Valtider i världen

(Översättning "Det vinnande laget")

Inte bara i Sverige synliggörs just nu olikheter, markeras ställningstaganden samt förstärks övertygelser. Den 5e oktober är det nämligen regional- och kommunalval i Peru. Banderoller som porträtterar potentiella borgmästare pryder vägskälen lika frekvent i städerna som ute på landsbygden. Äldre herrar med självsäkra leenden dominerar med ett fåtal undantag för yngre kvinnor med energiska ansiktsuttryck. Systemet upprepar sig: Politikerna med störst budget syns mest, kostymklädda kandidater tränar på sin medmänsklighet genom att ta i hand med mindre privilegierade - och slogans som ”kultur och tradition” döljer det ansikte som räds förändringens vindar.

På svenska sociala medier debatteras de problem och möjligheter som den frivilliga rösten för med sig. Frustration å ena sidan över att människor inte brukar sin röst när rasismen växer med stormsteg i Europa och rädslan å andra sidan för att fler röster även kan resultera i ett ökat främlingsfientligt inflytande. I Peru gäller obligatoriskt valdeltagande där den som inte rättar sig efter detta bötfälls. Inte heller i Peru är bestämmelsen alla till freds då en del hävdar att valplikten är ett nödvändigt ont för en demokratisk valprocess. Den andra sidan menar på att det är idioti med ett rösttvång när det inte finns kandidater som uppfyller de egna kraven. Alternativet att rösta blankt finns men är precis som hemma inget man skyltar med.

Det är oundvikligt att missa den politiska aktualiteten på väg till och från jobbet här i Arequipa och de många känslor och tankar som politiken väcker följer med mig hem till sociala medier i Sverige. Jag läser, liksom många andra, slaviskt artiklar, krönikor och kommentarsfält. Kanske för att sätta min övertygelse på prov, kanske för att förstärka den. Jag upplever mig omgiven av ett samhällsengagemang så väl här som där som berör. 
Oavsett meningsskiljaktigheter, en befolkning uppdelad i två, ett så öppet avsky och förakt så gläds jag åt känslornas och förnuftets aktivitet som just nu är i högform,

från Sverige till Peru - och alla magiska platser där emellan.

Emma Tengwall, informationspraktikant. Peru.

Våld och kriminalitet på Nicaraguas gator

Bristen på trygghet i samhället är uppenbar här. Vad är det egentligen som utgör en sådan stor skillnad mellan Sverige och Nicaragua? Hur lever och tänker folk här till skillnad från hemma? Fortfarande försöker jag få pusselbitarna på plats och jag gläds av att märka att jag blir lite klokare för varje dag.

Den så utbredda kriminaliteten kopplas direkt till kollapsen i samhället. Någon som är arbetslös väljer ibland, för att själv kunna överleva, att bli rånare eller att bli någon annan typ av brottsling. En stor del av den nicaraguanska befolkningen bor utomlands för att kunna försörja sig och sin familj. De flesta av dessa bor i Costa Rica och USA. Känslan av otrygghet blir för många så stor att de väljer att konsumera droger och/eller alkohol för att finna lugn och harmoni. Det är den snabbaste och enklaste vägen dit.

Dessa problem, som svårigheter att hitta arbete, hunger, migration och ökad drogkonsumtion, märks verkligen av i vardagen. Även polisens agerande eller icke agerande är särskilt tydligt. Dagligen hotas människors säkerhet av brottslingar. Brottslingar som ofta är indragna i droger, knarkhandel eller som utövar våld.

Citat från en man i Managua:

”Jag gick på marknaden och hade precis handlat klart. I mina händer hade jag påsar fulla av varor. Plötsligt kom det fram ett gäng män och en av dem satte en kniv mot min nacke. De slog ner mig på marken. Där låg jag utan att kunna göra något. Folkmassan som stod runtomkring gjorde ingenting. De bara tittade. Tjuvarna stal varorna och alla värdesaker jag hade på mig. När de sprungit därifrån och jag lyckats ställa mig upp, sa någon till mig ”hoppsan, blev du rånad?” Anonym –juli 2014

Varje dag hamnar jag i en eller ibland i flera situationer där jag ifrågasätter tryggheten i landet. Jag ser galler vid fönster och dörrar. Jag hör historier om våldtäkter och rån. Knivhot. Pistolhot. Män som stirrar med hungrande blickar i samma stund som de viskar ”åh min älskling!” med trånande röst. Jag ser människor som röker på. Alkoholpåverkade som slåss på gatan. Nyktra som slåss på gatan. Och jag tänker ”Herre gud, vart ska detta sluta?”.

Citat från en kvinna i Jinotega:

”En natt vaknade jag av ett ljud. När jag öppnade mina ögon såg jag två maskerade tjuvar i sovrummet. Den ena tog fram en kniv och satte den mot min hals. Han hotade att döda mig om jag inte gav dem alla värdesaker”. Anonym -augusti 2014

Jag funderar på vad jag själv hade gjort om jag levt under samma förhållanden som de fattigaste människorna i Nicaragua gör. Hur hade jag valt att överleva? Är valet egentligen så jäkla lätt? Hittar du inget jobb, din familj kan inte försörja dig och du inte har en enda krona i fickan till mat för dagen…ja, då kanske jag också hade valt att bli kriminell och bidragit till fortsatt osäkerhet för landets invånare. 

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Hur man skapar förändringar gällande machismokultur i La Paz

Det är fredag morgon, och klockan är 9.30 när Denise och jag infinner oss på Red Ada:s kontor för att delta i en workshop med en av deras ungdomsgrupper. Tillsammans med Aracely repeterar ungdomarna bland annat hur man skriver artiklar, och hur en artikels upplägg bör vara. På en stor plansch hade man ritat den klassiska trattfiguren med en artikels/texts olika komponenter - en titel högst upp i trattens mynning, följt av en inledning, en kropp, och slutligen, längst ner i tratten, en sammanfattning.

Red Ada:s workshop med ungdomsreportrar

Aracely lade tonvikt vid betydelsen av att ha en bra sammanfattning eller slutsats i en artikel. Red Ada:s ungdomsgrupper förväntas inom kort börja producera artiklar och radioprogram som lyfter kvinnofrågor, och då lär ämnen såsom våld mot kvinnor och kvinnomord bli centrala. För att artiklarna eller radioprogrammen inte ska bli sensationsartade och få läsare/lyssnare att bli antingen avtrubbade eller känna sig uppgivna, måste ungdomarna komma med bra, analyserande sammanfattningar som bidrar till reflektion om lösningar till problemen. För det hjälper ju inte att bara prata om problemen, man måste också tänka framåt och försöka hitta lösningar för att bidra till förändringar i samhället. 

På söndagen höll CISTAC en heldags workshop tillsammans med flera av Red Ada:s ungdomsgrupper för att tala om ”advocacy” och vad som motiverar ungdomarna att bli aktivister. CISTAC:s ledare anser att det är viktigt att ungdomarna reflekterar över vad det är som driver dem att engagera sig i vissa frågor, antingen som individer eller som grupp, för att sen lättare kunna organisera sig.

Heldag om Advocacy med CISTAC och Red Ada

Dagen avrundades med en diskussion om machismo och genus. Jimmy som var ansvarig för dagens aktiviteter sa att det framför allt är männens ansvar att förändra sin bild av kvinnor och sitt beteendemönster för att bryta machismo-kulturen som existerar i Bolivia. Trots att ungdomarna generellt verkade hålla med, kommenterade några att det borde vara samhällets ansvar i stort att bryta machismo-kulturen, då även kvinnor anses bidra till dess fortsatta existens. Jimmy svarade på ett pedagogiskt sätt att han förstod tanken bakom den typen av kommentarer, men att han ansåg att alla, framför allt männen, först måste se till sig själva och ta sitt eget ansvar innan man börjar peka på vad andra borde göra bättre.

"Ungdomarna är inte samhällets framtid, utan dess nutid" är en fras som jag har hört sägas ett antal gånger under min tid här vid Svalorna Latinamerika i Bolivia. Just därför är det av betydelse att tala med ungdomarna här om viktiga frågor såsom machismo och genusperspektiv, uppmuntra dem till att analysera och reflektera, och hoppas att de i sin tur också inspirerar andra människor att reflektera över sina beteendemönster och samhällsproblemen i stort.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant.

Den peruanska marsvinsmarknaden

Kanske har du hört att i Peru äter man marsvin. Ungefär som ”man äter hund i Kina”. Visste du också att marsvinsköttet är mer proteinrikt än kyckling? Här i Peru produceras och äts fler marsvin än i något annat land. Hela 65 miljoner marsvin per år.

Hungrig?, ta ett marsvin.

Under besöken i Castilla Media träffar vi bönder som vid sidan om sitt jordbruk ägnar sig åt småskalig marsvinsuppfödning. Marsvinsuppfödningen utgör en möjlig alternativ inkomstkälla och på grund av den relativt låga kostnaden är det flera som är intresserade. De som vi träffar har idag mellan 25 och 150 marsvin på sin utegård. Det som saknas är en tydlig strategi för kommersialisering. De uppfödare som bor i samma by har nyligen organiserat sig för att dela erfarenheter och hitta samordningsfördelar. Under ett möte som landsbygdsutvecklingsprogrammet deltog i diskuterades engagerat hur marknaderna ska hittas och hur man på bästa sätt kan arbeta tillsammans för att öka försäljningen.

På hembesök och marsvinsinspektion

Organisationens nyvalda ordförande är en av flera som vill utveckla sitt företag och öka antalet marsvin. Han är 28 år och kämpar för en bättre framtid för sig själv, sin fru och deras 6 månaders bebis. Vi är hemma hos honom och samtalar på en utegård om alternativa foder, olika behandlingar av sjukdomar och städning av burarna som viktiga aspekter för att lyckas med företaget. Vi inser snart att den unga ordföranden kämpar mot tuffare problem än så. Hans farbror rusar in på gården och är uppenbart upprörd. Den äldre mannen berättar om allergier som han menar beror på marsvinen. Han anser att marsvinen måste bort och stödjer inte alls planerna på att föda upp fler. Just nu används en del av den gemensamma utegården till marsvinsburar och högar med foder. Den unga mannen slår ner blicken i marken när farbrodern gått. Han säger att han letar efter en ny plats att föda upp marsvinen på men att det är svårt. Samtidigt har han rätt till en stor del av gården och huset där de också bor. Flyttar han med familjen så förlorar han sin del säger han uppgivet.

Utsikt över byn Viraco

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

Journalister i Nicaragua förväntar sig information i gengäld

Organisationen Mary Barreda bjöd in journalister på kvällsmöte i förra veckan. Det visade sig bli kämpigare än man kunnat ana. 

Tidigare på dagen hölls det ett möte med “transportistas", dvs taxichaufförer och cykeltaxichaufförer. Mer eller mindre alla var i tid, alla deltog och försökte göra sin röst hörd. Dessutom kom dem med förslag på hur man kan utforma kommande informationsevent. Stämningen var allmänt uppslupen och hela mötet gick enligt plan.

När vi några timmar senare satt och väntade på journalisterna, kändes det i luften att det skulle bli ett annorlunda möte. En efter en droppade de in. Cirka 1,5 timme efter utsatt tid var de flesta på plats och mötet kunde börja. 

Kvinnorna från organisationen kämpar med mötet.

Idén med samarbetet med journalisterna är att lyfta organisationens frågor i media. Programmet handlar om sexuell, kommersiell exploatering av barn och ungdomar och genom samarbete med media, vill man synliggöra problemet. 

Dock har journalisterna en helt annan uppfattning. Mötet präglades av avundsjuka-

“Jag vart inte inbjuden till det här mötet, ni bjuder ju bara in ett par stycken. Jag är här ändå dock, som ni ser.”

“Ni måste tala om för oss när ni har case som vi kan jobba på, men ni talar ju bara om för samma två varje gång.Varför får inte vi andra jobb?”

De två kvinnorna som höll i mötet kämpade i motström med att försöka få dem på rätt köl igen. Utbytet handlar ju inte om att ge journalisterna case eller jobb, utan att ha ett samarbete och en diskussion kring de här frågorna samt att kunna hjälpa till som expert när journalisterna behöver åsikter eller allmänna fakta.

Tyvärr tycktes en hel del av dem tro att organisationen avslöjar namn på brottsoffer, adresser till förövare eller specifik statistik, vilket inte är fallet.

“Ni måste förstå att det är uppgifter som vi absolut inte släpper till någon. Däremot ställer vi gärna upp med allmänna kommentarer eller expertråd.”

Journalisterna hade egna idéer om samarbetet

Själv tyckte jag att mötet var jättespännande och det kom fram många saker om Nicaragua och om gamla nyheter som jag inte reflekterat över. Tillexempel berättade en av journalisterna en skräckhistoria om ett reportage han skrivit om en flicka som blivit bortförd och såld för sexuella ändamål. Det hade sedan visat sig att mamman varit inblandad och faktiskt sålt flickan i utbyte mot ett nytt tak, bland annat.

Organisationen har mycket arbete kvar med majoriteten av journalisterna, en bråkdel av dem har redan fattat galoppen och skriver om fall av sexuell, kommersiell exploatering i sina medier. Kanske är det inte det mest lönsamma, men som bidrag till samhället gör det stor skillnad eftersom många inte vet att problemet existerar. Man kan hoppas att journalistsamarbetet når samma höjder som samarbetet med “las transportistas”.

Text: Emmelie Heljeved

Foto: Emmelie Heljeved