Feministiskt forum 9 maj, morsdagdebatt och postkolonial journalistik

Idag firas mors dag i Sverige. Men det var i samband med en annan mors dag, den som för tre veckor sedan firades i Latinamerika, som en debatt väcktes i Sverige angående postkolonial journalistik. Detta efter en krönika i Sveriges Radio den 12 maj.

Kort sagt så behandlade krönikan en personlig gestaltning av det stundande mors dagsfirandet i Brasilien, varpå röster väcktes angående det eurocentriska förhållningssättet och bekräftandet av stereotyper om den ”latinamerikanska modern”. Debatten kom sedan att växa till en diskussion om postkolonial journalistik och det osynliggörande av kamper för kvinnors rättigheter som förs i Latinamerika.

Carmen Blanco Valer, folkhögskolelärare och globalrättviseaktivist, och Diana Mulinari, sociolog och professor i genusvetenskap, var några av de starkaste kritikerna till krönikan. De hade båda några dagar innan krönikan publicerades deltagit i ett samtal som Svalorna Latinamerika, tillsammans med FIAN, Färnebo Folkhögskola och Latinamerikagrupperna arrangerade på Feministiskt Forum i Stockholm, med Maria Starck, kommunikationsstrateg och styrelseledamot i FIAN, som samtalsledare. Samtalet berörde bland annat feminism och solidaritet i biståndsarbete och panellisterna tog upp just det problematiska i hur nord förhåller sig till syd. Samtalet gällde bistånd men temat för samtalet är tänkvärt även för de som vill ägna sig åt internationell journalistik.

Carmen Blanco Valer och Diana Mulinari under samtalet på Feministiskt Forum, Stockholm 9 maj.

Carmen Blanco Valer framhävde att vi måste våga ifrågasätta biståndet. Solidaritet är inte välgörenhet, det handlar inte om att tycka synd om någon. Det handlar om jämlikhet – att se dem som biståndet går till som våra jämlikar. Maktrelationen kommer ändå bestå, det är fortfarande biståndsgivarna som har makten att välja vilka som ska motta biståndet. Här måste biståndsgivarna inse att de gör politiska ställningstaganden i valet av mottagare – och våga göra det!

Även biståndgivarroller måste ifrågasättas – biståndsgivarna sitter inte på kunskapen om den lokala kontexten, biståndgivarna kan inte heller diktera de mål som biståndsmottagarna ska ha eller de medel de ska använda för att uppnå sina mål. Att ständigt vara i kommunikation med mottagarna, att lära av organisationerna och inspireras av dem för ett arbete för förändring av destruktiva strukturer och maktförhållanden även i Sverige är.

Under samtalet kom också moderskapet upp som ett tema och en utgångspunkt för feministisk kamp. Diana Mulinari påpekade att mödrarna på Plaza de Mayo i Argentina visserligen har moderskapet gemensamt men att det snarare handlar om en politisering av moderskapet med utgångspunkt i solidaritet, med mödrar och med andra, som söker rättvisa och svar angående försvunna anhöriga. En politisering som har lika lite med livmodern att göra, som krönikören i Sveriges Radio uttryckte det, som den högerpolitisering av moderskapet som sker i Europa idag har.

Att Sveriges Radio några dagar efter detta omfattande samtal publicerar en krönika som går emot mycket av det som samtalet gick ut på bekräftar problematiken som samtalet berörde.

Idag är det alltså mors dag i Sverige. Jag misstänker att ingen kommer att publicera en krönika om hur svenskor ständigt möts av frågor från släktingar och arbetsgivare om när de tänker skaffa barn (obs! inte ens ”om”), att svenska kvinnliga politiker porträtteras framförallt som barnlängtande prinsessor (Annie Lööf i Svensk Damtidning) och att Sverige är ett land med ett starkt abortmotstånd (Stockholms landsting halverar stödet för abortvård). För även om allt detta är sant så vet vi alla att det inte är hela sanningen. Och om vi kräver hela sanningen här, varför ska vi nöja oss med bara ett perspektiv på Latinamerika – eller på mammor?

Biståndsgivare liksom journalister som har ett verkligt intresse att motverka den maktobalans som finns gentemot biståndsmottagare och av journalister gestaltade personer måste för det första erkänna denna maktobalans. För det andra åta sig att ge en nyanserad bild, med flera vinklar och framförallt med berörda personers egna utsagor angående de ämnen de vill belysa.

För den intresserade:
Krönikan i Sveriges radio.
Debattartikeln "Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika".

Sveriges Radios svar på debatten.

Slutreplik av debattartikelförfattarna.


Caroline Ullman, som med detta inlägg tackar för tiden som organisationspraktikant på Svalorna Latinamerikas kansli, Stockholm

Besök från Billströmska Folkhögskolan

Svalorna Latinamerika samarbetar med Billströmska Folkhögskolan. Tisdagen den 12 maj arrangerade vi tillsammans ett samtal om Bolivia, våld mot unga i Bolivia och hur en med små medel kan förändra. Malin och Lii, deltagare på kursen De Ungas Rätt, presenterade två organisationer där de praktiserat under sin studietid i Bolivia.

Malin och Lii hade intervjuat Maria Galindo, anarkistfeminisist och aktivist för HBTQ-personers rättigheter samt psykolog, som förklarar att våld är ett sätt att behålla makten. I Bolivia sker en snabb inflyttning från landsbygden till städerna. Det innebär dels att sociala skyddsnät bryts upp men också att många måste finna arbete i den informella sektorn – där arbetsdagar på 16 timmar inte är ovanligt. Många barn lämnas hemma under dagarna. Dessutom är alkoholproblematiken växande. Allt detta är orsaker till det sexuella våldet mot barn och unga.

Organisationen Enda i El Alto möter de ungdomar som på olika sätt blivit utsatta för våld. Organisationen är uppdelad i två hus – Casa Fraternidad som tar emot ungdomar med drog- och alkoholproblem. Många av ungdomarna har varit hemlösa. Casa Minka tar emot unga som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Enda erbjuder terapi och arbetar utifrån fokus på gruppen. För de från 16 år arrangeras yrkesutbildningar som ett steg i att ungdomarna ska kunna bli självförsörjande.

Vision Juvenil Ave startades av gräsrotsaktivisten Silvia. De arbetar med kamratskap och bra värderingar för framtiden och de bjuder in barn och ungdomar från El Alto och La Paz. En viktig aktivitet organisationen håller i är läxhjälp – få av ungdomarna har möjlighet att få hjälp hemifrån. Ungdomarna uppmuntras också arrangera egna aktiviteter som bland annat dansgrupper. Organisationen vill också vara ett alternativ till att ungdomar fastnar i, ibland våldsamma, ungdomsgäng.

De båda organisationerna är uppbyggda med knappa resurser. De får inget statligt finansiellt stöd och de bygger på ideella krafter. Vision Juvenil Ave samlas i organisationens grundares vardagsrum – ett litet rum som ibland fylls med upp till 30 barn och ungdomar. En kartong används som tavla. Men knappa resurser är inget hinder för effektiva resultat – lärarna till barnen vittnar om att de efter att de börjat delta i organisationens aktiviteter är mycket mer framåt, de lär sig bättre och de vågar tala inför publik! Ett ökat självförtroende och självkänsla är ett steg i riktningen mot att barnen och ungdomarna själva ska identifiera sig, och andra, som rättighetsbärare och på längre sikt delta i det förebyggande arbetet mot våld.

De ungas rätt - En kurs om ungas engagemang för rättvisa

De ungas rätt är en ettårig resandekurs med fokus på engagemang i frågor om social rättvisa och miljörättvisa. Vi lär oss om grundläggande globala frågor och studerar politiska ideologier, aktivism och sociala rörelser. Under hösten tittar vi närmare på hur ungdomar engagerar sig i Sverige genom att praktisera på olika ungdomsorganisationer; och under våren åker vi till Bolivia och jämför ungdomars engagemang för rättvisa där. Spanska är en viktig del i kursen, liksom studier i Latinamerikakunskap. Ett effektivt sätt att både berätta om och skapa engagemang är att filma - därför satsar vi på att ge grundläggande och inspirerande kunskaper i filmandets konst.

Läs mer samt sök kursen här.

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Diana från Club Infantil, Nicaragua besöker Sverige

Under förra veckan besöktes Svalorna av Diana Osmara González Picado från Club Infantil i Jinotega, Nicaragua. Efter några inledande dagar i Malmö tillsammans med Skåne lokalgrupp så anlände Diana till Stockholm på torsdagen den 16 april. Samma kväll anordnade Stockholms lokalgrupp en kväll med Nicaragua i fokus där Diana skulle få tillfälle att berätta om Club Infantils verksamhet. Kvällen inleddes med mingel och nicaraguansk mat. Under kvällen berättade även Carlos Herrera om sin undersökning om jämställdhet i Nicaragua, förhoppningsvis kommer jag att få möjlighet att presentera ett sammandrag om undersökningen här på bloggen lite senare i vår!

Diana berättade för oss om Club Infantils verksamhet och att en viktig del av arbetet går ut på att utbilda unga kommunikatörer. Vad det innebär att vara ung kommunikatör kan ni läsa om i Elins inlägg. Diana berättade för oss att ett viktigt arbete som ungdomarna utför är att förmedla kunskap till andra ungdomar. Det kan till exempel göras med hjälp av föreläsningar på sina egna skolor, eller via radio. Ett annat sätt är genom att dramatisera händelser som är allt för vanliga i ungdomarnas vardag. Med hjälp av filmer kan de hjälpa andra ungdomar att känna igen situationer där vuxna kan ha baktankar med sin kontakt med ungdomarna. Med hjälp av filmerna kan de också visa att sådana situationer är vanliga, att det inte är ungdomarnas fel och ge tips på hur de ska gå tillväga om de råkar ut för någon vuxen som de tycker beter sig obehagligt. 

Diana visade oss det första avsnittet ur serien ”Yo tengo el poder”. Avsnittet handlar om en ung tjej som träffar på en vuxen man som visar ett väldigt intresse i hennes privatliv.  Han lämnar henne inte i fred och hon tycker det hela är obehagligt. Till slut berättar hon för sin mamma, som hjälper henne lösa situationen.

Club Infantil har också tagit fram en lättförstålig bilderbok över situationer där vuxna inte beter sig korrekt. Även de böckerna är till för att lära barn och unga att känna igen situationer och reagera när de känner att något inte är rätt. Samtidigt vill böckerna, och Club Infantil, stärka barn och ungdomars självkänsla och lära dem vilka rättigheter de har. Att förstå innebörden och våga agera utifrån tron att en själv har värden och rättigheter kräver att andra barn, ungdomar och vuxna runt omkring en faktiskt påtalar och respekterar dessa rättigheter. På så sätt ska barnen och ungdomarnas förståelse för sina egna och också andras rättigheter stärkas.

 Ett uppslag ur boken "YO tengo el PODER para prevenir la Explotación Sexual Comercial" - jag har makten att motverka sexuell och kommersiell exploatering. 

På det sättet leder Club Infantils arbete till en positiv kedjereaktion där barn och unga som lärt sig om sina rättigheter kan och vågar stärka andra barn och ungdomar i sin förståelse av sina rättigheter. En metod som är mycket framgångsrik och som Club Infantil kallar ”paso atrás”. Metoden går ut på att de ungdomar som själva har ingått i Club Infantil deltar i arbetet med att utforma och hålla i aktiviteter för nya deltagare.

Det har varit väldigt kul att lära känna Diana under dessa dagar! Vi är tacksamma över att få ha tagit del av och fått ökad kunskap om det viktiga arbete hon och Club Infantil utför, ett arbete som Svalorna Latinamerika är mycket stolta över!

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Röd tråd?

Den här veckan och förra veckan har jag varit ute och besökt gymnasieklasser för att prata om Svalorna Latinamerika. Om arbetet i Latinamerika och lite om biståndsarbete, och särskilt om kvinnors situation i Latinamerika. Det har varit svårare än vad jag trott.

Svårigheterna ligger dels i att skapa en snygg presentation och att hålla en röd tråd och jämn nivå samt flyt. Men också innehållet har varit knepigt. Dels finns det så mycket att berätta om. Men jag tycker också att det är svårt att generalisera. För oavsett vad jag säger om Latinamerika så känns det som att jag också kan hitta raka motsatsen. Säger jag att Latinamerika är fattigt så motsägs det av de enorma rikedomar några få personer sitter på. Säger jag att kvinnor inte har politisk makt så kontras det med att Latinamerika har flest kvinnliga ledare i världen. Machokulturen är påtaglig och dominerande, samtidigt finns starka feministiska rörelser som vinner politik mark och öppnar diskussioner som förändrar samhällets värderingar. Traditionella och konservativa värderingar på landsbyggden ställs mot mer öppenhet i städerna - samtidigt som extremt konservativa krafter såklart också finns i städer och kan jämföras med rörelser på landsbyggden som arbetar för inkludering och mot machismen.

Utbildning är extremt dyrt i Chile, det är gratis i Argentina. Abort är totalförbjudet i Nicaragua men tillåtet i Uruguay. I Brasilien finns särskilda tunnelbanevagnar för kvinnor för att de ska slippa obehagliga män och trakasserier under rusningstid – i Bolivia tas knappt femicidios (mord på kvinnor) på allvar. I Peru saknar kvinnor rätt att själva besluta över sin kropp vid en graviditet - men för knappt 20 år sedan tvångssteriliserades tusentals kvinnor, främst fattiga på landsbygden och fick då aldrig besluta om de VILLE ha möjligheten att bli gravida. De här kontrasterna gör det svårt att säga något generaliserande om Latinamerika. Men är Latinamerika mer komplex än någon annan kontinent? Självklart inte. Precis sådana motsättningar går att finna överallt i världen.

Men precis som i resten av världen är det faktiskt möjligt att generalisera på åtminstone en punkt. Det är män som främst har tillgång till politisk och ekonomisk makt. Männen har mer makt i samhället, i sociala situationer och i hemmet. I Latinamerika kallas det machismo. Kvinnors situation i Latinamerika går inte att generalisera kring utan att också klasstillhörighet och möjligheter som följer därmed diskuteras. Kvinnors situation går inte att generalisera kring utan att ta upp diskriminering och rasism på grund av utseende och etnicitet. Men i varje social grupp är kvinnor mer utsatta och har färre tillgångar än män. Så kanske på just den punkten är det faktiskt möjligt att generalisera.

… och så att alla i Latinamerika gillar fotboll (som en av studenterna gav som svar på frågan om vad han visste om Latinamerika).

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Dödligt yrke

Den 12 mars höll LO-TCO Biståndsnämnd, Arena Idé och Civil Rights Defenders seminarium på temat Dödligt yrke: Journalist i Latinamerika. Gert Lundstedt, journalist och verksam i Latinamerika berättade om den utsatta position journalister som skriver kritiskt om regering, paramilitär, gerillor eller till och med lokala myndigheter befinner sig i. Hans exempel kom från Colombia men bristen på säkerhet för journalister är påtaglig i de flesta länder, inte bara i Latinamerika och inte minst Sverige där journalister ständigt utsätts för hot på grund av vad de skriver om – eller på grund av sitt kön.

I år uppskattas 30 journalister mördats – hittills. Det är dessutom fall där det utom tvivel rör sig om mord, många fler har skett under omständigheter där olyckshändelse inte kan uteslutas.

Den extrema utsatthet journalister befinner sig i påverkar givetvis i slutändan vad de skriver om. Men möjligheterna att skriva fritt begränsas också av vad annonsörer och andra finansiärer av de olika media anser om det som skrivs. De allra flesta tidningar och radiokanaler i Latinamerika hålls uteslutande genom annonser och att hålla sig god med annonsörerna blir därför viktigt för att över huvud taget kunna publicera några nyheter alls.

Det fick mig att tänka på Svalornas arbete i Latinamerika. För några veckor diskuterade vi praktikanter en kommande gemensam reportageserie om abort som vi ska göra för Svalorna Latinamerika. Vi pratade om hur samarbetsorganisationerna arbetar med temat. Vi kom fram till att trots att rätten till fri abort är involverad i kampanjer som Rätten till min kropp och Rätten till mitt liv, och något som Svalornas samarbetsorganisationer stödjer, så är det ett tema som är svårt att lyfta för diskussion. Frågan är så pass kontroversiell och att aktivt driva kampen för rätten till abort kan påverka och skada organisationernas anseende och försvåra deras arbete – för att det inte är åsikter som är självklart förankrade i samhället och som dessutom kan möta starkt organiserat motstånd.

Sådan här självcensur rör inte bara abortfrågan, men just den är ett tydligt exempel på den komplexitet som rör långsiktigt utvecklingsarbete som går ut på att förändra värderingar och strukturer från grunden. Tyvärr innebär det många gånger att rätta sig efter rådande spelregler – trots att det är just spelreglerna som vi vill förändra!

Caroline Ullman, Organisationspraktikant i Sverige.

Klockan är 15.56 och nu går jag hem

Nej det gör jag givetvis inte. Klockan är varken 15.56 och inte går jag hem för det. Och det gör ingen annan kvinna på sin arbetsplats i Sverige heller. I Sverige jobbar däremot alla kvinnor, i genomsnitt, gratis efter kl. 15.56, medan männen får betalt för hela sin arbetstid. Hur situationen ser ut i Latinamerika vet jag inte men tror knappast att det råder jämstäldhet i löner där heller. För att inte glömma allt obetalt arbete kvinnor utför i hemmen - i Latinamerika och i Sverige.

Jämställdhet och kvinnors rättigheter är frågor som Svalorna Latinamerika jobbar för. Under de senaste månaderna har vi tillsammans med UN Women och ca 40 andra organisationer planerat ett event som arrangeras i morgon, 5 mars - Rätten till Min Kropp - som kommer hållas på Fryshuset kl. 10-16. Svalorna anordnar seminarium där Denise och Minda som var praktikanter i Bolivia i höstas kommer prata om arbetet mot könsrelaterat våld och det arbete som Svalorna Latinamerika gör tillsammans med samarbetsorganisationerna för att motverka det. Eventet är gratis och Svalornas seminarium är kl. 11.30 - 12.00. Vi kommer också ha ett bokbord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom gärna förbi och prata med oss!

Här kan du läsa mer om eventet!

Svalorna Latinamerika uppmärksammar också internationella kvinnodagen den 8 mars i Göteborg - där får du för 50 kr se filmen Rosita, informeras om Svalornas arbete i Bolivia, Nicaragua och Peru,  och mat och dryck kommer finnas till försäljning.
Här kan du läsa mer om eventet! 

Jag hoppas du kan komma på något av Svalorna Latinamerikas event! 

Caroline Ullman, organisationspraktikant i Stockholm. 

Bakom kulisserna på Svalorna LAs kontor - i Stockholm!

Jag har nu befunnit mig på kontoret drygt en månad men jag har ännu inte lyckats presentera mig något vidare. Ni som läst nyhetsbrevet för februari såg mig kanske där? Jag heter Caroline och är alltså kanslipraktikant på Svalorna LA:s kontor i Stockholm, Sverige. Jag har alltså inte fått komma iväg på någon spännande resa till Latinamerika, men efter ungefär 5 år over there (dock inte Svalornarelaterat) är det ganska spännande att vara tillbaka i Sverige. Dessutom har jag hunnit med en exotisk resa till Lund där jag och Emelie som var programpraktikant i Peru i höstas deltog på Hälsningsgillet – välkomstmässa för nya studenter i Lund.

Där, i Lund, fick vi prata med många personer – unga som lite äldre – som intresserade sig för Svalorna LA:s arbete i Latinamerika såväl som hur de kunde engagera sig på hemmaplan. Dessutom var en hel del intresserade av att själva göra praktik för Svalorna LA i Latinamerika. Vi kunde inte riktigt konkurera ut de glassbåtar som gratis delades ut en bit från oss, men på det stora hela var det en väldigt lyckad dag!

På plats på kontoret har stora delar av januari och februari gått åt det förberedande arbetet som praktikanterna som nu åkte iväg tog del av. Och eftersom jag är ny här också så har jag fått hänga med på ett hörn! Förberedelserna på kontoret har bestått av berättelser om Svalorna LA:s bakgrund och introduktioner av de olika programmen i Bolivia, Nicaragua och Peru. En hel del praktiskt och formellt gick också igenom, varvat med intressanta gästföreläsare!

På mitt arbetsbord ligger i nuläget planering av våren och sommarens aktiviteter. Först ut är firandet av Internationella Kvinnodagen som vi på Svalorna arrangerar tillsammans med ett 40-tal andra organisationer under ledning av UN-Women på temat Rätten till min kropp. Eventet hålls den 5 mars på Fryshuset där det är öppet för alla mellan kl. 10-16. Kl. 11.30-12.00 håller Svalorna seminarium där Denise och Minda, hemkomna från Bolivia, berättar om sina erfarenheter från arbetet mot könsrelaterat våld. Under dagen kommer vi dessutom ha ett bord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom förbi! Inträdet är gratis.

Caroline Ullman, kanslipraktikant i Stockholm.