Gatuteater med starkt budskap på busstationen i Leon, Nicaragua

Pojke leker med informationsbladen- busstationen i Leon

När organisationen Mary Barreda bjuder in till festival är det många på busstationen i Leon som blir nyfikna. På organisationen sätter man sig särskilt in för de barn som hänger dagligen på stationen som försäljare eller kompanjoner till sina mödrar.

Idag är stämningen uppslupen. Festen hänger i luften och många unnar sig lite ledigt från försäljningen. Kvinnor med korgar och baljor på axlarna fulla med choklad, läsk eller frukt anländer tillsammans med flipflopprydda barn. Det handlar om att förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar och just den här dagen är vigd åt att reda ut vilka roller som barn respektive vuxna ska ha.

För barnen är det en speciell dag idag. Det ska blir föreställning med dans och teater. I början hålls inledande tal och ett gäng pojkar passar på att leka med mig och med de flyers som man har delat ut.

Försäljerska deltar i festivalen

Titta vilken bra kikare jag har gjort, ropar en rund pojke och springer fram.
Ska du inte prova den, fortsätter han.

Jag provar kikaren och intygar ett den ihoprullade flyern faktisk är en riktigt bra kikare. Jag fotar honom och han är nöjd med resultatet. De flesta barnen vill bli fotade och de hänger i drösar runt mig medan jag fotar så att kameran går varm.

Först ut på festivalen är ett dansnummer med traditionell dans. Två tjejer kliver fram i vackra klänningar och beter sig som de aldrig har gjort något annat. Alla som går förbi, stannar upp och slänger åtminstone ett öga. Några blir kvar.

Sedan dansar några ungdomar pardans, innan det är dags för paradnumret: teatern. De är en grupp om fyra och de vet verkligen att dra öron och ögon åt sig. På mindre än någon minut har publiken fyrdubblats. Ingen kan längre gå förbi, utan alla som är påväg någonstans, stannar tills föreställningen är slut.

-Men pappa, det är du som ska jobba, jag måste gå i skolan. Dessutom behöver jag pengar till ett grupparbete. Du måste ge mig det, skriker en av skådespelarna.
-Men jag fick ju en njurattack, gossen min. Du får lov att sticka ut och sälja lite på busstationen om du behöver pengar.
-Barn ska inte jobba, pappa. Ta dig samman, du kan inte sitta här hemma. Du måste jobba, vi behöver pengar.

Emellanåt skrattar vi så vi kiknar, jag glömmer nästan bort att fota, för det här är teater när den är som bäst. Med ett viktigt budskap, med humorn som närmsta kompanjon och med skickligt skådespeleri. Pjäsen är komisk, men samtidigt ganska hård. Den kritiserar bland annat just mammor och pappor som skickar sina barn att sälja på busstationen och många av dem står nu i publiken.

Gatuteater med budskap

Jag tror och hoppas att budskapet går fram. Kanske är det lättare att ta till sig saker när man är liten om man ser dem, istället för att någon ska stå och säga åt en vad man borde göra. Har ett svagt minne av att jag brukade (och kanske fortfarande brukar) göra precis tvärtemot vad folk säger. Men med teater glider man in i en annan värld en liten stund. Man upplever något.

Samtidigt kan man knappast förvänta sig att familjernas ekonomiska situation ska förbättras med en teaterpjäs. Här snackar vi stora svårigheter. Men lite glädje i vardagen har i alla fall spridits. Vi får hoppas att alla som kan tar bort ungarna från de hårda livet som försäljare på stationen och på bussarna. Och att kommande generationer tar med sig lite av värdena som organisationerna försöker sprida så att man iaf på sikt kan börja se förändringar.

Text och foto: Emmelie Heljeved