Utveckling = folkligt deltagand

Vad är utveckling? Hur utvecklar man? Och vem är det egentligen som är ansvarig för att utveckla? Under två dagar i juli samlades representanter från kommunerna och företrädare från det civila samhället i Castilla Media för att delta i workshops i offentlig styrning och ledarskap. Inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR* som Svalorna Latinamerika är med att implementera är stärkandet av social och politisk organisering i regionen centralt. Tanken är att en hållbar och långsiktig utveckling endast är möjlig om olika aktörer i samhället arbetar tillsammans och har kapacitet att utöva sina roller.

Den första workshopen ägde rum i Machaguay – en av de fem kommunerna som PDR arbetar i. På strax över 3000 meters höjd är luften tunnare och att gå upp för trapporna till andra våningen i kommunhuset ger lite högre puls än vad vi praktikanter är vana vid. I mötesrummet har rådmannen, valda ledamöter, administrativ personal och företrädare från det civila samhället samlats för att lära sig mer om hur en effektiv förvaltning kan vara ett instrument för att utveckla kommunen och regionen i framtiden.

Gilberto Talavera (uppe t.h.) håller i diskussionen med deltagarna på workshopen. Foto: Samuel Hallin Veres

Temat för dagen var folkligt deltagande och varför det är viktigt. Gilberto Talavera är specialist på offentlig förvaltning och ansvarig för att hålla i workshopen. Metoden som Gilberto använder är att ställa frågor snarare än att föreläsa vilket gör att det är de som deltar som driver workshopen framåt. Efter ungefär en timme har vi kommit fram till kärnan av dagens ämne, nämligen: vad är utveckling? Ett svar kommer:
– Utveckling är en process, en rörelse och inte en fast slutpunkt.

Så långt allt gott, men hur ska man röra sig? Och vilka är det som ska driva på? Traditionellt har det varit det lokala styret, d.v.s. kommunen som sett det som sin uppgift att bedriva utveckling men Gilberto Talavera menar att tiderna har förändrats:
– Idag krävs samarbete mellan kommun, civilsamhälle och privata aktörer för att uppnå gemensamt uppsatta mål.

Rådman Justo Totocayo Garate håller med om att arbetet på kommunen har ändrats sedan han var borgmästare för några år sedan. Foto: Samuel Hallin Veres

I en liten kommun som Machaguay där det bor omkring 1000 personer finns möjligheter att hitta gemensamma strategier för att öka inkomster, förbättra skolan och öppna upp arenor för folkligt deltagande. Nyckeln är, som deltagarna på workshopen kommer fram till, att samarbeta och bjuda in de tre aktörerna – kommun, civilsamhälle och privatsektor – i gemensamma projekt och lära sig att arbeta tillsammans.

Ett talande exempel på hur detta kan se ut fick vi prov på i slutet av workshopen när det nystartade kooperativet Machaguays jordbrukarförening kom för att presentera ett förslag om att anordna en jordbruksmässa i Machaguay där Castilla Medias alla olika jordbruksföreningar bjuds in för att presentera vilka produkter de odlar och har att sälja. Rådmannen Justo Totocayo Garate svarade att kommunen gärna är med och stöttar mässan och att den i framtiden kan komma att hållas på årlig basis, gemensamt ordnad av kommunen, civilsamhället och privatsektorn.

Ordföranden för Machaguays jorbrukarförening, Rocio Zuñiga Minaya, presenterar förslaget om att anordna en jordbruksmässa. Foto: Samuel Hallin Veres

Workshopen avslutades därmed med ett konkret exempel på vad folkligt deltagande och utveckling har att göra med varandra. Där kommun, civilsamhälle och privatsektor tidigare setts som tre enskilda delar, ses de nu som tre pusselbitar som var och en är lika viktig för att hållbart och långsiktigt utveckla Machaguay och Castilla Media.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant,  Peru


*PDR=Programa de Desarrollo Rural

Den engagerade ordföranden

Utanför huset surrar bina och inne på ett bord står burkar fyllda med guldfärgad honung. Erica Soto har haft bikuporna utanför sitt hus i två år och honungen från bina blir en extra inkomst som hon delar med de andra i föreningen.
Sedan två år tillbaka är Erica ordförande i Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca (föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca). Hur en förening fungerar och vad en ordförare ska göra lär hon sig genom att fråga eftersom hon inte har någon tidigare erfarenhet av det. Hon har inte heller haft möjlighet att gå ut gymnasiet men hon vill lära sig nya saker och tycker om att delta, utbyta idéer med andra och att involvera sig.

Hemma hos Erica står burkarna från den tredje honungsskörden föreningen gjort. Foto: Mathilda Bäcklin.

– Tidigare var jag väldigt tyst av mig, men alla har rätt att komma med sin åsikt, berättar Erica.
Och hon tycker att åsiktsutbyte är en av de viktigaste delarna med att delta i föreningar. Hon berättar att hon tycker att det är viktigt att folk uttrycker sina åsikter och hon vill att alla ska våga ta mer plats. Tidigare har Erica varit kommunledamot i byn Tipan för att främja en ren politik där alla vill engagera sig och arbeta för området.
– Det Castilla Media behöver är utveckling av hemmen och fälten. Det finns stora ojämlikheter och det mesta hamnar i större städer som Arequipa. Utvecklingen kommer inte hit.

Erica har samarbetat med Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR sedan programmet startade i Castilla Media år 2012, och nu deltar också hennes man och två barn. Hon tycker att aktiviteterna har hjälp samhället mycket och menar att det gäller att passa på att lära sig av PDR medan de är här så att de sedan kan fortsätta utveckla Castilla Media på egen hand.
– Vi i föreningen kommer sakna PDR när det tar slut år 2016, men vi känner också att vi kan klara det här själva nu. Fram till slutet av 2015 har vi en arbetsplan att uppfylla så vi vet vad vi ska göra, vi vill bara att PDR hjälper oss och stöttar oss fram till slutet av programtiden.

Sammanlagt blev det runt 70 kilo honung när föreningen skördade honung senast. Foto: Mathilda Bäcklin.

Enligt Erica är machismon en av Castilla Medias största utmaningar. Hon berättar att en del kvinnor inte får vara med på PDRs aktiviteter för sina män men hon tror att PDR kan hjälpa till med arbetet mot machismon. Med PDRs utbildningar ökar respekten bland ungdomarna som leder till mindre machismo, ökad jämställdhet och en syn på alla som lika värda förklarar hon. Men trots att kvinnorna i Castilla Media inte har samma makt och frihet som männen skulle Erica inte vilja byta roller.
– Att vara kvinna är underbart! Kvinnan är en kämpe och har fler ansvarsområden än mannen. Och en måste uppskatta det.

På Ericas baksida står föreningens bikupor som är fyllda av bin och honung. Foto: Mathilda Bäcklin.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Utbildning av kvalitet är en rättighet

Många ungdomar flyttar från Castilla Media på grund av få jobbmöjligheter och låg nivå på utbildningen. I Peru går ungefär 74 procent av skolbarnen ut grundskoleutbildningen, men på landsbygden är siffrorna lägre. Svalorna Latinamerika (LA) arbetar därför med utveckling av skolundervisningen inom programdelen ”rätten till utbildning av kvalitet”. 

För ett tag sedan följde vi med Galo och Jorge från Svalorna LA:s samarbetsorganisation CECYCAP när de besökte skolan Nuestra Señora de la Asunta i distriktet Machahuay. Medan de pratade med skolans rektor för att boka in ett möte med henne passade vi praktikanter på att prata med några av eleverna för att få veta vad de tycker och tänker om utbildning.

En av skolbyggnaderna i Machahuay, Castilla Media.
Foto: Mathilda Bäcklin.

– Skolkunskaper ger en bättre självförtroende och olika ämnen är värdefulla på olika sätt. Naturvetenskapen lär oss värdesätta naturen, matematik är bra om vi ska starta företag och lektioner i kommunikation lär oss att kommunicera, berättar Angie Carpio Ballon för oss. Hon är 16 år och drömmer om att bli psykolog.

Många av elevernas svar på våra frågor liknar varandra. Enligt eleverna vi pratar med handlar utbildning mycket om att lära sig om värderingar och att lära sig kommunicera. De menar också att utbildningen handlar om att ta eget ansvar, både för att klara själva utbildningen men också för att ta sig vidare efter studenten. Samtidigt tycker de att det är viktigt med en bra lärare som kan förklara saker på flera olika sätt så att alla förstår. Och läraren får gärna använda sig av film och kartor för att göra undervisningen lite mer levande.

Jorge och Galo pratar med en av klasserna på Nuestra Señora de la Asunta. Foto: Mathilda Bäcklin. 

Just nu är Svalorna LA:s arbete i skolorna under uppstart eftersom samarbetsorganisationen CECYCAP är ny i landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR (Programa de Desarollo Rural) och sommarlovet från skolorna tog slut först i mars. Därför handlar en stor del av arbetet om att undersöka vad som behövs i utvecklingen av utbildningen. Galo och Jorge pratar med myndigheter, lärare, elever och rektorer för att på så sätt få en tydligare bild av hur skolsituationen ser ut och vad som behövs i området. Det som ska ha uppnåtts efter att programmet är slut i Castilla Media är bland annat att eleverna förbättrar sitt självförtroende och sina betyg. Det finns också ett mål för att hundra procent av eleverna som är kopplade till PDR känner att skolan de går i är en plats för dem där deras rättigheter respekteras och främjas.

Alla elever vi pratar med i Machahuay anser att få gå i skolan och att ha tillgång till utbildning är en rättighet som de behöver för att klara sig i livet. När vi frågar eleverna vad som skulle hända om de inte fick gå i skolan svarar 15-åriga Palmiria Sepulveda:

– Oj! Vi skulle leva nästan som slavar för vi skulle inte kunna göra någonting själva. Vi skulle inte kunna göra det vi vill i livet.


Hela intervjuerna med eleverna i Machahuay finns att läsa på Svalornas hemsida.


Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

En biodlarförening under utveckling

De tar vant på sig de vita tyghjälmarna med nät för ansiktet, vita overaller som täcker dem från topp till tå och de tjocka handskarna som når upp till armbågarna. När de är färdigklädda går de lugnt ut till svärmen av surrande insekter. I Paracolca, Castilla Media, gör vi hembesök hos kvinnorna som jobbar med biodling.

– Ja, jag är lite rädd ibland. De har stuckit mig flera gånger, säger en av biodlarna obesvärat innan hon går bort till bikuporna som står vid sidan av huset.
Biodlarna berättar att de har blivit stuckna både runt ögonen, i benen och i händerna under tiden de arbetat med de aggressiva små djuren, men lika modigt går de ändå fram till bikuporna och plockar i de olika delarna som är täckta av bin.

Föreningen för biodlare som vi besöker har funnits i två år och de jobbar även med många andra jordbruksområden, därför kallar de sig för Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca (Föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca). I början bestod biodlardelen av fyra medlemmar och fyra bikupor, idag är de elva medlemmar och tillsammans äger de sex bikupor.
– Vi har lärt oss jättemycket av att arbeta med bina. Till exempel har vi lärt oss mer om tålamod. Att se stora bisamhällen arbeta så lugn och organiserat får en verkligen att tänka efter, säger ordförande Erica Soto Silvano.

Svalornas samarbetsorganisation CEDER och biodlarna kollar hur bina har det i sina bikupor.

Idag har Svalornas samarbetsorganisation CEDER hjälpt biodlarna att kolla så att bina inte har några sjukdomar som skulle kunna äventyra hela bisamhället. De har lyft varje liten del av bikupan för att inspektera bina, larverna och honungen. På grund av regnet har bina inte kunnat producera så mycket honung den senaste tiden, men när 80 procent av plattorna i bikupan är fyllda med honung är det dags att ta fram en maskin för att få ut honungen. Sedan säljs den.

Att arbeta med biodling tar inte så mycket tid men det är ändå lättare att arbeta i en förening än att göra det ensam. Som förening är det bland annat lättare att samarbeta med restauranger och affärer som ber dem om fakturor. Det är också lättare när arbetet ska startas upp då det behövs pengar för att köpa all utrustning. Om de då är flera som jobbar tillsammans behöver inte varje person betala lika mycket som om de skulle köpa allting var och en för sig. Föreningen med biodlare och jordbrukare kan dessutom samarbeta med Svalornas samarbetsorganisationer för att få utbildning och assistans som underlättar utvecklingen av deras arbete.

På väggen hos Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca hänger arbetsplanen för året.

I slutet av maj har biodlarna och Svalornas samarbetsorganisationer planerat in ett studiebesök där föreningens medlemmar ska få besöka en annan förening som kommit längre i arbetet med både biodling och jordbruk. Där ska Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca få lära sig av den andra föreningen hur de kan utvecklas i framtiden.
– Vi vill lära oss mer om hur vi kan arbeta med bin och lantbruk och fortsätta utveckla vår förening, säger Erica Soto Silvano.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Jag arbetar med hållbar utveckling...

Så har jag ofta presenterat mig under tiden i Peru. Positivt laddat och så vardagligt använt kan man tänka att det är självklart vad det innebär: att förbättra levnadsförhållanden på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Men utveckling, och därtill hållbar, borde egentligen skapa fler frågor än accepteras som ett generellt svar. Vad vi vill utveckla, vad som ska prioriteras, liksom var, när och vem som bär ansvaret för processerna gör ”utveckling” till allt annat än självklart. Men även om vi var överrens om mål och prioriteringar - hur går vi tillväga för att skapa hållbar utveckling? Och på vems villkor?

Gatuvy Pampacolca, Foto: Ida-Maja Lindström

Denna fråga har följt mig genom mina studier och politiska engagemang, i mitt intresse för detta praktikantuppdrag, och äntligen har det börjat klarna lite. Inte som att det finns en lösning, men att det finns förhållningssätt och metoder som tar oss närmare idén om hållbar utveckling. Det handlar om att gå ifrån den seglivade bilden, och ibland även praktiken, av bistånd som internationell välgörenhet, där internationella volontärer och experter åker för att ”göra utveckling” på en annan plats, mot ett arbete som understödjer lokala kapaciteter.  Se att hjälpinsatser och aktiviteter som utförs med externa medel och genom externa strutkurer riskerar att skapa ett beroende av denna externa vilja och engagemang. Men också att det på en individuell nivå kan ha betydelse huruvida ”mottagarna” av biståndet får rollen som passiva mottagare eller uppmuntras att aktivt delta, bli agenter för sin egen utveckling.  Både för självkänslan, och för att säkra att arbetet utgår ifrån och fortskrider genom de som lever på platsen.

Fruktodling i Tipan. Foto: Ida-Maja Lindström

”Ge en man en fisk och han är mätt för dagen. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.”

Insikten att det är mer långsiktigt hållbart att bygga upp de lokala kapaciteterna att själva försörja och styra sin utveckling, sina livsvillkor, än att hjälpen kommer utifrån är inte ny, men ack så viktig. Och det kan låta självklart, men den traditionella relationen mellan givare och mottagare är en seg struktur. Så framkommer även på de möten som vi deltagit vid i programområdet  här i Peru. Publiken, både myndigheter och personer från målgruppen, har ofta initiellt frågat vad PDR har att erbjuda, vad vi faktiskt gör. Fältteamet har här fått vara tydliga och trycka på att syftet med programmet är att lokalinvånarna själva, framförallt kvinnor och ungdomar som är den primära målgruppen, är de som ska göra. Hållbarheten och långsiktigheten ligger i att det är människorna själva som tar kontroll och aktivt påverkar utvecklingen, både för sin egen familj och sitt lokalsamhälle. De anställda inom programmet kan hjälpa genom att öka familjer och myndigheters kunskaper och kapaciteter, men kan inte göra arbetet åt dem. Det låter paradoxalt, men vid eftertanke också logiskt, att målet är att vi inte ska behövas när programtiden är slut.

Återigen, vad kapacitetsbyggande kan innebära i praktiken, det får jag återkomma till i nästa veckas blogginlägg!

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Marsvinen hjälper till ekonomiskt

Utifrån ser det ut som en vanlig liten stuga i sten, men inifrån kan en höra marsvin pipa. När en tittar in genom den lilla dörren syns de brunvita marsvinen som springer runt i små bås som skiljs åt med tunna nät. I varje bås ska det vara ungefär tio marsvin, varav en hane, och det är viktigt att dela på familjemedlemmar för att undvika inavel. På så sätt blir uppfödningen bäst, förklarar Anthony och Roberto som jobbar på Svalornas samarbetsorganisation CEDER. De arbetar för Svalornas första delmål som handlar om ekonomisk utveckling.

Inne i stugan får det plats med flera små bås för marsvinen.

En väldigt populär maträtt i Peru är just marsvin, eller cuy som det heter här. Marsvinen kan till exempel friteras och sedan serveras med potatis och bönor, och de flesta peruaner som jag träffat tycker att det är riktigt gott. Köttet ska dessutom vara väldig hälsosamt eftersom det innhåller mycket protein och lite kolesterol.

Men idag får vi inte äta några marsvin utan vi får följa med när Svalornas medarbetare gör hembesök hos marsvinsuppfödarna i Castilla Media. Vi får se hur de ger marsvinen loppmedel, hur de kollar om de har salmonella och när de ger tips till marsvinsuppfödarna om hur de kan förbättra både burar, mat och marsvinskullar. Innan jag kom till Peru och fick följa med på marsvinshembesöken hade jag ingen aning om att vissa marsvin var bättre än andra. Jag trodde att det mest bara var färg, längd på pälsen och storlek som skilde dem åt. Nu har jag lärt mig att en bland annat kan se på nosens trubbighet om marsvinet är av lite finare kvalitet, vilket några av de boende i Castilla Media också har fått lära sig.

En liten marsvinsbebis som percis har fått medel mot loppor.

Efterfrågan på de små djuren är stor i Peru och i Castilla Media ger det möjligheten till ökade inkomster. Trots den stora ekonomiska tillväxten i landet lever drygt 25 procent av Perus befolkning under den nationella fattigdomsgränsen och större delen av dem bor på landsbygden. Så att öka den ekonomiska inkomsten och utvecklingen bland de boende i Castilla Media är viktigt. Marsvinsuppfödning och försäljning är ett sätt för dem att dryga ut hushållskassan och få en stadigare inkomst.

Inom Svalornas program för ekonomisk utveckling ses marsvinsuppfödning som ett arbete för kvinnorna vid sidan av det vanliga jordbruksarbetet, det ska alltså inte vara huvudinkomsten i hushållen. Men med många marsvin att sälja och den stora efterfrågan som finns kan marsvinen göra betydande skillnad i vardagen för att vara en familjs extrainkomst. Och med den extra inkomsten förbättras även kvinnornas självförtroende då de känner att de kan tillföra något eget till familjen.

Under hembesöken räknade Svalornas medarbetare hur många marsvin varje uppfödare hade. De flesta hade runt 20 stycken.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Processen för politisk utveckling i Peru

Förra året var det kommunval i de olika kommunerna i Castilla Media och därför är större delen av kommunalråden helt nya. Att organisera en kommun utan tidigare erfarenhet är inte helt lätt och det är en av sakerna som Svalorna stöttar regionen med. Programmets tredje delmål handlar om just politisk och social utveckling.

För ungefär en vecka sedan var vi på möte med tre av de nya kommunalråden i Viraco, en av kommunerna i Castilla Media. Galo, som annars är ansvarig för delmål två som handlar om utbildningsutveckling, gick igenom kommunallagen med de nya kommunalråden. Han pratade bland annat med dem om de olika områden som de nu är ansvariga för. Till exempel ska kommunen se till att befolkningens hälsa kan ses efter, att gator har namn och nummer och att kommunens utbildningar utformas, utförs och utvärderas.

Viraco, en av kommunerna i Castilla Media 

Peru är ett land som präglas av hög korruption. Enligt korruptionsundersökningar från Transparency International, där de använt en skala från 0-100 där 0 är väldigt korrupt och 100 är nästan utan korruption, tilldelas Peru siffran 38 (jämfört med Sverige som fått siffran 87). En låg siffra med hög korruption som varit stadig de senaste åren. Och när en stor del av befolkningen inte har särskilt högt förtroende för de som styr landet blir det extra viktigt att kommunen styrs på ett öppet och ärligt sätt.

Därför föreslog Svalornas medarbetare att kommunalråden i Viraco bland annat ska vara så tydliga som de bara kan med den ekonomiska redovisningen. De gav som exempel att kommunalråden kan skriva upp kommunens budget på ett stort ark och sätta upp det i kommunhuset så att alla som vill kan ta del av den. På så sätt behöver inte befolkningen ha några frågor eller misstankar när det kommer till hur deras pengar används. Något som kommunalråden verkade tycka var en bra idé.

Det märktes att de nya kommunalråden verkligen vill förbättra kommunen de bor i. Under hela mötet deltog de aktivt, skrev ner mycket av det som sades och ställde frågor när det var något som de inte förstod eller hängde med på. När Galo berättade att de som kommunalråd har ansvar för turism och att visa upp för sin omgivning vad deras kommun har att erbjuda genom till exempel marknader, hade de redan förslag på vad de kunde göra.
– En marknad kan vi ju ha på oktoberfesten! Då kan vi bjuda in de boende från de andra kommunerna i Castilla, föreslog ett av kommunalråden och de andra två höll med.

Även om de nya kommunalråden inte har erfarenheten av att organisera och styra en kommun så märks det att de har viljan. Samtidigt får en inte heller glömma att deras mandatperiod inte ska ses som en punktinsats utan att kommunens styre måste ses i det stora hela, som en lång process som efter Svalornas stöd och guidning ska fortsätta utvecklas och förbättras. Därför är det viktigt att de genom Svalornas utbildning får kunskap och självförtroende för att i framtiden klarar av att ta stegen framåt själva.

Men under det närmsta året kommer ändå Svalorna finnas där för att stötta utvecklingen av kommunerna i Castilla Media, och det ska bli spännande att se vad de nya kommunalråden lyckas utföra.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru