VANESSA: Sista dagen och början på något nytt

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 5

Slutet på min praktik men även en början på något nytt, ett nytt äventyr i en annan del av Peru.

Praktiken har närmat sig sitt slut och jag har deltagit i min sista workshop för denna gång i Majes (2 timmar utanför Arequipa) på en skola. Där förberedes det inför Perus ”Fiestas Patrias” (Perus nationaldag). Eleverna förberedde en liten mässa där varje region som finns i Peru står representerad. Vissa elever har på sig traditionella kläder från regionerna och det presenteras varje regions traditionella specialiteter, allt från den typiska maträtten till den unika historien. Hela syftet är att lära sig om Perus olikheter vad gäller kultur, språk och etniciteter. När jag gick runt på mässan påmindes jag om min tid på högstadiet då vi hade motsvarande ”Kulturdagar” och ”Internationella dagar” med syftet att man lär sig om andra kulturer. Det var roligt att se att olika länder har liknande workshops och tankar.

Jag besökte skolan med två lokala samarbetsorganisationer till Svalorna LA för att dela ut diplom och priser till elever som hade engagerad sig extra mycket i ett projekt som funnits på skolan. Projektet bestod av en lite bokhörna i skolans lilla bibliotek som innehöll olika temaböcker om till exempel mänskliga rättigheter, våld i familjen, miljö etc. Det finns några elever som hade utmärkt sig extra mycket som hade läst mycket och ritat olika konstverk till de olika teman. De belönades med diplom och priser! Jag presenterades som representant för Svalorna LA som är finansiärer till projektet och jag fick dela ut diplom och priser, vilken ära!

Och det har varit en ära att få vara praktikant! Tiden har varit otrolig lärorik och intressant! Det har varit ett oförglömligt äventyr! Jag fick frågan tidigare i veckan, vad jag har gillat mest; det är utmaningen med praktiken! Jag tycker om utmaningar och möjligheten att få lära mig nya saker och utvecklas, något jag verkligen har fått göra på Svalorna LA! Ovärderliga erfarenheter som jag tar med mig till nästa utmaning: mina universitetsstudier i Lima! Och som man brukar säga, ett avslut är alltid början på något nytt. Och snarare än ett avslut så är detta ett uppehåll, jag hoppas på att återvända nästa år till Svalorna LA i Arequipa för min C-uppsats.

Gracias y hasta luego!

Vanessa Daurer

VANESSA: Gör eget papper!

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 4

Inspiration och kreativitet flödar på en workshop om hur man tillverkar eget papper.

Vi besökte en skola i Yarabamba utanför Arequipa för att göra eleverna medvetna om ett miljötänk och hur man kan återvinna. Detta var väldigt annorlunda än vad jag hade föreställt mig, jag trodde vi skulle gå igenom hur man sorterar sopor som bäst. Men här fick barnen istället lära sig hur man kan använda gammalt och skapa nytt. De fick återvinna gamla tidningar och göra nytt papper utav de. Detta med hjälp av en köksmix, vatten och en handgjord liten press av trä.

Varför fick jag aldrig lära mig hur man gör eget papper? Jag kommer ihåg att jag fick besöka ett pappersbruk där man tillverkade papper. Mitt minne från det besöket är en illaluktande rundvandring på Skellefteås pappersbruk med monster till maskiner, som jag uppfattade det som då. Visst var det häftigt, men tio år senare är det minst lika roligt att faktiskt få se hur man kan göra papper på egen hand och vad man åstadkomma själv. Barnen uppskattade workshopen och engagerade sig glatt och lekfullt, medans jag stod funderade på när jag skulle ställa mig hemma i Sverige och återvinna alla reklampapper jag brukar få hem i brevlådan!

Vanessa Daurer

Almedalen: Ska man ta debatten?

För ett år sedan, inför valet, så gick diskussionen. Ska man ta diskussionen mot Sverigedemokraterna eller leder det till att de främlingsfientliga åsikterna når ut till fler personer? Ska man istället ignorera? Når de då färre personer eller får de föra fram sitt främlingsfientliga budskap oemotsagda? Frågan är svår. Det finns självklart inget facit och det är svårt att veta om förra årets valresultat hade kunnat bli ett annat om media och politiska partier hade agerat på ett annat sätt.

Frågan om man ska ta debatten eller ignorera kom upp när extrema abortmotståndare kom förbi det tält som Svalorna Latinamerika delar med RFSU och Afrikagrupperna. De tågade gatan fram och tillbaka på gatan med skyltar med foton på aborterade foster. Vi som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter kände hur det började koka inom oss. Skulle man bemöta dem eller inte. Jag stack till dem en kampanjfolder för vår kampanj ”rätten till din egen kropp” för att åtminstone visa att vi står för en motsatt åsikt.

När de gick förbi oss igen kunde en av killarna från RFSU-Gotland inte låta bli att stoppa en av männen från abortmotståndarna och fråga: ”Hur tänker ni?” Det blev början på en lång diskussion mellan ”vårt” tält med Svalorna Latinamerika, RFSU och Afrikagrupperna mot abortmotståndarna. Debattknepen var fula, en tjej från abortmotståndarna började ta fram bilder på sina barn och de försökte stenhårt spela på känslor. Vi pratade om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Jag som Svala tog upp situationen i Latinamerika, hur våldtagna unga flickor i Nicaragua inte har möjlighet att välja abort om de blir gravida. Abortmotståndarna anser att det är rätt. När en kvinna eller flicka blir gravid efter en våldtäkt anser de att det i alla fall är positivt att ett barn kommer till världen.

Debatten i sig gav inte mycket. De rabblade sina svar, skickligt retoriskt inövade. Ingen av oss som är för kvinnors rättigheter att bestämma över sin kropp ändrade åsikt och abortmotståndarna lär knappast ha ändrat sin ståndpunkt. Jag blev arg när jag såg dem. Deras åsikter är så långt från det jag, och Svalorna LA, står för. Från en del andra kvinnoorganisationer kom debattörer och sa till oss att ignorera dem. Att inte ge dem uppmärksamhet för det är det de vill ha.

Vid tillfället kändes det skönt att säga vad jag tyckte men efteråt började jag fundera. Var det då någon idé att ta debatten? Diskussionen gjorde att de ställde sig runt våra tält och blev kvar en längre tid. Det blev en exponering för dem. Som tur var verkade det endast väcka anstöt bland förbipasserande. Ett abortförbud eller en mer restriktiv abortlagstiftning verkar långt borta i Sverige men hur ska vi hindra att de vinner mark i framtiden. Vad tror ni? Ta debatten eller exkludera dem från debatten?

I år talade en främlingsfientlig partiledare i Almedalen. Hade vi kunnat förhindra det?

Hanna Carlsson,

Frivillig Svalorna Latinamerika

Foto: Nadja Wahlborg

BJÖRN: Almedalen: På väg till Almedalen och samtalen

Svalorna LA är redan på plats i Almedalen.  Jag är på väg dit nu och på tåget till Alvesta passar jag på att läsa regeringens Skrivelse om Sveriges politik för global utveckling. Det handlar om fattigdom och det skrivs att målet är att utrota den. Vilken stor utmaning! Hur gör man det?

Det står att det handlar om att skapa möjligheter för individer att öka sin levnadsstandard och stärka deras makt över sina egna liv.
Det stämmer säkert att individens frihet är viktig, men vem ska skapa möjligheter för individen? Individerna själva eller en stat?

På stationen i Alvesta står en ung man och pratar i sin iPhone. Han är på väg att starta ett företag. Han målar upp en vision om ett leksaksföretag som han vill starta. ”Det gäller att bygga långsiktigt; vi börjar med första generationens klossar och sen bygger vi ut…” Den unga mannen är fri och skapar sig kanske en bättre ekonomisk situation genom företaget.

Efter ett tag kommer en liten flicka, fram och vill ha pengar. ”Ge mig pengar”, säger hon tyst. Det finns så klart ingen direkt koppling mellan dessa två personer och händelser, men tanken slår mig ändå: Ju mer pengar vi vill ha för oss själva, desto fattigare tycks vi bli generellt. Finns det kanske en koppling ändå?

Tåget som ska ta mig vidare är försenat. Inte så ovanligt. Jag hörde på nyheterna att även Grekland håller på att montera ner sin järnväg, som de en gång byggt upp med gemensamma medel. Istället för att samarbeta och bygga något tillsammans, blir staten (och folk) desperat. De säljer ut och vill ha mer pengar.

Strävar vi efter pengar blir vi fattiga. Strävar vi efter samarbete och omtanke som förenar och håller samman, så kanske vi blir rikare gemensamt och då kanske flickan slipper be om pengar på Alvesta station.

Alltså, individuell frihet, strävan och företagande är säkert bra, men jag tror att det måste finnas en grund att stå på för att undvika ekonomiska klyftor i samhället – lokalt och globalt. En fungerande infrastruktur, allomtäckande sjukvård och bra skolor som vi tillsammans bygger upp och utvecklar tror jag är en viktig grund och utgångspunkt för individens egna ambitioner.
 
Jag hoppas att dessa globala och lokala frågor kommer att diskuteras i tältet Global Rättvisa Nu i Almedalen där Svalorna LA redan håller till. Det ska bli intressant att höra vad andra har att säga.

Björn Reisnert

Almedalen: Mingel och engagemang

Jag är långt ifrån Lourdes i Peru, Edson i Bolivia och Erenia i Nicaragua. Långt från våra målgrupper i Latinamerika. För ett år sedan var jag på väg tillbaka till Sverige efter att ha arbetat med Svalornas Latinamerikas landprogram i Peru. Nu befinner jag mig på Almedalsveckan i Visby och undrar om jag bland alla människor, broschyrer och seminarier kan göra en insats för att förbättra situationen för Lourdes i Majes i södra Peru och alla andra i Svalornas målgrupp.

Det som har slagit mig i Almedalen är hur mycket folk det är, hur jag vid varje gathörn ser en känd politiker, en känd journalist och någon som kanske är en gammal bekant eller en politiker som jag inte riktigt kan sätta fingret på vem det är. Företagarna är här. De syns och hörs, delar ut gratisprodukter och bjuder in till sina mingel. Politikerna, stressar fram på gatorna för att slippa bli stoppad av var och varannan person och de allra mest kända verkar bli eskorterade och syns inte alls. Alla som är på plats tävlar om att bjuda in personer på seminarium och dela ut sitt material. Synas och höras är viktigt. Ibland känner jag mig väldigt långt ifrån Lourdes!

Men så blir jag peppad. Så många engagerade och peppade personer som arbetar för att förbättra världen och Sverige utifrån sin synpunkt och synvinkel. Jag blir engagerad när jag hör starka tjejer berätta om sitt arbete som Sharafs hjältinnor mot hedersrelaterat våld och förtryck inom Fryshuset. Tjejer som i en svensk kontext kämpar för rätten till sin kropp.

Våra tältpartners som arbetar med allt från att stoppa ockupationen av Västsahara till sexualupplysning på Gotland. Seminariet om trafficking där jag inser att planerna i Nicaragua att arbeta mot sexuell exploatering verkligen kan vara ett bra sätt att arbeta med roten till detta världsomspännande problem. Barn- och äldreminister Maria Larsson, rikspolischefen Bengt Svensson och de andra paneldeltagarna fick också svara på min fråga hur Sverige samverkar internationellt för att förhindra människohandel.

Maja Permerup från Svalorna Latinamerika informerar Maria Larsson om Svalorna LAs verksamhet

När jag möter engagerade människor som kämpar för rättvisa i Sverige. När jag möter de som vill veta mer om Svalorna LA , om vår verksamhet i Latinamerika så känner jag mig närmare Lourdes. En del viktiga politiska makthavare stannar verkligen upp och lyssnar på oss. Ungdomar, stannar upp och berättar att de vill engagera sig och jag får dela med mig om och berätta om Lourdes, Edson och alla de andra i vår målgrupp.

Hanna Carlsson,
(frivillig fd Programsamordnare i Peru)

Almedalen: Man köper inte u-båtar på Facebook - varför arbeta med sociala medier?

Sociala medier är ett sätt att mötas! Sociala medier arbetar man tyvärr ofta med bara med lillfingret… men det är på väg att förändras, och många ideella organisationer vill mer!
Det är mediestrategen Brit Stakstons inledande ord när förlaget Idealista, LSU med flera andra diskuterar sociala medier under ett lunchseminarium på Almedalsveckan på Gotland.

Men hur går vi från ett ”gilla” på Facebook till annat engagemang? Brit tipsar om att ge verktyg till de människor som gillar organisationen på Facebook, så att de vet hur de kan bidra på andra sätt.

Helene Sigfridsson, miljöpartist som tidigare arbetade för "Makalösa föräldrar", blev årets lobbyist 2010. Hon berättar hur man där använde Facebook och Twitter för att nå ut till både medlemmar och andra. Hon ger också ett exempel på hur hon använde en diskussion på deras Facebookgrupp för att skriva en debattartikel.

Men är det så att vissa frågor lockar mer än andra? Visst är det så, men det finns en potential även inom de små frågorna – även de som är intresserade av dem finns där.

Hur ska vi hantera okunskap om sociala medier? Hantera den med kunskap – såklart! Se till att det finns intern förankring, ge alla redskap att kunna vara med i diskussionen om vad det innebär för organisationen – varenda en i organisationen som har grundläggande kunskap kan komma med smarta idéer! Var reaktiv, och proaktiv! Reagera på det som händer i din omgivning, lyssna in medlemmar.

- Jämför med det här seminariet här idag – enda sättet vi har gjort reklam är via Almedalskalendariet och på Twitter imorse – ändå är ni här så många.

Det säger Brit till oss i publiken i den fullsatta kyrkan. Det är soppseminarium, kön ringlade lång och soppan tog slut långt innan den sista personen hade tryckt in sig på kyrkbänken längst bak. Andra tips Brit ger är att se till att man känner igen sig i den grafiska profilen, att det händer saker på era Facebooksidor och så vidare. En varnings lyfts också för envägskommunikation – då kan man skjuta sig själv i foten. Vi måste vara på plats i sociala medier och ”snacka”. Använd sociala medier på de sätt det passar bäst. Försvarsmakten säljer inte u-båtar på Facebook, men inte heller på telefon, säger Brit för att åskådliggöra sin poäng.
Sociala medier ger en fantastisk möjlighet att agera på människors engagemang, är en av slutsatserna på seminariet. Det ger möjlighet att skapa nya plattformar, eller ersätta gamla plattformar som inte längre finns. Många organisationer kämpar för att hitta bra sätt att engagera sig enkelt. Sociala medier innebär fler sätt att göra enkla saker, vilket särskilt gynnar ungdomsorganisationer, menar Felix från LSU. Kommunikation handlar ofta om resurser, och sociala medier ger möjligheter att med små medier nå ut brett! Du behöver inte hitta på nytt hela tiden – återanvänd i nya medier, ur nya vinklar, etc.

Som vikarierande informationssamordnare för Svalorna Latinamerika funderar jag mycket på det här med sociala medier. Själv är jag på plats i Almedalen utan en smartphone och jag Twittrar inte. Det känns som att jag missar något.

Så nu vill jag ha era åsikter:
Hur viktigt är det att Svalorna Latinamerika syns på Internet, och var är viktigast för oss att finnas? Vilken dialog vill ni läsare ha med oss som arbetar för , och är engagerade i, föreningen Svalorna Latinamerika? Vad vill ni prata om? Och slutligen: VAR ska vi finnas – på Facebook, hemsidan, bloggen? Ska vi börja Twittra? Eller föredrar ni hederliga (men för oss ganska kostsamma) brev på posten?

Kommentera här, eller på vår gillasida Svalorna Latinamerika – samarbete för rättvisa! på Facebook. Det går också bra att skriva ett mail.

Fortsätt följ oss på Almedalen, och ha en skön sommar!

/Maja Permerup, vikarierande informationssamordnare
maja.permerup (AT) svalorna . se

NADJA: Almedalen, dag 1

Svalorna Latinamerika har anlänt till Almedalen!

Jag skulle egentligen skrivit detta bloggginlägg igår, men hann/orkade inte, något som kanske bara visar hur mycket det finns att hitta på här. Måndagen i Almedalen var trasslig för många människor som skulle hit med färjor som var dubbelbokade och det långa väntetider. Vi Svalor hade däremot åkt hit redan på söndagskvällen och kunde njuta av värmen och stämningen som båda steg gradvis under hela dagen. Vi packade upp ett av våra informationstält som vi delar med Emmaus Sthlm och Latinamerikagrupperna och började sprida information om vårt arbete för ekonomiska rättigheter och vårt torsdagsmingel ”Lust att tala om sex?”

Vi hann även med flera seminarier och på ett av dem som handlade om Solidaritet och demokrati i Moderaternas politik fick svalan Katarina Wallgren chansen att fråga varför man lämnat Nicaragua om man är så mån om att skydda de mänskliga rättigheterna? Hon som fick frågan blev ganska ställd och kunde inte få fram ett tydligt svar, men sa tillslut att det handlade om att koncentrera insatserna. Vi var kanske inte så imponerade av detta svar, men det viktigaste var ändå att frågan ställdes! Detta är en stor anledning till varför vi är här på Almedalen, närheten till våra beslutsfattare och nyckelpersoner är påtaglig och du har chansen att prata med alla. Istället för att maila och ringa för att kanske lyckas nå viktiga personer kan man här bara stanna dem på Hamngatan eller räcka upp handen vid ett seminarium. Vi gillar Almedalsveckan!

När klockan blev sex packade vi ihop tältet, köpte pizza och satte oss i gräset för att lyssna på Reinfeldts tal. Efter talet gick vi vidare och hamnade på Friheten, en krog vid Donnersplats där det blev politisk allsång tills det var dags att traska hemåt o sova kudde.

Nu ska jag iväg och packa upp vårt andra tält som vi ska dela med RFSU Gotland och förväntar mig en dag lika rolig som igår och om ni är här i Almedalen, kom gärna förbi! Är ni inte här, så får ni kan ni följa oss här på bloggen varje dag.

/Nadja Wahlborg