Idag gick jag hela vägen från lägenheten till jobbet utan att få så mycket som en vissling eller pussljud efter mig! Hurra!
Så härligt befriande det kändes att kunna passera män utan att behöva bereda mig med en arg blick eller en vass kommentar till svars. Jag tror aldrig att jag har känt mig så avslappnad i stan som i morse. Tänk om alla dagar kunde vara så ...för alla flickor och kvinnor här!Både Sandra och Roxanna har tidigare lyft problematiken med machismo i Peru respektive Nicaragua, där kvinnors kroppar inte tillhör dem själva utan var mans blickar och fantasier. Det är helt accepterat att visa och säga vad du som man tycker och tänker om den kvinna, eller till och med flicka, som passerar.
Det är inte nog att man överallt möts av halvklädda tjejer som gör reklam för ALLT mellan himmel och jord.Vi hade en diskussion hemma hos Sandra och mig i lördags med två peruanska väninnor. Vi berättade om en manlig professor vi båda har mött, som lider av machismo ut i fingerspetsarna och som efter att ha utövat det på oss försvarar det med hull och hår när vi ifrågasätter hans beteende. Han tycker att vi ”utövar nykolonialism genom att försöka överföra våra värderingar på hans kultur”. Vi suckar till svar och tänker att med personer som han är det en lång väg att gå.
En av våra väninnor tycker att sådana män ska anmälas. Att man ska mobilisera kvinnorna på universitetet där han arbetar, samla berättelser mot mannen och statuera exempel. Hennes argument är att vi som är starka och vågar säga ifrån bör vara de som tar initiativ till sådant, för att de tjejer som tyst drabbas av machismon ska se att de inte är ensamma, och att det de utsätts för inte är ok.
Jag måste säga att det kliar i fingrarna att göra som hon säger. Kanske räcker det inte med att säga ifrån på gatan och berätta för så många män man orkar att det de gör inte är ok, utan det gäller att ta i med hårdhandskarna. En sak är glasklar, det hade behövts!
Rebecka Hinn
infoperu@svalorna.se
En stad som har tillhört Peru och som nu är chilensk och som därmed är offer för åtskilliga debatter är den fina och avslappnade havsstaden Arica i norra Chile. Staden var peruansk under tiden då Gustave Eiffel besökte Arica och konstruerade dess kyrka som invändigt genast får dig att reflektera till Eiffeltornet. Regionen söder om Arica har även tillhört Bolivia och gav då landet åtkomst till havet - därav firar man fortfarande Día del Mar (havets dag). Det talas om att Bolivia eventuellt kan få tillbaka regionen. Inte för att den tidigare har tillhört landet utan snarare för att Chile är i behov av Bolivias gas samt för att de dessutom redan i stort har tömt området på dess fyndigheter, men troligtvis kommer Chile aldrig gå med på detta. Peru ser ut att bli lottlös oavsett vad.
Väl tillbaka på kontoret har vi firat av vår medarbetare Johan, hans tjej Ursula och deras livliga chusco (blandras) Nacha. Det lilla böstet räddades mer eller mindre från ett liv på gatan. Gatuhundar ja, de är en naturlig del av Arequipa - i hemmen, på gatorna och inte minst på taken. Våra tre grannhundar har nog aldrig sett något annat än den takbit de lever på. För en svensk, som ringer till polisen eller djurens vänner när vi ser en lös hund, bränner det i hjärtat att se alla dessa loppbitna djur gräva bland soporna. Fascinerande dock är att med alla chuscos som umgås kors och tvärs så är en sak säker - nya hundraser skapas dagligen! Om jag inte hade varit allergiker så hade jag nog sett till att adoptera en fräck liten en jag med.
