Kvinnorörelser i Nicaragua demonstrerade i år också, såsom
de andra åren. Men sedan förra året har de inte längre fått tillstånd till att
göra det. Kvinnorörelserna gör det dock ändå. År 2008 på FN:s internationella
dag mot våld mot kvinnor, den 25 november, demonstrerade kvinnorna också. Då
sattes manliga kravallpoliser in och konfrontationer blev ett faktum. På dagen
mot våld mot kvinnor, använde sig manliga poliser som statens förlängda arm av
våld mot just kvinnor. Sedan dess har kravallpoliserna bestått av endast
kvinnor istället. Låt kvinnorna slåss mot varandra.
Förra året, 2014, ansökte kvinnorörelser i Nicaragua om
tillstånd för att demonstrera längs med Bolivar avenyn i Managua på
internationella kvinnodagen. De hade mobiliserat kvinnor från flera håll i
landet. Bussar fulla med kvinnor från olika samhällsklasser från Chinandega,
Matagalpa, León departementet, Managua osv samlades den 8 mars 2014. De möttes
av kvinnliga kravallpoliser med full utrustning och sköldarna riktade mot dem.
Kvinnorna fick inte passera och gå den riktningen som var planerad. I år
utspelades en liknande scenario. Enda skillnaden var att kvinnorörelserna inte
ansökte om tillstånd. Varför? När inte ens polisen respekterar det, tänkte de.
De gjorde ett pressmeddelande där de annonserade vart de skulle samlas, tider
och vem. Alla var bjudna.
Klockan 06.40 på morgonen den 8 mars kom jag fram till
motorvägen mot Managua från Leon. Där skulle bussarna som var bokade av La Red
de Mujeres contra la Violencia köra förbi med min handledare i en av dem. En
annan kollega från Mary Barreda kom också dit och tillsammans satt vi och
väntade. Denna demonstration var inte anordnad av organisationen Mary Barreda
och personalen behövde därmed inte gå dit, också för att 8:e mars hamnade på en
söndag i år.
I bussen fanns kvinnor i alla åldrar och från olika
samhällsklasser, men där den stora majoriteten var arbetarklasskvinnor. Kvinnor
som säljer frukter och annat vid marknaderna, städerskor, kvinnor i prostitution,
barnflickor osv. Där finns en skillnad jämfört med feministiska demonstrationer
i Sverige. Kritiken i Sverige har riktat sig mycket på att det framförallt är
medelklasskvinnor eller andra inom den akademiska världen som är aktiva. Här är
det inte så. Kvinnorörelserna arbetar mycket med kvinnorna ute i landsbygden
och som är lågavlönade. Här handlar det mycket om ”empowerment” genom dels
utbildning och information om sitt samhälle.
Väl på plats i Managua fanns det en rad kvinnliga kravallpoliser
som väntade på oss. Vissa bussar som kom från exempelvis Chinandega blev
stoppade på vägen och kvinnorna tilläts inte fortsätta. De motsatte sig och
fick promenera en lång sträcka för att kunna enas med resten av gruppen. En
annan buss med ca 70 kvinnor blev också stoppad och dem hölls där tills
demonstrationen var över. Jag upprepar, 70 kvinnor hölls kvar i en buss för att
inte demonstrera på internationella kvinnodagen.
På andra sidan kravallpoliserna fanns det folksamlingar av
personer från FSLN-partiet (sandinistpartiet). De fick marschera på gatorna
utan några problem. Där polisen inte stod och väntade på dem. Kvinnorörelserna
menar på att staten vill få folket emot dem. Genom att vända dessa grupper mot
dem och polarisera samhället. Det är viktigt att tillägga att många av
kvinnorna som kvinnoorganisationerna arbetar med är medlemmar i partiet. Det
behöver inte vara ett antingen eller situation. Kvinnorörelsen arbetar, så som
den har gjort i generationer, med jämlikhet. Två äldre kvinnor som är
engagerade i kvinnorörelsen gick runt och pratade med kravallpoliserna. De
lovade dem att slåss för deras rättigheter som kvinnor och att de i framtiden
inte skulle bli använda som instrument av den patriarkala och machist-regeringen.
La Red de Mujeres Contra la Violencia lyckades samla ca 2000
kvinnor till demonstrationen i Managua, trots motståndet de mötte. Krav på att
respektera lag 779 som hanterar våldet mot kvinnor gjordes. Lag 779 nämner bland
annat termen ”femicidios” som syftar på mord på kvinnor på grund av sitt kön.
Lag 779 har reformerats efter tryck från religiösa grupper och många
kvinnoorganisationer menar att den nu inte längre är verkningsfull. Där den
tidigare definierade ”femicidios” som mord på en kvinna på grund av kön, även
om det begick av en för henne okänd man. Med reformen måste mordet begås av en
person hon tidigare har haft en relation till. Det kan vara fadern, brodern,
maken, eller tidigare pojkvän, men inte längre en främling.
Kritik har även riktats mot den stränga abortlagstiftningen
som råder i landet. Nicaragua har idag det högsta antalet tonårsgraviditeter i
Latinamerika. Genomsnittsåldern är elva år för sexuellt aktivitet. Om det är
frivilligt eller inte, kan jag lämna öppet. Däremot är våldet mot kvinnor
väldigt utspridd där våldtäktssiffrorna visar att majoriteten av fallen är
flickor och ungdomar på 17 år eller yngre. Maria Eliette Roa Juarez, psykolog
på Mary Barreda arbetar med att förebygga barnsexhandeln i Nicaragua. Jag
frågar henne mer angående vad som driver dessa män att förgripa sig på unga
flickor är hon tydlig med att särskilja pedofili och förövare. Hon menar på att
när undersökningar har gjorts i landet visade det sig att de flesta männen som
avtjänade straff på grund av våldtäkt på barn inte var pedofiler.
Kvinnorörelserna har länge kämpat för att förövarna ska klassificeras som
förövare och inte som pedofiler. När förövaren bedöms vara en pedofil, som är en
psykisk sjukdom, har de blivit frigivna. Eliette Roa Juarez, menar att det inte
handlar om en psykisk sjukdom, utan om något annat. Nämligen om makt och att
vara den första mannen i den blivande kvinnans liv. Genom att sexuellt utnyttja
unga flickor garanterar de att flickorna är oskulder. Det handlar om makt och att
begäret att kontrollera hennes kropp är stor och ju yngre hon är desto lättare
är det.
Frågorna är många och kampen är lång. Men kvinnorörelsen är
fortfarande på benen och gör sig hörda. Med eller utan tillåtelse från
regeringen, inte bara i Nicaragua utan i Latinamerika. Som de själva uttryckte det; ”Alerta Alerta que
camina, la lucha feminista por América Latina”.
Paola Castro
Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar