Klostersystrar och förakt

I hjärtat av Arequipa ligger en praktfull bostad belägen, omgiven av en väldig stenmur som omöjliggör någon som helst förbindelse med verkligheten utanför. I denna andra realitet lever hängivna själar, övertygade om att deras val medför välförtjänta fördelar i ett senare skede. Nog väljer vi alla bort nagot vi tror gynnar oss nu eller senare. En väljer bort kött, en alkohol och en annan det äktenskap som erhåller ett bäst före-datum utgånget innan det utfärdade. Bara ett fåtal av oss avstår från all den njutning som för många definieras som livet självt. Vår idé om att välja bort livet må hända vara deras uttryck för att faktiskt välja livet. 

För många år sedan var valet dock inte eget utan präglades av en vision om heder för familjen och redan vid 13-14-års ålder kunde ungdomar bli inackorderade i klostret. Idag ställs krav på att den blivande novisen är fyllda arton. Att lämna klostrets portar är strikt förbjudet och familjevisiter sker pa de välskötta atriumgardar som förenar de sma privata bostäderna. Dessa förhållningsregler avser endast systrarna i Santa Catalina, stadens ståtliga katedral. Nunnor, tillhörande andra församlingar, rör sig fritt utanför klostrets ägor och passerar frekvent på stadens gator.

Klostersystrar med traditionell klädnad, som påminner mycket om andra religiösa- och kulturella kännetecken, visas respekt och vördnad. En annan grupp i Peru som manifesterar sin grupptillhörighet genom yttre attribut är de s.k ”Chulitas”. Dessa kvinnor bär färgglada tyger och flätor som mynnar ut i en hår- och tygblandad tofs strax ovanför kjollinningen. Huvudbonad, som är ett tydligt och personligt sätt att visa sin tillhörighet på, bärs i form av en svart hatt placerad högt upp på hjässan där de kraftiga svarta flätorna har sitt ursprung. I Peru anses, till skillnad från Bolivia, benämningen Chulitas något nedvärderande. Dessa kvinnor kommer ursprungligen från bergstrakterna som skänker Peru dess vackra miljö. Precis som i många delar av världen är det sällan byborna som toppar statuslistan. Vetskapen om detta får den del av ursprungsbefolkningen som sedan bosätter sig i städerna att ersätta kjolar i vackra tyger med slitna, amerikanskinspirerade blåjeans.

Denna strävan efter att rätta sig efter omgivning finner vi i hela världen, ofta som den enklare vägen att gå efter ett tröttande förtryck. Muslimer, judar och romer är bara några av de utsatta grupperna i väst. 
Att mer förakt finns mot tillhörigheter som inte är självvalda än mot de som aktivt valt, klostersystrarna, är för mig inte begripligt.

Är det inte mer rättfärdigat (om inte annat givande?) att ifrågasätta de vägar i livet som individer själva står bakom, 
än den enda väg som för oss redan är förutbestämd?

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.