Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

12 mars 2015

Jämställdhetsarbete i Peru

Att hitta något att göra på internationella kvinnodagen här i Arequipa var svårt. Det blev en lugn söndag, men dagen efter hittade vi ett evenemang med Colectivo feminsitas de Arequipa.

Colectivo feministas samlades på måndagsmorgonen på Plaza de Armas i Arequipas centrum. Tillsammans skulle de gå några kvarter bort till en lokal där det skulle hållas i aktiviteter. I evenemanget på Facebook hade över 150 personer skrivit att de skulle komma, men det var ingen stor grupp feminister som möttes på Plaza de Armas. Sammanlagt var de ungefär tio kvinnor. De förklarade för oss att Arequipa är en väldigt konservativ stad och att det därför inte är många som samlas, men Colectivo feministas fortsätter ändå kämpa. Och trots att de var få gjorde de sig hörda. Tillsammans gick de längs gatorna, ropade ut ramsor om machismo och kvinnors rättigheter, och slog på sina trummor.




Aktiviteterna på plats var dans, poesi och tal. De pratade bland annat om att kvinnodagen inte är en dag av glädje för dem eftersom det fortfarande finns så mycket orättvisor mot kvinnor. I ett av talen tog de upp att nästan hälften av kvinnorna i Arequipa har upplevt våld i nära relationer, och att det finns ett stort mörkertal eftersom många inte vågar berätta om det. De tog också upp att 80 procent av regeringen består av män och att kvinnor tjänar 30 procent mindre än män.

Jämställdheten har en bra bit kvar att gå och när så viktiga frågor tas upp på ett evenemang som inte så många deltar i kan en känna sig lite orolig. Är det inte fler som bryr sig? Och kommer det bli bättre om det inte är fler som vill delta i diskussionen och arbetet? Men samtidigt som det inte kom jättemånga deltagare till Colectivo feministas evenemang för kvinnodagen finns det fortfarande de som kämpar. Och en kan se att arbetet faktiskt gör skillnad.

När vi praktikanter åkte till Castilla Media, till Machaguay närmare bestämt, förra veckan för att ta del av Svalornas arbete där träffade vi en kvinna som heter Dominga. Dominga berättade att efter att ha deltagit i Svalornas aktiviteter har hennes självförtroende vuxit mycket. Hon berättade att hon har gått från att tidigare ha varit väldigt tyst och försiktig, inte ha deltagit i samhället och inte känt att hon kunnat påverka, till att nu vara aktiv i flera organisationer och till och med ha kandiderat i det senaste kommunvalet.


Arbetet för jämställdhet går alltså framåt, även om det går långsamt. Och även om det inte var så många som dök upp på evenemanget i måndags tror jag ändå att det gjorde skillnad. Jag tror att det är viktigt att vi peppar varandra och att vi får möjligheten att se att det faktiskt finns de som brinner för jämställdhet och aktivt arbetar för det. Jag tror också att det är viktigt att en får ta del av berättelser som Domingas för att se att trots alla orättvisor finns det också bra saker som händer.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

10 mars 2015

Jag träffade en flicka

Under min introduktionsfas där jag har fått följa de olika arbetsgrupperna i organisationen har jag fått träffa en flicka. Arbetsgruppen jag följde med denna gång arbetar med flickor som är i risk eller redan är/har varit i en situation av kommersiell sexuell exploatering. Med andra ord; barnprostitution, trafficking och/eller våldtäkt på barn. För att det är det de är. Barn. Spelar ingen roll hur de klär sig, uppför sig eller hur mycket deras kroppar än har utvecklats. De är barn. Spelar ingen roll hur mycket samhället vill lägga skulden på dem. De är barn.

Flickan var elva år, han var femtio. En granne till familjen. Föräldrar som arbetade, en storasyster på 15 år som var gravid. Huset består av plåt och ett stort rum, som många av husen här, så länge en tar sig ut lite och inte bara rör sig i turistområden. Utanför en gård med höns, en hundvalp och några gås som går fria. Boendet ligger i León, inte ute på landet. Familjen blev dock tvungen att flytta efter händelsen. Trycket blev för stort.

Så, hon var elva, han var 50. Av någon anledning gick mamman ut till toaletten. Hon kanske hade hört något eller undrade varför den yngsta dottern dröjde så länge därinne. När hon öppnade dörren ser hon inte bara ett barn, utan två. Ett nytt barn har kommit till därinne på toaletten. Och den gråter. Förmodligen fanns det blod, det måste ha funnits blod. Och mycket. Hennes yngsta barn hade under nio månader dolt vad som höll på att växa i hennes unga kropp. När tiden väl var kommen, hade dottern gått in på toaletten. Mamman hade märkt en viss viktökning men inte mycket mer, för hur ska en mamma och pappa föreställa sig att deras elvaåriga dottern skulle kunna vara gravid?

I toaletten hade flickan fött ett barn, utan någon som kunde hjälpa henne. Hon måste nog ha stått, eller kanske hukat? Vilket som, barnet kom så snabbt, att det slog i huvudet på toalettgolvet. Mammans reaktion när hon såg båda barnen var att ta den yngsta till sjukhuset. Väl på sjukhuset frågade vårdpersonalen var personen som fött barnet var. Det var inte förrän sjukhuspersonalen frågade som mamman kom att tänka på det andra barnet som låg på toaletten med blod mellan benen.

Flickan är idag 13 år, det yngsta barnet är inte längre kvar, och den 52-åriga mannen tjänar ett 25-årigt straff. Men innan han åkte in i fängelset var trycket stort på flickan och hennes familj. På flickan för att hon inte ville vara mamma, hon var ju själv ett barn. På flickan för att hon var en ”dålig mamma”, då hon inte kunde älska barnet. På familjen och flickan för att i deras sökande efter rättvisa hade blivit tvungna att flytta. Hans familj ringde dem ständigt. Det var hans systrar, hans bröder, fastrar/mostrar och farbröder/morbröder, kusiner, vänner. Alla möjliga. Men det var inte för att beklaga vad som hade hänt. Det var för att de skulle dra tillbaka sin anmäla. Hans mamma var gammal och skulle säkert dö om sonen åkte in i fängelset. Men inte för vad han hade gjort? Vad är hans ansvar i det hela? Han var femtio, hon var elva. Vart ska ansvaret ligga? Vad sägs om flickans hälsa?


Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua

6 mars 2015

Förberedelser inför 8:e mars

Den internationella kvinnodagen närmar sig, och därmed är förberedelserna inför årets firande i full fart. Varje måndag träffas personalen från organisationen Mary Barreda för att gå igenom framtida planer, gemensamma evenemang samt utbildningar för dem. Just de senaste två veckorna (de enda veckorna jag har varit här) har samtalet delvis handlat om 8:e mars firandet. En kommittee har bildats som har ett särskilt ansvar för att organisera det praktiska. I år kommer dock evenemanget att hållas den 6:e mars istället eftersom den 8:e är en söndag.

Nybörjare i organisationen får till en början följa de olika arbetsgrupperna för att på så sätt skapa sig en bättre helhetsbild och känna till organisationens arbete och arbetssätt. Det innebär att jag fortfarande är i introduktionsfasen och har därmed fått träffa och följa olika personer som arbetar med olika tema och målgrupper. Jag har bland annat följt flera personer från denna ”8:e mars kommitté”.


Personalutbildning. Bild: Maryuri Hernández.

Förra veckan följde jag med till Leóns borgmästares kontor för att fråga angående två lokaler till arrangemanget. Tyvärr har det varit rätt svårt att få tag på borgmästaren då hen inte har varit där när personer härifrån har varit på besök. Kontakten har därmed varit med hens sekreterare och personalen på Mary Barreda (M.B)har fått vänta mer än en gång. Det slutgiltiga svaret angående lokalernas tillgänglighet kom dock förra veckan och den var tyvärr negativ. Lokalerna var redan bokade. Något som orsakade en viss irritation då personalen på M.B har försökt att komma i kontakt med dem i ca en månad, och det hade varit lämpligt att få ett sådant svar direkt. Personalen här är dock flexibla och hade redan en plan B.

På onsdagen var det dags för mig att följa Maryuri som är media och kommunikationsansvarig. Vi gick till radio-, och tv-stationer samt till tidningar för att bjuda in journalisterna till en workshop angående genus och jämställdhet. Min kollega passade även på att få in lite tv/radio tid för att annonsera om evenemanget inför den internationella kvinnodagen. Generellt var mötena med journalisterna väldigt bra. De var intresserade och det var förvånansvärt enkelt att bli inbjudna för att prata om kvinnodagen. I vissa fall behövde inte ens min kollega fråga. Maryuri berättade att de kan se skillnad på journalisternas arbete redan. Ett bra exempel är att journalisterna förut brukade skriva namn och/eller föräldrars namn i fall av barnsexhandel eller våldtäkt mot barn. Idag respekterar de barnens integritet mer.

Karla Laguna under radiointervju med ”Radio la F” för att promota 8:e mars firandet. 
Bild; Maryuri Hernández.

I år är tanken att kvinnorna som de arbetar med ska själva promota evenemanget. Det är i led med förstärkningen av kvinnorna samt att de som organisation inte vill tala för någon, utan snarare tala med och arbeta tillsammans med kvinnorna.

Fredagen kommer att bestå i teaterföreställningen ”Doña Felipa” som handlar om relationen mellan en kvinna och hennes svärmor.  Därefter kommer det att hållas samtal. Jag ska försöka filma lite samt ta lite bilder för att hålla er uppdaterade.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua



4 mars 2015

Kan man förstå PÅ RIKTIGT?

För att kunna svara på ovanstående rubrik så måste man först definiera ”på riktigt”, vad menar jag med det? Efter detta blogginlägg kommer vi lite närmare min definition. En av de största  anledningarna till varför jag sökte mig till denna praktik med Svalorna var just att jag ville förstå PÅ RIKTIGT. Jag ville få större insikt i hur internationellt utvecklingsarbete går till i praktiken och inte bara i teorin, något av en klassisk anledning till praktik. Många gånger under vår förberedande utbildning (som vi hade både på Svalornas huvudkontor och på SIDA)  har vi fått förklarat för oss biståndsarbete har gått från tanken att vara så kallat behovsbaserat arbete till rättighetsbaserat arbete. Detta innebär att man utgår från människors rättigheter istället för att utgå från deras behov. En av anledningarna till skiftet till rättighetsbaserat arbete är att behovsbaserat arbetet anses förminska statens ansvar att tillgodose den egna befolkningens behov. Inom rättighetsbaserat arbete anses staten ha  ansvar att respektera, skydda och förverkliga människors rättigheter. En viktig del av arbetet är därför att informera utsatta människor om sina rättigheter och om statens skyldigheter gentemot dem.[1] Det låter bra i teorin men hur ser det ut i verkligheten? Jag valde att lämna min trygga vardag i Sverige  och åka till Nicaragua för att förstå detta ytterst viktiga arbete i praktiken.

 Telica, Nicaragua februari 2015

Nu kära läsare ska jag ge er ett exempel på vad jag tycker är att förstå PÅ RIKTIGT.  Mina två första veckor så ägnade jag mig en del åt översättning på Svalornas lokalkontor i Estelí,Nicaragua. Ett av de dokument som jag översatte var en så kallad ”Risk matris” i riskmatrisen tar man fram, många gånger med hjälp av konsulter, olika risker som organisationerna ser i genomförandet av programmet. I riskmatrisen tar man också upp förebyggande åtgärder, vilka konsekvenser som uppstått (om risken inträffat) och vad man gjorde för att hantera situationen. Programmet här i Nicaragua, som Svalorna finansierar, kallas: ”Programmet för barn och ungdomars rättigheter och utveckling i Nicaragua -  med fokus att förebygga  kommersiell sexuell exploatering”. Exempel på risker för programmet är:

1.     En prisökning för att verkställa aktiviteter, detta på grund av den instabila ekonomiska situationen i landet.
2.     Den nuvarande regeringen leder till konflikter i relationerna mellan ledare, lokala ledare och nya organisationsstrukturer, som leder till svårigheter för organisationernas arbete.
3.     För hög arbetsbelastning för personalen inom programmet.

Yes precis som ni kanske känner så tyckte jag att det var intressant att läsa om riskerna och det går ju att förstå rent språkligt, dock känns det samtidigt ganska torrt och sakligt? Men att förstå riskerna skulle bli en upplevelse långt ifrån torr.

När jag hade min första dag på APEADECO, Svalornas samarbetsorganisation i Telica, så fick jag gå en presentationsrunda i kommunen. Första anhalten var polisstationen där jag fick träffa polischefen, andra var hos borgmästarinnan och tredje hos rektorerna på två av skolorna. En av de förebyggande åtgärderna för att undvika konflikter mellan lokala ledare  (risk 2) är till exempel att ta personlig kontakt med dem, visa vördnad för deras roller som ledare så att de känner sig delaktiga i vad APEADECO gör i kommunen. Så när jag med lite nervösa steg klev in på borgmästarinnans kontor med tanken: ”Varför ska de presentera mig, jag är ju inte  insatt i arbetet här än” , så gick det upp för mig: jag förstod PÅ RIKTIGT! Jag förstod att dessa besök var  en del av riskmatrisen! Man vill att de allmänt erkända ledarna ska känna delaktighet i det vi gör och vad som sker. Min kollega Juan Luis förklarade också att de alltid måste be om tillåtelse på de olika institutionerna innan de genomför en aktivitet, så därför är det extra viktigt att ledare är vänligt inställda mot oss. Men tänk er samma situation i Sverige att man går in och småsnackar lite med polischefen eller kommunchefen i Tyresökommun, dessa personliga möten ersätts ofta av mail eller kontakt med sekreterare.

Mina kollegor som tog mig runt på presentationsrundan: från vänster Jose Luis, Luis, jag & Norvin


På besök i en av skolorna.

Sådana här känslor av att förstå PÅ RIKTIGT slår mig varje dag, med olika ”aha upplevelse” grad. Att det jag är med om är små pusselbitar för att förstå får jag även påminna mig om i stunder av frustration: när ALLA verkar jobba utan klocka-2 timmar förseningar är vardagsmat, när elektriciteten försvinner  och vattnet stängs av, föräldrar som inte tillåter sina barn att vara med på våra Workshops om barns rättigheter, brist på struktur, brist på sömn på grund av diverse djurläten osv.  Jag  försöker hela tiden tänka positivt och påminna mig om att ALLA upplevelser är min väg till att förstå PÅ RIKTIGT.
,
Att tänka positivt, Las piñitas , Vid Leóns kust

Hälsningar från ett 40-gradigt Telica, Nicaragua
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant




[1] http://fufkorrespondenterna.com/2014/12/11/en-balansgang-mellan-rattighetsbaserat-och-behovsbaserat-arbete/

Klockan är 15.56 och nu går jag hem

Nej det gör jag givetvis inte. Klockan är varken 15.56 och inte går jag hem för det. Och det gör ingen annan kvinna på sin arbetsplats i Sverige heller. I Sverige jobbar däremot alla kvinnor, i genomsnitt, gratis efter kl. 15.56, medan männen får betalt för hela sin arbetstid. Hur situationen ser ut i Latinamerika vet jag inte men tror knappast att det råder jämstäldhet i löner där heller. För att inte glömma allt obetalt arbete kvinnor utför i hemmen - i Latinamerika och i Sverige.

Jämställdhet och kvinnors rättigheter är frågor som Svalorna Latinamerika jobbar för. Under de senaste månaderna har vi tillsammans med UN Women och ca 40 andra organisationer planerat ett event som arrangeras i morgon, 5 mars - Rätten till Min Kropp - som kommer hållas på Fryshuset kl. 10-16. Svalorna anordnar seminarium där Denise och Minda som var praktikanter i Bolivia i höstas kommer prata om arbetet mot könsrelaterat våld och det arbete som Svalorna Latinamerika gör tillsammans med samarbetsorganisationerna för att motverka det. Eventet är gratis och Svalornas seminarium är kl. 11.30 - 12.00. Vi kommer också ha ett bokbord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom gärna förbi och prata med oss!

Svalorna Latinamerika uppmärksammar också internationella kvinnodagen den 8 mars i Göteborg - där får du för 50 kr se filmen Rosita, informeras om Svalornas arbete i Bolivia, Nicaragua och Peru,  och mat och dryck kommer finnas till försäljning.
Här kan du läsa mer om eventet! 

Jag hoppas du kan komma på något av Svalorna Latinamerikas event! 

Caroline Ullman, organisationspraktikant i Stockholm.