Ungas röster från landsbygdens Peru

Under en hel lördagsförmiddag i byn Machahuay samlas barn och unga för att lekfullt  arbeta med och diskutera mänskliga rättigheter tillsammans med oss från landsbygdsutvecklingsprogrammet. Vi möter upp omkring 20 ungdomar vid den vattenfattiga fontänen på torget som utgör centrum i byn. Luften är härligt frisk och det biter lite i kinderna av både kylan och solen. Vi har förberett olika stationer av lekfulla samarbetsövningar kryddade med tävlingsmomentet- den grupp som kommer först i mål vinner.  

De unga måste jobba tillsammans för att nå dagens mål

Den första uppgiften blir att dela upp sig i grupper för att sedan få den första ledtråden. Stationerna har strategiskt valts ut med hänsyn till dagens tema. De följer ledtrådarna från utkikstornet, till polishuset, genom hälsocentret och vidare till ortens kyrka. De unga utmanas vid varje station - de ska omfamna varandra, ropa ut en artikel ur FNs allmänna förklaring till de mänskliga rättigheterna och ta sig cirka 200 meter med benen hopbundna med tejp. Deras samarbetsförmåga och skicklighet att hitta lösningar sätts på prov. De springer mellan stationerna och jublar när de lyckas med uppgiften eller hittar nästa ledtråd. Alla tre grupper tar sig till slut i mål - svettiga och skrattande. Vi har alla glömt bort att ge det vinnande laget sitt pris. Det kommer vi på i bilen tillbaka. Men ingen verkar tycka att priset var särskilt viktigt.

Det högsta tornet vinner

De reflekterande tävlingslekarna fortsätter. Nu ska byggas ett högt och stabilt torn av A4 papper. Grupperna kastar sig genast över uppgiften. De rullar papper och tejpar ihop dem. De bygger högre och allt faller. Det diskuteras livligt inom grupperna och de provar igen. När tiden är ute är det uppenbart att en grupp har det högsta tornet. Men dess hållbarhet och stabilitet ska testas genom att en färgglad peruk placeras på toppen. Papperskonstruktionen faller. Som övningen visade gäller det inte bara att komma framåt och uppåt, det krävs också en bra och trygg bas. Tillsammans reflekterar vi över vikten av att arbeta tillsammans och vad som krävs för att bygga hållbara organisationer. Tillit, samarbetsförmåga och åtaganden pekas ut som särskilt viktiga.

När deltagarna ombeds lista upp vilka olika rättigheter de har kommer svaren snabbt. "Att få gå i skolan" utropas det första svaret. "En bra hälsa... och att ha ett namn!" ropar den yngsta av deltagarna, en pojke på åtta år. Alla skrattar lite åt det sista men Edith som är mötesledare skriver upp pojkens svar på ett brunt papper som hänger på väggen. Efter många svar som resulterar i en lång lista kommer nästa fråga: "Så om ni har alla dessa rättigheter, vilka är då era skyldigheter?". Den listan blir kortare, det är lättare att känna till sina rättigheter - menar en av de äldre deltagarna.


Tillitsövningar efter målgången

Efter nästan fyra timmar av aktiviteter undrar vi om de är redo att avsluta (de börjar se lite trötta ut). Men då piggnar de till och vill gärna fortsätta lite till. Vi pratar om värderingar  och hur dessa spelar in för att man på ett bra sätt ska utnyttja sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter. Som avslutning på en intressant och livlig helgmorgon äter vi en smörgås tillsammans, grannortens dagsfärska bröd med en bit lokalproducerad ost i mitten. Det är inte alla som har fått i sig en ordentlig frukost och oftast har vi med oss något till våra möten som energipåfyllnad. En del utav de som deltagit kommer ifrån närliggande områden, så kallade annex, och deras skjuts tillbaka väntar in dem på torget. De sista mackorna delas ut och lokalen töms fort på den livliga samlingen. Den värmande vårsolen lockar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Julie om rasism i Sverige

Julie

Det skrivs om i tidningar, det visas på tv och de porträtteras i reklam. Vi omges av dessa tragiska människoöden som gång på gång försöker fånga vårt avtrubbade känslospektra. Svårare att stänga av är det när vi står öga mot med Julie, 31.

Julie är en ung tvåbarns-mamma som rensar ohyra i kommunens grönskor utanför borgmästarinnans kontor när vi träffar henne. Hon verkar glad, något blyg och troligen förvånad över all uppmärksamhet som plötsligt riktas henne. I Típan, där vi befinner oss, klarar sig människor rätt precist ekonomiskt och med en hel del ansträngning även socialt. Så visst är det möjligt att födas in i en välkomnande och harmonisk aura. Visst finns det även här barn som är villkorslöst älskade och vansinnigt efterlängtade redan innan de sett dagens ljus. Denna lott föll dock inte på Julie. 

Julie växer upp omhändertagen av sina morföräldrar och föder sin första son vid en ålder av 16. Hon berättar om en pappa som fann lyckan på annat håll och en mamma som, av okänd anledning, var sjuk och oförmögen att ta hand om ett barn. Hon berättar om hennes tre jobb: på fältet, hos kommunen och i hemmet - säger hon och småler.

När Julie är 18 år, nyvuxen i Sverige, redan mamma i Peru, blir den försvunna pappan påmind om sin dotters existens och återkallar kontakt. Hur relationen fortlöper får vi dock inte reda på. Men bakom den styrka och öppenhet Julie visar oss anas det barn, som oavsett mängd svek, aldrig utesluter möjligheten att motta kärleken från en far. 

Julie är en av många i distriktet som drömmer om ett bättre liv för sina två söner. Hon berättar om funderingar kring att lämna byn när äldsta sonen går ut skolan. Och jag kan inget annat än hoppas, oavsett hur livet ter sig, 

att hennes barn upplever oändligt mycket kärlek från sina båda föräldrar. Även om hon jag är övertygad om, att de klarar sig fint på bara hennes. 

Hon berättar om sitt förakt gentemot en utsprid rasism. Då befolkningen är näst intill etniskt homogen är det en form av klassförakt som avser begreppet rasism. Här förtrycks människor utefter utbildningnivå, social- och ekonomisk status. Troligt är att Julie som ung mamma, utan närvarande föräldrar, själv utsatts för en hel del. Nog är det universellt att de individer som lever i utsattheten är de enda som problematiserar den. Att mer kämparglöd finns hos människor med så få förutsättningar än hos de privilegierade delarna av befolkningen med all världens styrka och kraft att lyfta orättvisor, i någon annans namn. 

Julie vill veta om det finns rasism även i Sverige, med en naiv blick säger hon att hon inte kan föreställa sig det i ett så välutvecklat land. Ett försök till något diplomatiskt "rasism finns säkerligen i olika former i alla länder bla bla" 

- svarar jag obekvämt. 

Att om du någongång skulle få någon tokig idé om att trygga framtiden för dina söner och om du mot alla odds, med en snittlön på knappt 1000 kr/mån, skulle lyckas ta dig till andra sidan jorden, (med hälsan i behåll), skulle nästan var sjätte svensk tycka att du gott kunde åka hem igen 

- tänker jag, än mer obekväm. 

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Gatuteater med starkt budskap på busstationen i Leon, Nicaragua

Pojke leker med informationsbladen- busstationen i Leon

När organisationen Mary Barreda bjuder in till festival är det många på busstationen i Leon som blir nyfikna. På organisationen sätter man sig särskilt in för de barn som hänger dagligen på stationen som försäljare eller kompanjoner till sina mödrar.

Idag är stämningen uppslupen. Festen hänger i luften och många unnar sig lite ledigt från försäljningen. Kvinnor med korgar och baljor på axlarna fulla med choklad, läsk eller frukt anländer tillsammans med flipflopprydda barn. Det handlar om att förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar och just den här dagen är vigd åt att reda ut vilka roller som barn respektive vuxna ska ha.

För barnen är det en speciell dag idag. Det ska blir föreställning med dans och teater. I början hålls inledande tal och ett gäng pojkar passar på att leka med mig och med de flyers som man har delat ut.

Försäljerska deltar i festivalen

Titta vilken bra kikare jag har gjort, ropar en rund pojke och springer fram.
Ska du inte prova den, fortsätter han.

Jag provar kikaren och intygar ett den ihoprullade flyern faktisk är en riktigt bra kikare. Jag fotar honom och han är nöjd med resultatet. De flesta barnen vill bli fotade och de hänger i drösar runt mig medan jag fotar så att kameran går varm.

Först ut på festivalen är ett dansnummer med traditionell dans. Två tjejer kliver fram i vackra klänningar och beter sig som de aldrig har gjort något annat. Alla som går förbi, stannar upp och slänger åtminstone ett öga. Några blir kvar.

Sedan dansar några ungdomar pardans, innan det är dags för paradnumret: teatern. De är en grupp om fyra och de vet verkligen att dra öron och ögon åt sig. På mindre än någon minut har publiken fyrdubblats. Ingen kan längre gå förbi, utan alla som är påväg någonstans, stannar tills föreställningen är slut.

-Men pappa, det är du som ska jobba, jag måste gå i skolan. Dessutom behöver jag pengar till ett grupparbete. Du måste ge mig det, skriker en av skådespelarna.
-Men jag fick ju en njurattack, gossen min. Du får lov att sticka ut och sälja lite på busstationen om du behöver pengar.
-Barn ska inte jobba, pappa. Ta dig samman, du kan inte sitta här hemma. Du måste jobba, vi behöver pengar.

Emellanåt skrattar vi så vi kiknar, jag glömmer nästan bort att fota, för det här är teater när den är som bäst. Med ett viktigt budskap, med humorn som närmsta kompanjon och med skickligt skådespeleri. Pjäsen är komisk, men samtidigt ganska hård. Den kritiserar bland annat just mammor och pappor som skickar sina barn att sälja på busstationen och många av dem står nu i publiken.

Gatuteater med budskap

Jag tror och hoppas att budskapet går fram. Kanske är det lättare att ta till sig saker när man är liten om man ser dem, istället för att någon ska stå och säga åt en vad man borde göra. Har ett svagt minne av att jag brukade (och kanske fortfarande brukar) göra precis tvärtemot vad folk säger. Men med teater glider man in i en annan värld en liten stund. Man upplever något.

Samtidigt kan man knappast förvänta sig att familjernas ekonomiska situation ska förbättras med en teaterpjäs. Här snackar vi stora svårigheter. Men lite glädje i vardagen har i alla fall spridits. Vi får hoppas att alla som kan tar bort ungarna från de hårda livet som försäljare på stationen och på bussarna. Och att kommande generationer tar med sig lite av värdena som organisationerna försöker sprida så att man iaf på sikt kan börja se förändringar.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Klostersystrar och förakt

I hjärtat av Arequipa ligger en praktfull bostad belägen, omgiven av en väldig stenmur som omöjliggör någon som helst förbindelse med verkligheten utanför. I denna andra realitet lever hängivna själar, övertygade om att deras val medför välförtjänta fördelar i ett senare skede. Nog väljer vi alla bort nagot vi tror gynnar oss nu eller senare. En väljer bort kött, en alkohol och en annan det äktenskap som erhåller ett bäst före-datum utgånget innan det utfärdade. Bara ett fåtal av oss avstår från all den njutning som för många definieras som livet självt. Vår idé om att välja bort livet må hända vara deras uttryck för att faktiskt välja livet. 

För många år sedan var valet dock inte eget utan präglades av en vision om heder för familjen och redan vid 13-14-års ålder kunde ungdomar bli inackorderade i klostret. Idag ställs krav på att den blivande novisen är fyllda arton. Att lämna klostrets portar är strikt förbjudet och familjevisiter sker pa de välskötta atriumgardar som förenar de sma privata bostäderna. Dessa förhållningsregler avser endast systrarna i Santa Catalina, stadens ståtliga katedral. Nunnor, tillhörande andra församlingar, rör sig fritt utanför klostrets ägor och passerar frekvent på stadens gator.

Klostersystrar med traditionell klädnad, som påminner mycket om andra religiösa- och kulturella kännetecken, visas respekt och vördnad. En annan grupp i Peru som manifesterar sin grupptillhörighet genom yttre attribut är de s.k ”Chulitas”. Dessa kvinnor bär färgglada tyger och flätor som mynnar ut i en hår- och tygblandad tofs strax ovanför kjollinningen. Huvudbonad, som är ett tydligt och personligt sätt att visa sin tillhörighet på, bärs i form av en svart hatt placerad högt upp på hjässan där de kraftiga svarta flätorna har sitt ursprung. I Peru anses, till skillnad från Bolivia, benämningen Chulitas något nedvärderande. Dessa kvinnor kommer ursprungligen från bergstrakterna som skänker Peru dess vackra miljö. Precis som i många delar av världen är det sällan byborna som toppar statuslistan. Vetskapen om detta får den del av ursprungsbefolkningen som sedan bosätter sig i städerna att ersätta kjolar i vackra tyger med slitna, amerikanskinspirerade blåjeans.

Denna strävan efter att rätta sig efter omgivning finner vi i hela världen, ofta som den enklare vägen att gå efter ett tröttande förtryck. Muslimer, judar och romer är bara några av de utsatta grupperna i väst. 
Att mer förakt finns mot tillhörigheter som inte är självvalda än mot de som aktivt valt, klostersystrarna, är för mig inte begripligt.

Är det inte mer rättfärdigat (om inte annat givande?) att ifrågasätta de vägar i livet som individer själva står bakom, 
än den enda väg som för oss redan är förutbestämd?

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika