MARTIN: Magisk realism eller vidskepelse?

Martin Karlsson i Peru, inlägg 4

”Jag tror att jag såg ett spöke igår”

Aldrig har jag hört en vuxen människa inleda ett möte med de orden hemma. Ändå blir min reaktion inte mer än att jag himlar med ögonen. I Peru hör det nämligen inte till ovanligheterna. Efter bara en månad har jag hört talas om allt från personer med övernaturliga krafter till så kallade kharisiris – fettsugare.

Jag läser om kharisiris och andra väsen i en artikel i den ariqupeñska reportagetidningen Plumadganso. Där intervjuas en person som kallas för Jaime och som utger sig för att ha överlevt ett anfall av  en fettsugare.

Det var en sen natt på väg hem som Jaime plötsligt såg en hund som stod och stirrade på honom. Dagen efter vaknade han med en fruktansvärd feber och en vecka senare vägde han inte mer än 44 kilo. Enligt sägen hade Jaime med största sannolikhet dött den första veckan om det inte vore för en schaman som kunde hjälpa honom.

- Schamanen sa till mig: se till och köp människofett, det är botemedlet mot kharisiris. Jag frågade honom var jag kunde köpa det och han sa till mig att läkaren på sjukhuset sålde det, men att han kunde ordna det åt mig istället, sa Jaime.

Berättelsen om kharisiris tillhör några av de mer spetsade jag har hört vad gäller det övernaturliga i Peru. I andra fall gäller det enklare omständigheter som ett speciellt bettende eller avvikande karraktärsdrag hos vanliga personer. Dessa egenskaper förklaras ibland som att personen i fråga står i kontakt med andra världar eller besitter mystiska krafter.

Vansinne eller rätten att uttrycka sig?

För den rationellt lagda svensken, uppfostrad med terapi och antidepresiva läkemedel, kan detta knappast kallas för något annat än vidskepelse. Något som vi stängde dörren till vid förra sekelskiftet. Den tyska sociologen Max Weber beskrev det som att världen blev avförtrollad  i takt med att  vetenskapen fick större tolkningsföreträde än religionen.

Mer än hundra år senare står vi istället där och diagnostiserar som aldrig förr. Socialstyrelsen lägger för varje år till nya patologiska tillstånd i sin databas och utrymmet för det normala krymps i en rasande takt. Missförstå mig inte: allmän sjukvård och möjligheten att få hjälp när du behöver är nödvändigt. Vi står dock inför ett problem om människor inte tillåts att få plats; om vi börjar medicinera i stället för att kräva för vår rätt att vara annorlunda.

Istället för vidskepelse kanske vi kan börja tala om magisk realism – den litterära genren som gjorde Latinamerika känt i början av 1970-talet. Författare som Isabelle Allende, Gabriel García Márquez och Julio Cortázar blandade historia med  övernaturliga inslag i sina berättelser på ett sätt som sällan gjorts tidigare. Samtidigt som de följde ett verklighetstroget spår höll de dörren öppen för det spontana, oväntade och magiska. Därmed behövde inget exkluderas.

Text och foto: Martin Karlsson  

MARTIN: Andinsk barrock då och nu

Martin Karlsson i Peru, inlägg 3

När jag på lediga dagar promenerar i Arequipa är det svårt att inte fastna framför fasaderna till några  av de äldre byggnader som står kvar från kolonialtiden. Fantasifulla  dekorationer föreställande blommor,  pumor och människoansikten blandas med änglalikafigurer och årtal från 1600-talet och framåt. Det påminner verkligen inte om någonting annat jag har sett tidigare.

Pelargång i kloster

Arequipa är känt för sin arkitektur från kolonialtiden, den uppmärksammans ofta i guideböcker och har gett staden smeknamnet  La Ciudad Blanca – Den vita staden. Smeknamnet är en hänvisning till den typ av sten som användes för att konstruera många av de byggnader som står kvar från 1600- och 1700-talet. Den är en vulkansten som är lätt att bearbeta.

I förhållande till andra städer från kolonialtiden, som Cuszco och Lima, är dekorationerna på husfasderna i Arequipa unika eftersom de innehåller en distinkt blanding av influenser från 1600-talets Spanien och de andinska folkens kulturer. Stilen brukar kallas for andinsk barrock eller mestiz-stil.  Barrocken var en stilform som var populär i Europa vid tiden för kolonialiseringen och fick i Sydamerika ett särskilt uttryck tackvare de lokala hantverkstraditionerna.

Drake vid kyrkoport.

Ur ett bredare historiskt perspektiv utgör dessa utsmyckningar ett undantag från den rådande ordningen under kolonialväldet. På sätt och vis även från dagens peruanska samhälle. Då mötet mellan spanjorerna och sydamerikas civilisationer främst kom att präglas av våld, förtryck och exploatering kunde betydligt mer konstruktiva resultat åstadkommas inom konsten. Två från början olika uttrycksformer kunde blandas för att skapa något nytt som har överlevt genom generationerna.

Kanske ser det inte riktigt lika illa ut i Peru idag som för femhundra år sedan. Fattigdomen minskar trots allt. Men då konsten på husfasderna i Arequipa står vem som helst fri att betrakta och inspireras av, håller sig den nya medelklassenännu gömd bakom höga murar och låsta grindar med beväpnade vakter. Vill du få en glimt av den riskerar du att skära dig på taggtråd eller bli skjuten. Skillnaderna fortsätter att alltså vara de mest utmärkande dragen i Arequipas statsbild.

Text och foto: Martin Karlsson

SIGRID: En ofrånkomlig motspelare

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 3

Den lägger sig i samtal och påverkar värderingar. Den smyger sig in i politiska diskussioner och tar över beslut. Den har en självklar plats på tidningarnas förstasidor. Enligt en del är den en av "machismons" största anhängare. För andra har den räddat liv. Det handlar om religionen.

Det kan kännas överväldigande att se vilka starka krafter som ligger bakom religionen i Nicaragua. Landets vänsterregering jobbar för ett ”kristet, socialistiskt och solidariskt” Nicaragua. I den ordningen. Det är ingen nyhet att kyrkans påtryckningar ligger bakom många politiska beslut. Det mest internationellt kända är totalförbudet mot abort 2006 och det senaste är reformen av lagen mot kvinnovåld som gick igenom förra månaden. När jag för någon dag sedan köpte en av landets största papperstidningar förvånades jag som sekulariserad svensk över att religionen tog så stor plats på de tryckta sidorna. I en artikel kunde jag läsa om en kvinna som blivit fri från bröstcancer och upprepade gånger tackade Gud. I flertalet andra kunde jag ta del av intervjuer med religiösa ledare som uttalade sig om olika samhällsproblem.

Gränserna mellan religion och andra områden såsom politik, sociologi och hälsa är flytande.

Några kollegor från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer kommenterade att den katolska kyrkan nu också engagerar sig mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga. De pratade om att det gäller att ha ögonen öppna för att se vad det är för typ av värderingar de lär ut. ”Jaha, jag visste inte att de jobbade med sådana ämnen” sade jag. ”Jo, de jobbar från båda hållen så att säga” svarade en av dem skrockande, syftande på de många pedofilanklagelser som uppkommit inom den katolska kyrkan. Men trots tonen, är inget här svart eller vitt. Även om många av de anställda inom olika organisationer med genusfokus ser kyrkan som institution som ett hinder i arbetet för barns och kvinnors rättigheter, så är i princip alla själva troende och går dit i vart fall någon gång i veckan. 

Inte långt ifrån där vi bor ligger det en möteslokal för den evangeliska kyrkan. Det är den inriktning som ökar mest i Nicaragua nu. När man kikar in genom den öppna dörren till lokalen kan man inte bli annat än sugen på att gå in. Framme på scenen spelas det ofta livemusik, medan publiken glatt sjunger och klappar med. Om mitt liv hade sett annorlunda ut, om jag varit med om jobbiga saker, stått utan vänner och familj, eller bara saknat en vettig fritidssysselsättning hade det varit ännu mer lockande att ta steget in i den gemytliga stämningen.

Som besökare i det här landet kan man bli oerhört frustrerad över religionens inflytande. Det kan vara alltifrån att det känns konstigt att lyssna till religiös musik i taxin, eller tröttsamt att höra en man predika i en timme på bussresan (”Jag ber för att alla singelkvinnor ska välja män från Gud och inte från djävulen”) till att man blir gråtfärdig av att förstå att åratal av arbete inom civilsamhällesorganisationer kan kastas bort i ett ryck om kyrkan sätter sig emot.

Men det allra värsta man kan göra i det här läget är att förakta de som tror. Vill man arbeta med rättigheter går det i Nicaragua i dag inte att tänka bort religionen. Den finns där. I allra högsta grad. Det gäller istället att stå upp för värderingar om allas lika värde. Att försöka förstå utan att ge vika. Att visa på mångfald och olika sätt att leva. Att lyssna utan att döma, men samtidigt ge människor alternativ och mod att ifrågasätta. 

Text och foto: Sigrid Petersson

Det finns inga exakta uppgifter över den nicaraguanska befolkningens trostillhörighet, men enligt ungefärliga siffror är lite mer än hälften av nicaraguanerna katoliker, medan cirka 35 procent är evangelister.

YLVA: Att återvända

Ylva Kalin i Peru, inlägg 2

Det är andra gången jag och Martin åker upp till Viraco, en av byarna där Svalorna LA har sin verksamhet i Peru.

Redan innan bussen har lämnat Arequipa märks att något är på gång. Det stojas och skrattas till höger och vänster, och alla verkar känna alla. Om några dagar ska Viracos skyddshelgon Santa Ursula firas med en veckolång fest. Folk kommer från när och fjärran för att delta i de årliga festligheterna. De flesta är uppvuxna i Viraco, men har sedan länge lämnat byn för att söka lyckan någon annanstans, ofta för att studera. Här finns bara grundskola, och få alternativ till försörjning om man inte vill ägna sig åt jordbruk eller boskapsskötsel.

Santa Ursula, Viracos skyddshelgon

Bussen letar sig upp längs Andernas sluttningar. Vi reser på serpentinvägar som får mig att tappa andan. Kurvorna är smala och det räcker att chauffören förlorar uppmärksamheten på vägen för några sekunder för att vi ska störta ner i dalen mot en säker död. Men nu gäller det att inte tänka på det. Det finns mycket som kan distrahera en nervös resenär. På bussens små TV-apparater visas actionfilm efter actionfilm. Tröttnar man på dem kan man titta ut genom fönstret. Vi passerar otaliga fält med grödor. Jag lyckas identifiera potatis, majs, quinoa, bananer och ris. Gröna dalar med floder och betande kreatur ramas in av höga, karga berg. Det är oerhört vackert.

Angenäm utsikt från bussfönstret

När bussen får tekniska problem och vi blir stående på en becksvart väg småpratar vi med våra medpassagerare för att få tiden att gå. De berättar att de har rest från Arequipa, Lima, och till och med från Costa Rica för att återse sin hemby och träffa familjemedlemmar och gamla vänner som spritts för vinden under åren. De pratar om all mat de ska laga, utbyter recept och skojar med varandra. Damen bredvid mig har en kartong med små lufthål i. Ibland slinker desperata pip ur kartongen. Då skakar hon den bestämt, och pipen tystnar.

–Marsvin, säger hon menande och nickar mot kartongen. Sju stycken har jag med mig.

Marsvin är en delikatess i Peru och hon berättar att hon ska laga en riktigt god soppa på dem.

Det är tydligt att de hemvändande byborna har gjort en klassresa. Det märks på deras sätt att prata och klä sig att de materiellt och utbildningsmässigt skiljer sig från de som stannat kvar. Ändå låter de vemodiga och får något sorgset i blicken när de pratar om byn de lämnade. De berättar om svunna tider, för sådär trettio, fyrtio år sedan. Då var byn var mer levande än den är nu. Det var innan radio, TV och internet kom hit. En man berättar att innan man byggde vägen som vi slingrar oss upp för tog det 8 dagar att rida till Arequipa, eller en månad att gå till fots.

Tre timmar efter avsatt tid anländer vi slutligen till Viraco. Vi tar avsked av våra nya vänner med flera inbjudningar till att dela mat och dryck med dem under de närmaste dagarna.

Hur festen var? Det får ni läsa i ett annat blogginlägg!

Text och foto: Ylva Kalin

LOVA: Ett första spadtag för programmet Suma Thakhi II

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 2

Vi kämpar oss uppför backarna i kvarteret Sopocachi. Vi letar efter en lokal, i första hand avsedd för HBTQ-personer, som på dagtid är ett kafé men som på kvällarna förvandlas till en livlig nattklubb. Det är inte konstigt att vi till en början inte hittar rätt, då en plåtdörr utan skyltning är det enda som möter oss när vi väl är framme. Martín, som arbetar för en av Svalorna Latin­amerikas samarbets­organisationer CDC (Capacitatión y Derechos Ciudadanos), vinkar oss glatt tillrätta. Han berättar för oss att ”La Alcaldía” (motsvarande Stadshuset) flera gånger har försökt att stänga ner stället, trots att man har de papper som krävs för att hålla det öppet och trots att de inte har hänt någonting som bryter mot lagen. Motsägelsefullt nog sågs representanter från ”La Alcaldía” i det senaste Pridetåget, i juni 2013, i La Paz. Dessutom står det i Bolivias Konstitution, (Artículo 14, en la Constitucíon Política del Estado), att staten förbjuder och sanktionerar all form av diskriminering som baseras på skäl som kön, hudfärg, sexuell läggning och könsidentitet etc. Det finns också en mer specifik lag, Ley 045, som bland annat förbjuder diskriminering mot HBTQ-personer. Lagar finns det alltså, men de efterföljs inte av det egna stadshuset. Vi går in. Glad dansmusik välkomnar oss i lokalen och en liten scen och en bar framför rödmålade väggar uppenbarar sig.
 
Vi befinner oss på den första workshopen inom Svalorna Latinamerikas nya program i Bolivia, Suma Thakhi II, som tjuvstartar redan nu i höst (vår i Bolivia). Dagens tema är ”Conociendo la realidad legal y social de la población LGBT” (”Att lära känna den legala och sociala verkligheten för HBTQ-personer”). Martín från CDC är dagens första talare och även ansvarig arrangör för eventet. Han menar att idén med Suma Thakhi II delvis är att arbeta med implemen­terandet av de mänskliga rättigheterna för HBTQ-personer. Det innebär att programmet ska hjälpa till att stödja en uppbyggnad av en kulturell struktur i Bolivia, som inte verkar diskriminerande mot denna målgrupp. Även representanter från Suma Thakhi IIs övriga samarbetsorganisationer PRO-DONAT´s, CISTAC, Albor och Red Ada är på plats. Det nya programmets övergripande teman är sexuella (och reproduktiva rättigheter) samt könsrelaterat våld. Ett rättighetsbaserat perspektiv kommer att vara i fokus, med stark betoning på påverkans­arbete för att få till en strukturell förändring kring de teman som behandlas.

El Alto, staden där större delen av Suma Thakhi IIs målgrupp bor

Under en av dagens föreläsningar blir vi tilldelade en broschyr, i vilken det står med tydliga bokstäver: ”Yo soy Raiza, pero para mi país me llamo Victor” (”Jag är Raiza, men för mitt land heter jag Victor”). Det är en allvarlig kvinna som står framför oss, rakryggad med ett viktigt budskap: ”Min identitet är min rättighet!” Hon berättar för oss att en människas könsidentitet inte nödvändigtvis behöver korrespondera med dennes biologiska kön. Raizas starka berättelse handlar om hur hon, i och med sitt könsbyte, har utsatts för en rad olika repressalier och fördomar i det bolivianska samhället, i hennes egen familj och på arbets­marknaden. Det är inte tillåtet att byta juridisk identitet i Bolivia idag. Det finns alltså ingen lag som rättfärdigar Raizas handling. Det faktum att hon inte har fått byta juridisk identitet gör det svårt för henne att till exempel öppna ett bankkonto, köpa ett hus eller resa. Raiza berättar vidare för oss hur lätt det är att hamna i prostitution då man har gjort ett könsbyte, just på grund av att det är svårt att få ett annat arbete. Detta i sin tur resulterar ofta i ett påföljande drog- och alkoholmissbruk, samt i det våld och utnyttjande som följer då man tvingas att sälja sin kropp. ”Man känner sig ständigt ifrågasatt”, berättar Raiza. ”Man lämnas med en känsla av utanförskap, tomhet och ensamhet”.

Ytterligare en föreläsning hålls av Gabriel och Keny. De har, med hjälp av CDC, lyckats att få ett skriftligt bevis på att de är gifta och är därför ett av de första homosexuella paren i Bolivia som har fått ingå äktenskap. ”Min kärlek till Keny har inte förändrats”, säger Gabriel, ”men de juridiska förhållandena har förändrats”. ”Jag vill veta att mina ägodelar tillskrivs Keny, om det händer mig något”, berättar han. ”Dessutom kan andra homosexuella par i landet följa vårt exempel”. Det skriftliga beviset på Gabriels och Kenys giftermål är något som liknar ett giftermåls­kontrakt, d v s en tolkning av lagen har gjorts av CDC för att komma runt att det egentligen är förbjudet i Bolivia för ett homosexuellt par att ingå äktenskap.

Martín från CDC avslutar dagen med ett förtydligande kring att det är viktigt att arbeta med implemen­teringen av de redan existerande lagarna i Bolivia. Lagar som faktiskt redan finns till skydd för HBTQ-personer i landet. Det innebär att man till exempel måste arbeta med de olika normer, stereotyper, föreställningar, fördomar och sociala konstruktioner som finns kring kön. Martín förklarar vidare att det fortsatta arbetet avseende sexuella rättigheter och könsrelaterat våld främst måste fokusera på rätten att få byta identitet, samt på rätten att få ingå äktenskap och bilda familj som homosexuellt par i Bolivia. Vi lämnar lokalen med en känsla av att mycket återstår att göra, men att vi i och med Svalorna Latinamerikas nya program Suma Thakhi II förhoppningsvis kommer att komma en bra bit på väg!

Text och foto: Lova Gustafson

Svalor mitt på Malmöfestivalen

Nu när höstmörkret börjat lägga sig kan det vara skönt att tänka tillbaka på den fina sommaren. I mitten av augusti fanns Svalorna LA:s lokalgrupp i Skåne på plats på den årliga Malmöfestivalen som drar människor från hela Skåne till staden. För många är det framför allt en vecka full med musik, dans, bra mat och nöje. Men det handlar också om att skapa ett levande Malmö och möta medmänniskor.

Därför stod vi från Skånes lokalgrupp tillsammans med andra organisationer från Frivilligcentrum på festivalen.  En hel lördag träffade vi människor, pratade om vårt engagemang och hur det påverkar, dels globalt, men också lokalt, så att Malmö blir en engagerad stad där alla kan trivas.

Även om vår verksamhet framförallt är utåtriktat, mot målgrupperna i Latinamerika, så vill vi också göra Malmö rikare genom event som film- och diskussionskvällar, föreläsningar och andra utåtriktade aktiviteter.

För alla vi som är med i Skånes lokalgrupp betyder det att träffa människor som delar intresset för Latinamerika och som är lika drivna att förändra orättvisa förhållanden globalt.

Malmöfestivalen gav oss möjlighet att dela allt det med Malmöbor och andra förbipasserande och diskutera med dem över en kaffe om deras åsikter. Det fanns många som var intresserade av Svalorna LA, några som ville gå med i lokalgruppen och andra som stödde Svalorna LA med en slant för en kaffe eller genom att köpa fina alpackakläder från före detta samarbetsorganisationer i Bolivia.

Över våra huvuden kretsade en majestätisk sval-piñata. Rondören var snarare en pingvins, men i övrigt var det en klockren svala som vakade över våra huvuden i tältet. VI hade dagarna före festivalen gjort den tillsammans i gruppen – en symbol för engagemang och samarbete.

Text: Mareike Fehling och Björn Reisnert

Bild: Svalorna Latinamerikas lokalgrupp i Skåne

HAMPUS: Lås in dina döttrar?

Hampus Andersson i Nicaragua,  inlägg 1 

Hur förebygger man barnsexhandel och sexuella trakasserier riktade mot minderåriga? Vari ligger egentligen grundproblemet? Efter en kort introduktion där barnsexhandel i Nicaragua har kartlagts har flera av deltagarna i dagens aktivitet lösningarna klara för sig:

”Unga tjejer måste lyda sina föräldrar bättre”  
”Flickor bör inte vara ute så sent”  
”De måste klä sig mer anständigt!”

Jag deltar i en workshop för föräldrar, anordnad av en samarbetsorganisation till Svalorna Latinamerika, och min feministiska ådra börjar ana onåd till följd av utvecklingen på gruppsamtalet. Är det den här typen av inställning vi vill främja när vi informerar om barn och ungas utsatthet? Kvinnor och tjejer är redan missgynnade i den nicaraguanska makthierarkin. Är lösningen verkligen att begränsa deras självbestämmande än mer?

Aktivitetsledaren låter diskussionen flyta fritt ett tag till innan han ingriper. Han trycker återigen på frågeställningen om vad som är grundproblemet till våld och sexuell exploatering, och sakta men säkert börjar diskussioner om genus och könsroller få fäste i samtalet. Det pratas om barn som subjekt med egna viljor och rättigheter, men alla är inte överens.

”Hur många gånger har vi inte hört historien om olydiga barn som blir brottslingar eller prostituerade? Hur många barn hade inte gått förlorade om man inte hade använt lite stryk och utegångsförbud för att sätta gränser?”

Kvinnan utstrålar en förvirrad hopplöshet, men efter vidare diskussion med aktivitetsledaren och övriga i gruppen anar jag en ändrad ståndpunkt. Många nickar medhållande till påstånden om att våld föder våld och att begränsad personlig frihet hämmar den egna utvecklingen. Flera deltagare delar med sig av egna historier och stämningen är nu betydligt lugnare och mera samstämmig.

När aktivitetsledaren sedan frågar deltagarna om ett barns rätt till sin egen kropp förändras av vilka kläder hen har på sig, eller vilken tid på dygnet det är, är alla rungande överens om att så inte är fallet. Aktiviteten avslutas med ett mellanmål och en pratstund. Det känns som att deltagarna kommer att ta flera av dagens diskussioner med sig hem till familj och vänner.

Några av de många deltagarna i dagens föräldrasamtal

Min första månad som programpraktikant för Svalorna Latinamerikas arbete i Nicaragua har varit givande och mycket intressant. Att delta i aktiviteter hos samarbetsorganisationerna har belyst komplexiteten i att medvetandegöra befolkningen om det utbredda problemet kring barnsexhandel. Att informera och påverka samtidigt som man arbetar för att reaktionen inte blir kontraproduktiv och vidare begränsar grupper som redan är missgynnade är en viktig utmaning.

Jag känner mig väldigt inspirerad och jag ser fram emot att vara med och delta i utvecklingen framöver.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

FRIDA: Förändringar på hög höjd

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 1

Varje morgon tar jag tillsammans med Lova, min praktikantkollega, uppförsbacken till Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Att promenera uppförs längs slingriga gator och trappor på 3640 meters höjd innebär att det är med hög puls som vi till slut står vid grinden till kontoret och kippar efter andan.

Utsikten på väg till Svalorna Latinamerikas kontor

Det har gått tre veckor sedan jag som ny Svala landande här i Bolivia, i ett land och på en kontinent jag aldrig tidigare befunnit mig. Knappt hann jag landa innan jag tillsammans med ett hundratal barn deltog i en manifestation mot våld i samhället, för att sedan dagen efter stå som åskådare till en demonstration för avkriminalisering av abort. Manifestationer och demonstrationer hör till vardagen här och jag får också känslan av att Bolivia är ett land under förändring.

Det ska bli spännande att få följa den förändring som även Svalorna LA genomgår här i höst. Det nuvarande programmet, Suma Thakhi I, avslutas i december och ersätts då med Suma Thakhi II, där fem nya organisationer tillsammans ska arbeta med temat ”SRHR” (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) och ”genusrelaterat våld”. Dock kommer det nya programmet redan nu i oktober att tjuvstarta genom att samla organisationerna till workshops i bland annat HBT och maskulinitet. Ett program är på väg att avlutas och ett nytt på väg att startas upp.

Den där uppförsbacken till kontoret må vara jobbig, men det är det värt, för jag vet att varje gång jag väl tagit mig upp så kommer jag att mötas av ännu en intressant och utmanande dag på praktiken! 

Text och Foto: Frida Brännlund

MARTIN: Att känna sin historia

Martin Karlsson i Peru, inlägg 2

Kyrkan vid Torget i Viraco.

Dammet yr upp bakom oss när vi kör fram mellan bergen på en skumpig grusväg. Föraren manövrerar bilen vant förbi hårnålskurva efter hårnålskurva med hatten nerdragen så långt att man bara kan se munnen. Himlen är klarblå och i radion spelas andinsk folkpop. Jag vevar ner bilrutan och kikar ut med kameralinsen. I baksätet sitter Irma, Ylva, Katy och Hugo ihop klämda. Efter några skakiga plåtningar vänder jag mig om och skriker ¡Me gusta!

Vi är på väg till Viraco. En by belägen 3 220 meter över havet i området Castilla Media cirka sju timmar utanför Arequipa.Vyerna är spektakulära med karga berg och en flod som strömmar fram långt ner i en dalsänka och sprider grönska omkring sig. Det lever omkring 2 000 personer i Viraco. De flesta försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel.

Väl framme stannar vi till utanför möteslokalen till Programa de Desarrollo Rural (PDR). PDR är ett femårigt utvecklingsprogram som drivs av Svalornas samarbetsorganisationer med syftet att främja möjligheterna för försörjning, utbildning och politiskt deltagande i hela Castilla Media.

Det dröjer inte länge innan jag börjar fatta tycke för Viraco. Bergen tillsammans med den stora glaciären Coropuna i bakgrunden ger byn en sublim inramning. Några bilar syns knappt till ochmänniskorna lever av vad jorden har att ge och … ja, jag vet… jag romantiserar.

En by med behov
Sett endast genom kameralinsen skulle Viraco kunna vara ytterligare en pittoresk bergsby från ett resereportage i dagstidningarnas söndagsbilagor. Min bild blev dock mer nyanserad när jag satt med vid ett möte som var sammankallat av Viracosborgmästare. Borgmästaren hade bjudit in representanter från polis- och vårdmyndigheterna och från PDR för attinvånarna i Viraco med omnejd skulle få en chans att vädra sina åsikter.

En äldre man boende i utkanterna av byn hade kommit för att berätta att han upplevde sig vara bortglömd av både polis, läkare och civilsamhällets organisationer där han bodde. En kvinna förklarade att flera brott, i synnerhet hustrumisshandel, begicks oanmälda pågrund av polisens frånvaro. Myndighetsrepresentanterna lyssnade och svarade att resurserna tyvärr är begränsade. Ibland finns det inte ens tillräckligt för bensin till ambulansen.

Några av deltagarna på mötet.

Levnadsvillkoren för människor på Perus landsbyggd är överlag starkt begränasde i jämförelse med resten av landet. Denna propblematik uppmärksammades inte minst i en ny FN-rapport som underströk att undernäring och bristen på behandling av HIV och AIDS är särskilt påtaglig just på landsbygden.

En plats i historien
På mötet diskuterades också ett förslag om att inrätta en årsdag till minne av Viracos grundade. I historiska dokument hävdas det att bosättningar har funnits i området ända sedan 1540. Någon av deltagarna sa att det minsann fanns ruiner utanför byn som kunde påvisa att folk hade bott där redan innan Inca-imperiet. Det var intressant att lyssna till resonemangen om valet av dag och årtal.

Framför mig satt en samling människor som försökte fastställa sin historia. Att göra den känd för omvärlden och få berätta att det här är vi, vi kommer härifrån och har levt här i flera generationer. Att känna sin historia, tänkte jag, handlar om så mycket mer än kuriosa. Det handlar om att bli medveten om sig själv och få ett erkännande av sin omgivning.

Solen var på väg ned när mötet var över. På himmelen fanns stråk av rosa. Det var vackert och jag kände mig hoppfull.

Text och Foto: Martin Karlsson

SIGRID: Det värsta man kan tänka sig

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 2

När jag berättade för nära och kära att jag skulle praktisera för Svalorna Latinamerika här i Nicaragua var reaktionerna enhälligt positiva. Men när jag berättade vad det var jag skulle skriva om, dök en orosrynka upp i mångas pannor. Sexuell kommersiell exploatering av barn och unga måste vara en av de värsta sakerna man kan föreställa sig. Att ens tänka tanken att det skulle drabba ett barn eller ett syskon ger magont. Familj och vänner kände viss oro för hur det skulle vara för mig att hantera ämnet på nära håll.

Då hade jag ännu inte förstått att den verksamhet Svalorna Latinamerika stöttar endast arbetar förebyggande. De nicaraguanska samarbetsorganisationerna kom fram till att det är statens ansvar att tillhandahålla omsorg. Det civilsamhället kan bidra med är att minimera risken för att det ska ske. Att påverka och transformera bakomliggande orsaker, förutsättningar och riskfaktorer. Det handlar om att sprida information, att göra barn och unga medvetna om sina rättigheter, att få dem att se riskfaktorer och att ge utrymme för kreativa möten mellan barn och vuxna.    

T-shirt i barnstorlek tryckt av organisationen Club Infantil:
"Respektera mig, ge mig andrum, krama mig, pussa mig,
lyssna på mig, le mot mig, förstå mig, stötta mig"

De barn och unga jag möter i första hand har alltså inte själva blivit utsatta för övergrepp. De är delaktiga i organisationernas aktiviteter för att lära sig, för att sprida information till andra i samma ålder och för att ha en plats där de kan ventilera problem som är relaterade till den här typen av problem.  Men trots att det arbete som Svalorna Latinamerika stöttar är förebyggande, stöter organisationerna ständigt på barn och unga som själva blivit drabbade av olika former av våld eller övergrepp.

Just nu ligger det fyra tjocka häften framför mig på bordet. Det är olika undersökningar om sexuell kommersiell exploatering som gjorts i Nicaragua. En tung läsning som lämnar en klump i bröstet. Där finns citat från flickor så unga som tolv år. Där de berättar hur deras liv varit fyllt av våld och övergrepp. Det står om konsekvenserna det sexuella våldet får i form av sömnproblem, skuldkänslor och självmordstankar. Och det står om ett osynliggörande av kunderna. Hur det finns en social acceptans mot dem och en inofficiell diskurs där man ser behovet av sexuella tjänster som något naturligt.

Det är ingen lättsam läsning. Men det är otroligt viktiga undersökningar.  Var och en av dem avslutas med förslag på förändringar till situationen. I en informationsbroschyr utgiven av organisationen Puntos de encuentro kan jag läsa följande: ”Om du känner en minderårig person som är utsatt för sexuell exploatering: Försök att inte döma eller stöta bort henne. Ge henne istället ditt sällskap och ditt stöd för att vända sig  till de statliga myndigheter som ska ta hand om henne med diskretion.”

Jag tror, som mina nära och kära, att det är fruktansvärt jobbigt att möta någon i en situation av sexuell kommersiell exploatering på nära håll. Men det är inte mig det är svårast för.

Text och foto: Sigrid Petersson

Informationshäftena jag läser:

• Preguntas y Respuestas sobre la Explotación Sexual Comercial de Niños, Niñas y Adolescentes, ECPAT International, 2007 
• Protejamos a las Adolescentes, Puntos de encuentro, 2011
• Ruta Crítica de Adolescentes Violentadas por Explotación Sexual Comercial, Asociación “Mary Barreda”, 2005
• Un Acercamiento al Delito de la Trata de Personas en Nicaragua, Save the Children, 2007