Innan man åker iväg på en praktik har man nog, vare sig man medger detta eller ej, vissa förväntningar på vad man kommer att få jobba med. Kanske tänker man inte att jobba som danslärare är en del av internationellt utvecklingsarbete. Om ni som läsare inte tycker det, kommer detta blogginlägg förmodligen bevisa motsatsen. Ta er igenom den följande teoretiska delen så kommer ni att lära er massor!
Jag som danslärare med en av grupperna
Det program som Svalorna Latinamerika finansierar har 4 olika programmål och målgruppen är barn och ungdomar i Nicaragua. Det programmål, som jag kommer att beröra idag är följande: ”Befolkningen som medverkar i programmet agerar mot och förebygger sexuell kommersiell exploatering (SKE) av barn och unga”. För att jobba framåt med detta mål så har man ett förväntat resultat under året som i detta fall är: ”Barn och ungdomar i programmet reflekterar över sexuell kommersiell exploatering och agerar tillsammans med nyckelaktörer i förebyggande verksamhet.” Man arbetar fram indikatorer som man sedan mäter på olika sätt för att tydliggöra resultatet, i detta fall bland annat: A. Organiserat och aktivt deltagande av barn och ungdomar i försvar för deras rättigheter. B. Antal insatser utvecklade på ett ledande sätt av barn och ungdomar.
Men vad gör då organisationerna mer exakt för att nå upp till detta mål och positiva förändringar i indikatorerna?
En strategi som APEDECO (samarbetsorganisationen där jag är stationerad) använder sig av är att ha intressegrupper, för att genom dessa stärka barn och ungdomars självförtroende och deras kunskap om SKE. De senaste två veckorna har jag fått äran att leda en av dessa intressegrupper med fokus på dans. Blandat med att lära ut danssteg har jag även haft föreläsningar om barns rättigheter och SKE. Aktivitetsutbudet här är extremt begränsat och det i sin tur är en stor risk för ungdomarna då de kan söka sig till kriminalitet eller till någon äldre pojkvän/flickvän som sedan säljer dem till sexhandeln. Ja det är den krassa sanningen och det händer tyvärr i Nicaragua VARJE dag.
Dansgrupp 2 efter 2 veckors träning, utanför APEADECOS kontor, Telica.
När vi var ute i skolorna och gjorde reklam för intressegruppen var det många som visade sitt intresse, 90 stycken (!). Då jag själv har många småsyskon i Sverige (som alltid är på sina aktiviteter) tänkte jag att högst 20 stycken skulle dyka upp första dagen eftersom de säkert har mycket annat för sig. MEN tji fick jag, den första dagen hade jag tre lektioner och exakt 90 elever dök upp. Detta är en del av att förstå PÅ RIKTIGT, de har alltså inga andra fritidsaktiviteter! När jag skulle lägga upp ett schema inför veckan så frågade jag dem, i högst demokratiskt anda, vilka dagar de kunde delta och ALLA skrek i munnen på varandra: VARJE DAG! Det gjorde ont i mitt hjärta hur törstande de är efter aktiviteter.
I veckan hade vi ett event för den internationella kvinnodagen (den 8 Mars) där mina grupper uppträdde. Jag har nog aldrig känt mig så stolt när jag såg hur starka och duktiga de var, när jag också vet att de kommer att kämpa för sina rättigheter så forsade tårarna. Att vara danslärare kanske inte är det första man tänker på som huvudsyssla i en praktik i internationellt utvecklingsarbete, MEN när man kan vända dansklassen till en klass om barnens rättigheter så känns det ganska självklart. Man måste bara tänka lite outside the box..
Ett av uppträdandena på internationella kvinnodagen, Telica.
Elin Jakobsen Rydstedt, programpraktikant i Nicaragua
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar