Jag arbetar med hållbar utveckling...

Så har jag ofta presenterat mig under tiden i Peru. Positivt laddat och så vardagligt använt kan man tänka att det är självklart vad det innebär: att förbättra levnadsförhållanden på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Men utveckling, och därtill hållbar, borde egentligen skapa fler frågor än accepteras som ett generellt svar. Vad vi vill utveckla, vad som ska prioriteras, liksom var, när och vem som bär ansvaret för processerna gör ”utveckling” till allt annat än självklart. Men även om vi var överrens om mål och prioriteringar - hur går vi tillväga för att skapa hållbar utveckling? Och på vems villkor?

Gatuvy Pampacolca, Foto: Ida-Maja Lindström

Denna fråga har följt mig genom mina studier och politiska engagemang, i mitt intresse för detta praktikantuppdrag, och äntligen har det börjat klarna lite. Inte som att det finns en lösning, men att det finns förhållningssätt och metoder som tar oss närmare idén om hållbar utveckling. Det handlar om att gå ifrån den seglivade bilden, och ibland även praktiken, av bistånd som internationell välgörenhet, där internationella volontärer och experter åker för att ”göra utveckling” på en annan plats, mot ett arbete som understödjer lokala kapaciteter.  Se att hjälpinsatser och aktiviteter som utförs med externa medel och genom externa strutkurer riskerar att skapa ett beroende av denna externa vilja och engagemang. Men också att det på en individuell nivå kan ha betydelse huruvida ”mottagarna” av biståndet får rollen som passiva mottagare eller uppmuntras att aktivt delta, bli agenter för sin egen utveckling.  Både för självkänslan, och för att säkra att arbetet utgår ifrån och fortskrider genom de som lever på platsen.

Fruktodling i Tipan. Foto: Ida-Maja Lindström

”Ge en man en fisk och han är mätt för dagen. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.”

Insikten att det är mer långsiktigt hållbart att bygga upp de lokala kapaciteterna att själva försörja och styra sin utveckling, sina livsvillkor, än att hjälpen kommer utifrån är inte ny, men ack så viktig. Och det kan låta självklart, men den traditionella relationen mellan givare och mottagare är en seg struktur. Så framkommer även på de möten som vi deltagit vid i programområdet  här i Peru. Publiken, både myndigheter och personer från målgruppen, har ofta initiellt frågat vad PDR har att erbjuda, vad vi faktiskt gör. Fältteamet har här fått vara tydliga och trycka på att syftet med programmet är att lokalinvånarna själva, framförallt kvinnor och ungdomar som är den primära målgruppen, är de som ska göra. Hållbarheten och långsiktigheten ligger i att det är människorna själva som tar kontroll och aktivt påverkar utvecklingen, både för sin egen familj och sitt lokalsamhälle. De anställda inom programmet kan hjälpa genom att öka familjer och myndigheters kunskaper och kapaciteter, men kan inte göra arbetet åt dem. Det låter paradoxalt, men vid eftertanke också logiskt, att målet är att vi inte ska behövas när programtiden är slut.

Återigen, vad kapacitetsbyggande kan innebära i praktiken, det får jag återkomma till i nästa veckas blogginlägg!

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru