Sexuella och reproduktiva rättigheter i Santa Cruz

Stoj och stök möter oss i klassrummet, bänkar släpas tvärs över golvet med gnissel och skrap. Precis utanför fönstret pågår en gympalektion, denna gången är det basket på schemat. Rop och ljudet av visselpipan närapå överröstar Junieth Gradyz, psykolog och projektledare från Proyecto Miriam. Vi är på el Instituto de Santa Cruz, där vi ska ha workshop för studenterna i nionde klass.

Tjejerna deltar i samtalet kring sexuella rättigheter. De diskuterar rätten till att ha olika sexuell orientation och lägger till att man också kan vara bisexuell utöver homosexuell och heterosexuell. 

Temat för dagens workshop är sexuella och reproduktiva rättigheter ur ett barn -och ungdomsperspektiv. Workshopen är en del av en serie workshops inriktade mot en av de många målgrupperna som Proyecto Miriam arbetar med, nämligen barn och ungdomar. En gång i månaden tar två av de ansvariga för sessionerna bussen till Santa Cruz som ligger en bit utanför Esteli för att undervisa och informera sammanlagt sex klasser (tre åttondeklasser och tre niondeklasser) i olika ämnen, alla baserade i programmet mot barnsexhandel kallat DEDENAN (Derecho y Desarollo Integral de Ninas Ninos y Adolescentes). Alla fyra av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua arbetar gemensamt med detta program, där fokus ligger på att i förebyggande syfte verka emot Sexuell komersiell exploatering av barn och ungdomar.

Foto från aktivitet under förra gångens workshop med inriktning på aktivt deltagande bland ungdomar och barn. 

Workshopen inleds med en snabb repetition av förra gångens tema, vilket var ”aktivt deltagande bland barn och ungdomar”. Vikten av att respektera barn och ungdomars rätt att påverka, uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på tas upp och studenterna nämner vad de minns och vad de tyckte om aktiviteten. Sedan påbörjar Junieth dagens tema med en aktivitet för att få ett hum om hur mycket studenterna vet sedan innan om sexuella och reproduktiva rättigheter. Hon vänder sig mot väggen och börjar klappa händerna medan en tejprulle snabbt skickas från person till person i klassrummet. När hon slutar klappa ska personen med tejprullen i handen nämna någonting som hon eller han vet om dessa två rättigheter. Det visar sig att kunskapsnivån är ganska låg inom detta område. Många är inte säkra på vad de två rättigheterna innebär.

Tejpleken är igång under fniss och skratt. Här nämns rätten att få testa sig för sexuellt överförbara sjukdomar som ett exempel på sexuella och reproduktiva rättigheter.

Vi sätter upp en plansch på whiteboardtavlan där sexuella och reproduktiva rättigheter är uppradade i punktform och börjar diskutera punkterna. Meningen är att eleverna ska delta så mycket som möjligt med frågor, tankar och idéer. Sexuella och reproduktiva rättigheter är teman som innehåller mycket, allt ifrån rätten att få rätt vård och att skydda sig mot sjukdomar och graviditet, till varje människas rätt att bestämma över sin egen sexualitet. Många punkter skapar viss uppståndelse och är långt ifrån självklara. Sexuell identitet, orientation och integritet tas upp och diskuteras i klassen, fördomar dyker upp under diskussionens gång och ventileras. Efter en första genomgång av definitionerna av de två rättigheterna visar vi två korta videos som tar upp temat och vikten av att vara medveten om sina rättigheter. I ett land där inte bara sexuell exploatering men också barn och ungdomsgraviditeter är vanligt förekommande är det extra viktigt att hitta utrymmen där man har möjlighet att informera, men också dela med sig och utbyta tankar och erfarenheter kring dessa ämnen. Här finns en möjlighet att inte bara upplysa men att också påverka och förändra rådande attityder.

Eleverna uppmuntras alltid att delta aktivt på olika sätt under workshopens gång. 

Vi pratar om rätten att skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar och mot graviditet genom att till exempel använda kondom. Att köpa eller ha en kondom på sig som tjej är betraktat tabu, det finns en rådande uppfattning om att bara promiskuösa kvinnor köper kondomer. Jag visar upp de kondomer som jag alltid har i min plånbok vilket får de flesta att skruva på sig i skolbänkarna. Ett annat viktigt ämne som dyker upp under workshopen är rätten att säga nej till sex, oavsett omständigheterna. En av tjejerna i klassen förklarar att många killar hotar med att ligga med någon annan eller att göra slut om inte tjejen ger med sig. Hon menar på att många tjejer tänker i banorna ”Jag tycker ju om honom så det är bäst att jag låter honom göra vad han vill med mig”. Det är vanligt förekommande att en i relationer utsätter sin partner för något som kallas ”prueba de amor”, ett kärleksprov. Om personen i fråga verkligen älskar sin partner så måste denna visa det genom att gå med på att ha sex. Junieth påpekar att detta är ett exempel på psykiskt våld som i sin tur leder till fysiskt våld. Hon lägger till att ett nej betyder just nej och ingenting annat, och att det ska respekteras utan att behöva repeteras.

Huvudsyftet med dessa workshops i skolorna är att förebygga barnsexhandel genom att stärka målgrupperna på olika sätt via information och utbildning utifrån ett genusperspektiv. På detta vis blir barn och ungdomar medvetna om sina rättigheter, deras självförtroende stärks och de blir också informerade om risker som finns och vilka förebyggande åtgärder man kan göra även som barn och ungdom. Miriam och de andra samarbetsorganisationerna arbetar bland annat även preventivt genom att synliggöra brottet för allmänhet och institutioner, så att de i sin tur agerar, fördömer och anmäler förekomsten av sexuell komersiell exploatering.

Junieth förklarar skillnaden men också kopplingen mellan sexuella och reproduktiva rättigheter. 

Workshopen är klar för den här gången och efter en snabb sammanfattning är det dags för rast, ungdomarna springer ut på skolgården. Under tiden som vi plockar ihop kablar och papper kommer det fram ett par elever och småpratar om dagens workshop. Vissa delar av samtalen och videorna verkar ha gjort intryck på dem. Vi säger hejdå och börjar gå mot busshållplatsen. Nästa gång är temat för workshopen ”Myter och stereotyper kring sexualitet”.

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

I produktiva marknaden i Machaguay- ett firande av stadens jungfru med kvinnlig organisering

Klockan 06.00 på morgonen, lördagen den 15 augusti, började förberedelserna inför dagens marknad. Stånd monterades, bord och stolar ställdes på plats och affischer hängdes upp, samarbetsförmågan sattes på prov men allt kom på plats och de ansvariga blev nöjda med resultatet. Busslaster kom med folk från de omkringliggande distrikten Viraco, Union och Tipan och med dem följde varor av stor variation, vilka alla var ekologiska. Bland annat erbjöds ceviche, ost och yoghurt, marsvin, frukter och grönsaker, broderade och virkade prydnader och såklart honung från mässans ansvariga organisation. Till och med två levande kor fick ta plats i ett av stånden.

Club de Madres i Tipan hade dagen till ära broderat ett tyg med texten ”Grattis på er dag Machaguay” . Foto: Samuel Hallin Veres

I och med att den Peruanska flaggan hissats och att nationalsången sjungits förklarades dagens firande öppnat och marknaden skulle snart kunna börja, mässan för att fira högtidens jungfru i stadens kyrka skulle bara hållas först. I kyrkan beskrev prästen jungfrun som en förebild för alla kvinnor och att kvinnan bör rå om hemmet, se till så att hennes barn kommer till skolan och ha lagad mat på bordet. I kyrkan bad prästen även att de närvarande skulle försöka associera sig för att kunna genomföra förändringar till det bättre i staden. Marknaden är ett exempel på när kvinnor tar sig utanför hemmet, organiserar sig och planerar för att genomföra något på egen hand, det finns alltså både motstridigheter och samtycke mellan kyrkan och PDR. Väl ute på torget efter mässan var prästen även en av de som höll tal och han välsignade mässan. 

Hedrandet av la virgen de la asunta, jungfrun på bilden, är anldeningen till dagens festligheter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Rocio, biodlarföreningens ordfärande, välkomnar mässans utställare och övriga besökare. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Andra som blivit ombedda att hålla tal var borgmästaren Reynaldo Taco, ytterligare speciellt inbjudna och Rocio Zuniga Minaya, som är organisationens ordförande. Hon hälsade alla välkomna och tackade för stödet från kommunen, organisationer och de övriga utställarna som tillsammans gjort marknaden möjlig att genomföra. Marcelina Zuniga Huamaní, som även hon är medlem i biodlarföreningen, sjöng en sång och höll ett litet tal där hon beskrev bin som flitiga arbetare vilka jobbar tillsammans och framhöll djuren som förebilder som vi människor bör ta efter. Mellan talen hölls en presentationsrunda där de olika organisationerna fick beskriva och marknadsföra sina varor. Alla verksamheter genomsyras av både ett socialt och ett miljömässigt hållbarhetstänk. Bland annat har jag fått förklarat för mig att det är bra att odla avokado tillsammans med alfalfa, som i sin tur används som föda till marsvin, vars avföring används i gödningsmedel för att bland annat stärka avokadoplantor.

Biol är det naturliga gödningsmedel som innehåller marsvinsavföring och som bland annat används till att stärka avokadoväxter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Alla tillagade marsvin blev slutsålda men det levande var inte till salu. Foto: Samuel H Veres

Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca, föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca, erbjöd avokado, honung och olika frukter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Två olika dansgrupper höll i framträdanden och dansade till olika Peruanska låtar och såklart till stadens egna ”Mambo de Machaguay”. Några timmar senare dansade även biodlarna, borgmästaren och några av oss andra inbjudna tillsammans på torget. Efter ett tag var musiken dock tvungen att stängas av då eftermiddagens mässa skulle hållas i kyrkan. I och med det var det slut på dansen och det började även bli dags att runda av och plocka ihop dagens jordbruksmässa.

Rocio och Reynaldo dansar i mitten och några av de övriga medverkande i en ring runt om. Foto: Samuel Hallin Veres

Efter mässan lyssnade jag på ett samtal mellan Reynaldo, Rosio och Marcielina som återigen tackade så mycket för stödet. Borgmästaren sa att det var han som skulle tacka och att kommunen ska se till så att mässan blir av även nästa år.


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

En dag i Linda Vista Sur

− Hallå! ropar Carlos till en flicka på andra sidan gatan.
Hon tittar upp och svarar med ett leende:
− Hej Profe’!
− Klockan två träffas vi idag. Meddela din syster och kusin också, säger Carlos innan vi promenerar vidare.

I området Linda Vista Sur i Jinotega jobbar Club Infantil mot sexuell exploatering av barn och ungdomar. Solen lyser starkt på himlen denna tisdagsförmiddag medan jag går runt med Carlos för att informera ungdomarna om dagens aktivitet.
− Idag ska vi visa en video och prata om sexualitet och sexuella rättigheter. Vi får se hur det går. Det är svårt att tala om de här sakerna, framförallt på grund av religionen. Att prata om sex är tabubelagt här, berättar Carlos.
Carlos Ariel Barrera Montzon har jobbat som utbildare på Club Infantil i sju år, men har varit en del av verksamheten mycket längre än så.
− Jag är från ”gatan”, säger han till mig, och Club Infantil arbetade i mitt område. Jag gick med när jag var tolv år, sedan dess har jag varit en del av verksamheten.
Carlos är nu 27 år. Till en början hade han hand om regelbundna dans- och teaterklasser men sedan ett år tillbaka har han delat ansvar för den södra sektorn. Med andra ord området Linda Vista Sur.

− Den här korsningen är känd för att ha mycket brottslighet, säger han diskret till mig medan vi går förbi den, men nu under dagen är det lugnt.
− Skurkarna är som fladdermöss, de kommer bara ut när det är mörkt. Nu sover de, skrattar han till.

I brist på lokal får trottoaren fungera som klassrum. Foto: Philip Krook

Klockan två på eftermiddagen brinner eldklotet uppe i himlen lika intensivt som tidigare. En flakbil åker förbi med en stor högtalare som basunerar ut att majs är landets stolthet. Madaí Molina Aráuz, som delar på ansvaret med Carlos, har anslutit. Tio små barn omringar dem medan de lägger ut en plastmatta på trottoaren mitt emot skrottippen.
− Tanken är att visa en video för de här barnen nu och en annan för ungdomarna lite senare, berättar Madaí och tar fram datorn. Barnen trycker ihop sig framför datorn för att kunna se och höra.
− Vad handlade videon om? frågar Carlos barnen när den tagit slut.
− Sexuella rättigheter, svarar en av flickorna.
Bilar, motorcyklar och nyfikna åskådare passerar förbi medan samtalet fortlöper kring vad sexualitet och sexuella rättigheter är för något.

 Madaí och Carlos håller igång diskussionen med ungdomarna. Foto: Philip Krook

Klockan är nu fem och vi har bytt trottoaren mot en lokal. Det är dags för samtalet med tonåringarna. Carlos spelar upp videon som bland annat handlar om preventivmedel och hur de förebygger könssjukdomar och oönskade graviditeter. En animerad sexscen skapar genanta skrattanfall bland ungdomarna.
− Vad betyder begreppet ”sexualitet” för er? frågar han under det efterföljande samtalet.
Efter en stunds tystnad vågar någon till slut säga något, därefter följer fler kommentarer.
− Det är en helhet, säger en tjej efter en stunds diskussion, det innefattar bland annat hur jag klär mig och hur jag för mig.

Dagen avslutas med en dansklass. Idag är det den karibiska folkdansen Palo de Mayo som står på schemat.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Maskulinitetsfrågan handlar om mer än männen

När jag under vår förberedningutbildning med Svalorna Latinamerika i Stockholm blev insatt i vad programmet Suma Thakhi II i Bolivia handlade om fastnade jag framför allt på något som kallades maskulinitetsfrågor. Min bild av maskulinitetsfrågor har varit lite oklar, då jag hitills inte sett många exempel på verksamhet inom frågan. Jag har sett på det med ganska skeptisk blick, då jag har ansett att om man fokuserar för mycket på männens roll i patriarkatet riskerar hållningen att bli att männen måste lämna plats åt kvinnorna, något som historien visar är det väldigt svårt eftersom få vill lämna ifrån sig makt frivilligt. Därav har min inställning alltid varit att det viktigaste av allt är att stärka kvinnorna till att ta sin rätt. Väl på plats i Bolivia har jag bestämt mig för att få en klarare bild av det i sin rätta kontext. Av de fyra samarbetsorganisationer som vi jobbar med är det framför allt en som håller på med maskulinitetsfrågan, och det är organisationen CISTAC. Det är dem som har tagit med sig maskulinitetsperspektivet in i Suma Thakhi II och Svalorna LA, och det de framför allt gör är att fortbilda de andra organisationerna och allmänheten i hur patriarkatet fungerar. De två senaste veckorna har jag besökt två föreläsningar som CISTAC har hållt, och de har totalt ändrat min bild av maskulinitetsfrågor.

Jimmy Telleria från CISTAC föreläser för ungdomsledare i La Paz och El Alto. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreläsningen jag var på låg en bit utanför det absoluta centrumet i La Paz. Jag kämpade länge med olika minibussar tills jag blev avsläppt av busschafören som pekade åt vilket håll jag skulle gå. Efter det fick jag fråga mig fram tills jag kom fram till vad som verkade vara ett klubbhus, eftersom det låg i anslutning till en sportanläggning. Stället jag hade kommit till hette Cejupa och var ett centrum för många ungdomsföreningar och en kvinnoförening. Här inne satt ett 20-tal ungdomar, som allt eftersom blev cirka 30 personer efter att folk droppade in. Under presentationsrundan fick jag reda på att det var ungdomar från alla möjliga olika föreningar och att de på ett eller annat sätt var ledare inom sin organisation. Det var bland annat en organisation från El Alto för HBTQI-personer, en organisation som arbetar gentemot prostituerade kvinnor och ett gäng andra ungdomsorgaisationer. Föreläsningen var en del av en föreläsningsserie som CISTAC har för ledare i olika ungdomsorganisationer. Föreläsningen började med att alla fick skriva ner på ett papper vad ordet ”makt” betyder för en själv. Detta ledde oss emellertid in på att det är omöjligt att prata om maskulinitet utan att prata om makt.

”Vem har makt i samhället? Generellt, historiskt sätt har män som grupp haft makt över kvinnor som grupp. Alla män har inte en priviligerad plats i samhället, men alla kvinnor har varit underställda män. Män har styrt i våra regeringar och i våra familjer”, sa Jimmy Telleria från Cistac.

Han pratade vidare om hur den ”mannen” har skapats, att man inte föds till man eller kvinna, utan man formas till det av samhället. Den hegemoniska maskuliniteten, som lätt beskrivet betyder den mansnorm som har varit dominerande och mest premierad historiskt, bildas genom att vi reproducerar den ständigt. Genom uppfostran, genom TV-karaktärer, genom ikonisering av ”manliga män” och mycket mer. Detta leder till problem i samhället, exempelvis till väldigt polariserade könsroller som leder till diskriminering och orättvisor och i sin tur också till våld mot kvinnor och andra patriarkala uttryck.

Jimmy och gruppen med ungdomsledare. Foto: Carolina Pettersson

Det andra mötet med CISTAC var en internutbildning för Suma Thakhi II, med personal på Svalorna LA, på Red Ada och CDC samt två av ungdomsledarna på Albor. Det är också en del av en föreläsningsserie som programmet har för att fördjupa sig i de teman som vi arbetar med. Denna gången handlar föreläsningen om makt, och vi går djupare in i att analysera maktförhållanden i våra egna liv och på våra arbetsplatser. Först får vi frågan vad makt är, och ifall vi själva på något sätt utövar makt. Vi kommer fram till att vi på ett eller annat sätt utövar makt på någon, och att det är lätt att glömma att vara observant på det. Efter att ha analyserat makten i våra egna liv går vi vidare till hur det här hänger ihop med större strukturer. Enligt Jimmy finns det tre stora strukturer i samhället som vi alla på ett eller annat sätt verkar under, och det är patriarktatet, kapitalismen och postkolonialismen. I alla dessa tre samhällssystemsmekaniker har det alltid varit män som har varit de som har haft mest makt. Detta genomsyrar i sin tur hela samhället och ger oss de strukturer vi har i våra liv, våra familjer, våra arbeten, våra kommuner och så vidare. För att kunna göra någonting åt det måste vi vara medvetna om de strukturer vi lever i och hur vi själva beter oss i dem och försöka förändra utifrån det.

Allt som allt har de här två föreläsningarna förändrat mitt sätt att se på maskulinitetsfrågor!


Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

El Vertedero, del 2: ”Två kilo papper”

Ungdomarna från El Vertedero utanför Jinotega spenderar sina dagar med att leta återvinningsbart material i sophögarna som dumpas på soptippen. De säljer sedan vidare det till ett återvinningsföretag i Managua. Men arbetet är farligt och hälsovådligt. Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, startade därför projektet Red Eco Club för ett år sedan. Lokala företag och restauranger källsorterar sina återvinningsbara sopor och får dem sedan upphämtade av ungdomarna varje vecka.

Det är fredag och ungdomarna från El Vertedero har tagit sig ner till Jinotega för att åka runt och hämta soporna. Materialet var och en samlar in får de sedan behålla. Därför bestämmer de en turordning för att det ska bli rättvist. Idag är de sju stycken. Efter viss förvirring kring vem som följer vem kör flakbilen ut.

Fördelarna med projektet är många. Lokalsamhället uppmuntras att källsortera sina sopor samtidigt som ungdomarna från El Vertedero får en chans att komma ner från soptippen. Sedan är arbetsvillkoren bättre också.
– Arbetet är mycket säkrare här på rundturen, plus att materialet vi samlar in är renare. Det gillar företaget vi säljer till, berättar Geiner Pérez, 23.

Jinner och Bayron väntar tålmodigt på sin kamrat som hoppat ner för att hämta sopor. Foto: Philip Krook

Bayron Antonio Leiva, 23, är förkyld och ligger halvt utslagen på en bädd av fyllda sopsäckar. Han bor i området nedanför El Vertedero men började arbeta på soptippen när han var åtta år. Nu är det hans tur att hoppa ner från flaket och hämta sopsäckar. Solljuset reflekteras i hans glansiga ögon medan han reser sig upp. Han tar två tomma säckar och går in på sjukhuset. Han kommer strax ut igen med samma två säckar.
– Det fanns inget. De är på semester, säger han och klättrar upp på flaket igen.

Mängden material de hämtar upp under rundturen varierar men vanligtvis samlar de in ungefär lika mycket som de brukar göra under en dag uppe på soptippen. I och med att var och en får behålla det de själva hämtar upp kan det variera även dem emellan. Än så länge har Bayron inte haft någon tur. Inte en enda sopsäck har han lyckats få med sig.

Jinner är den yngsta medlemmen i Red Eco Club. Foto: Philip Krook

Bättre tur har Jinner Jassiel Siles Picado, 10, haft. Han föddes på El Vertedero och har bott där hela sitt liv.
– Två kilo papper, säger han med ett stort leende när han kommer fram till flaket.
Han letar upp märkpennan och markerar säcken med sitt namn, och fortsätter:
– Bayron har fortfarande inte fått en enda säck. Nu ångrar han nog att han följde med.
Men Bayron verkar inte bekymra sig så mycket över det, han har fullt upp med sin förkylning.

 Geiner har många tatueringar, bland annat en tår under ögat och en spindel på kinden. Foto: Philip Krook

Nu är det Geiners tur att hoppa ner från flaket, men han är inte sugen.
– Varför ens bry sig? Det företaget har ändå aldrig några sopor att lämna över, säger han innan han blir övertalad att göra det i vilket fall.
Solen lyser starkt på himlen. Jinner ligger bekvämt bland sopsäckarna. Han ser sig omkring och hittar en bit kartong som han håller över huvudet för att få lite skugga. Geiner kommer tillbaka med två fulla säckar och ett stort leende.
– Och du som inte ville gå dit, säger en av de andra skämtsamt till honom.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

Maskulinitetsfördomar lyfts fram på workshop i La Paz

Varje organisation inom programmet Suma Thakhi II har årsplaner och under denna tidpunkt, andra hälften på året, är det dags för ungdomarna i programmet att göra presentationer för andra ungdomar. Dessa innebär att presentera ämnen från Suma Thakhi II, allt från teatervisningar till workshops. Svalorna Latinamerika har tillsammans med organisationer i Bolivia jobbat fram programmet Suma Thakhi II och är huvudman för programet, ett av deras kontor i Latin Amerika ligger bl.a i La Paz.

I en årsplan finns exakta anvisningar på hur många person som en presentation ska nå. Det är ofta allmänheten som ska bli informerade om ämnen som Suma Thakhi II programmet i La Paz arbetar med, vilket är sexuella rättigheter, könsrelaterade våld och maskulinitetsperspektiv.

Red Ada, som är en av organisationerna i Suma Thakhi II, har tagit ann en grupp till programmet i år. Gruppen heter FAJ (Femenismo Activo Juvenil) och själva gruppen bildades 2014 men från och med 2015 är den med under Red Ada och i Suma Thakhi II programmet.

FAJ hade den 13 augusti en workshop till 30 ungdomar mellan 17-18 år i skolan Colegio Nuestra señora de La Paz. De började med att först visa en video som handlade om Super Macho som skulle gestalta en tanke som dök upp hos en kille när killen agerade mot de accepterade normerna i Bolivia. Några exempel var att man tex inte kunde bjuda ut en tjej om man inte hade råd att betala för hela dejten eller att det inte var accepterad att gråta till en film. Ungdomarna i klassrummet brast ut i skratt när super macho dök upp i bild och klagade på killen.

Klass 6B från Colegio Nuestra Señora de La Paz. Ungdomarna skrattar åt videon Super Macho. Bild: Wendy Reyes

Ledarna i denna workshop delade upp ungdomarna i grupper och bad dem fundera på bl.a vad ordet machista betyder och vad som var negativt med Super Macho. Trots att ungdomarna fick 10 minuter så kunde de presentera tankar som att Super Macho var en dålig förebild för det manliga könet eller att det är en man utan känslor och saknar respekt mot kvinnan.

Tjej från klass 6B. Tankar kring maskulinitet kommer fram. Bild Wendy Reyes

Ledarna frågade även “-Tycker ni att ni är machistas?” där flera av klassen svarade ja på frågan. Ledarna svarade tillbaka genom att säga “-Det är bra att ni har insikt på att ni är det för i så fall har ni chans att ändra på er.”. De förklarade även att machista inte enbart innebär att vara utsatt för manlig makt utan även att som kvinna stödja själva manrollen att t.ex killen alltid ska betala.

Wendy Reyes, Programassistent/infopraktikant, La Paz, Bolivia

Utveckling = folkligt deltagand

Vad är utveckling? Hur utvecklar man? Och vem är det egentligen som är ansvarig för att utveckla? Under två dagar i juli samlades representanter från kommunerna och företrädare från det civila samhället i Castilla Media för att delta i workshops i offentlig styrning och ledarskap. Inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR* som Svalorna Latinamerika är med att implementera är stärkandet av social och politisk organisering i regionen centralt. Tanken är att en hållbar och långsiktig utveckling endast är möjlig om olika aktörer i samhället arbetar tillsammans och har kapacitet att utöva sina roller.

Den första workshopen ägde rum i Machaguay – en av de fem kommunerna som PDR arbetar i. På strax över 3000 meters höjd är luften tunnare och att gå upp för trapporna till andra våningen i kommunhuset ger lite högre puls än vad vi praktikanter är vana vid. I mötesrummet har rådmannen, valda ledamöter, administrativ personal och företrädare från det civila samhället samlats för att lära sig mer om hur en effektiv förvaltning kan vara ett instrument för att utveckla kommunen och regionen i framtiden.

Gilberto Talavera (uppe t.h.) håller i diskussionen med deltagarna på workshopen. Foto: Samuel Hallin Veres

Temat för dagen var folkligt deltagande och varför det är viktigt. Gilberto Talavera är specialist på offentlig förvaltning och ansvarig för att hålla i workshopen. Metoden som Gilberto använder är att ställa frågor snarare än att föreläsa vilket gör att det är de som deltar som driver workshopen framåt. Efter ungefär en timme har vi kommit fram till kärnan av dagens ämne, nämligen: vad är utveckling? Ett svar kommer:
– Utveckling är en process, en rörelse och inte en fast slutpunkt.

Så långt allt gott, men hur ska man röra sig? Och vilka är det som ska driva på? Traditionellt har det varit det lokala styret, d.v.s. kommunen som sett det som sin uppgift att bedriva utveckling men Gilberto Talavera menar att tiderna har förändrats:
– Idag krävs samarbete mellan kommun, civilsamhälle och privata aktörer för att uppnå gemensamt uppsatta mål.

Rådman Justo Totocayo Garate håller med om att arbetet på kommunen har ändrats sedan han var borgmästare för några år sedan. Foto: Samuel Hallin Veres

I en liten kommun som Machaguay där det bor omkring 1000 personer finns möjligheter att hitta gemensamma strategier för att öka inkomster, förbättra skolan och öppna upp arenor för folkligt deltagande. Nyckeln är, som deltagarna på workshopen kommer fram till, att samarbeta och bjuda in de tre aktörerna – kommun, civilsamhälle och privatsektor – i gemensamma projekt och lära sig att arbeta tillsammans.

Ett talande exempel på hur detta kan se ut fick vi prov på i slutet av workshopen när det nystartade kooperativet Machaguays jordbrukarförening kom för att presentera ett förslag om att anordna en jordbruksmässa i Machaguay där Castilla Medias alla olika jordbruksföreningar bjuds in för att presentera vilka produkter de odlar och har att sälja. Rådmannen Justo Totocayo Garate svarade att kommunen gärna är med och stöttar mässan och att den i framtiden kan komma att hållas på årlig basis, gemensamt ordnad av kommunen, civilsamhället och privatsektorn.

Ordföranden för Machaguays jorbrukarförening, Rocio Zuñiga Minaya, presenterar förslaget om att anordna en jordbruksmässa. Foto: Samuel Hallin Veres

Workshopen avslutades därmed med ett konkret exempel på vad folkligt deltagande och utveckling har att göra med varandra. Där kommun, civilsamhälle och privatsektor tidigare setts som tre enskilda delar, ses de nu som tre pusselbitar som var och en är lika viktig för att hållbart och långsiktigt utveckla Machaguay och Castilla Media.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant,  Peru


*PDR=Programa de Desarrollo Rural

Systerskap

Asociacion Proyecto Miriam para la promoción intelectual de la mujer (i folkmun el Proyecto Miriam).

Så heter den icke-statliga feministiska organisation som jag kommer få äran att följa och arbeta med de närmaste fem månaderna. Efter ett par veckor på organisationen har jag fått lära känna mina kollegor och även fått en första inblick i arbetet som utförs av dem för kvinnor, barn och ungdomars rättigheter.

Mitt första möte med MIRIAM blev en slags snabbkurs då jag direkt hoppade in i ett två dagar långt halvårsmöte med alla medlemmar i organisationen närvarande. Vi inledde första dagen med ett par ”dinamicas”; gruppövningar eller lekar där man till exempel arbetar med teamwork eller problemlösning. En dinamica som genomfördes bestod av en rockring som skulle föras från person till person medan alla stod i en ring och höll varandra i handerna. Detta gav mycket fniss och skratt i början men snabbt nog upptäcktes tekniken och rockringen skickades (mer eller mindre) smidigt runt från person till person. Mitt första intryck av organisationen var att den kändes väldigt varm och familjär. Den rymmer många härliga personligheter som tillsammans skapar en kreativ och positiv stämning. Många medlemmar i Proyecto Miriam har samma organisation att tacka för sin utbildning och har varit aktiva sedan länge.

Både mycket skratt och allvar, här har det precis varit dockteaterföreställning.

Många intressanta teman togs upp under dessa två dagar. Tillsammans diskuterade kvinnorna den nationella och samhälleliga kontexten, hur detta påverkar organisationen och vilka positiva och negativa följder detta ger för ett fortsatt arbete inom de områden som Proyecto Miriam arbetar med. Klimatet för icke statliga organisationer har hårdnat på senare tid även i Nicaragua och vissa teman anses mindre nödvändiga än andra (kvinnors rättigheter är tyvärr ofta inkluderade här). Medlemmarna utvärderade och analyserade också det ekonomiska läget för organisationen och hur man kan använda budgeten på bästa sätt, vilket alltid är något av ett evigt pussel. Utveckling framgångar och svårigheter inom de olika fokusområdena togs också upp och en gick även igenom vilka konkreta resultat och mål som har uppnåtts bland de olika målgrupperna under det första halvåret i form av tabeller och statistik. De arbetade också för att på olika sätt styrka färdigheter och förmågor hos personalen.

Här jobbas det på en kreativ presentation av framgångar och svårigheter för Equipo Técnico.

Termen ”sororidad” (systerskap) diskuterades också under en av mötesdagarna. Detta ord och dess innebörd fungerar som ett motto för Miriam, det är en av principerna och grundpelarna som organisationen bygger på. Det fanns en ”termometro de sororidad” där alla kvinnor fick bedöma hur pass mycket de ansåg sig praktisera systerskap och sätta dit ett klistermärke som måttstock.

Kvinnorna delade med sig av många insiktsfulla reflexioner kring detta ämne. Bland annat nämndes det att systerskap är någonting som en bör bära med sig i alla kontexter, något som är viktigt att vara medveten om både i tal och tanke. Medlemmarna i Miriam menade på att detta är något som kan vara lätt att glömma av i vissa situationer, då man dömer andra kvinnor istället för att visa respekt, solidaritet och stöd. De diskuterade denna aspekt och analyserade att det många gånger beror på det samhället har lärt oss, då vi lever i en patriarki som ofta ställer kvinnor emot varandra. De anser att det är mycket viktigt att medvetandegöra denna problematik. Det nämndes också att även tystnad är ett ställningstagande.

Systerskap för kvinnorna på Proyecto Miriam innebär att acceptera och ha respekt gentemot andra kvinnor, att vi allierar oss och sluta skam- och skuldbelägga varandra och oss själva. De konstaterade att alla kvinnor på olika sätt upplevt förtryck på grund av vårt kön och att vi tillsammans kan förändra vår verklighet.

Sororidometron: Termometern för systerskap.

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

El Vertedero, del 1: Livet på soptippen

Marken är full av glassplitter och skräp, gruset syns nästan inte längre. Hundar strövar omkring med nosen nere i marken, bakom dem stiger röken från de brinnande soporna mot skyn. En kraftig vindpust yr upp damm som tävlar med röken om vem som kan nå högst. Gamarna har landat för att rota i soporna. Precis som människorna här brukar göra. Den enda skillnaden är att gamarna letar efter saker att äta medan människorna letar efter saker att sälja.

På El Vertedero samsas människor, gamar, hundar och flugor med att ta del av soporna. Foto: Philip Krook

El Vertedero ligger i Jinotega, i norra Nicaragua. Det är stadens soptipp. Här bor tolv familjer i små skjul gjorda av pinnar och plastskynken. De lever bland skräpet och livnär sig på detsamma. Utöver dem kommer runt trettiofem personer hit dagligen för att rota efter återvinningsbart material i de stora kullarna av skräp som dumpas här dagligen. Många av dem är barn och ungdomar. De samlar på sig glas, aluminium, järn, plast och papper. En gång i veckan kommer sedan en stor lastbil från Managua och köper det de lyckats samla på sig. Men det är varje man för sig själv. Företaget väger och betalar ut individuellt. Aluminium betalar bäst, sist kommer papper.

En dag i veckan får ungdomarna tillfälle att komma ner från soptippen och spela fotboll. Varje torsdag möter de samma lag med lokala ungdomar. Men idag är det onsdag.

Två killar står redo på startlinjen. Yazary Cartín Rivera skriker till och de två killarna springer fram till första linjen och vänder, sedan till andra och vänder, till sist springer de rakt fram mot mållinjen för att se vem som kommer först. Varje duell följs av skratt och stora leenden.

− De har bett om att få lite träning så att de kan komma bättre förberedda till matcherna, för de andra tränar varje dag, berättar Yazary.

Yazary (till vänster) manar på Bayron Antonio Leiva (i mitten) och de andra. Foto: Philip Krook

Hon arbetar på Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och kommer hit nästan varje dag. El Vertedero är en av de sektorer där organisationen arbetar, och det är Jazary som har huvudansvaret. Club Infantil startade för ett år sedan projektet Red Eco Club för att hjälpa till att förbättra situationen för människorna på soptippen. Tillsammans med ungdomarna åkte de runt till lokala företag och restauranger för att berätta om projektet. Ungdomarna frågade om de kunde tänka sig att källsortera sina sopor för att sedan varje fredag få dem upphämtade. Många gick med och nu har ungdomarna åtminstone en dag i veckan då de slipper rota bland stora sophögar för att få sitt material.

En stor vit lastbil kommer körandes uppför grusvägen. Människorna följer efter. På ett ögonblick dör aktiviteten och gruppen splittras. Det är dags att jobba. Ungdomarna hämtar sina krattor och väntar på att lastbilen ska dumpa sina sopor. Sedan hugger de in. Tjugofem personer på samma hög. En till lastbil kommer inkörandes. Gruppen splittras. Vissa krafsar här, andra krafsar där. Soporna dumpas på kanten av ett rykande stup. Det är gamla sopor som brinner. Det skräp som inte kan säljas eller användas. Röken skymmer synen och lukten av brinnande plast sticker i näsan. När de rotat klart i de nya sophögarna kommer även de att brännas. Om en timme kommer det nya högar.

Tjugofem personer hugger in på sophögen som lastbilen precis dumpat. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant i Nicaragua

Första besöken ute i verksamheten!

En vecka har gått sedan vi tog våra första stapplande steg in på vårt nya kontor, Svalorna Latinamerika i Bolivia. Hittills har vi fått sätta oss in i arbetssätt, måldokument och planeringar. Vi har fått läsa material som organisationerna som deltar i Svalornas program ”Suma Thakhi II” har tagit fram och sätta oss in i det vardagliga arbetet på kontoret. Men idag var första gången som vi på riktigt skulle träffa organisationerna vi ska jobba med. Totalt är 4 organisationer med i programmet och idag ska vi besöka två av dem. Efter en resa med minibus genom La Paz blir vi visade till ingången till organisationen ”Red Ada”, som har sina kontor mitt i centrumet i staden.

Mötet börjar med en vanlig presentationsrunda. Sedan börjar introduktionen om vad Red Ada är och står för. Red Ada är en organisation som kämpar för kvinnors och ursprungsbefolkningens rättigheter med kommunikaition som metod. De har många ungdomsgrupper varav de flesta jobbar med enbart radio, men det finns många olika intressen som grupperna på ett eller annat sätt engagerar sig i, som dans, att lära sig engelska och sport. För programmet ”Suma Thakhi II” och samarbetet med Svalorna LA är fokus på sexuella rättigheter.

Möte med Red Adas personal i deras möteslokal.

”Innan kunde inte ens de unga deltagarna säga ”penis” eller ”vagina” utan att bli generade. Att prata om sex är inte en självklarhet för ungdomarna. De pratar inte om sex i skolan eller hemma. De får lära sig om vaginan eller penisens funktioner, men inte om andra saker som sexuell upphetsning och de pratar inte om när det är normalt att börja ha sex och så vidare. Sådant är tabu här. Nu när vi har jobbat med det ett tag har ungdomarna börjat kunna prata mer avslappnat om de här ämnena” säger Gladis Alejo Laura, som är kommunikationsansvarig på Red Ada. Samtidigt som vi pratar hörs höga smällar utanför, och när jag och Wendy börjar kolla oroligt omkring oss skrattar Red Adas personal lite åt oss. ”Ta det lugnt, det är bara demonstrationerna!”.

Och mycket riktigt, efter att vi har avslutat mötet och återigen gett oss ut på gatorna är det massiva demonstrationer precis utanför. Det är mer än 1000 gruvarbetare från Potosi, som ligger 54 mil sydöst om La Paz, som är ute och demonstrerar för bättre lön och bättre levnadsförhållanden.

Gatubild med demonstranter från Potosi.

Eftersom gatorna är belägrade av demonstranter tar det ett tag för oss att hitta en bra gata att ta oss upp till El Alto, där nästa organisation vi ska besöka befinner sig. Vi tar en kollektiv taxi upp 500 meter för de slingriga gatorna till den fattigare förorten som snart är lika stor som La Paz. Här har Poesi- och Teaterföreningen Albor sitt kontor och sin verksamhet. Vi går in genom vad som verkar vara en liten butik och lunchställe och går upp för en liten trappa till Albors lokaler. Vi leds in i ett mötesrum fullt med affischer på gamla teaterföreställningar, däribland en affisch från en uppsättning av Ronja Rövardotter de gjorde för några år sedan. Deras huvudgren är teatern och de jobbar genom studiecirkelmetoden med sina ungdomsgrupper om ämnen som sexuella och reproduktiva rättigheter och HBT-frågor. Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, berättar att arbetet i El Alto med unga är väldigt viktigt, dels för att det är en väldigt fattig stad men också för att den katolska kulturen är väldigt stark. I vissa områden i El Alto är det svårt att komma fram med budskapen och sexuella rättigheter eftersom det är någonting man helst inte ska prata om. Men genom deras samarbeten med skolor och sociala organisationer i stan går ändå arbetet framåt.

På väg hem med telefericon från mötet med Albor. På bilden är Gerardo Luna, Programkordinator på Svalorna LA:s kontor i Bolivia. 

Carolina Pettersson, programpraktikant i Bolivia

Biodlarföreningens lantbruksmässa- ett steg i processen mot ökad organisering i Castilla Media

Vid vårt första besök i Castilla Media fick vi delta när ”La asociación de apicultores de Machahuay”, biodlarföreningen i Machahuay, planerade en lantbruksmässa. Lantbruksmässan ska hållas den 15 augusti i Machahuay under stadens firande av la Virgen de la Asunta, vilket är en jungfru, och lantbrukare från de fem kommunerna i Castilla Media ska bjudas in för att ställa ut sina varor.

Biodlarföreningen planerar jordbruksmässa i Machahuay. Foto: Samuel Hallin Veres

Under mötet bestämde föreningen bland annat vad marknaden skulle heta och kom fram till att namnet skulle bli ”Feria Productiva- Las Obreras Machaueñas y el Sabor de Mi Tierra”, vilket översatt blir ”produktiv mässa- de (kvinnliga) arbetarna från Machahuay och smaken av min jord”. De planerade även vad som skulle behövas för att mässan skulle bli möjlig att genomföra, risker som skulle kunna uppkomma diskuterades och olika ansvarsområden delades ut medlemmarna emellan. En av de utmaningar som diskuterades var hur jordbrukarna från de andra kommunerna skulle kunna ta sig till Machahuay och de kom fram till att deras kommuner nog skulle behöva ställa upp med transportmöjligheter. Deltagarna var eniga om att mässan är ett bra sätt att organisera sig och att samla de fem distrikten, men att det samtidigt är en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Biodlarföreningen har redan sålt all honung från den senaste skörden, så en oro uppkom dock över hur de själva ekonomiskt sätt skulle kunna tjäna på marknaden. Irma Timana Taboada, som är PDRs kordinator, lugnade dem genom att säga att det inte skulle bli några problem då de skulle få in pengar på andra sätt.

Platsen på torget i Machahuay där mässan kommer att hållas. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

PDR har tidigare varit med och genomfört lantbruksmässor av detta slag, ett exempel är den mässa som genomfördes i Viraco 2014, vilken beskrivits av den tidigare praktikanten Emelie Blomgren i ett blogginlägg från 22 oktober samma år. Till skillnad från vid dessa tillfällen är dock tanken att PDR inte ska organisera mässan, utan att det är biodlarföreningen som ska genomföra och planera, medan programmet endast ska fungera som stöd. Detta för att de boende i distriktet ska ha, och även känna att de har, möjlighet att genomföra marknader och andra liknande event även efter att programmet har slutförts. Biodlarna, speciellt de äldre damerna, var påhittiga och kom med förslag när det efterfrågades, men de hade svårt för att komma med egna initiativ utöver det, även om det efterfrågades av Irma ett flertal gånger. Att stärka invånarna i Castilla Media till att ta egna initiativ och att de själva ska organisera sig tycks vara ett utmanande, men viktigt, mål att uppnå.

Ett ytterligare mål som programmet har är att öka samarbetet mellan kommunen, civilsamhället och den privata sektorn. Detta fick vi lära oss mer om under en workshop som hölls för kommunstyrelsen i Machahuay, vilken Samuel beskrev i sitt blogginlägg förra veckan. Biodlarföreningen kom då dit för att berätta om sina planer samt be om kommunens tillåtelse och stöd för att genomföra lantbruksmässan. Rådmannen Justo Totocayo Garate, svarade uppmuntrande att det var ett mycket bra initiativ och att kommunen skulle ställa upp på de sätt som biodlarna efterfrågat. Avslutningsvis tackade Tomasa Mamani Silva, som är föreningens kassör, för stödet och påtalade att när kommunen behöver stöd ska de räkna med föreningens hjälp.

Biodlarföreningen berättar om sina planer om lantbruksmässan för kommunstyrelsen. Foto: Samuel Hallin Veres

Efter att biodlarföreningen lämnat rummet framhöll Gilberto Talavera, som hållit i workshopen, Tomasas ord som mycket betydelsefulla. Från att organisationen över lag stått och bett om saker av kommunen visade hon på initiativ till samarbete mellan organisationen och kommunen. En utveckling likt den som PDR vill se i hela Machahuay, och övriga Castilla Media. Från att medborgarna ber om saker av kommunen vill programmet se att de tar initiativ till samarbete mellan kommunen, civilsamhället och den privata sektorn.

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru