Reflektioner kring månaderna som gått

I torsdags samlades representanter från de fyra samarbetsorganisationerna, plus representanter från Svalorna Latinamerikas lokalkontor, på ett konferenscenter utanför Estelí. Målet var att utvärdera året som gått. Det fick mig att börja sammanfatta och reflektera över min egen tid här. Vad har jag lärt mig under de här fem månaderna? Hur har min syn på arbetet som utförs här förändrats under tidens gång?

Jag lämnar över en mini-banner vid ett besök hos ett internetcafé. Foto: Carlos Ariel Barrera Montzón

Först och främst har jag insett hur otroligt hängivna de som jobbar på organisationerna är och hur mycket tid de lägger ner på sitt arbete. Diana González, min handledare på Club Infantil, berättade i förrgår för mig att hon sätter sig framför datorn och jobbar på kvällarna efter att hennes son har gått och lagt sig. Tidigt på morgonen, innan arbetsdagen börjar, sätter hon sig där igen. På kontoret kan hon inte jobba, hon hinner inte. Kring hennes skrivbord är det kö, en kö som ständigt fylls på. Frågorna kommer från alla håll. ”Jag har det här problemet, vad ska jag göra? Titta på det här, vad anser du om det? Jag förstår inte det här, kan du hjälpa mig, snälla Diana?” Hon hjälper såklart alla som behöver hjälp men för hennes egna arbete finns det inte tid. Det får hon utföra i sitt hem sent på kvällarna och tidigt på morgonarna. Hon är inte ensam. Och det är inte bara cheferna som har det såhär. Liknande utsagor har jag hört om anställda på de andra samarbetsorganisationerna.

 Diana González är territoriell samordnare på Club Infantil. 

Foto: Philip Krook

Ett stort samtalsämne på Club Infantils kontor i Jinotega har den senaste tiden varit om de ska tvingas säga upp personal eller inte, och i så fall vilka det blir. Senaste mötet med arbetslaget började som vanligt men utvecklades snart till ett känslosamt samtal kring problem som förekommit under året som gått och spekulationer kring vad som kommer att hända efter årsskiftet. Varannan person sa farväl i händelse att detta skulle vara deras sista möte. Varje person bad om ursäkt för sina tillkortakommanden. Nästan alla grät. Club Infantil, liksom alla de andra samarbetsorganisationerna, är beroende av externa finansiärer. En europeisk biståndsorganisation valde att inte förlänga finansieringen för ett av projekten som de arbetat med under ett par år. Tre personer från arbetslaget är tvungna att gå.

Carlos Ariel Barrera Montzón berättar varför det finns en internationell flickdag. Foto: Philip Krook

Detta blev även tydligt under slututvärderingen i Estelí när varje organisation skulle presentera sina styrkor och sina svagheter och vilka möjligheter och vilka hot som finns. Under svagheter nämnde alla att de var beroende av extern finansiering, under hot nämnde alla att den finansieringen en dag kunde ta slut.

Det blir tydligt att dessa hängivna personer som lägger ner så mycket tid och energi på arbetet lever dag till dag, från hand till mun. Under fem månader här har jag sett vilket fantastikt arbete de utför. Jag har sett förändringar hos ungdomarna och jag har sett leenden på barnen. Därför känns det tråkigt när tre personer försvinner från arbetslaget och Club Infantils närvaro minskar. Men arbetet fortsätter, om än med färre anställda.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Fotoutställningen “Sedvanor, traditioner och kunskaper från byarna i Coropunas skugga”

På kvällen den tredje december var det invigning av fotoutställningen ”Sedvanor, traditioner och kunskaper från byarna i Coropunas skugga” anordnad av Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Platsen för utställningen är Arequipa och de inbjudna gästerna har nästan alla en anknytning till någon av byarna i projektområdet Castilla Media.

Bilderna visar miljöer, människorna och traditioner från de fem distrikten som PDR arbetar i. Anledningen till utställningen är att uppmärksamma platsen och göra allmänheten och personer med anknytning till Castilla Media medvetna om verkligheten som folket där lever i.

En i publiken tar kort på Svalorna Latinamerikas representant Edith Garzón som invigningstalar. Foto: Samuel Hallin Veres

Utställningen invigdes med tal av borgmästaren i Yanahuara, stadsdelen i Arequipa som utställningen visas i, men också med tal av Alfonso Aire och Edith Garzón från PDR. De lyfte vikten av att komma ihåg landsbygden i diskussioner om utveckling i Peru, något som ofta inte görs då fokus är staden och dess behov. 

En besökare studerar en av bilderna. Foto: Samuel Hallin Veres

Det var omkring femtio personer som kom och tittade på bilderna, minglade runt och åt av tilltuggen som det bjöds på. De flesta av besökarna hade någon form av anknytning till någon av platserna och det gick att höra hur de stod och pratade igenkännande om många av bilderna. Några tog också bilder på bilderna och bilder på sig själva med bilderna som bakgrund. Det verkar vara en utställning som engagerar många.

Några av de bilder som gav upphov till mycket samtal var de på de lokala festligheterna. Bland annat diskuterades när de olika distrikten firar sina skyddshelgon och var man kan se de bästa tjurfäktningarna. Det blev många samtal och många möten där besökarna utbytte många tankar och idéer om framtida projekt.

Viracos viceborgmästare Bernardo Guzman och PDRs konsult Gilberto Talavera samtalar med varandra och i bakgrunden pratar Edith Garzón en av besökarna. Foto: Samuel Hallin Veres 

Det var uppsluppen stämning på denna andra fotoutställning som PDR anordnar och som markerar slutet för året som har gått. För PDR återstår nu bara en veckas arbete innan juluppehållet för att sedan börja arbetet på nytt i januari. Utställningen kommer nu visas under två veckor då dörrarna står öppna alla dagar i veckan utom måndagar.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru

Inblick i barnkommunikatörernas vardag

Barnkommunikatörerna hos Club Infantil i Jinotega består av runt trettio barn och ungdomar i åldrarna 9-18. De har varit en del av organisationen sedan nittiotalet och vissa har varit med i över tio år. De som varit med ett tag tar därför på sig en ledarroll och hjälper de nya kommunikatörerna.

De producerar helt själva radio- och teveinslag som sedan sänds lokalt. Inför deras årliga arbetspresentation, där de visar upp vad de gjort för föräldrar och nyfikna kollegor satte de ihop den här filmen.

"Inblick i barn kommunikatörernas vardag". 
Foto: Barnkommunikatörerna, Club Infantil.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Terminsavslutning med Suma Thakhi II

Terminen, verksamhetsårets och praktikens verksamhet är nu påväg mot sitt slut och det börjar märkas på att de flesta av de planerade aktiviteterna för året inom programmet Suma Thakhi II är avklarade och verksamheten börjar trappas ner inför sommarledigheterna. Men innan det är dags för att skriva årets verksamhetsberättelse var det dags för en årsavslutning med ungdomarna. Så i lördags, den 28e november, samlades närmare 120 ungdomar från programmets verksamheter för att visa upp hur deras arbete under året hade förflutit. Sju grupper, tre från Albor, tre från Red Ada och en från CDC fick 30 minuter var för att demonstrera sina arbeten, detta för att alla organisationer inom programmet skulle få se vad de andra gjort och hur de jobbat med programmets teman. Ungdomar som kanske normalt sätt inte träffas så mycket utan jobbar med sina egna ungdomsgrupper fick träffas och utbyta erfarenheter.

Inledningsscenen ur Albors teater om kvinnovåld. 

Foto: Carolina Pettersson

Albors grupper valde att visa upp förkortade versioner av sina teateruppsättningar, vilka fick stora applåder och beröm när de hade avslutats. Frågorna från publiken var många, om framför allt hur teaterns handling och budskap hade påverkat dem som spelade i den själva. Efter teatern ”No te duermas con cuentas de Ada” svarade en av huvudpersonerna att ”Innan jag började spela med Albor ville jag bli en prinsessa, alltid vara perfekt, smal och snygg. Nu vill jag inte det längre, nu vill jag bara vara mig själv”. 

En av ungdomarna i CDC visar en dans om transformering från kvinna till man. Foto: Carolina Pettersson

CDCs ungdomsgrupp, Brigadisterna, visade upp sitt arbete med HBT-frågor och höll många brandtal om alla människors lika rätt och om att försvara utsatta grupper i samhället. De flesta i gruppen är i 15-16 årsåldern och deltar i sin första politiska verksamhet inom programmet Suma Thakhi II, och det märks att det brinner en glöd i många av ungdomarnas ögon, en sådan glöd som bara finns hos någon som för första gången har hittat sitt sätt att kanalisera sitt engagemang för en mer rättvis värld. Deras presentation avslutas med att en av tjejerna visar upp en dans där hon i början är klädd i traditionella kvinnokläder och danssteg som traditionellt sett görs av kvinnor för att sedan succesivt byta både kläder och dansstil till klassiskt manliga. Detta för att illustrera hur flytande könsroller kan vara med hur svårt det ändå kan vara att vara transperson. 

Red Adas grupp redovisar sitt arbete under året. 

Foto: Carolina Pettersson

Red Adas ungdomsgrupper visade bland annat upp filmer de har gjort under året, alla på temat könsroller och hur de bildas och upprätthålls, för att visa på hur fel de är och hur mycket de ställer till i människors liv. Mitt i ett av anförandena blev vi dock avbrutna av att det började bli stökigt längst bak i salen, där det såg ut som att det var på gång att bli ett slagsmål mellan två personer, en tjej och en kille. Det blev ganska oroligt i hela salen tills ledare från de olika föreningarna lyckades avbryta bråken och få killen och tjejen åt olika håll. När stämningen i salen hade lugnat ner sig och uppmärksamheten åter hade riktats åt gruppen som höll presentationen avslöjade gruppen att slagsmålet var iscensatt för att uppmärksamma våld inom relationer. 

Dagen avslutades med fria lekar, där Albor hade förberett samarbetsövningar/lekar där alla deltog och lärde känna varandra. 

Gemensamma lärakännalekar på slutet av dagen. 

Foto: Carolina Pettersson

Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

Reflektion av min praktiktid på PDR, Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram i Peru

”Om du har en avokadoträdssort som naturligt växer på platsen, vilket här brukar vara ”Topa Topa”, och gör en ympning med ett skott av avokadosorten Fuerte tar det endast 3 år innan du kan börja skörda avokados. Istället för upp emot tio år som det skulle ta utan ympningen. För god pollinering ska du dock inte endast utföra ympningar med sorten Fuerte. För åtta skott av Fuerte bör du använda en av sorten Haz. Det är nämligen så att båda är hermafroditer, tvåkönade, Fuerte är hane på morgonen och hona på eftermiddagen, medan Haz är precis tvärt om”. 

Detta hörde jag mig själv sitta och förklara för en taxichaufför i lördags efter att han frågat vad jag gjorde i Peru, jag svarat med att ge en kort sammanfattning av vad landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR arbetar med, varpå han i sin tur intresserat frågat vad programmet lär ut om avokadoodling.

Han satt tyst en stund och såg ut att fundera på vad jag hade sagt. Jag blev lite orolig att det skulle komma följdfrågor och passade på att förklara att jag inte var någon biolog, eller liknande, utan att jag hade lärt mig vad jag just berättat på en aktivitet några dagar tidigare. Då brast han ut i skratt och sa att han verkligen hade trott att det var mitt expertisområde.

En stam av avokadosorten ”Topa Topa” ympad med ett skott av avokadosorten Fuerte. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

Det här är ett exempel på ny kunskap som jag nu har fått och som jag, innan jag sökte den här praktiken, aldrig trodde att jag skulle besitta. Efter att ha gjort praktik i fyra månader här i Peru, med bara två veckor och ett blogginlägg kvar, känner jag att jag har fått mycket ny kunskap och dessutom breddade perspektiv. Förutom att ha fått lära mig saker som jag inte ens tänkt på att jag inte visste, har jag fått lära mig sådant som jag hoppats på att få lära mig. Jag har bland annat fått större förståelse för hur det i praktiken funkar att jobba med utvecklingsprojekt med planering realisering och uppföljning. Fått inblick i vilka utmaningar som finns i att jobba med utvecklingsprojekt, så som balansen mellan ideologen, som lägger ner både hjärta och själ för att bistå målgruppen, och den rationella, som måste se till att aktiviteterna som utförs även går att mäta. Jag har dessutom fått vara del i teamet som skulle utföra årets resultatuppföljning, vilket för mig var mycket värdefullt. Jag fick vara med under hela processen, utforma intervjufrågor och frågeformulären som skulle användas, gå runt tillsammans med min praktikantkollega Samuel och applicera dem och slutligen sammanställa resultaten. Förutom att det var mycket lärorikt gjorde det även att det blev mer naturligt att prata med personerna som jag intervjuat i efterhand. Det blev lättare att få en relation till dem och platsen och praktiken kändes därför väldigt meningsfull, och jag har försökt åka ut i fält så mycket som möjligt.

Allt det här hade ju dock spelat mindre roll om jag inte hade trott på vad programmet faktiskt gör. Jag vill därför avsluta mitt sista blogginlägg med två citat från kvinnor som är involverade i projektet och som jag tycker är väldigt talande för varför jag anser att programmet är viktigt.

”Förut handlade mitt liv om mina kossor, jag tog hand om kossorna och sen gick jag hem för att se på TV med min son. Det var allt och utöver det tänkte jag inte på något mer. Efter att jag gått på kurserna kring självkänsla började jag i högre grad värdera mig själv som kvinna. På andra kurser såg jag att det finns många möjligheter, som att vara del av en organisation till exempel. Att vara aktiv i en organisation har jag tyckt mycket om och jag märker nu att jag har löst en stor del av mina problem. Det finns fortfarande saker kvar men jag tror att jag utvecklas bättre nu.” Rocio Glendi Zuniga Minaya. 

Rocio Glendi Zuniga Minaya, ordförande i Machaguays jordbrukarförening, välkomnar de närvarande till marknaden som organisationen anordnat. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

”Innan var jag blyg, jag gillade inte att uttrycka min åsikt. Jag tänkte att jag skulle tråka ut andra när jag sa vad jag tyckte. Därifrån har jag steg för steg börjat medverka på PDRs aktiviteter och har börjat fråga mig själv varför jag inte ska delta. Om vi alla är jämlika, för det tänker jag att vi är, varför deltar inte jag, varför uttrycker jag inte min åsikt? Jag tror inte att jag är perfekt, men nu deltar jag i alla fall. PDR har varit mycket viktigt för mig, det är ett minne jag alltid kommer att bära med mig, för tack vare programmet känner jag mig stärkt.“ Erika Soto Silva.

Erika Soto Silva, näst till vänster i bilden, deltar i en av PDRs aktiviteter för ”APAFAS”, skolans föräldraförening, som hon även är ordförande i. Foto: Alexandra Garcia Nilsson. 

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Ett annorlunda sätt att uppmärksamma den 25 november

Den internationella dagen mot våld mot kvinnor är här. Vi har spenderat förmiddagen med att förbereda och samla ihop material inför eftermiddagens manifestation. Vi har bland annat tryckt upp 1800 informationsblad som vi sedan ska dela ut på vår eskapad genom Estelí. Klockan 14.00 är det dags att sätta igång. Tåget har anlänt.

Heysel Soza och Junieth Gradiz kollar rutten för vår chimbaron. Foto: Victoria Särnhult

Tag plats, snart dags för avgång! Foto: Victoria Särnhult

Skumpigt men säkert rullar vi igång. Foto: Victoria Särnhult

Vi har hyrt en chimbaron, vilket är ett färgglatt rundturståg som vanligtvis brukar puttra runt i centrum på helgerna. Tåget är väldigt populärt bland barn och vuxna och kör runt familjerna med stoj och stim. Vi dekorerar tåget med flaggor samt siluetterna och målningarna från manifestationen den 15 november. Vi har också hyrt en bil med högtalare som spelar upp en vinjett på väldigt hög volym. Vinjetten är gjord av ungdomarna i kommunikationsgruppen och tar upp historian bakom den 25 november, vidare informerar ungdomarna om att könsbaserat våld är ett brott som resulterar i fysiska psykiska och sexuella skador och förekommer offentligt och privat. Vinjetten avslutas såklart med slagordet: ”Du och jag har rätt att leva utan våld. Var inte tyst. Agera.” En musikslinga av en reaggetonlåt som heter "stop a la violencia de género" spelas även upp. Tanken är att vi ska rulla fram i områdena utanför stadens centrum, spela upp vinjetten och dela ut informationsbladen på vägen. Tåget skapar mycket positiv uppmärksamhet och är tänkt att locka ut folk på gatan och på så sätt uppmärksamma oss och vårt budskap. Självklart kan också alla ungar åka med en bit på tåget om de vill. 

Heysel Soza delar ut informationsblad längs vägen. Foto: Victoria Särnhult

Alla som passerar, kvinnor som män, får info om den 25 november. 

Foto: Victoria Särnhult

Tåget tuffar på under Proyecto Miriams banderoll. Foto: Victoria Särnhult

Tåget sätts i rullning nedför den skumpiga backen utanför Proyecto Miriam. På vägen ser vi många vidöppna ögon och stora leenden, både från vuxna och barn. Många barn blir väldigt upphetsade över att se tåget precis utanför sin egen dörr. Vi åker på steniga landsbygdsvägar genom de små samhällena och delar ut informationsbladen till de som går, cyklar eller kör förbi. Vi kikar in i de små affärerna, tittar in i husen och sticker in armarna mellan fönstergallren. I informationsbladen är risker och förebyggande åtgärder uppradade. Historien om ”las mariposas” finns också med, samt information kring de 50 nicaraguanska kvinnor som hittills har mördats under 2015. Responsen är positiv. De allra flesta tar intresserat och tacksamt emot och börjar nyfiket läsa. Under hela dagen träffar jag bara en enda person som inte vill ta emot bladet.

Några i gänget som delar ut info mot könsbaserat våld. 

Foto: Victoria Särnhult

Imelda Herrera vilar fötterna en stund på tåget. Foto: Victoria Särnhult

Jag träffar på en ung tjej som glatt tar emot informationsbladet och sedan mäkta stolt visar upp sin t-shirt. På t-shirten är det en målning av Nicaraguas karta och kvinnor som sträcker ut händerna i luften. Ovanför målningen står det Ni las mujeres, ni la tierra somos territorio de conquista (varken vi kvinnor eller marken är territorier att erövra). Hon var tydligt uppfylld av dagens budskap. Det var ett kort men väldigt fint möte. 

En stark tjej. Foto: Victoria Särnhult

Vi kör ut på huvudvägen och in i ett områden som heter El Rosario. Här finns några av de runt 50 cigarrfabrikerna i Estelí. Vi delar upp oss i tre grupper och ställer oss utanför varsin fabrik. Vid den här tiden (5-tiden på eftermiddagen) avslutar de flesta sin arbetsdag, vilket gör det till ett perfekt tillfälle att haffa dem vid grinden. Vi delar också ut blad med information kring utbildningar och kurser i Proyecto Miriam. Nu är det nämligen dags att skriva in sig för vårens grundskoleutbildning (läsa och skriva) och även de andra kurserna i datakunskap, skönhet, sykurs etc. Till slut är alla 1800 ex av informationsbladet utdelade. Vi samlas och väntar tillsammans på bussen som ska ta oss till en restaurang där vi avslutar dagen tillsammans. Vi äter kyckling med ris och pommes frites och dricker passionsfruktsjuice, trötta men mycket nöjda med årets insats för att uppmärksamma den 25 november. Den internationella dagen mot (mäns) våld mot kvinnor. 

 

Nyfiket kikar både människor och djur ut på spektaklet. 

Foto: Victoria Särnhult 

Glada miner från Esteliborna. Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

En uppmaning till alla män

Lördagen den 21 november anordnade Club Infantil och Radio Estereo Libre en festival vars tema är en del av kampanjen "En riktig man är..." för att utmana rådande maskulinitetsnormer.

Detta är en video av Philip Krook från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua med en uppmaning till alla män att bryta ner "machismon" som inte tillåter dem att gråta, visa respekt för kvinnor, känslor och ömhet.

"En uppmaning till alla män". Foto: Philip Krook

Victoria Christensson, kanslipraktikant, Sverige