Ain’t no mountain high enough....eller?

Det tar oss närmare sex timmar att ta oss ut till programområdet för vår första fältvistelse. Husen blir glesare när vi lämnar stadskärnar och stiger uppåt tills vi ett tag reser genom en öken med långa perioder utan tecken på mänsklig aktivitet annat än vägen vi färdas på. Vad som först reser sig som stora böljande sandhögar växer sig allt brantare till massiva berg. Men fortfarande porösa, vackert marmorerade och utsirade av vind och vatten. Vägarna slingrar sig upp och ner längs berg och dalar, och trots svindeln man får av att blicka ner över kanten är det omöjligt att sluta titta. Men det är inte bara vackert, vi förstår nu också varför det varit för farligt att resa här när det regnat ordentligt.

Foto: Ida-Maja Lindström

Landskapet blir än mer hänförande när vi börjar närma oss programområdet, där regnet inte bara varit till skada utan också klätt bergen i en djup grön växtlighet. Både längs floderna i dalarna och upp på höjderna formas landskapet av jordbrukarnas terrasser, en nödvändighet för att kunna odla i de branta sluttningarna. Trots känslan att vi rest mestadels uppåt är vi på ungefär samma höjd som Arequipa när vi når fältkontoret i Tipán (ca 2300 m ö.h). Det är det näst minsta distriktet befolkningsmässigt utav de fem som programmet är verksamt i, men det utgör det bästa platsen för att minimera resandet mellan dem, skilda åt av berg och slingriga vägar i vissa fall närmare tusen meter högre upp. Jag blir mållös av att blicka ut över landskapet, men också fundersam. Som besökare är det lätt att beundra, men hur är det att leva och arbeta i ett sådant landskap?

Tipan, foto: Ida-Maja Lindström

Utifrån den senast tillgängliga statistiken från 2007 hade drygt hälften (55%) av bostäderna rinnande vatten medan ungefär en fjärdedel saknade tillgång till elektricitet (25%) eller toalett (22%), men situationen har förbättrats i och med både statens och internationella organisationers satsningar de senaste åren. De trådlösa kommunikationerna upplever vi som goda då vi på de flesta platser under vår vistelse har täckning för både samtal och viss internetuppkoppling via 2G. Kanske för att de inte är lika beroende av det fysiska landskapet? För den mänskliga aktivitet och interaktion som förutsätter att människor (och ting) möts, finns bokstavligen berg att överstiga. Men vid mötet för att förankra programmet och den nya personalen hos lokala myndigheter och organisationer i Viraco, ett av de större distrikten, inser jag att det inte bara handlar om fysiska barriärer. På ett möte som vanligtvis samlar ett tiotal personer kom snarare 30, knappt så att alla fick plats. Men, runt 85% män, trots att den primära målgruppen är kvinnor och ungdomar. Något verkar hålla tillbaka dem från denna publika arena, vare sig som representanter för organisationer eller i eget intresse. Strukturer svårare att se, och kanske överstiga, än bergsmassorna omkring oss. Men också mer föränderliga får vi hoppas, formade av och med människor, inte sten."

Möte Viraco, foto: Mathilda Bäcklin

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru