Kan man förstå PÅ RIKTIGT?

För att kunna svara på ovanstående rubrik så måste man först definiera ”på riktigt”, vad menar jag med det? Efter detta blogginlägg kommer vi lite närmare min definition. En av de största  anledningarna till varför jag sökte mig till denna praktik med Svalorna var just att jag ville förstå PÅ RIKTIGT. Jag ville få större insikt i hur internationellt utvecklingsarbete går till i praktiken och inte bara i teorin, något av en klassisk anledning till praktik. Många gånger under vår förberedande utbildning (som vi hade både på Svalornas huvudkontor och på SIDA)  har vi fått förklarat för oss biståndsarbete har gått från tanken att vara så kallat behovsbaserat arbete till rättighetsbaserat arbete. Detta innebär att man utgår från människors rättigheter istället för att utgå från deras behov. En av anledningarna till skiftet till rättighetsbaserat arbete är att behovsbaserat arbetet anses förminska statens ansvar att tillgodose den egna befolkningens behov. Inom rättighetsbaserat arbete anses staten ha  ansvar att respektera, skydda och förverkliga människors rättigheter. En viktig del av arbetet är därför att informera utsatta människor om sina rättigheter och om statens skyldigheter gentemot dem.[1] Det låter bra i teorin men hur ser det ut i verkligheten? Jag valde att lämna min trygga vardag i Sverige  och åka till Nicaragua för att förstå detta ytterst viktiga arbete i praktiken.

 Telica, Nicaragua februari 2015

Nu kära läsare ska jag ge er ett exempel på vad jag tycker är att förstå PÅ RIKTIGT.  Mina två första veckor så ägnade jag mig en del åt översättning på Svalornas lokalkontor i Estelí,Nicaragua. Ett av de dokument som jag översatte var en så kallad ”Risk matris” i riskmatrisen tar man fram, många gånger med hjälp av konsulter, olika risker som organisationerna ser i genomförandet av programmet. I riskmatrisen tar man också upp förebyggande åtgärder, vilka konsekvenser som uppstått (om risken inträffat) och vad man gjorde för att hantera situationen. Programmet här i Nicaragua, som Svalorna finansierar, kallas: ”Programmet för barn och ungdomars rättigheter och utveckling i Nicaragua -  med fokus att förebygga  kommersiell sexuell exploatering”. Exempel på risker för programmet är:

1.     En prisökning för att verkställa aktiviteter, detta på grund av den instabila ekonomiska situationen i landet.

2.     Den nuvarande regeringen leder till konflikter i relationerna mellan ledare, lokala ledare och nya organisationsstrukturer, som leder till svårigheter för organisationernas arbete.

3.     För hög arbetsbelastning för personalen inom programmet.

Yes precis som ni kanske känner så tyckte jag att det var intressant att läsa om riskerna och det går ju att förstå rent språkligt, dock känns det samtidigt ganska torrt och sakligt? Men att förstå riskerna skulle bli en upplevelse långt ifrån torr.

När jag hade min första dag på APEADECO, Svalornas samarbetsorganisation i Telica, så fick jag gå en presentationsrunda i kommunen. Första anhalten var polisstationen där jag fick träffa polischefen, andra var hos borgmästarinnan och tredje hos rektorerna på två av skolorna. En av de förebyggande åtgärderna för att undvika konflikter mellan lokala ledare  (risk 2) är till exempel att ta personlig kontakt med dem, visa vördnad för deras roller som ledare så att de känner sig delaktiga i vad APEADECO gör i kommunen. Så när jag med lite nervösa steg klev in på borgmästarinnans kontor med tanken: ”Varför ska de presentera mig, jag är ju inte  insatt i arbetet här än” , så gick det upp för mig: jag förstod PÅ RIKTIGT! Jag förstod att dessa besök var  en del av riskmatrisen! Man vill att de allmänt erkända ledarna ska känna delaktighet i det vi gör och vad som sker. Min kollega Juan Luis förklarade också att de alltid måste be om tillåtelse på de olika institutionerna innan de genomför en aktivitet, så därför är det extra viktigt att ledare är vänligt inställda mot oss. Men tänk er samma situation i Sverige att man går in och småsnackar lite med polischefen eller kommunchefen i Tyresökommun, dessa personliga möten ersätts ofta av mail eller kontakt med sekreterare.

Mina kollegor som tog mig runt på presentationsrundan: från vänster Jose Luis, Luis, jag & Norvin

På besök i en av skolorna.

Sådana här känslor av att förstå PÅ RIKTIGT slår mig varje dag, med olika ”aha upplevelse” grad. Att det jag är med om är små pusselbitar för att förstå får jag även påminna mig om i stunder av frustration: när ALLA verkar jobba utan klocka-2 timmar förseningar är vardagsmat, när elektriciteten försvinner  och vattnet stängs av, föräldrar som inte tillåter sina barn att vara med på våra Workshops om barns rättigheter, brist på struktur, brist på sömn på grund av diverse djurläten osv.  Jag  försöker hela tiden tänka positivt och påminna mig om att ALLA upplevelser är min väg till att förstå PÅ RIKTIGT.

,

Att tänka positivt, Las piñitas , Vid Leóns kust

Hälsningar från ett 40-gradigt Telica, Nicaragua

Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant

---

[1] http://fufkorrespondenterna.com/2014/12/11/en-balansgang-mellan-rattighetsbaserat-och-behovsbaserat-arbete/

Klockan är 15.56 och nu går jag hem

Nej det gör jag givetvis inte. Klockan är varken 15.56 och inte går jag hem för det. Och det gör ingen annan kvinna på sin arbetsplats i Sverige heller. I Sverige jobbar däremot alla kvinnor, i genomsnitt, gratis efter kl. 15.56, medan männen får betalt för hela sin arbetstid. Hur situationen ser ut i Latinamerika vet jag inte men tror knappast att det råder jämstäldhet i löner där heller. För att inte glömma allt obetalt arbete kvinnor utför i hemmen - i Latinamerika och i Sverige.

Jämställdhet och kvinnors rättigheter är frågor som Svalorna Latinamerika jobbar för. Under de senaste månaderna har vi tillsammans med UN Women och ca 40 andra organisationer planerat ett event som arrangeras i morgon, 5 mars - Rätten till Min Kropp - som kommer hållas på Fryshuset kl. 10-16. Svalorna anordnar seminarium där Denise och Minda som var praktikanter i Bolivia i höstas kommer prata om arbetet mot könsrelaterat våld och det arbete som Svalorna Latinamerika gör tillsammans med samarbetsorganisationerna för att motverka det. Eventet är gratis och Svalornas seminarium är kl. 11.30 - 12.00. Vi kommer också ha ett bokbord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom gärna förbi och prata med oss!

Här kan du läsa mer om eventet!

Svalorna Latinamerika uppmärksammar också internationella kvinnodagen den 8 mars i Göteborg - där får du för 50 kr se filmen Rosita, informeras om Svalornas arbete i Bolivia, Nicaragua och Peru,  och mat och dryck kommer finnas till försäljning.
Här kan du läsa mer om eventet! 

Jag hoppas du kan komma på något av Svalorna Latinamerikas event! 

Caroline Ullman, organisationspraktikant i Stockholm. 

Återvinning i Arequipa

Något som förvånade mig när jag kom till Peru var sopsorteringen. Mina tidigare erfarenheter av Latinamerika har varit helt utan sopsortering, något som är viktigt för mig i Sverige. Men här i Peru sorterar vi soporna både där vi bor och på kontoret. Nu har jag dessutom haft möjligheten att följa med några kvinnor som arbetar med att samla ihop återvinningsbara sopor, sortera dem och sedan sälja dem vidare till olika företag.

En sopfylld, ljusgrön sopsäck hämtas från ett hus och en tom lämnas till samma hus. En till fylld hämtas och en tom lämnas i huset bredvid. Så håller det på från klockan åtta på morgonen fram till lunch. Från fredag till tisdag. Vagnen som soporna samlas i blir fylld till bredden och töms då vid sidan av en park för att fortsätt knacka på på husen i området och hämta mer återvinning.

Kvinnan jag får följa med heter Juana och har jobbat med sopsortering i tre år. Hon tjänar inte så mycket på det men hemma har hon småbarn att försörja. Kvinnorna som hämtar de återvinningsbara soporna hemma hos arequipaborna jobbar med CECYCAP, en av Svalornas samarbetsorganisationer, och de får betalt per kilo återvinningsbara sopor de hämtar. Alla i Peru sorterar inte sina sopor, men CECYCAP vill uppmuntra fler till att sortera soporna för en bättre miljö.

Med Juana följer också en volontär som fyller i papper om vart hon hämtar sopor och hur mycket det till slut väger. Idag heter volontären Johana och gör en volontäruppgift från universitetet.

Det märks att Juana har jobbat med sophämtning ett tag, hon vet vilka hus hon ska knacka på och vilka hus hon kan strunta i eftersom de aldrig sorterar sina sopor. En del av husägarna pratar en stund med henne och en kvinna bjuder henne på en kaka. Men det är ett krävande jobb. Idag skiner solen väldigt starkt, det är en hel del tunga lyft och sopvagnen hon skjuter framför sig blir bara tyngre och tyngre.

Vid lunch kommer en pickup till parken där sophögen vuxit sig stor. Sopsäckarna lyfts några åt gången upp på en våg på bilens flak för att se hur många kilo Juana har lyckats samla ihop idag. Efter att soporna vägts ska de sorteras. Glas, påsar, olja, plast, papper och metall skiljs åt, sedan säljs de. Ett pappersbruk finns här i Arequipa men allt annat skickas till andra städer i Peru och en del exporteras till Chile och Kina för att återvinnas.

När det är dags för kvinnorna att sortera de insamlade soporna är det också dags för volontärerna att åka hem och vi praktikanter från Svalorna åker tillbaka till kontoret. Det har varit intressant att få en större förståelse för miljöarbetet som kvinnorna och CECYCAP utför i Arequipa. Och efter att ha följt med dem en förmiddag uppskattar jag deras arbete så mycket mer.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Männen dominerar kvinnofrågor

Inför kvinnodagen den åttonde mars har jag fått i uppdrag att skriva ett fördjupande reportage om kvinnor och kvinnorörelser i Bolivia för latinamerika.nu. För att få en någorlunda aktuell bild av läget i landet har jag försökt gå igenom den senaste tidens nyheter där kvinnofrågor på ett eller annat sätt berörs.  Jag läser om hur kapitalismen förbiser det obetalda arbete kvinnor utför. Det debatteras vilt om abortfrågan. En text om plastikkirurgi och dess baksidor är flitigt efterforskad. Men intressant nog har också varenda artikel som jag hittills klickat in på råkat vara skriven av författare som heter Cesar, Carlos, Viktor, Raul eller Waldo. Det kan vara en beklagansvärd slump. Eller så domineras utrymmet för kvinnoröster i några av Bolivias mest besökta webtidningar av manliga skribenter.

Det är inte det att jag tycker att vem som helst som står upp för kvinnofrågor inte för en viktig dialog framåt. Att kvinnofrågor uppmärksammas, oavsett hur eller vem som tar upp dem, kan väl inte vara sämre än att de skjuts åt sidan, glöms bort eller inte tas på allvar?

Eller?

Att låta män dominera utrymmet för kvinnofrågor ändrar inte nödvändigtvis grunderna för kvinnlig representation i samhället. Det säger sig självt att det inte utmanar patriarkala ideologiska antaganden särskilt mycket, eller modifierar sexistisk praxis i kvinnors vardag. Jag menar, vad hindrar kvinnor från att disponera det utrymmet själva? Om nu en kamp för kvinnofrågor i samhället är intressant nog?

Foto: Minda Holm

I Bolivia, som dom flesta ställen i världen, består ungefär hälften av befolkningen av kvinnoröster. I en av de organisationer som Svalorna för samarbete med, och där jag har mitt kontor två-tre dagar i veckan, har några av dessa röster vuxit sig allt starkare. Organisationen heter RED ADA och kom till 1994 som ett initiativ av professionella kvinnor inom social kommunikation, journalistik och information. I radioprogram, tidningar och andra informationskampanjer tas frågeställningar som berör kvinnor upp. Organisationen syftar dessutom till att utveckla och stärka pedagogiska processer ur mänskliga rättigheter genom att hänvisa till ekonomiska, sociala, interkulturella, politiska och generationella perspektiv i sin kommunikation. Arbetet utförs på detta sätt som ett politiskt instrument för att påverka definitionen av ett rättvist och jämlikt samhälle mellan kvinnor och män, och tar samtidigt hänsyn till social och kulturell mångfald. Iden med det är att bidra till ett samhälle byggt på deltagande, interkulturalitet och demokrati.

Foto: Denise Berg

Än idag består RED ADAs anställda uteslutande av kvinnor. Att de som jobbar där kan representera alla kvinnor i Bolivia, av det blotta faktum att dom själva är just kvinnor från Bolivia, är lika orimligt som att män skulle göra det. Alla kvinnor har sin egen röst, sina egna åsikter, sina egna upplevelser och sin egen bakgrund. Men skapandet av en inkluderande och effektiv miljö för kvinnor att förmedla sina tankar i ett samhälle där kvinnor som grupp generellt är underordnad, kan dock hjälpa att förtydliga strategier som krävs för att stärka denna grupp. På det sättet kan inte bara utrymmet för kvinnofrågor i media faktiskt vara representerade av kvinnor, men också utgöra ett exempel på en samhällsutveckling där kvinnor får mer plats i samhället som i stort.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Karnevaltider och introduktion till Svalornas programverksamhet

Två veckor har nu gått sen jag landade i Bolivia, som var mitt i det högtidliga karnevalfirandet. Det är jag väldigt glad för, just för att jag har fått uppleva så många kulturella och bolivianska traditioner.

En av dem är Alasitas - En enorm marknad med flera hundra stånd där det säljs miniatyrer av olika slag, köper man t.ex. en leksaksbil, välsignas denna och förhoppningsvis slår ens önskan in om att få en riktig personbil, en annan tradition är La Challa - som handlar om att välsigna ens hem eller arbetsplats med serpentiner, ballonger, blomblad, färgglada torkade majskorn och vin för att hedra moder jord och slutligen Corso de Corso i Cochabamba - där det firas med en stor karneval för att festligheterna tar slut. Ingen går säker under denna tvåveckorshögtid, för rätt vad det är kan det dyka upp ett barn eller en ung person och kasta vatten och skumm på en mitt i gatan utan minsta föraning, vilket jag råkade ut för minst tio gånger och gav mig lite extra spänning i vardagen.

Arbetet på Svalornas kontor i La Paz började ganska lugnt. Jag fick läsa igenom flera dokument om vad verksamheten och utvecklingsprogrammet ”Suma Thakhi II” går ut på. Målet med Suma Thakhi II är att ungdomar och unga vuxna ska stärka sina kunskaper och utveckla åtgärder för de sexuella rättigheterna och mot de könsrelaterade våldet som råder i städerna La Paz och i El Alto. Både målen och delmålen i programmet skulle sitta som inpräntade i hjärnan just för att det är så viktigt att se och märka de uppnådda resultaten. Vi praktikanter fick en introduktion med ett litet förhör som Gerardo, handledaren, förberett vilket gjorde att allt kändes mycket mer självklart. Senare den dagen fick vi besöka en av sammarbetsorganisationerna; Red Ada, som pratade med oss om sin verksamhet. Det är en feministisk organisation som med hjälp av olika aktiviteter hjälper ungdomar att engagera sig i och tala om sexuella rättigheter, maskuliniteter och HBTQ frågor. En av aktiviteterna är ett radioprogram som sänts tre gånger i veckan och där ungdomarna själva talar om dessa ämnen. Det var härligt att se kvinnornas energi och engagemang och förhoppningsvis får vi snart träffa ungdomarna som är med på dessa aktiviteter.

Sammanfattningsvis så har dessa två veckor känts som månader. Jag har upplevt enormt mycket festligheter samt att jag fått en bred inblick i hur man arbetar på Svalornas landskontor i Bolivia. Jag har redan besökt en annan stad, Cochabamba, som jag tyckte väldigt mycket om och har bekantat mig med många spännande människor. Mina förväntningar är att jag fortsätter att lära mig en massa nytt om arbetet för mänskliga rättigheter och att jag fortsätter gro in lite mer i mina bolivianska rötter.

Sonia Ampuero, programpraktikant i Bolivia