Under min introduktionsfas där jag har fått följa de olika
arbetsgrupperna i organisationen har jag fått träffa en flicka. Arbetsgruppen
jag följde med denna gång arbetar med flickor som är i risk eller redan är/har
varit i en situation av kommersiell sexuell exploatering. Med andra ord;
barnprostitution, trafficking och/eller våldtäkt på barn. För att det är det de
är. Barn. Spelar ingen roll hur de klär sig, uppför sig eller hur mycket deras
kroppar än har utvecklats. De är barn. Spelar ingen roll hur mycket samhället
vill lägga skulden på dem. De är barn.
Flickan var elva år, han var femtio. En granne till
familjen. Föräldrar som arbetade, en storasyster på 15 år som var gravid. Huset
består av plåt och ett stort rum, som många av husen här, så länge en tar sig
ut lite och inte bara rör sig i turistområden. Utanför en gård med höns, en
hundvalp och några gås som går fria. Boendet ligger i León, inte ute på landet.
Familjen blev dock tvungen att flytta efter händelsen. Trycket blev för stort.
Så, hon var elva, han var 50. Av någon anledning gick mamman
ut till toaletten. Hon kanske hade hört något eller undrade varför den yngsta
dottern dröjde så länge därinne. När hon öppnade dörren ser hon inte bara ett
barn, utan två. Ett nytt barn har kommit till därinne på toaletten. Och den
gråter. Förmodligen fanns det blod, det måste ha funnits blod. Och mycket.
Hennes yngsta barn hade under nio månader dolt vad som höll på att växa i
hennes unga kropp. När tiden väl var kommen, hade dottern gått in på toaletten.
Mamman hade märkt en viss viktökning men inte mycket mer, för hur ska en mamma
och pappa föreställa sig att deras elvaåriga dottern skulle kunna vara gravid?
I toaletten hade flickan fött ett barn, utan någon som kunde
hjälpa henne. Hon måste nog ha stått, eller kanske hukat? Vilket som, barnet
kom så snabbt, att det slog i huvudet på toalettgolvet. Mammans reaktion när
hon såg båda barnen var att ta den yngsta till sjukhuset. Väl på sjukhuset
frågade vårdpersonalen var personen som fött barnet var. Det var inte förrän
sjukhuspersonalen frågade som mamman kom att tänka på det andra barnet som låg
på toaletten med blod mellan benen.
Flickan är idag 13 år, det yngsta barnet är inte längre
kvar, och den 52-åriga mannen tjänar ett 25-årigt straff. Men innan han åkte in
i fängelset var trycket stort på flickan och hennes familj. På flickan för att
hon inte ville vara mamma, hon var ju själv ett barn. På flickan för att hon
var en ”dålig mamma”, då hon inte kunde älska barnet. På familjen och flickan
för att i deras sökande efter rättvisa hade blivit tvungna att flytta. Hans
familj ringde dem ständigt. Det var hans systrar, hans bröder, fastrar/mostrar
och farbröder/morbröder, kusiner, vänner. Alla möjliga. Men det var inte för
att beklaga vad som hade hänt. Det var för att de skulle dra tillbaka sin
anmäla. Hans mamma var gammal och skulle säkert dö om sonen åkte in i
fängelset. Men inte för vad han hade gjort? Vad är hans ansvar i det hela? Han
var femtio, hon var elva. Vart ska ansvaret ligga? Vad sägs om flickans hälsa?
Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar