Benilda tar med vattenflaskan och anteckningsblocket, vi går tillsammans ut från Proyecto Miriams högkvarter som ligger en bit utanför staden. Grusvägar kantas av färgglada hus, hundar ligger och vilar i skuggan, en och annan höna spatserar omkring. Idag är det dags att hälsa på hos en viktig del av Miriams målgrupper, kallade MAPAREF (madres, padres y referentes).
På vägen mot MAPAREF. Foto: Victoria Särnhult
Detta är ett samlingsnamn för de som har ansvaret för ett eller flera barn och ungdomar; alltså ofta mödrar, far/mormödrar eller andra kvinnliga släktingar, ibland också manliga sådana. För Proyecto Miriam är det grundläggande att arbeta med olika grupper i samhället, både barnen och deras föräldrar. På så sätt skapas ett mer integrerat arbete. Vi ska gå på hembesök för att prata med de som inte har dykt upp på Miriams senaste aktiviteter. Att följa upp, stötta och besöka de som är del i aktiviteterna är något som har varit en grundläggande del av organisationen ända sedan Proyecto Miriam startades. Det var så kvinnorna som startade organisationen fick upp ögonen för hur hemförhållandena såg ut hos många som var aktiva i projektet. Magdalena Benavides, en av de som har varit med från början och fortfarande arbetar på Miriam berättar:
”På den tiden (slutet på åttiotalet) var det ingen som lade sig i vad som försiggick innanför hemmets väggar. I denna kontext började vi hälsa på kvinnorna, för det var några som slutade dyka upp. Vi träffade kvinnor som hade blivit slagna, kvinnor som inte lät oss komma in och prata med dem för att de inte ville ge anledningen till varför de inte dök upp på lektionerna. Kvinnor berättade att de var tvungna att ljuga när de skulle gå till Proyecto Miriam, de sa till exempel istället att de skulle hälsa på sin mamma. Detta gjorde att vi började diskutera och ifrågasätta denna verklighet som kvinnorna tvingades leva i. Vi bestämde oss för att läsa på om genus och utbilda oss inom dessa teman. Innan detta hade vi inte någon genusmedvetenhet och vi kallade oss absolut inte för feminister. Detta var startskottet för många nya projekt inom organisationen, med fokus på till exempel könsrelaterat våld.”
Benilda antecknar tider och dubbelkollar telefonnummer. Foto: Victoria Särnhult
Vi börjar vandra på de steniga grusvägarna, klockan är bara tio men solen bränner. Vi har många att hälsa på innan dagen är slut. Vi träffar på flera ensamstående mödrar under dagen, de ber oss komma in och sätta oss. Ofta finns det åtminstone en småtting i hemmet, och flera barn. Tv:n står allt som oftast på, visar scener från en annan värld, en värld av lyx och dramatik. Vi sätter oss ner och småpratar lite. Benilda undrar hur det kommer sig att de inte hade varit på Miriams aktiviteter på sistone. En av kvinnorna vi hälsar på, Doña Mercedes, som förut var en mycket aktiv medlem, berättar att hon jättegärna ville gå på aktiviteten men att det är stört omöjligt att hinna med. Hon är i sjuttioårsåldern och ansvarar för en tremånaders bäbis och en sjuåring. Hon gör tortillas som hon sedan säljer och syr även upp kläder. Den enda dagen hon är ledig är på lördagar, och då måste hon hinna med alla sina ärenden. Hon tycker att Miriams projekt är väldigt viktiga och intressanta och ska verkligen försöka gå på nästa aktivitet, men vill vara ärlig och inte lova för mycket. Medan vi säger hejdå sätter hon igång symaskinen och syr vidare.
Doña Mercedes vid symaskinen. Foto: Victoria Särnhult
Hemma hos en annan kvinna kryper en liten pojke på jordgolvet, han sätter sig ner och börjar förundrat undersöka ett dvd-omslag. Kvinnan vi hälsar på är trettiotvå år och den lille pojken är hennes barnbarn. Hon berättar att hennes dotter var tolv år när hon blev gravid, hon tillägger att dottern inte ens hade fått kvinnliga former än. Hon säger att även om det är hennes barnbarn så kommer pojken så småningom kalla henne mamma. Just nu har hon tyvärr inte tid att vara delaktig i Proyecto Miriams aktiviteter, kanske kan hon delta om man ändrar dag för aktiviteterna.
Mor och dotter från en av familjerna som är aktiva i Proyecto Miriam. Foto: Victoria Särnhult
Benilda antecknar eventuella tider och dagar som skulle passa bättre. Kanske kan man ha aktiviteterna en söndag istället för en lördag, fast helst inte så de stör gudstjänsterna såklart. Vi går vidare, knackar dörr, sätter oss och pratar. Ibland är de aktiva ungdomarna och barnen inom Miriam också hemma. Hemma hos en MAPAREF träffar vi en sextonårig tjej som brukade vara med i Miriam. Hon är sprallig och nyfiken och börjar ställa tusen frågor. Jag frågar varför hon inte har fortsatt i Miriam och hon berättar att hon har börjat arbeta på samma cigarrfabrik som sin mamma. Mamman tillägger att hon har lärt sig fort och att hon har bra teknik redan, efter bara några månader. De flesta kvinnor som vi hälsar på menar att det är svårt att hitta tid för mötena och aktiviteterna, många arbetar hårt och har barn att ta hand om. Vissa av kvinnorna var inte heller medvetna om att det hade varit en aktivitet, kommunikationen verkar ibland vara ett problem. Många nämner hur bra och viktigt de tycker att Miriams arbete är, och att deras barn tycker det är jätteroligt att vara med i Miriams olika intressegrupper. Några av kvinnorna vi träffar säger att barnen har förändrats efter att gått med, på ett positivt sätt. De allra flesta vill gärna fortsätta i Miriam. Det gäller bara att hitta en lösning, så att så många som möjligt kan vara med. När dagen är slut är vi också det, trötta säger vi hejdå och går hem. Responsen från MAPAREF har varit till största del positiv, nu gäller det bara att lista ut resten och hoppas på att fler kan och vill komma till nästa träff.
Gatuvy från Proyecto Miriams kontor. Foto: Victoria Särnhult
Victoria Särnhult, Programpraktikant, Nicaragua
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar