysiska slag och verbala övergrepp, uppskattas ungefär 83 % av alla barn och ungdomar i Bolivia ha utsatts för våld i sitt eget hem. I hennes jobb som jurist har hon kommit i kontakt med många av dessa kvinnor och barn som blivit utsatta. Ofta dyker dem upp och är väldigt bestämda om att de vill anmäla förövaren och se till att han får sitt straff men ofta händer det också att kvinnan slutar att dyka upp på möterna. Det kan bero på att hon blivit rädd, ångrat sig eller blir orolig för att barnen ska förlora deras pappa.

Den 9 mars 2013 antog Bolivias regering en lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld. I lagen definieras flera olika typer av våld mot kvinnor och även kränkningar av sexuella rättigheter tas upp som en typ av våldshandling. Dock har lagen inte fungerat så bra i praktiken då bara fyra procent har lett till fällande domar (8 av 206 brott som har gått till domstol). Våld som sker i hemmet anses av vissa medborgare, rättsväsande och lokala myndigheter, som lever kvar i gamla föreställningar, tillhöra hemma och lösas i hemmet. Andra håller fast vid att män fortfarande har rätt att slå sin fru och sina barn.

Sammarbetsorganisationerna Albor, CDC, Cistac, och Red Ada.
Foto: Sonia Ampuero

Efter föreläsningarna, som alla hade anknytning till Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram i Bolivia, Suma Thakhi II, pratade jag med flera som sa att de hade fått en massa nya lärdomar, inspiration och ideér hur de ska jobba med dessa frågor och att det är ytterst viktigt att fortsätta lära ut och sprida information om våld i hemmen, sexuella orienteringar och könsidentiteter. Som praktikant på Svalorna Latinamerika tyckte jag att denna dag var väldigt givande, precis som alla andra dagar tillsammans med sammarbetsorganisationerna Albor, CDC, Cistac, och Red Ada.


Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

CISTAC sprider sitt budskap genom nationell TV

En av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, CISTAC, har inlett en massiv kommunikations- och utbildningsstrategi för spridning av sexuella rättigheter, som kallas Campaña Antimachismo Bolivia 2015 (Kampanj mot machismo i Bolivia 2015). Uppslaget har sitt ursprung i ett nicaraguanskt projekt, där bl.a. TV-serien Contracorrientes kom till för att belysa teman som ekonomiska rättigheter för kvinnor, sexuell mångfald, könsrelaterat våld och rätten till självbestämmande. Även CISTAC har som del av sin kampanj skapat en TV-serie, Solo Para Machos, som sänds på nationell TV varje söndag klockan 19.30 (annat om serien kan du läsa här och här).

Fyra av skådespelarna i Solo Para Machos på premiärvisningen.

CISTAC menar att det är dags att genomföra massiva informationsåtgärder för att artikel 66 i den bolivianska konstitutionen, som garanterar sexuella och reproduktiva rättigheter för män och kvinnor, faktiskt ska sättas i praktiken. TV-serien ämnar visa på rättigheter som har att göra med vår kropp, och särskilt de förändringar som händer i ungdomar och deras relationer när de växer upp. Genom att belysa dessa teman via en TV-serie har organisationen tänkt att vissa människor ska kunna identifiera sig med någon av karaktärerna, skratta, gråta och njuta av den igenkänningsprocessen, och därigenom förhoppningsvis få det lättare att sätta ord på vissa aspekter av viktiga sociala frågor som berör dem själva, såsom; sexuell läggning, preventionsmedel, rätten att säga nej till sex, sexuell njutning, att inte acceptera utpressning som ett bevis på kärlek, könslig identitet, information om stödnätverk, utövandet av maktpositioner som ett sätt för att tvinga sig till sex och/eller annat. Förväntningen är att serien ska vara utformad på ett sätt som människor i alla åldrar kan uppskatta; dess innehåll kan och är uppmuntrat att analyseras inom familjer. Solo Para Machos ämnar till att lyfta frågor och teman som kanske annars lätt undanhålls eller glöms bort, och som i värsta fall kan leda till att ungdomar och andra fattar beslut som har med rätten till deras kropp och liv på oklara grunder.

Se första trailern för serien här.
Seriens andra trailer.

Två medlemmar ur samarbetsorganisationen ALBOR under ett av CISTAC’s event.
Foto: Minda Holm

I samband med att TV-serien har släppts har CISTAC även varit aktiva i sin informationskampanj på andra sätt. Bland annat har organisationen arrangerat ett antal sessioner tillsammans med sina samarbetsorganisationer, den senaste så sent som i fredags, där diskussioner kring hur frågor om sexualitet och rättigheter ska handskas offentligt. Förutom det vänder sig nu CISTAC mot en bredare publik, och anordnar event i såväl Cochabamba, Tarija som Santa Cruz. I vissa av dessa är endast män välkomna. Det är inte för att utesluta kvinnor utan ses som del av en socialiseringsprocess för specifikt män, i arbetet mot machismo. Andra målgrupper är föräldrar, intresseorganisationer och inte minst - ungdomar själva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Ungdomarna vidareförmedlar vad de har lärt sig det senaste året, Bolivia

Det är oktober och det sista kvartalet av program Suma Thakhi II:s första år har inletts i Bolivia. Ungdomsgrupperna bland Svalorna LA:s samarbetsorganisationer är sedan länge etablerade och börjar nu i sluttampen av året redovisa sina så kallade réplicas, återspeglingar av vad de lärt sig under det gångna året. I början av veckan besökte Denise och jag CDC:s kontor där några av deras brigadister höll en presentation om aktiviteterna de genomfört och några specifika temafrågor de berört.

En stor del av presentationen gick åt att diskutera rätten till icke-diskriminering. I kör läste de som höll föredraget tillsammans med deltagarna upp en av de långa och invecklade artiklarna i den bolivianska lagstiftningen som behandlar icke-diskriminering. Sen ställdes frågan till publiken hur de tolkade lagstiftningen, om det var något som de tyckte särskilt stack ut, eller vad de tänkte om den. Några kommenterade att det spelar inte någon roll vem du är, hur du ser ut, hur du klär dig eller vad du har för hudfärg, ingen bör bli diskriminerad. En tjej i publiken hade fastnat för delen som berörde diskriminering på grund av kön, och kommenterade att det fortfarande förekommer mycket diskriminering gentemot kvinnor i det bolivianska samhället.

Därefter behandlade presentationen hbt-personer, som också är en särskilt utsatt grupp i Bolivia. Brigadisterna som höll i föredraget diskuterade med publiken vad som är skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet, och vad som är skillnaden mellan att vara exempelvis transsexuell och transvestit. En av ledarna för CDC, Martín, frågar publiken om det här är ämnen som diskuteras i skolorna eller ej. Ungdomarna svarar att det beror mycket på läraren, antingen om det är en person som är öppen för att diskutera sådana här frågor eller inte. Någon nämner att det är tabu i religiösa skolor, och att vissa föräldrar är motvilliga till att deras barn ska lära sig om sexualitet och könsidentitet av rädsla för att de ska ”omvandlas” och få en avvikande sexuell läggning.

En annan dag på Red Ada:s kontor samlas programmets personal för att hålla sitt sista kvartalsmöte innan årets slut. Här redogör representanter från varje samarbetsorganisation vilka aktiviteter som genomförts under året, och vilka framgångar och motgångar de har haft. Många är nöjda med de aktiviteter som genomförts och resultaten som deras ungdomsgrupper har nått. Mötet avslutas med en riskanalys där personalen diskuterar vilka risker som finns som kan försvåra arbetet inom programmet, och hur de kan motverka dem. En risk som nämns är svårigheter att få tag på lokaler, då det händer att antingen kommunen eller grannskapsråd fråntar organisationerna tillgången till lokaler i sista minuten (när de får reda på vad för frågor som organisationerna arbetar med). En annan risk som nämns är föräldrar som också kan försvåra arbetet, då de antingen inte ser vitsen i att deras barn ska engagera sig i aktivism eller teater, eller för att de också motsätter sig programmets temafrågor. ”Och alla marscherna och demonstrationerna i staden, de försvårar också aktiviteterna!” säger någon, och så skrattar alla. ”Jo det är sant”, svarar en annan, ”men låt oss inte överdriva för mycket bara. Vi vill ju inte att de i Sverige ska tro att vi är en total konfliktzon”, och så skrattar alla ännu mer. 

Skribent: Minda Holm, programpraktikant
Foto: Denise Berg, infopraktikant

Invigningsfest för Suma Thakhi II i La Paz, Bolivia

Restaurangen på Hotel Torino börjar fyllas med folk. På inbjudningskorten vi delat ut står det att invigningsfesten för SumaThakhi II börjar klockan fyra men talen och aktiviteterna börjar inte förrän en och en halv timme senare. Under tiden underhåller Mayampi från El Alto de gäster som kommit i tid med boliviansk folkmusik. Vi har satt upp en stor plansch där de inbjudna, som bland annat kommer från bolivianska myndigheter och andra organisationer, kan lämna sina namnunderskrifter för att visa att de stödjer programmet. Den första halvan av kvällen lyser skylten vit men när kvällen är slut är den full av färgglada signaturer från människor som blivit imponerade av de olika organisationernas presentationer.

CDC:S brigadister

Svalorna Latinamerikas landrepresentant i Bolivia, Olivia Malmqvist, hälsar gästerna välkomna och berättar om visionerna med Svalorna Latinamerika och SumaThakhi II. När hon är färdig trummar några av CDC:s brigadister sig in på scenen och framför ett dans- och musiknummer samtidigt som de ropar ut slagord. SumaThakhi II:s fyra samarbetsorganisationer har fått i uppdrag att sätta ihop nummer tillsammans med sina ungdomsgrupper, och vi på Svalorna Latinamerika ser framförandena för första gången tillsammans med publiken. Näst ut är några av Red Ada:s unga medborgarreportrar som satt ihop en dockteater som handlar om sexuella rättigheter. Det blir många skratt från publiken innan några av de andra reportrarna visar upp ett annat sätt att uttrycka sig på: breakdans. Gerardo Luna Nava som är programkoordinator i Bolivia är kvällens presentatör och mellan uppträdandena värvar han in information om programmet och dess olika mål.

Albor

Albor visar oss ett teaterstycke med HBT-tema som inte lämnar någon oberörd. Ensemblen är svartklädd förutom en man som är klädd i vitt. Han är homosexuell och har ett förhållande med en av de svartklädda männen. När det svartklädda samhället konfronterar deras kärlek sviker mannen i svart sin partner som misshandlas och blir ännu ett offer för förtrycket och hatet som vissa fortfarande hyser mot HBT-personer.  Det var nästan ingen dialog, men koreografin och musiken talade sitt tydliga språk och alla var tagna av Albors duktiga skådespelare. Förändra samhället vill också CISTAC göra och därför har de producerat Bolivias första såpopera, eller telenovela som man säger här, med temat ”machismo”. CISTAC visade oss trailern och ett par smakprov från serien ”Solo para machos” som kommer att visas på nationell tv inom kort. Vår tredje kollega Gioconda Gutierrez avrundar den lyckade kvällen med en skål, innan alla sluter upp i traditionell ringdans - ett sätt att avsluta kvällen på som verkar vara regel snarare än undantag här i Bolivia.

Denise Berg, infopraktikant i Bolivia

Foto: Minda Holm

Hur man skapar förändringar gällande machismokultur i La Paz

Det är fredag morgon, och klockan är 9.30 när Denise och jag infinner oss på Red Ada:s kontor för att delta i en workshop med en av deras ungdomsgrupper. Tillsammans med Aracely repeterar ungdomarna bland annat hur man skriver artiklar, och hur en artikels upplägg bör vara. På en stor plansch hade man ritat den klassiska trattfiguren med en artikels/texts olika komponenter - en titel högst upp i trattens mynning, följt av en inledning, en kropp, och slutligen, längst ner i tratten, en sammanfattning.

Red Ada:s workshop med ungdomsreportrar

Aracely lade tonvikt vid betydelsen av att ha en bra sammanfattning eller slutsats i en artikel. Red Ada:s ungdomsgrupper förväntas inom kort börja producera artiklar och radioprogram som lyfter kvinnofrågor, och då lär ämnen såsom våld mot kvinnor och kvinnomord bli centrala. För att artiklarna eller radioprogrammen inte ska bli sensationsartade och få läsare/lyssnare att bli antingen avtrubbade eller känna sig uppgivna, måste ungdomarna komma med bra, analyserande sammanfattningar som bidrar till reflektion om lösningar till problemen. För det hjälper ju inte att bara prata om problemen, man måste också tänka framåt och försöka hitta lösningar för att bidra till förändringar i samhället. 

På söndagen höll CISTAC en heldags workshop tillsammans med flera av Red Ada:s ungdomsgrupper för att tala om ”advocacy” och vad som motiverar ungdomarna att bli aktivister. CISTAC:s ledare anser att det är viktigt att ungdomarna reflekterar över vad det är som driver dem att engagera sig i vissa frågor, antingen som individer eller som grupp, för att sen lättare kunna organisera sig.

