JOANA: Starka, dolda kvinnor

JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 3

Vi sitter på ”Rincon Legal”, ett hak dit alla möjliga människor drar sig. På dansgolvet rör sig några lesbiska tjejer i takt till cumbian som sedan blandas med revolutionära rytmer. Runt om oss finns bilder från kriget. Jag frågar mig var kvinnorna är på alla bilder med tanke på den roll kvinnan spelade under revolutionen.

Sitter vid ett bord med tre personer som varit med i kampen, en man och två kvinnor. En utav dem, Doña Esperanza, var den första kvinnan att gå med i sandiniströrelsen i Esteli. På ytan ser hon ut som vilken kvinna som helst. Den som har tid att skrapa på ytan kommer dock att upptäcka en stark och fascinerande guerrera. Under timlånga samtal har hon berättat sin historia, men det känns som om den aldrig tar slut. Och det är kanske det faktum att jag lärt känna henne som gör att jag frågar mig var kvinnorna är på alla de revolutionära bilderna på Rincon Legal.

När en utav de allierade uppmanar henne att ta med sig andra kvinnor till gruppen svarar hon att alla de män som deltar i mötena borde ta med sig sina fruar. Männen svarar att det är fruarna som ska ta hand om barnen när de är ute i kamp. Men Doña Esperanza bär ett barn över ena axeln och ett vapen över andra. Vem skulle kunna tro det när man idag ser denna kvinna i sextioårsåldern? Hon är dock en imponerande kvinna som inte bryr sig om vad andra tycker om henne. Nästan varje helg går hon ut med sina vänner, såväl yngre som äldre för att dricka några öl och dansa. Hon njuter av livet.

Doña Esperanza är bara en utav alla starka kvinnor jag träffat. I mitt arbete på MIRIAM träffar jag dagligen kvinnor som sticker ut i ett samhälle som är starkt machistiskt. På något vis utgör de alla en del utav en revolution. I mitt arbete med deltagande video får jag ta del av tankar kring det samhälle man lever i och kontroversiella teman som rätten till terapeutisk abort eller otrohet diskuteras. Just rätten till terapeutisk abort är ett tema där även en kvinnoorganisation som MIRIAM är splittrad inom sig. Det finns de som är emot rätten till terapeutisk abort. Dock är det många som har påverkats mycket utav den kyrkliga kampanjen. På en fortbildning nu i helgen med mammor och pappor kom temat upp till diskussion. De flesta hade inte förstått att den terapeutiska aborten endast används då det råder fara för kvinnans liv. Vid utvärderingen mot slutet utav dagen nämnde två utav deltagarna den lärdomen som en utav de viktigaste momenten under dagen.

Joana Ivarsson Vitório

JULIO: I Somoto med arbetande barn

JULIO BARCELLOS I NICARAGUA, inlägg 3
















Nu för tiden hänger jag mest på La casita del mercado i Somoto. Somoto är en liten stad som ligger en timmes bussfärd norr om Esteli, nära gränsen till Honduras. Mellan 1993-1996 hade Svalorna en volontär, Anders Fjällhed, placerad där på en organisation som arbetar med olika sociala frågor, med hans stöd startades verksamheten La casita del mercado.

På "La casita" stöttar man arbetande barn och deras familjer. Barnen lär sig bland annat olika former av hantverk, man följer upp barnens familjsituation; gör hembesök, undersöker barnens arbetsförhållanden och man försöker även se till att barnen kan gå till skolan; hjälper till med skolmaterial, läxläsning och undervisar de barn som inte alls går i skolan. Personalen på La casita ser även till att barnen och deras familjemedlemmar kommer till sjukhuset och får läkarvård när det behövs. Och vid vid övergrepp och våld inom familjen (något som är mycket vanligt i Nicaragua) kommer ofta barnen eller kvinnorna till La casita först och berättar om sin situation. Detta tyder på att de har ett starkt förtroende för personalen där, och de hjälper sedan till med polisanmälan och rättsprocessen. Vad jag har sett hittills så tycker jag att kvinnorna som arbetar på La casita gör ett fantastiskt arbete med otroligt begränsade resurser. Två kvinnor är anställda och man har även en del ideell personal, bland annat så hjälper en del ungdomar, som tidigare själva fått stöd av La casita, till med olika aktiviteter.

Jag har spenderat en del tid på La casita och sett det arbete man gör med barnen där, jag har även varit med på hembesök och fått träffa en del av de familjer man arbetar med. Om ett par dagar ska jag följa med till soptippen i Somoto där många barn och deras familjer arbetar. Där samlar de allt som går att använda, antingen att använda själva eller att sälja vidare. Jag har under min korta tid med La casita del mercado mött mycket svåra familjeförhållande och misär men även mycket livsglädje, solidaritet och styrka, som jag ska försöka att skildra på ett värdigt vis i mitt arbete med att dokumentera Svalornas tidigare arbete i Nicaragua.

Hasta la próxima,

Julio Barcellos

MARTINA: Gatuparlamentet

Mitt i La Paz på torget Perez Velasco hamnade jag igår i heta diskussioner med debattvilliga bolivianer om olika politiska teman. Runt omkring tutar frustrerade taxi- och busschaufförer i den trånga, stillastående trafiken och de olika gatustånden med mat och prylar står i full blom.

Varje kväll runt 21-tiden är det fullt med folk på och nedanför trappan på Perez och ensamma föredragshållare blandas med mindre diskussionsgrupper där ordet fördelas jämnt av och mellan deltagarna. Kvinnorna lyser med sin frånvaro men det positiva är att det är stor spridning på ålder mellan de deltagande männen. Som vita kvinnor drar jag och min kollega Emma givetvis till oss en massa uppmärksamhet och vi hinner inte ens vara där i två minuter innan vi är mitt uppe i politiska debatter med olika bolivianska entusiaster. Det är en vänskaplig stämning och nyfikenhet blandas med starka åsikter. Enligt Miguel, en av de mest frekventa deltagarna, så händer det någon enstaka gång att det blir bråk och slagsmål:

- Jag slår aldrig någon själv oavsett hur upprörd jag blir, men om någon börjar så slår jag ju tillbaka.

Vad som imponerar mig mest är att det är så många som har en genomtänkt åsikt och gärna vill uttrycka den. En del av dem som är där har stannat till på väg hem från jobbet och vilka ämnen som än tas upp så finns det tankar och idéer. Andra är där varje kväll och har idéer om att starta egna politiska partier. Vi pratade om de nuvarande regeringarna i Bolivia och Sverige, politiska ideologier, franska filosofer, ekonomisk utveckling, jämställdhet och biståndsarbete. Jag önskar att jag hade kunnat stanna längre men tyvärr blir centrala La Paz ett farligt område nattetid. Både jag och Emma känner att vi absolut vill tillbaka till ”Trappan” och vi får se hur lång tid det dröjer till nästa gång.

Den här veckan har vi även haft Forum Syd på besök och jag har fått fungera som tolk vid deras besök på olika organisationer. På tisdagen pratade vi med Svalornas egna samarbetsorganisationer Cenarproc och NATs, men både onsdag och torsdag blev nya erfarenheter för mig. Sammanlagt blev det fyra ungdomsorganisationer och det har varit otroligt spännande att träffa dem och få inblick i verksamhet och organisation som klart skiljer sig dem emellan.

/Martina Hibell

HEIDI: Om värme, hårda sängar och misshandel

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 3
De första veckorna i discobastun på min hardrock-säng, har resulterat i att Estelí där jag just nu befinner mig framstår som paradiset. Min så kallade discobastu är min lägenhet i heta Telica. Den värms upp av solens strålar fran 08.00 till 16.00 Det finns en fläkt i taket men den kan ju enbart användas mellan 14:30 till 06:30 eftersom det övrig tid inte finns någon el.

Dock är det mest kyrkklockorna och reggeatonen som stör min skönhetssömn. Emellanåt bidrar även jag till de tidiga morgonkonserterna då möss springer ut från min toalett och köket. De får mig att ta ton utan hämningar!

Att inte ha kunnat sova ordentligt på flera veckor har fått mig att fundera på begreppet skönhetssömn. Det handlar handlar också om den inre skönheten, den blir svårare att locka fram ju mindre jag sover, än svårare då ryggen och nacken värker av den solstolsmadrass som jag sover på. Sedan känns det inte heller bra att gnälla för jag vet ju att många i Nicaragua skulle vara glada över att åtminstone ha ett sådant boende som jag har. Dock har jag redan drabbats av Montezumas hamnd två gånger och jag lär inte bli mindre mottaglig för det eller andra sjukdomar heller om jag inte kan sova. För att stärka min mage har jag börjat dricka en fruktjuice gjord på den tropiska frukten Noni. Smakupplevelsen kan jämföras med surströmming men vad gör man inte för sin hälsa? Nonin ska vara bra mot allt från finnar till att förebygga cancer men jag tror nog inte att den kan minska mitt sömnbehov så nu har jag bestämt mig för att bejaka att jag helt enkelt är prinsessan på ärten och söker efter en bättre bostad.

Här i Estelí har jag bott i ett hus med riktigt golv, skön madrass och har kunnat äta frukost utan isbitar (i Telica har jag maten i en frys under de timmar vi har el) eftersom boendet har el dygnet runt. Även ljudnivån har varit ok men det bästa har ändå varit sällskapet av en av mina medpraktikanter och den fantastiska nicaraguanska familj hon bor hos. Men precis som i bibelns paradis finns även här en orm, den heter mäns strukturella överordning. Häromdagen åskådliggjordes denna överordning genom att en väninna blev kidnappad och slagen av sin ex-kollega i tre timmar i och med att hon aldrig hade besvarat hans kärlek. Tack och lov hade hon två mobiler med sig, vilket inte han kände till då han tog den ena av dem, och lyckades larma polisen så de kunde rädda henne. Precis som i de flesta Nicaraguanska städer finns även i Estelí en särskild polisstation enbart för kvinnor och barn, Comisaría de Mujer, det är där hon nu får hjälp och stöd med att bearbeta det som hänt och med att gå vidare i rättsprocessen. Våldet mot kvinnorna, både det psykiska och fysiska, är ett stort problem som dagligen upprepas. Från nicaraguanska kvinnor får jag kontinuerligt höra eller själv uppleva mäns överordning i det nicaraguanska samhället.


Även om verkligheten ibland är svart så finns det hopp. I Telica hade skolbarnen två temadagar då de arbetade med ämnet ”sexuell exploatering”, en aktivitet som stöddes av APEADECO.

Något som ger hopp är att möta de starka kvinnor som är medlemmar i den organisation där jag praktiserar, APEADECO (Asociacion de Promotoras de la Educacion Alternativa para el Desarrollo Comunitario), och de kvinnor som deltar i APEADECOs empowerment-aktiviteter. Det krävs verkligen mod och ork att kämpa emot de sega strukturer som finns. I mitt nästa blogginlägg lovar jag att berätta mer om dessa aktiviter istället for att gnälla på sömnbrist, diarréer och onda ryggar.

/ Heidi Pintamo

DANIELA: Bland fina grisar, goda marsvin och stora hattar

DANIELA MICHAEL I PERU, inlägg 2
Att stödja producerande familjers egna företagsinitiativ är en annan viktig insats som samarbetsorganisationen ASDE gör, förutom kvinnogruppens radioprogram som jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Under föregående månad innebar detta framför allt kapacitetsbyggande workshops och ett erfarenhetsutbyte mellan olika mikroföretagare och blivande mikroföretagare.


Vad gäller erfarenhetsutbytet så ägde detta rum sista lördagen i september och var utformad som en exkursion där olika producenter (mest djuruppfödare) besöktes för att bland annat ta del av deras lyckade tekniker. Det var kul att se att så många deltagare inte bara närvarade utan också deltog, med anteckningsblock och pennor i högsta hugg och massvis med intresserade frågor.

En av grisuppfödarna som vi besökte hade en extra fin grissort. Den var så fin att vi alla var tvungna att doppa våra skor i ett ituskuret traktordäck, fyllt med vatten, för att rengöra oss innan vi tilläts besöka hans grisar. Dessa må ha varit av en fin sort, men de luktade icke desto mindre som vanliga grisar! Marsvin är också vanligt att man föder upp här, men då inte för att ha som husdjur inte - utan för att äta. De är en aning större än de vi brukar leka och gosa med i Sverige och den svarta sorten betraktas vara något mer exklusiv då hjärtat från denna även kan användas för att tillverka traditionell medicin. Marsvinen älskar att käka alfa-alfa, vilket också verkar vara det enda som odlas i Majes, och här är den mycket mer storväxt än den vi hemma i Sverige kan köpa på ICA och lägga på knäckemackan. Alfa-alfan förbrukas allra mest av alla kossor vars mjölk i sin tur nästan uteslutande går till mjölkjätten Gloria.


Alfa-alfaodlingarna breder ut sig som gröna oaser i detta annars brun-beiga landskap och bevattningen sprutar för fulla muggar. Vattnet måste hämtas utifrån och vattentankbilar är ett vanligt inslag i landskapsbilden. Bristen på vatten är en av de större utmaningarna för regionen, som har satsat så mycket på bevattning att det officiella namnet som oftast används här mycket passande är Irrigación Majes (där ”irrigación” syftar på bevattning). Frånvaron av annan odling har förklarats dels bero på vattenbristen dels på det faktum att mjölkproduktionen helt enkelt är det som ger mest inkomst för bönderna.

Slutligen så är vattenbristen också påtaglig på ett personligt/kroppsligt plan och vätskersättning ingår mer eller mindre i mitt dagliga näringsintag. Som exempel på den enormt starka solen kan jag även berätta att jag blivit skrattad åt av lokal Apoteks-personal efter att ha avslöjat att jag använde solskyddsfaktor 25 - det är ju det dubbla som gäller här eller sombreros! Dessa superstora hattar känns lika peruanskt som Volvo är svenskt.

Daniela Michael

SAUL: Tung vardag för gatubarnen

Nu har jag jobbat på Svalorna i en månad! Min främsta uppgift har varit att integrera mig med gatubarnen. Det är en rätt så krävande uppgift eftersom de är vakna på nätterna och sover på dagarna.

Från klockan 21.00 brukar jag försöka att vara vid Perez och San Francisco i centrum. Det är i skydd av mörkret de kommer fram för att inhalera, sniffa och dricka alkohol. Arbetet att integrera sig med gatubarnen har varit ganska enkelt eftersom jag känner några gatubarn sen tidigare. De talar om för de andra att jag är okej och inte vill något ont. När man är ute till klockan tre, fyra på morgonen hinner man se väldigt mycket. Nästan varje natt är det slagsmål mellan sniffande ungdomar. Ungdomar som stjäl från andra men även av varandra. Men även mycket glädje och skratt inrymmer nätterna. Vi spelar fotboll, volleyboll och skämtar med varandra. Med tiden har jag märkt att våra samtal allt oftare handlar om livet och orättvisor som de befinner sig i.

I går fick jag ett samtal från en före detta gatutjej vid ett-tiden på eftermiddagen. Hon grät och berättade att hennes lillasyster hade blivit misshandlad av deras pappa och att hon blödde mycket. Jag åkte hem till dem och fann Ximena knivskuren i ansiktet, bröstet och magen. Hon låg avsvimmad och vi lindade om henne med lakan och tog en taxi till sjukhuset. Där ville de se att vi hade pengar innan de tog sig an Ximena för att ge henne blod och sy.

Sedan tog vi kontakt med polisen och jag följde med dem hem till Ximena för att hämta pappan. Han var våldsam och polisen gav honom några rejäla slag innan de tog honom in i bilen. Jag följde med och berättade vad som hänt och de tvekade inte att sätta honom i fängelse. Det ska bli intressant att följa processen framöver med pappan och jag hoppas att flickornas situation förbättras en aning i framtiden.

I dag har det varit fest i en organisation som heter Yanapi. De arbetar med flickor som lever under besvärliga omständigheter i hemmet och Yanapi försöker förebygga att tjejerna flyttar ut till gatan. Yanapi firade sin födelsedag och vi på Svalorna har varit med och hjälpt till med nya leksaker. Dagen var fylld utav lekar och en lek som jag tyckte var extra rolig var när de skulle skicka vattenfyllda tallrikar över sina huvuden. Alla blev ganska blöta men de verkade inte tycka att det gjorde något. Föräldrarna till alla tjejerna hade gjort i ordning mat åt alla och det såg gott ut men jag vågade inte prova. Jag har än så länge klarat mig från salmonella och vågar inte ta några risker.

/Saul Palm

JOANA: På resande fot

JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 2
Det är tidig morgon och fortfarande disigt. Invid parken i Esteli, precis framför den stora katedralen står en röd Nicabuss och väntar med ett gäng förväntansfulla kvinnor och två män framför. Vi ska ge oss iväg på en resa med organisationen. Det är meningen att en sådan resa anordnas en gång per år som en sorts stimulans åt organisationen samt för att stärka banden och ge personalen en chans att umgås. Detta är också mitt första möte med hela arbetsstyrkan.

Det sjungs för en utav kvinnorna som fyller år och sedan bär det av med vår lilla röda buss mot den gamla kolonialstaden Granada som ligger invid en stor sjö med 365 öar. Därifrån åker vi till Lagunas de apoyo, en stor kratersjö. Där har vi hyrt ett hus som ligger beläget med en fantastisk utsikt över sjön som verkligen inandas fridfullhet. Detta i kontrast till madrasserna som lyfts av ifrån bussen för att placeras ute på verandan och de mer än trettio människorna som befinner sig i ständig rörelse. Efter att ha installerat oss drar vi varma ner mot sjön och sitter i timmar och pratar i det ljumma vattnet. Jag känner vilken enorm tur jag haft att komma till organisationen och några dagar senare ha möjligheten att åka iväg och lära känna alla. Det känns som ett väldigt privilegium. Och visst har jag träffat starka kvinnor under mina tidigare erfarenheter i Latinamerika men aldrig kvinnor som till och med bryter tabuämnen vi fortfarande har i Sverige. En utav frågorna som gick runt när vi satt alla samlade var ”onanerar du?”, något som jag fortfarande upplever som ganska tabubelagt i Sverige. Alla svarade, vissa lite mer förlägna än andra. Eller samtal med kvinnor vars män vill gifta sig men där kvinnorna själva inte tycker det är en nödvändighet. Där barn kan vänta trots att man passerat de trettio.



En natts sömn och tidigt uppvaknande. Det var molnigt och sjön tog sig en helt annorlunda skepnad än mot föregående soliga dag. De stora träden låg inbäddade i dimma. Efter ett två timmar långt morgondopp var det återigen dags för gallo pinto, ris och bönor som äts morgon, middag, kväll. Sedan vidare till Masaya där vi besökte marknaden och därefter hade full orkester i bussen med dans och testande av nyinförskaffade instrument till cumbiarytmer.



De dagar som förflutit sedan resan har jag tillbringat tillsammans med en utav tjejerna i min arbetsstyrka, Idalia. Vi har varit ute i olika områden för att dela ut inbjudningar till en aktivitet vi hade med unga tjejer i söndags. Jag slet med min nyinförskaffade cykel som, upptäckte jag snart, inte borde haft några stänkskydd då jag fick stanna hela tiden och ta ut all lera som fastnat mellan stänkskydd och hjul. Till slut kom jag inte en meter. På eftermiddagen lämnade vi därför cyklarna men istället fick vi vandra hem i floder utav decimeterhögt brunt vatten för att komma ut ur denna del utav staden. Jag hade visst turen att inte få svamp... Medvetandet om miljön är inte särskilt stort och många utav soporna flöt också med i sörjan. Hembesöken gav dock mycket. Den fattigdom många lever i här kom plötsligt riktigt nära inpå.

/Joana Ivarsson Vitório

URSULA: Om ledare och ledarskap

URSULA GARRO I PERU, inlägg 2
Förra veckan var SIRA-SADA (Sistema de Informacion Regional de Arequipa – Sociedad Agrícola de Arequipa) värd för månadsmötet inom Programmet för Landsbygdsutveckling. I de här möterna har våra samarbetsorganisationer möjlighet att ta upp olika teman de tycker ar viktiga. Möterna kom till eftersom det fanns ett behov bland organisationerna att träffas och ha ett utrymme där de kunde enas om kriterier för arbetet inom programmet samt lyssna om varandras arbete och lära från varandra.


Den här gången var mötet i Majes. Efter två timmars resa kom vi till det lilla samhället El Pedregal. Där kunde vi njuta av Majes varma sol för en dag. Det är ungefär det man orkar i Majes för solen är så stark. Men man kan knappast klaga på solen, framför allt när man tänker på att det är formodligen kallt och blask i de flesta delar av Sverige. Man tar det man får...

Det var andra gången de hade månadsmötet och temat var ledare och ledarskap. SIRA bistod med lokalen och höll i mötet. Det som diskuterades inom gruppen var vilken slags ledarskap ville man ha inom programmet, vilka typer av ledarskap man ville uppmuntra hos de organisationer de samarbetar med, och hur man själv kan vara som ledare.

Jag tycker att tanken med dessa möten är god. Det kanske brister i att nå ett konkret resultat eftersom möterna är fortfarande nya. Organisationerna befinner sig fortfarande i processen att få tydliga slutsatser kring det som diskuteras. Men det var ändå givande att höra hur alla tänker kring ledarskap och ledare. Framför allt höra hur lika eller olika alla tycker och kunna få en uppfattning om hur de vill arbeta inom programmet.

Det blir intressant att se hur processen blir i fortsättningen och hur de tillsammas arbetar för att påverka regionen i en positiv riktining.

Tills nästa gång!

Ursula Garro