Julie om rasism i Sverige

Julie

Det skrivs om i tidningar, det visas på tv och de porträtteras i reklam. Vi omges av dessa tragiska människoöden som gång på gång försöker fånga vårt avtrubbade känslospektra. Svårare att stänga av är det när vi står öga mot med Julie, 31.

Julie är en ung tvåbarns-mamma som rensar ohyra i kommunens grönskor utanför borgmästarinnans kontor när vi träffar henne. Hon verkar glad, något blyg och troligen förvånad över all uppmärksamhet som plötsligt riktas henne. I Típan, där vi befinner oss, klarar sig människor rätt precist ekonomiskt och med en hel del ansträngning även socialt. Så visst är det möjligt att födas in i en välkomnande och harmonisk aura. Visst finns det även här barn som är villkorslöst älskade och vansinnigt efterlängtade redan innan de sett dagens ljus. Denna lott föll dock inte på Julie. 

Julie växer upp omhändertagen av sina morföräldrar och föder sin första son vid en ålder av 16. Hon berättar om en pappa som fann lyckan på annat håll och en mamma som, av okänd anledning, var sjuk och oförmögen att ta hand om ett barn. Hon berättar om hennes tre jobb: på fältet, hos kommunen och i hemmet - säger hon och småler.

När Julie är 18 år, nyvuxen i Sverige, redan mamma i Peru, blir den försvunna pappan påmind om sin dotters existens och återkallar kontakt. Hur relationen fortlöper får vi dock inte reda på. Men bakom den styrka och öppenhet Julie visar oss anas det barn, som oavsett mängd svek, aldrig utesluter möjligheten att motta kärleken från en far. 

Julie är en av många i distriktet som drömmer om ett bättre liv för sina två söner. Hon berättar om funderingar kring att lämna byn när äldsta sonen går ut skolan. Och jag kan inget annat än hoppas, oavsett hur livet ter sig, 

att hennes barn upplever oändligt mycket kärlek från sina båda föräldrar. Även om hon jag är övertygad om, att de klarar sig fint på bara hennes. 

Hon berättar om sitt förakt gentemot en utsprid rasism. Då befolkningen är näst intill etniskt homogen är det en form av klassförakt som avser begreppet rasism. Här förtrycks människor utefter utbildningnivå, social- och ekonomisk status. Troligt är att Julie som ung mamma, utan närvarande föräldrar, själv utsatts för en hel del. Nog är det universellt att de individer som lever i utsattheten är de enda som problematiserar den. Att mer kämparglöd finns hos människor med så få förutsättningar än hos de privilegierade delarna av befolkningen med all världens styrka och kraft att lyfta orättvisor, i någon annans namn. 

Julie vill veta om det finns rasism även i Sverige, med en naiv blick säger hon att hon inte kan föreställa sig det i ett så välutvecklat land. Ett försök till något diplomatiskt "rasism finns säkerligen i olika former i alla länder bla bla" 

- svarar jag obekvämt. 

Att om du någongång skulle få någon tokig idé om att trygga framtiden för dina söner och om du mot alla odds, med en snittlön på knappt 1000 kr/mån, skulle lyckas ta dig till andra sidan jorden, (med hälsan i behåll), skulle nästan var sjätte svensk tycka att du gott kunde åka hem igen 

- tänker jag, än mer obekväm. 

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.