Första gången på scen!

På torsdagen den 29e oktober åkte vi till området Villa Adela i El Alto, till en teateranläggning som heter San Gabriel. I salen får det plats 500 personer och Albors ungdomar har spridit ordet om den alldeles speciella teaterföreställningen som börjar klockan 14, så när vi kommer en halvtimma innan det börjar är det lång kö utanför. Folks föräldrar, skolklasser och vänner står och väntar samtidigt som ett antal försäljare har sett möjligheten att få sälja godis till den köande massan. Eventet som väntar är en maratonföreställning där Albors 4 nya studiecirkelgrupper från 2015 ska visa upp sina pjäser för första gången. Utanför möter vi på Albors ordförande, Willy Flores, som leder oss in bakvägen. Där träffar vi på många nervösa ungdomar som ska upp på scen för första gången någonsin, och vi träffar också på ett par riktigt nervösa regissörer som ska visa upp sina alster för allmänheten för första gången. Jose Garcia, en av studiecirkelledarna för grupperna vimlar förbi och jag försöker fråga honom hur han känner sig, och han svarar med ett ”jag måste springa och kolla så att alla är redo”. Spänningen och nervositeten i luften är förmodligen högre än inför en dramatenpremiär när vi smiter ut för att inta våra platser just innan det första gänget som ska framträda springer ut och ställer upp sig på scenen innanför ridåerna.

 Teatermaraton inför nästan fullsatt sal. Foto: Carolina Pettersson

Först ut är gruppen Azairuz teatro med pjäsen ”Sinonymo de Mujer” (synonym till kvinna) och är regisserad av Jose Garcia Choque och Alejandra Chacon Centellas. Gruppen har hållt igång sedan juni i år och deras pjäs handlar om hur maskulinitet och kvinlighet är socialt betingat och skapas genom uppfostran och i sociala sammanhang och hur dessa stereotyper senare leder till problem som kvinnomisshandel. 

  Scen ur pjäsen "Gritos Silenciosos". Foto: Carolina Pettersson

Näst ut är gruppen Wayna Ajayu med föreställningen ”Gritos silenciosos” (tysta skrik), regisserad av Miguel Angel Gonzales Yali. Teatern tar upp den i Bolivia aktuella frågan om trafficking och öden som drabbar många unga kvinnor med drömmar om ett bättre liv, att de blir lurade till att ta ett jobb utomlands som när de kommer fram visar sig vara ett jobb som prostituerad.

Tredje gruppen heter Comunidad Tatiyu Teatro och presenterar teatern ”Mas alla ser hombre”, (mer än att vara man) som är regisserad av Abigael Condori. Också den handlar om maskuliniteter, hur de bildas och vad det ger för effekter på samhället.

Scen ur pjäsen ”Con buscarlas No basta”. Foto: Carolina Pettersson

Den sista gruppen ut är Kurmi Patcha med teatern ”Con buscarlas No basta”, (att leta är inte tillräckligt), regisserad av Fausto Cardenas Bautista. Denna tar också upp temat om trafficking och hur unga kvinnor blir lurade och tvingade till prostitution. Ett annat problem teatern tar upp är hur lite polisen och andra instutioner gör för att förändra situationen och hur svårt det är att ta sig ur situationen som ung prostituerad.

Efter att sista pjäsen har avslutats får vi gå in backstage igen för att gratulera regissörerna och skådespelarna. Jag träffar på Fausto, som ler ett lättat leende och kommenterar att det känns jättebra innan han smiter in i omklädningsrummet till sina skådespelare.

Jag träffar också på en kvinna som presenterar sig som Ruth Ribas, moster till en av skådespelarna och som är där dels för att se sina systerbarn spela men också för att hon jobbar med människohandelsfrågor på regeringskansliet. De jobbar med att informera unga om vad de utsätter sig för risker om de åker för att jobba utomlands.

- Jag älskade teatrarna. Jag älskar hur ungdomarna jobbar med att informera skolorna om dessa frågor genom teater. Information om det är det absolut viktigaste i alla aspekter.

Jag lyckas också fånga några av de två huvudrollsinnehavarna i teatern ”Sinonymo de Mujer” för att fråga hur det kändes att uppträda för första gången.
- Jag känner mig glad, det var en fantastisk upplevelse, med applåderna och allt! säger Jesus Reynaldo Iriarte.

- Det var en stor känsla, de där sekunderna och stunderna när man lyckades stjäla ett skratt eller kanske till och med en tår från publiken, säger Adriana Perez.


Carolina Pettersson, info/programpraktikant Bolivia