Heldag om Advocacy med CISTAC och Red Ada

Dagen avrundades med en diskussion om machismo och genus. Jimmy som var ansvarig för dagens aktiviteter sa att det framför allt är männens ansvar att förändra sin bild av kvinnor och sitt beteendemönster för att bryta machismo-kulturen som existerar i Bolivia. Trots att ungdomarna generellt verkade hålla med, kommenterade några att det borde vara samhällets ansvar i stort att bryta machismo-kulturen, då även kvinnor anses bidra till dess fortsatta existens. Jimmy svarade på ett pedagogiskt sätt att han förstod tanken bakom den typen av kommentarer, men att han ansåg att alla, framför allt männen, först måste se till sig själva och ta sitt eget ansvar innan man börjar peka på vad andra borde göra bättre.

"Ungdomarna är inte samhällets framtid, utan dess nutid" är en fras som jag har hört sägas ett antal gånger under min tid här vid Svalorna Latinamerika i Bolivia. Just därför är det av betydelse att tala med ungdomarna här om viktiga frågor såsom machismo och genusperspektiv, uppmuntra dem till att analysera och reflektera, och hoppas att de i sin tur också inspirerar andra människor att reflektera över sina beteendemönster och samhällsproblemen i stort.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant.

Telenovela på tre dagar!

Jag fick förfrågan att följa med på en tre dagars workshop där Svalorna Latinamerika ska vara med och göra 12 avsnitt av en samhällskritisk telenovela (latinamerikansk tv-serie) som ska spelas in i La Paz under våren. Jag tackade självklart ja till detta erbjudande, häftigt att fåvara med och göra en telenovela som ska sändas på nationell TV i Bolivia!
Initiativtagare till denna tv-serie är Svalornas samarbetsorganisation Cistac, som arbetar med genusfrågor där fokus ligger på maskulinitetsproblematiken. De ifrågasätter den rådande maskulinitetsnormen och vill bryta med de patriarkala strukturerna, vilket speglas mycket väl i det genomgående temat i telenovelan.
Att det skulle bli tre intensiva dagar med väldigt få raster hade både jag och Olivia, som var med från Svalorna Latinamerika, räknat med, men att det skulle bli 15 timmarspass hade vi inte kunnat drömma om. Vi hade ett strikt schema att följa med morgonpass, eftermiddagspass och kvällspass från åtta på morgonen till elva på kvällen. Detta för att göra det möjligt att färdigställa storyline till alla 12 avsnitten på bara tre dagar.
Vi som deltog på workshopen var 17 personer, som alla jobbade inom samma temaområden men kom från olika organisationer från olika områden i Bolivia bla. La Paz, El Alto, Cochabamba, och Tarija. Vi satt tillsammans under tre (minst sagt) intensiva och långa dagar och arbetade fram de olika karaktärerna och en spännande historia. Vi fick även en rejäl genomgång i filmkunskap av de produktionsansvariga för telenovelan. Hur man skriver ett manus och skapar olika karaktärer är en hel vetenskap fick jag lära mig.
Vi engagerade oss alla så mycket i de olika karaktärerna att det kändes som de fanns på riktigt tillslut. Det var en häftig känsla att få bestämma dessa männsikors öden och kunna ändra dem hur man behagade. Det var ibland vilda diskussioner kring huruvida någon riktigt otäck macho-karaktär skulle gå en ond bråd död tillmötes, eller om han mot all förmodan skulle ges en chans till förändring. 
Även om det var sjukt långa dagardär man satt och koncenterade sig till 110%, så var det en riktigt intressant och framförallt rolig upplevelse. Att serien förmedlar ett viktigt och meningsfullt budskap som vi alla brinner för och jobbar för varje dag, gjorde det hela ännu roligare ochalla var verkligen engagerade för att de 12 avsnitten skulle bli så bra som möjligt. Förhoppningsvis kommer denna serie nå ut till många ungdomar framförallt, och skapa utrymme för reflektion och diskussion kring de diskriminerande könsnormerna i samhället.    
Efter 3 intensivadagar (och sena kvällar)av skratt, kreativitet, djupgående diskussioner  och intressanta samtal, fick vi tillslut ihop de 12 avsnitten av telenovelan. Vi var nog alla väldigt trötta och väldigt nöjda när vi satt på bussen hem.