Terminalen

Häromdagen gick jag och Karla ut på Leóns bussterminal mittemot kontoret. Terminalen sitter ihop med en marknad som visade sig vara en mindre stad i staden, med sina små egna mathak, klädbutiker och skumma gränder. Vi gick dit för att för att bjuda in ett femtiotal kvinnor som jobbar där till en workshop om barnaga och diskutera dess konsekvenser och hur det finns andra sätt än våld för att uppfostra barnen.

Det tog oss hela för- och eftermiddagen att zick-zacka mellan brödförsäljare, DVD-försäljare, leksaksförsäljare, köksredskapsförsäljare och dela ut inbjudningar.

Det var varmt och jag var uttorkad som vanligt. Karla bjöd mig på en påse med frusen glass där man får bita hål i kanten på påsen och suga ut innehållet. Runtomkring marknaden kunde jag se människor i alla åldrar som gick och sög på sina små påsar för att sedan slänga de över axeln.

Kelly är med i Mary Barredas barn- och ungdomsgrupp. Hennes mamma Juana säljer frukt på marknaden och brukar också delta i Mary Barredas aktiviteter. Foto: Johannes Rydinger. 

De flesta kvinnor vi närmade oss under vår runda var intresserade av workshopen. Vissa hade varit i kontakt med Mary Barreda innan, andra inte. Vid ett tillfälle dök en man upp och förklarade hur den unga kvinnan vi hade bjudit in ”inte har tid för någon workshop idag. Hon måste vara här och sälja bröd!” Karla diskuterar med dem ett tag och det slutar med att den unga kvinnan kommer förbi vårt lokalkontor tillsammans med trettio andra nyfikna deltagare senare på eftermiddagen.

Karla och Liliana Novoa sätter igång med sin workshop. De ber deltagarna dela upp sig i smågrupper där de tillsammans får skriva upp på stora pappersark de olika känslor som uppstår när de slår sina barn. En annan punkt handlar om hur mödrarna tror att barnen själva känner när de utsätts för våld. En och en från varje grupp går sedan upp och redovisar vad de kommit fram till.

De diskuteras livligt och dras skämt. Vid ett tillfälle råkar en av de som ska redovisa sitt A2-papper kliva på ett barn som vinglar till och hon utbrister ”Se! Barn har ju inga känslor!”

Trots den skämtsamma stämningen kommer deltagarna in på desto mer allvarliga teman under sin redovisning. De talar om hur de själva kan känna en viss makt när de slår sina barn, hur det ligger närmre till hands och är en tillsynes enklare uppfostringsmetod. De kommer in på barnen. Hur de upplever rädsla. Lär sig våldets språk. Reproducerar det. Och i värsta fall blir avtrubbade av våldet.

Karla Laguna bjuder in föräldrar på bussterminalen till att vara med på en workshop som handlar om barnaga. Foto: Johannes Rydinger.

Jag upplever det vara en otroligt viktig workshop för att utmana våldsspiralen och öppna upp för nya vägar att leva med sina barn. Det är samtidigt en utmaning om mödrarna själva lever i ett hem där våldet kommer från ett annat håll - från mannen.

Det patriarkala våldet som klibbar fast. Det finns överallt. Inte bara i Nicaragua. Men här, bland människorna jag möter genom Mary Barreda, är det svårt att missa. Speciellt när det tar sig i uttryck genom kvinnornas eget agerande och uttalanden. Mary Barreda är noga med att lyfta fram hur machismo-kulturen är en struktur som genomsyrar hela samhället. De menar att kvinnorna reproducerar patriarkala beteenden och idéer och måste själva kämpa för att bryta mönstren.

För mig är det främmande att lägga ett sådant ansvar på en redan utsatt grupp. Jag undrar hur man orkar kämpa när både lagar, strukturer och mediala uttryck missgynnar kvinnor.

Karla påminner mig om att en av Mary Barredas stora målgrupp är barn och ungdomar. Och vilka är det som tar hand om dem? Jo, de ensamstående mammorna. Kvinnorna är inte bara arbetare och mödrar, de är även utbildare och de som sprider vidare värderingarna inom familjen.

Jag undrar var alla pappor är. De är oftast långt hemifrån för att söka jobb eller så har de lämnat familjen helt och hållet. De är därför upp till kvinnorna att dekonstruera strukturerna, däribland barnaga och machismo-attityden, som blivit så normaliserade i de Nicaraguanska samhället, menar Karla.

Hon lämnar mig med en svårtolkad blick som för tankarna till ett samtal jag hade med en av psykologerna på organisationen. Vi pratade om den trötthet och hopplöshet som sköljer över en inom det här arbetet, men som sekunden efter kan ersättas av en glödhet ilska och vilja som låter en kämpa vidare.

Johannes Rydinger, infopraktikant Nicaragua